Bildhuggarens dotter

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson är en intressant biografi och uppväxtskildring. Den väcker lust att läsa mer av författaren, inte minst för att många karaktärer i hennes andra ikoniska böcker går att hitta igen i den här boken. Betyg: 3+ apor av 5.

Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi, där hon berättar om uppväxten i det konstnärliga hemmet i Helsingfors och i sommarstugan i skärgården. Mycket är berättat med barnets blick, men som vuxen är det lätt att se mellan raderna och se vuxenlivet framför sig: fester och bohemiskt liv med allt vad det innebär. Båda föräldrarna är konstnärer och hemmet är fyllt av liv och excentriska gäster. Det måste ha varit en spännande och annorlunda barndom. Familjen hade till och med en apa, så inte ens familjens husdjur var något av de mer väntade.

Som vuxen fascineras jag alltså av det spännande vuxenlivet och alla spännande människor som dyker upp på olika sätt. Jag inser också att många av de är direkta förebilder för flera av karaktärerna i Janssons andra romaner, t.ex. Muminböckerna. Jag kan dock inte min Mumin tillräckligt väl för att riktigt hänga med. Muminmamman och Muminpappan har i alla fall sina tydliga förlagor; Det kan även jag se.

Annars är det såklart barnets blick som är bokens storhet. Jag minns plötsligt hur det kunde vara att vara barn: nyfikenheten, den plötsliga rädslan som kunde dyka upp (för de mest konstiga saker), fantiserandet.

Ja, jag tycker verkligen att Tove Jansson har fångat mycket i den här berättelsen. Lyssna gärna på den i hennes egen uppläsning om du får möjlighet, för då gör den sig särskilt bra.

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.

Både hennes pappa skulptören Viktor Jansson och mamma Signe Hammarsten är centrala personer i berättelsen, liksom hemhjälpen Anna, en symbol för friheten.

Tove Janssons älskade barndomsskildring utkom för första gången år 1968.

Förlagets beskrivning

Uppläsare: Tove Jansson.
Utgivningsår: 1968 (första finska utgåvan, Schildts & Söderström), 1996 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio), 2019 (utgåvan på bilden, Förlaget).
ISBN: 978-952-333-016-0.
Antal sidor: 251 (ca 5 h lyssning).

Tove Jansson

Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk författare och konstnär. Hon är kanske främst känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen, men hon har också skrivit ett flertal romaner som riktar sig till vuxna. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, bland annat H.C. Andersen-medaljen och Svenska Akademiens stora pris.

Nötskal

Nötskal av Ian McEwan är en väldigt annorlunda spänningsroman; Ett ofött barn förstår inifrån sin moders livmoder att hon planerar att mörda hans far. Det är en väldigt fängslande roman, trots en hel drös osympatiska karaktärer. Betyg: 5 fastighetsaffärer av 5.

Nötskal av Ian McEwan har en väldigt udda berättarröst; Boken berättas helt av ett ofött barn, som inifrån sin moders livmoder snappar upp samtal och får ledtrådar om vad som sker omkring honom. Det han upptäcker är inte vackert: hans mor är otrogen med hans egen farbror och de två planerar att mörda hans far. I det ofödda barnets position finns det inte mycket att göra åt saken. Det är över huvud taget inte mycket han kan göra. Mamma Trudy dricker sig full och det ofödda barnet har inte mycket till val annat än att själv få smaka vinet. Hon har sex med sin älskare och det ofödda barnet har inte mycket till val annat än att mot sin vilja finnas med i akten.

Trudy och hennes älskare planerar kallsinnigt hur de ska bli av med den man som står i vägen för deras relation och för det hus som de förväntar sig att få ärva och därefter kunna sälja dyrt. Det ofödda barnet är ingenting för dem; Tanken är att han ska lämnas bort. Kanske just därför undviker Trudy ingenting av det som gravida kvinnor förväntas undvika. Alkoholen flödar.

Trots att han är så oönskad och befinner sig mitt i något förfärligt så är det ofödda barnet en del av sin mors blodomlopp och han snappar upp alla hennes känslor. Sörjer hon? Drabbas hon av tvekan?

Nötskal är verkligen en udda berättelse och kanske just därför hade jag svårt att lägga den ifrån mig. Ian McEwan har inte bara hittat en extremt annorlunda berättarröst, han har över huvud taget lyckats skildra oväntade karaktärer. Både Trudy, hennes älskare och, ärligt talat, hennes man är grovt osympatiska allihop. Och korkade. Och samtidigt är Trudy en urstark kvinna, på väg att när som helst föda ett barn till världen. Det är spännande att följa förloppet och jag njuter av språket och allt subtilt som skildras mellan raderna. Hela berättelsen måste av nödvändighet utspela sig lite mellan raderna: bokens huvudperson vet bara det kan hör och känner genom sin mor.

Det här är en verkligt originell roman och jag älskar den för det! Visst, man måste läsa den med ett öppet sinne och köpa att huvudpersonen är ett foster som resonerar avancerat och uppskattar tjusiga viner, men jag har i alla fall inget problem med det. Det är ju också en del av tjusningen att författare får ta sig friheten att fantisera fritt i romaner. För mig går det hem. Boken är både underhållande, spännande och bitsk i sina skildringar av den ytliga och giriga modern och hennes älskare. Här finns också många tjusiga paralleller till klassiker, där Hamlet kanske är den mest uppenbara.

“Trudy! Åh, herregud. Trudy!”

Snabba fotsteg dundrar uppför trappan och han ropar återigen hennes namn. Sedan hörs hans flåsande andhämtning i badrummet.

“Jag skar mig i foten på en löjlig liten glasbit.”

“Det är blod över hela sovrummet. Jag trodde…” Han berättar inte för oss att han hoppades att det var jag som hade fallit ifrån. I stället säger han: “Låg mig ta hand om det där. Borde vi inte tvätta det först?”

Ur Nötskal av Ian McEwan i översättning av Meta Ottosson
Nötskal av Ian McEwan

Originalets titel: Nutshell (engelska).
Översättare: Meta Ottosson.
Uppläsare: Olle Sarri.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2019 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 216 (ca 9,5 h lyssning).
ISBN: 9789173378352.
Andra som läst: dagensbok.com, Carolina läser…, Lottens bokblogg.

Trudy är tjugoåtta år, höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans smider kärleksparet planer för att göra sig av med den blivande fadern. Men det finns någon som hör allt om deras onda avsikter: det lilla barnet i Trudys mage.

Ian McEwan har skrivit en smart, mörk och rolig thriller om mord och girighet berättad ur ett oväntat perspektiv. Romanens hjälte är ett häpnadsväckande intelligent ofött barn som väntar på exakt rätt ögonblick att äntra världsscenen.

Förlagets beskrivning

Ian McEwan

Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1976 med novellsamlingen First love, last rite och har sedan dess etablerat sig som en av Storbritanniens främsta författare. Han har blivit rikligt prisbelönad genom åren och har bland annat nominerats till Bookerpriset hela sex gånger. Ian McEwan har en hemsida och en Facebooksida.

Näthandel till jul? Tacka vet jag riktiga butiker!!

Nu tänkte jag börja det här inlägget med lite gnäll angående en specifik näthandel och ett misslyckat köp, men det kommer lite mer generellt gnäll längre ned i inlägget om någon undrar. 😉

I mitten av november började jag fundera på julklappar och en av de saker jag planerade att ge bort visade sig inte finnas i lager någonstans hemma i Umeå. Den här gången blev det därför en beställning från Bokus, som visserligen inte heller hade varan i lager, men som sade sig kunna skicka den inom 5–8 arbetsdagar. Till det skulle det tillkomma frakt på 3 arbetsdagar. Det var med andra ord en lång leveranstid, men det kändes ändå lugnt eftersom att jag egentligen inte behövde varan förrän den 20/12 och mitt paket skulle komma fram den 3/12 (som senast). Den 27/11 fick jag ett mejl om att mitt paket hade skickats, vilket ju kändes väldigt lovande. Sedan gick dagarna. Det kändes såklart märkligt att det drog ut på tiden, men med tanke på min tidigare erfarenhet av PostNord så var jag inte direkt förvånad. En dryg vecka gick utan någon avi om att mitt paket fanns att hämta ut. Då fick jag plötsligt ett mejl med en kvittens på att Bokus har mottagit min retur, en retur av varor som alltså inte ens hade nått mig och som jag ännu mindre hade skickat tillbaka. Bokus menar att paketet förmodligen har kommit bort och på något sätt har lämnats tillbaka till dem, men det finns egentligen ingenting som övertygar om att paketet någonsin har lämnat deras lager på riktigt (baserat på PostNords information). Hur som helst kunde de inte göra någonting för mig annat än att föreslå att jag kunde lägga en ny beställning. Detta var alltså den 6/12 och utsikterna att en nybeställning skulle komma fram innan den 20/12 var i det läget 0. Det här är inte hela värden, naturligtvis, men jag hade inte direkt planerat att handla julklappar de här sista veckorna innan jul, bland annat för att jag har kalendern fulltecknad med annat. Det fanns en anledning till att jag planerade julklappsinköpen i mitten av november! Nu får jag stuva om och tänka om kring just de här julklapparna, vilket känns stressigt och tråkigt.

Vad glad man blir när bokpaket faktiskt kommer fram!

Jag är faktiskt riktigt besviken på Bokus. Jag känner mig allt annat än sugen på att köpa någonting från dem i framtiden. Det enda de har lyckats med den här gången är att skicka ut en faktura (som jag tyvärr har betalat och där det nu återstår att se när/om jag får tillbaka pengarna…).  Jag kan i och för sig inte döma ut hela deras verksamhet utifrån ett misslyckat köp, men jag verkar inte vara ensam om att uppleva att Bokus har leveransproblem. Nu handlar inte det här bara om Bokus heller.

Ärligt talat blir jag bara mer och mer tveksam till nätshopping generellt. Det fanns en tid när det kändes smidigt och kul att handla grejer på nätet: utbudet var fantastiskt, det var enkelt att handla och ofta fick man det man beställde inom bara ett par dagar. I takt med att näthandeln har exploderat har dock allting börjat gå alltmer långsamt. Även varor som finns i lager tar lång tid att skicka ut och när man väl får paketet är man inte direkt ensam hos postombudet. För några år sedan gjorde jag misstaget att köpa i princip alla julklappar på nätet och jag fick därför gå till postombudet var och varannan dag under ett par decemberveckor. Det var inget ovanligt scenario att då få en kölapp med 50 eller fler nummer före i kön. Det var så många paket på plats att det inte ens räckte att ange löpnummer – fyra siffror räckte inte för identifiera paket bland sådana massiva mängder. Det blev ett antal timmar hos postombudet under den decembermånaden, kan jag ju säga. Vad jag också kan säga är att det är sjukt oinspirerande att stå i den där svettiga klungan hos postombudet och vänta på att få ut sina paket. Bara för att sedan släpa hem paketen också, något som sällan är härligt när man, liksom jag, främst transporterar sig med cykel. Ska man få hemleverans vet jag hur många som helst som har fått meddelande om att “du var tyvärr inte hemma…”, trots att de varit hemma precis hela dagen, så det framstår inte heller som ett klockrent alternativ. Leveranserna lämnar verkligen mycket att önska och det gäller i mitt tycke fler än bara det allmänt avskydda PostNord. Jag har by the way sett den fantastiska filmen Sorry we missed you och känner all sympati för de som kör budbil; Ingen skugga över dem, som säkert har sjukt stressiga arbetsdagar. Det här handlar inte om det.

Leveranserna är det största problemet med nätbutiker, men det finns fler grejer som stör mig. Allt fler nätbutiker börjar faktiskt bli rejält röriga. Det som en gång i tiden var nätbutiker specialiserade på en viss typ av produkter, t.ex. böcker eller skivor, är nu portaler med allt möjligt (och omöjligt) i sortimentet. En hel del produkter skickas från helt andra leverantörer och en och samma beställning kan därför på ett förvirrande vis generera en hel drös med paket från landets (eller världens) alla hörn. Beskrivningen av varorna är ofta en text som hämtas från någon databas (eller inte hämtas alls) och som inte nödvändigtvis ger tillräckligt med information för att man ska veta vad man köper (det gäller inte minst kläder, skor och sportgrejer – en typ av varor där jag ser det som absolut självklart att t.ex. få information om material och ett hum om kvaliteten innan jag slår till). Fokus verkar ligga på att kränga så många grejer som möjligt, oavsett hur spretigt och rörigt det blir, snarare än att specialisera sig och bli riktigt pålitliga och duktiga på en viss produkt. Jag vet inte vem som vinner på detta eller vill ha det så? En del nätbutiker har ett så överväldigande utbud att det är svårt att över huvud taget hitta det man egentligen vill ha. Som exempel ville jag för flera år sedan köpa en matta hos RoyalDesign (inte för att jag hade tittat ut någon viss matta, utan för att jag hade fått ett presentkort hos dem). I sitt sortiment hade de över 1 500 mattor, som kunde filtreras med avseende på bland annat märke och färg, men inte med avseende på storlek. Det enda sättet att få reda på mattornas storlek var att klicka på varje enskild matta och i bästa fall hitta den informationen i produktinformationen, en helt ohållbar metod när det gäller tusentals mattor. Jag mejlade dem och påtalade att jag såg det här som en brist och att jag inte kunde handla från dem innan de har förbättrat filterfunktionen. De har inte gjort något än. Men det kanske bara är jag som är intresserad av att ha mattor i rätt storlek hemma..?

Ärligt talat, nu sticker jag ut hakan och skriver något som jag säkert får äta upp, men om inte näthandeln skärper till sig så tror jag att det är på väg utför vid det här laget. Att handla på nätet är irriterande, långsamt, obekvämt och rörigt. Den enda fördelen är att priserna ofta är pressade, men då brukar man å andra sidan åka på en fraktkostnad som äter upp en stor del av den lilla besparingen.

Och nu har jag inte ens gått in på det djupt problematiska med att folk sitter hemma och klickar hem varor som sedan returneras och skickas fram och tillbaka, fram och tillbaka. En hel del företag, t.ex. Ellos och Nelly, sköter till och med ompackningen utomlands. Hållbarheten?!?!

Nej, tacka vet jag fysiska butiker. I en fysisk butik kan man (åtminstone i bästa fall) få hjälp och service av någon som är serviceinriktad och kan något. Dessutom får man varan direkt i handen och skulle den vara defekt kan man gå tillbaka och få hjälp direkt. Du kan också klämma, känna och prova produkten på plats, vilket troligen minskar risken att varan går i retur (och går den i retur så skickas den åtminstone inte till Estland eller Polen!).

Nu bor jag i en stad med ett hyfsat utbud av butiker och jag förstår att nätshopping kan vara väldigt användbart om man bor i glesbygd eller på en mindre ort, långt från större städer, men för mig känns det i alla fall mer och mer självklart att “riktiga” butiker slår näthandeln många gånger om. Oh, ja.

Dessutom är det trevligt att ha en “levande” stad med butiker som kan hålla öppet. Det känns fint att kunna bidra till att fortsätta att ha det så. Nästa år skippar jag näthandeln totalt inför julen, känner jag. Jag har inte tid och ro att sitta hemma och klicka hem varor som man kanske eller kanske inte får hem i tid.

Den rödaste rosen slår ut

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist är ett tänkvärt och roligt seriealbum om kärlek och varför Leonardo DiCaprio och andra verkar ha så svårt att känna något på riktigt. Betyg: 4 strandfynd av 5.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist är ett seriealbum om kärlek, ett ämne som Strömquist har berört förut i sina serier. Många med mig har förmodligen läst Prins Charles känsla, ett seriealbum som inte direkt trycker på det romantiska och härliga med kärlek. Därför blev jag faktiskt lite förvånad, och uppfriskad, av att läsa den här uppföljaren, där Strömquist tar sig an frågan från en helt annan vinkel än i tidigare. Liksom tidigare är boken något av en essä i serieform och det strösslas generöst med fotnoter och källhänvisningar medan Strömquist leder läsaren vid handen genom litteraturhistorien och modern sociologisk forskning för att föra fram sina tankar kring kärlek och varför den kanske inte ens uppstår.

En stor del av det jag minns från Prins Charles känsla var att Strömquist ifrågasatte idén om att en parrelation ska hålla ett helt liv, oavsett vad, och att seriealbumet också över huvud taget drev rätt friskt med den heteronormativa tvåsamheten. På något sätt talade det till mig. När jag läser Den rödaste rosen slår ut förstår jag varför Prins Charles känsla gjorde ett så starkt intryck. Nu skriver nämligen Strömquist om kärlek som en magisk kraft och det är bland annat “moderna människor” (sådana som jag) som det skojas om. Som modern människa har jag alltid tyckt att det är helt sjukt med den där superromantiska kärleken så som den beskrivs i många filmer och böcker, den där någon kanske trånar efter en olycklig kärlek ett helt liv eller där någon kanske ger upp allt i livet för att ge sig in i en relation med någon de känt i några minuter. För mig har allt sådant känts orimligt, irrationellt, rent sjukt. Som modern människa tycker jag att det är naturligt att hålla lite distans till kärlek: tar det slut så får man helt enkelt sörja det en stund och sedan komma igen och gå vidare i livet. En hel del av de här tankegångarna var också sådana jag tyckte mig känna igen i Prins Charles känsla.

Nu är tongångarna, som sagt, något helt annorlunda. Med utgångspunkt från Leonardo DiCaprio (min favoritskådespelare, by the way) och hans många förhållanden med baddräktsmodeller söker Strömquist en förklaring till varför kärlek för somliga inte riktigt uppstår. Är vi för upptagna av oss spegla oss själva i andra? Har vi fastnat i för rationella uppfattningar om kärlek och fått den att tappa det mystiska och det som gör att den har ett högre syfte? Handlar det om att det har blivit högstatus att hålla distans till starka känslor? Har vi blivit oförmögna att lova något så absolut som evig kärlek? Plötsligt finns en mycket mer romantisk och gullig bild av kärlek. Strömquist lanserar rent av att det kan vara ett självbedrägeri att se det som att kärlek är något som går att bestämma över och något som går att uppleva helt smärtfritt och rättvist.

Som vanligt håller jag inte med Strömquist i allt hon säger, men jag gillar hur hon ständigt lyckas hitta nya och intressanta vinklar. Det finns få ämnen som är så uttjatade som kärlek, men ändå lyckas hon verkligen skriva något som känns nytt och överraskande. Här finns mycket som går på tvärs med “moderna människors” tankar och känslor kring vad kärlek kan vara. Det är lätt att glömma att vi alla, hela tiden, lever och agerar i en kultur där det finns “sanningar” som verkligen inte alltid har varit sanningar och som säkerligen inte kommer att vara sanningar för all framtid heller. Det är spännande att Strömquist ofta lyckas peta på just sådana föreställningar. Hon får mig inte att helt ändra världsbild, men visst är det en tankeväckande bok. Den rödaste rosen slår ut är helt klart intressant och vass, samtidigt som att den är underhållande. Den kanske är lite torrare än somliga av Strömquists tidigare seriealbum, på så sätt att serierna är långa och ganska textdrivna, men den är väl värd mödan att läsa.

Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist

Illustratör: Liv Strömquist.
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Galago).
Antal sidor: 169.
ISBN: 9789177750918.

Leonardo DiCaprio har dejtat femtioelva svinheta baddräktsmodeller men blir aldrig kär i någon. Varför? Beror det på konsumtionssamhället? Narcissism? Biologi? Eller har han bara inte träffat den rätta? Och: börjar vi alla mer och mer bli som Leo?

I Den rödaste rosen slår ut undersöker Liv Strömquist hur det går för kärleken i senkapitalismens tid. Med hjälp av Beyoncé, Sören Kierkegaard, smurfarna, sociologisk teori, missnöjda dokusåpadeltagare, Platon och många fler söker hon svar på frågan om varför vi känner så lite. Kan vi styra förälskelse? Och vad är det egentligen som händer när kärlek tar slut?

Den rödaste rosen slår ut har lånat sin titel från en dikt av poeten H.D. vars liv präglades av hennes stora fallenhet för förälskelse. Boken berättar också historien om hur Sokrates cockteasade en kille för 2 400 år sedan, funderar över vad som hände när Theseus slutade vara kär i Ariadne, samt lyfter fram historiens allra mest crazy girlfriend: Lord Byrons exflickvän Lady Caroline Lamb.

Förlagets beskrivning

Liv Strömquist

Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. Hon medverkar bland annat i podcasten En varg söker sin pod, som hon driver tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum. Flera av dem har tolkats på scenen.

3 lyssningstips

Har du sett att Astrid Lindgrens liv skildras i en ny podcast? Under december släpps nya avsnitt varje vecka och det utlovas bland annat inspelningar från familjearkiven, ljud som tidigare inte har givits ut. Det här känns jättespännande och som en självklar lyssning för mig! Bakom podden står Joel Silberstein Hont och Carl Fridsjö, som bland annat har intervjuat forskare och tagit hjälp av Lindgrens familj i arbetet med serien. Jag tänker inte missa Astrid – ett liv.

Det här är ett gammalt tips, men när jag ändå skriver om poddar så kan jag ju slänga in att P3 Historia för några månader sedan släppte ett avsnitt om Karin Boye.

Slutligen, ett lyssningstips som inte är en podcast… Visst känner du till Litteraturbanken? Litteraturbanken är en ideell förening som verkar för att tillgängliggöra svensk skönlitteratur och andra texter. Hos dem finns mängder av klassiska verk inskannade och redo för vem som helst att digitalt bläddra omkring i. De har också massor av e-böcker (i läsvänligt epub-format). Nu satsar de också lite extra på inläst material som de nu lyfter fram på sin sida med ljud & bild. Här finns noveller, poesi och annat, inläst av exempelvis Jessica Schiefauer och Jila Mossaed.