Naiv. Super.

Naiv. Super. av Erlend Loe är en kultklassiker om att vara 20-nånting och inte veta vad man ska göra med sitt liv. En rolig och hjärtskärande bok på samma gång. Betyg: 4+ cyklar av 5.

Naiv. Super. av Erlend Loe börjar med en krocketmatch som slutar med bedrövelse. Bokens berättare förlorar snöpligt mot sin bror och upplever plötsligt en känsla av total meningslöshet. Snart efter detta har han hoppat av sin utbildning och hamnat i en grubblande fas i livet. Vad är tid? Vad är meningen med allt?

Brodern reser snart iväg och ska vara borta en längre tid. Bokens berättare flyttar in i hans lägenhet: tanken är att berättarjaget ska bo där mot att han också tar ansvaret över broderns fax. Det blir en tid för reflektion och aktion. Vad ska man göra med sin tid? Han testar att bolla med en boll, men fastnar till slut för en bultbräda från Brio: han bankar ned alla “spikar”, vänder på brädan och börjar om. Om och om igen.

Mycket i den här boken är verkligen knäppt och tokigt, men samtidigt roligt och hjärtskärande på samma gång. I boken utspelar sig en lågmäld liten livskris och det är både underhållande och intressant att få följa den. Det är kanske inte så många av oss som hoppar av sin utbildning och skaffar sig en bultbräda, men vi är nog många som har haft perioder med en del grubblande över livet och vad det ska bli av oss. Jag vet inte om boken bjuder på så mycket igenkänning, men det är åtminstone lätt att känna med bokens berättare och att vilja honom väl.

Vad jag också verkligen gillar med Naiv. Super. är att den tydligt utspelar sig på 90-talet. Det är inte bara faxmaskinerna som skvallrar om svunna tider, utan också en hel del annat med viss nostalgifaktor. Jag är född på slutet av 80-talet och jag väntar bara på att fler 90-talsskildringar ska dyka upp, berättelser som utspelar sig i en tid och i miljöer som jag kan känna igen från barndomen. Den här boken är i och för sig skriven vid samma tid som den utspelar sig (eller kanske lite tidigare till och med), men det gör det egentligen ännu bättre och mer levande.

Egentligen är det svårt att sätta fingret på vad som är så härligt med den här boken, men jag kan i alla fall säga att jag tyckte om den och att den verkligen fick mig att le. Det är också en bok som är totalt annorlunda det mesta jag har läst tidigare, en knäppare bok än de flesta och med en väldigt udda humor som jag verkligen gillade. Det är inte givet att gamla bestsellers håller över tid, men det är något med Naiv. Super. som fungerar, helt klart!

Allt tycktes mig meningslöst. Helt plötsligt.

Mitt eget liv, andras liv, djurs och växters liv, hela världen.

Det hängde inte längre ihop.

Jag berättade det för min bror. Han hade inga förutsättningar att förstå det. Han reste sig och sa, kom igen! shit happens, det här går bra. Han försökte få upp mig på benen, boxade mig broderligt i magen och peppade upp mig. Min bror har hållit på med bandy. Han kan det här med att peppa upp. Jag bad honom ta det lugnt. Jag sa att det var allvar. Min bror satte sig och tog det lugnt. Vi pratade. Jag var helt osammanhängande. Ingen av oss förstod särskilt mycket av det jag sa Min bror tog mig på allvar. Det ska sägas. Jag märkte att han blev bekymrad. Han hade inte sett mig sådan tidigare.

(Ur Naiv. super. av Erlend Loe)
Naiv. Super. av Erlend Loe
Naiv. Super. av Erlend Loe

Originalets titel: Naiv. Super.
Översättare: Lars Nygren.
Utgivningsår: 1996 (första norska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2001 (nyutgåvan på bilden, Månpocket).
Antal sidor: 226.
ISBN: 91-0-056583-0, 9789176437834.

När brodern slår honom i krocket tycks ingenting längre som förut. Framtidsutsikterna mörknar betänkligt – kommer allt att gå bra till slut? – och han måste börja söka sammanhangen på nytt. Han grubblar. Både över tiden, som han har problem med, och rummet, som han inte har problem med. Han köper en bultbräda och en röd boll och reser till New York för att få perspektiv. Han vet att det finns saker att tro på. Trots allt.

(förlagets beskrivning)

Erlend Loe

Erlend Loe (född 1969) är en norsk författare som slog igenom stort med romanen Naiv. Super. som kom ut första gången -96. Hans senaste roman på svenska är Slutet på världen som vi känner den.

Folk med ångest

Folk med ångest av Fredrik Backman är en både sorglig, rolig och värmande bok om livskrisande människor på lägenhetsvisning och ett rån som ballar ur och blir en gisslansituation. Betyg: 4 kaniner av 5.

Folk med ångest av Fredrik Backman är Backmans kanske dystraste roman hittills – och det påstår jag trots att jag också har läst hans stora bästsäljare, En man som heter Ove, där hela berättelsen kretsar kring en änkling som är deprimerad och överväger att avsluta sitt liv. Egentligen är det väl ett vanligt inslag i Backmans böcker, det där mörka, som så ofta får lindring när böckernas karaktärer vågar släppa varandra inpå livet. Här är dock psykisk ohälsa alldeles särskilt tydligt utpekat. Hela berättelsen kretsar kring konsekvenser som går att härleda till en bro – och en man som hoppade, en kvinna som inte hoppade.

Samtidigt är det, som så ofta i Backmans böcker, komiskt på samma gång. Backman har öga för igenkänningskomik och kan formulera sig snärtigt och precist om allt från USB-minnen, som måste vändas fyra gånger innan de går att stoppa in, till tvåsamhetens svårigheter. Högt och lågt. Sorg och glädje.

Folk med ångest är lite av ett kammarspel, där nästan hela boken utspelar sig på en och samma plats: en lägenhet som är ute till försäljning. På visningen befinner sig ett äldre, krisande par, ett par som väntar sitt första barn, en äldre, färglös dam, en förmögen kvinna som ingen kan förstå vad hon gör där. Och några till. Sedan havererar hela visningen när en inkompetent rånare plötsligt rusar in och förvandlar lägenhetsvisningen till en gisslansituation.

Självklart gömmer sig det mycket mörker hos rånaren, som så uppenbart inte vet vad den håller på med och som ganska snart visar sig vara ute efter den blygsamma summan 6 500 kr. Det visar sig också att de olika visningsdeltagarna också bär på olika bagage. Livskriser radas upp och trots att det mestadels är roligt och fyndigt formulerat så är de svarta stråken fler och bredare än i Backmans tidigare böcker. Här ryms en hel del liv som har nått olika återvändsgränder.

Jag har alltid tyckt att Backman snubblar farligt nära gränsen att glida över till det sentimentala i sina romaner. Han är duktig på att få in en fin blandning av människor: i hans berättelser brukar det rymmas fler än vita, heterosexuella, medelklassiga människor och han brukar också vara duktig på att överraska – först måla upp en karaktär som känns snudd på stereotyp och sedan överraska med en oväntad twist som räddar upp. Det är sympatiskt, men ibland känns det verkligen sökt. I den här boken slår han nästan knut på sig själv när han väver ihop allas livsberättelser, plockar in lite “fjärilseffekten” och låter allt röra sig mot den sympatiska, men också förutsägbara poängen att det aldrig är för sent att ändra sig, att vi alltid bli starkare tillsammans, att olikheter och mångfald är en styrka… Här snubblar det närmare det sentimentala än någonsin. Jag måste erkänna att det här inte är min Backman-favorit. Ändå vill jag verkligen tycka om Folk med ångest, inte minst för att det är så tydligt att berättelsen betyder mycket för Backman själv.

Det är fint att han har skrivit en feel good-bok (som det här trots allt är) och samtidigt har gjort en bok som kretsar runt självmord och livskriser. Det är ett bra initiativ och ett udda ämne, som borde få mer utrymme i böcker från olika genres, även feel good.

Jag tyckte verkligen om att läsa Folk med ångest och jag tror att den som inte har läst något av Backman förut skulle bli särskilt berörd och glad av den här boken. Jag blir berörd och glad, men jag har också läst flertalet av hans tidigare böcker och lite, lite känner jag att stilen känns igen och att det någonstans upprepar sig. Det är mörkare och sorgsnare här, men det är mycket som går igen och här är det dessutom nära att det slår över och blir för mycket. Av Backmans böcker tycker jag nog fortfarande bäst om Björnstad, men absolut, Folk med ångest är mer än läsvärd. Det är en både humoristisk, sorglig och trösterik bok, en värmande berättelse som vi alla kan behöva emellanåt.

Folk med ångest av Fredrik Backman
Folk med ångest av Fredrik Backman

“De veckor då flickorna bor hos sin ena förälder nu, efter skilsmässan, lyssnar de på nyheterna i bilen på morgonen. Deras andra förälder är med på nyheterna idag, men det vet de inte nu, att en föräldern blivit en rånare.

De veckor flickorna bor hos rånarföräldern åker de buss. De älskar det, hela vägen hittar de på små historier om främlingarna i sätena längst fram: Han där är kanske brandman, gissar föräldern. Hon där är kanske utomjording, säger yngsta dottern. Sedan är det äldsta dotterns tur och då säger hon JÄTTEHÖGT: “Han där är kanske en efterlyst mördare som kanske har ett människohuvud i sin ryggräck, vem vet?” Då blir tanterna i sätena omkring dem så obekväma att båda döttrarna fnittrar sig till syrebrist och föräldern måste med mycket allvarlig min mot tanterna låtsas att nej minsann det där var ju verkligen inte roligt alls.”

(Ur Folk med ångest av Fredrik Backman)

Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 346.
ISBN: 9789137151212.

”En man som heter Ove”-författaren Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. ”Folk med ångest” är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den…tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

(Förlagets beskrivning)

Fredrik Backman

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

5 böcker som utspelar sig i Norrland

Jag måste erkänna att jag tycker att det känns lite laddat att använda ordet Norrland. Norrland omfattar ju halva Sverige och alltid finns det väl någon som tycker att det är för svepande att prata om “böcker som utspelar sig i Norrland“. Nu gör jag det ändå! Jag bor ju för övrigt i Umeå, ifall någon har missat det. En kompis till mig sa en gång att alla som bor i Norrland tycker att Norrland börjar någonstans strax söder om dem själva. Jag tycker att det ligger något i det. Mina släktingar söderöver tycker nog att jag bor väldigt långt norrut, men jag tycker knappt att Umeå räknas till norra Sverige. Herregud! Min släkt bor 60 mil söderut, men många av mina vänner i Umeå har sin släkt boende längre bort än så – fast norrut. Då kan man ju inte påstå att man bor så långt norrut ändå. Umeå känns som Mellansverige för mig. 😀 Nåja. Här är mina Norrlandstips!

Just nu pågår den stora rivningen av Kiruna. Ibland pratas det om att staden ska flyttas, men det är inte sant – nästan inga hus blir kvar och nästan inga hus kommer att flyttas. Vad betyder det för en ung person att bli av med sin barndoms gator, att plötsligt tvingas flytta, precis som att alla vänner också kommer att flytta: flytta med eller flytta bort? Ann-Helén Laestadius Tio över ett är en fantastisk bok som kretsar kring just detta, en underbar bok om en ung tjejs oro över rivningen av hennes hemstad och om tonårsliv i största allmänhet.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Ædnan är Linnea Axelssons augustprisbelönade diktverk som berättar om samisk 1900-talshistoria och hundratals år av förtryck: Skallmätningar, nomadskolor, stulet land. Boken rör sig ända in i nära nutid och “Girjas mot staten”. Statens ombud valde att kalla det samiska folket för “lappar”… Vi har tydligen inte kommit längre än så och det gör det smärtsamt tydligt att Ædnan är en viktigt bok.

Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson

Den mästerliga författaren Kerstin Ekman har skrivit en hel del romaner som utspelar sig på olika platser i Norrland. Några av hennes bästa verk är de tre romanerna i Vargskinnettrilogin: Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter. Böckerna inleds med att barnmorskan Hillevi kommer till jämtländska Svartvattnet och sedan följer en rik och mångbottnad berättelse om hur den lilla byn och dess människor utvecklas.

Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman
Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman

Torgny Lindgren är kanske självskriven i ett sådant här inlägg? Han är i vart fall en av de mest älskade Västerbottensförfattarna. Jag tycker att hans böcker är väldigt speciella, det händer att jag läser en Torgny Lindgren-bok och egentligen inte riktigt vet vad den har handlat om. Det är liksom berättandet i sig som är grejen. Lindgren hade en alldeles egen röst och ton i sina böcker och har man hört honom prata om sina böcker så förstår man också att han hade en enorm berättarglädje. En av mina favoriter är Pölsan, som utspelar sig här i Västerbotten.

Pölsan av Torgny Lindgren
Pölsan av Torgny Lindgren

Sist men inte minst tänkte jag tipsa om en feelgood-bok som kanske delvis bygger på uttjatade nidbilder av “norrlänningar”… men jag kan inte låta bli. 😮 Jag tycker så himla mycket om Martina Haag, både i hennes mer roliga & knäppa böcker och i hennes mörkare verk. I glada hälsningar från Missångerträsk åker huvudpersonen till Norrland för att ingå ett skenäktenskap. Hon vill nämligen desperat gärna adoptera och det här kan vara hennes sista chans. Väl i Missångerträsk blir dock ingenting som hon tänkt… Det här är en tokrolig bok, som också har blivit film (som jag ej har sett).

Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag
Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag

Har du några favoritböcker som utspelar sig i den norra halvan av Sverige?

5 böcker om att resa

Sommaren är här (eller?) och många av oss kommer att ägna åtminstone en del av sommarens ledighet åt att resa iväg. Resor måste vara en av de mest förekommande ämnena i böcker: inre resor, flykt, men faktiskt också semesterresor och road trips. Jag tänkte idag fokusera på de två sistnämnda. Här är fem tips (på böcker alltså, inte resor!):

Tove Jansson skriver en hel del om resor. Sommarboken handlar exempelvis om en flicka och hennes farmors somrar på en ö i skärgården. En sådan sommar är det kanske många som drömmer om, och en del är kanske till och med lyckliga nog att få spendera sommaren i en stuga vid havet. Den bok jag tänkte tipsa om är dock en novellsamling: Resa med lätt bagage. Det hörs på titeln att den har resor som tema. Även här finns det en hel del skärgårdsmiljö, men berättelserna rör sig också kring andra resor.

Resa med lätt bagage av Tove Jansson
Resa med lätt bagage av Tove Jansson

Kupé nr 6 av Rosa Liksom handlar om något så trendigt som en tågresa. Berättelsen kretsar kring en ung kvinna som reser med den transsibiriska järnvägen och som ressällskap råkar hon ha en minst sagt opolerad (och alkoholiserad) man (det ingår nog inte i den nya tåg-trenden, i och för sig). Det här är ingen inspirerande reseskildring, kanske, men en annorlunda bok och en bok som ger väldigt många nedslag i rysk kultur.

Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

I Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro gör huvudpersonen sin allra första semesterresa. Han har vigt hela sitt liv åt att bli den perfekta butlern, men nu har allt ställts på ända och godset har tappat sin glans. Nu är han på väg på sin första semester och sin första road trip, på väg mot en tidigare kollega och vän. Det blir en resa som verkligen leder till tankar om livet och vad vi med våra val och icke-val kanske gått miste om längs vägen. En av mina favoritböcker!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Värddjuret av Marie Hermanson inleds med en resa till ett exotiskt land. Huvudpersonen reser nämligen till Borneo och är på en minst sagt äventyrlig utflykt i regnskogen. När hon sedan kommer hem har hon fått en böld, som sägs rymma larver från en extremt ovanlig fjäril. Hon går med på att tillfälligt flytta in i ett växthus hos en excentrisk läkare. Det blir en lång inre resa…

Värddjuret av Marie Hermansson
Värddjuret av Marie Hermansson

I Det går an av Carl Jonas Love Almqvist sker resan med ångbåt. Boken har också kallats den första svenska feministiska romanen. Huvudpersonen är nämligen en kvinna som, hör och häpna, lever själv och sköter sin egen ekonomi. Reser själv gör hon också! En intressant bok, som håller än.

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist
Det går an av Carl Jonas Love Almqvist

Har du något bra boktips på tema resor?

Gamla boknyheter är ibland mer spännande än nya

Här om veckan var jag på bokcirkelfrukost. En av mina bokcirkelvänner hade rensat bland sina gamla tidningar och delade generöst med sig av äldre nummer av Vi läser. Jag gick alltså hem från cirkeln, inte bara fylld av den inspiration som bokcirkelfrukostar i allmänhet brukar ge, utan också med två gamla tidningar att bläddra i. Jag har nu läst lite ur Vi läser nr 3 från 2009, med en ung Jonas Hassen Khemiri på framsidan, och en lite nyare Vi läser (från 2015).

Jag tycker om att lyssna på bokpoddar och bokradioprogram och jag tycker om att läsa om böcker i morgontidningens kulturdel och på bokbloggar. Jag gillar att följa bokkonton på diverse sociala medier och jag kollar emellanåt på BabelSVT. Ibland går jag på författarsamtal eller uppläsningar av olika slag. Det är härligt att få höra om nya böcker och jag känner stor inspiration, faktiskt, men nu inser jag också hur fantastiskt kul det kan vara med riktigt gamla nyheter.

Det är så härligt när artiklarna inte handlar om böcker som jag förväntas köpa, utan om böcker som jag redan har läst. I den här 10 år gamla Vi läser finns det exempelvis en intervju med Sofi Oksanen. Anna Jörgensdotter, som skrivit artikeln, har läst en av mina favoritböcker, Utrensning, i “en ofärdig, splitterny översättning på lösa papper”. Själv golvades jag av den där boken några år senare och så småningom vann den Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris (bland annat). I en annan artikel diskuteras bokbloggar och en av mina favoritförfattare, Therese Bohman, är i anslutning till detta intervjuad i egenskap av just bokbloggare och omnämns även som redaktör och frilansskribent – det här var uppenbarligen innan hon debuterade som författare och så småningom kom att skriva den fantastiska och augustprisnominerade Aftonland. Det är så kul att läsa allt det här och sitta inne med facit över “hur det gick sedan”.

Ur Vi läser nr 3 2009.

För att inte tala om alla böcker som jag glömt bort och som jag plötsligt påminns om igen och blir sugen på att läsa. Det är nästan lite sorgligt, men en bok förvandlas ju från nyhet till backlist på nolltid nu för tiden. På årets bokrea slumpade man exempelvis iväg böcker som kommit ut så sent som i oktober året innan, böcker som alltså bara var ca 4 månader gamla och redan betraktades som helt passé, uppenbarligen. Det finns många böcker som flimrar förbi utan att man hinner med. Nu blir jag påmind och på sätt och vis mer inspirerad än av alla nya titlar som det tjatas om överallt.

Det är också kul att slås över hur stort utrymme bokbloggar tydligen hade på den här tiden. Det refereras till bokbloggar lite här och där. Förmodligen ville man vara lite hippa och “hänga med” i det här “moderna”. Bokbloggarna verkade betraktas som en lika viktig maktfaktor som kulturskribenter. Det är lustigt att se, för idag är bokbloggar ingenting i de här sammanhangen. Ingen tidning skulle bry sig om vad en bokbloggare tycker, hela blogg-fenomenet brukar betraktas som dött.

Ur Vi läser nr 3 2009
Om bokbloggar i Vi läser nr 3 2009. Här hävdas det btw att bloggen Bokhora har 15 000 besökare om dagen, vilket du förmodligen får dividera med typ 15 för att komma fram till den verkliga siffran. Men det är klart att man måste ha tagit bokbloggare på allvar om man allvarlig trodde att det fanns svenska bokbloggare med sådan räckvidd! Hehe.

Det är svårt att förstå vad man lever i för tid medan den pågår. För mig känns det som att 2009 var igår, men bara av att läsa den här litteraturtidningen påminns jag om att tio år har passerat. Det känns uppfriskande på något sätt.

Om någon väntar på att det här inlägget ska mynna ut i någon slags poäng så måste jag göra er besvikna, för jag har ingen. Jag blev bara inspirerad att dela med mig av hur kul jag tyckte att det var att läsa en tio år gammal tidning (haha!). Plocka fram gamla tidningar emellanåt, folk! Du kanske (åter)upptäcker något, precis som jag. 🙂

(Och ibland hoppas jag förresten att bobloggar kan vara just det som t.ex. (aktuella) tidningar inte är: en plats där även “äldre” litteratur och “gamla” nyheter får plats, som en liten motvikt till alla andra forum där bara det absolut mest rykande färska får utrymme).