Lyckan är en sällsam fågel

Anna Gavalda har hyllats för sitt sätt att skriva, sitt moderna språk och hennes skicklighet när det kommer till att beskriva människor och relationer. Jag tror att den som har läst och gillat Tillsammans är man mindre ensam kommer att känna igen mycket av detta, för nog är det här en bok som man blir glad av. Visst är det förutsägbart och visst hade det kunnat kortats ned 200 sidor och ändå varit samma berättelse, men jag tycker ändå att det är helt okej.

I huvudrollen hittar vi en arbetsnarkoman som kämpar för att hålla uppe fasaden inför styvdottern. I verkligheten har förhållandet med sambon sedan länge havererat. Livet rullar på och bjuder nästan aldrig på eftetanke eller framtidsdrömmar. Så får han ett brev från en vän som han inte har haft kontakt med på många år. Brevet är mycket kort: ”Anouk är död”, men det rubbar hela hans liv.

Genom boken får vi sedan följa huvudpersonens otroliga utveckling och se hur han blommar ut. Det skildras inte minst i språket, som är nästan jobbigt osammanhängande när det beskriver huvudpersonens oändliga tjänsteresor, hans försök att hålla igång relationen där hemma och allt annat som utgör hans vardag. Det är skickligt skrivet, men, som sagt, nästan jobbigt. Jag kan inte låta bli att misstänka att mycket helt enkelt har fallit bort i översättningen. Det som alldeles säkert flyter på bra i franskan blir här avhuggna meningar och ord som knappt finns i svenskan, men som är tappra försök att översätta vardagsord och slang från franskan.

I slutändan blir det bara ett medelbetyg från mig. Jag kunde inte riktigt fastna för berättandet den här gången och de drygt 500 sidorna blev också lite för mycket för att beskriva denna historia. Jag tycker ändå att det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Gavalda.

Tillsammans är man mindre ensam

Jag hade inte förväntat mig den här tegelstenen när jag gick till biblioteket för att hämta ut Anna Gavaldas senaste. Båda hennes tidigare böcker är ganska tunna i omfånget, men den här landar på 535 sidor. Trots den markanta skillnaden i längd känner jag igen Gavaldas sätt att berätta. Det är roligt och tragiskt och det är vackert och vardagligt på samma gång.

Berättelsen kretsar kring fyra människor och deras brokiga liv. Vad de har gemensamt är den ensamhet som för dem samman och blir början till stora förändringar i deras liv. Framför allt får vi följa Camille, som har hamnat på glid i livet och slutat teckna trots att hennes konstnärliga begåvning är en av de största sakerna hon har. Istället för att ägna sig åt måleriet bor hon i ett kallt och dragit kyffe och jobbar som städerska på nätterna. Hennes tillvaro är miserabel och tvingar henne till sist några våningar ner i huset, ner till Philou – den stammande, ensamma och historieälskande vykortssäljaren, som hjälper henne när hon blir sjuk och när hon inser att hon inte kan stanna i sin så kallade bostad. I samma lägenhet bor också Franck, som arbetar och sliter alldeles för mycket och inte har en sekund över till sig själv, särskilt inte sedan hans mor, Paulette, blivit för gammal för att klara sig själv och som därför kräver hans tid.

Det här är en sådan där bok som man blir glad av och som man blir helt fylld av hopp efter att ha läst. Det är en varm och levande berättelse om fyra människor och hur livet kan förändras när man tar sig ur ensamheten och vågar släppa människor inpå livet. En oerhört fin bok!

Jag älskade honom

Anna Gavalda har ett avskalat och stundvis nästan poetiskt sätt att skriva. Det finns inga ord som är överflödiga, men de ord som finns spelar stor roll för att berätta den här historien, som i princip berättas genom en lång dialog mellan Chloé och hennes före detta svärfar. Det är en tunn liten bok, men den går ändå inte att sträckläsa.

Att lämna och att bli lämnad, att längta efter den man tror är sitt livs kärlek, men att vara för feg för att våga leva det liv man vill leva är några av de saker Gavalda behandlar i den här romanen, som för övrigt är hennes debutroman.

Det är en mycket bra bok: stark och tänkvärd. Det imponerar verkligen på mig att hon kan hålla samman berättelsen trots att den nästan enbart består av dialog. Jag läser gärna mer av Gavalda i framtiden. Hennes novellsamling, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, är en mycket bra samling berättelser om ensamhet, vänskap och kärlek och den här boken bevisar att hon även kan skriva längre berättelser.

Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part

Ibland blir det lite tjatigt när jag läser böcker, för jag läser inte gärna en bok på originalspråket om jag inte redan har läst den på svenska. Så när jag stod och valde mellan några böcker på franska så föll valet på denna. Mycket bra. Den var väldigt lätt att ta sig igenom och minst lika bra som när jag läste den senast. Faktiskt var den bättre, för språket är något helt annat i original. Roligt och träffsäkert i allt allvar!

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans

Efter att ha läst vissa av dessa noveller på franskan i skolan blev jag sugen på att läsa den här novellsamlingen även på svenska. Det första jag tänkte på är att boken faktiskt är ganska annorlunda på svenska. En del faller faktiskt bort i översättning. Sedan tror jag att man uppskattar boken mer om man är fransman, eftersom boken främst utspelar sig i Paris med omgivningar och man som svensk därför inte alltid förstår ”parisskämten” i boken. Samtidigt är det skönt att läsa den svenska versionen och få en översättning eftersom språket är ett livligt talspråk med många slanguttryck, som man kanske inte alltid förstår när man läser dem på franska.

Boken innehåller ett gäng ganska korta noveller om vitt skilda ämnen, men teman som ofta återkommer är kärlek och syskonkärlek. Boken är skriven på ett träffsäkert sätt där bokens olika berättare känns väldigt närvarande eftersom de ofta talar till läsaren. Många av novellerna är på sina sätt väldigt allvarliga, många är oerhört lätt att känna igen sig i och vissa underhåller verkligen genom sättet som de berättas på.

Alla noveller är speciella och underbara på sitt sätt, men SP.AB, som handlar om en gravid kvinna, är min personliga favorit eftersom den är väldigt vacker och svår att inte beröras av. SP.AB. slutar som många av de andra novellerna rätt tragiskt, men jag skulle inte vilja säga att boken är en snyftbok utan snarare en bok med mycket värme och lite vardagsmelankoli och en hel del riktigt skruvade historier.

En fantastiskt bra bok! Jag sträckläste ut den på en dag och har lust att läsa om den. Det finns så många saker som är smart formulerat i den här boken! Hade jag varit parisbo hade jag nog gett boken en femma i betyg.