Är jag rätt ute om jag påstår att översättningar är inne? Det har funnits en tid när det snarare har varit inne att läsa på originalspråk, att påstå att för mycket försvinner i översättningen. Nu, däremot, upplever jag att översättningar uppmärksammas mer än… någonsin. Som exempel ägnades flera välbesökta seminarier på Littfest åt just översättningar – ”Sociolekter och snubbeltrådar”, där översättarna Sofia Nordin Fischer och Jennifer Hayashida samtalade med Jenny Aschenbrenner, hade rent av så högt tryck att endast hälften av de som köade för att komma in fick plats. Jag var glad att jag stod tillräckligt långt fram i kön för att bli insläppt och kunna höra Hayashida prata om sitt arbete med att översätta Sara Lidman till engelska och om Nordin Fischer, som talade om översättningen av Zora Neale Hurston till svenska.
Hur översätter man bondska till engelska? Hur gör man med namn, som i Hjortronlandet exempelvis innebär Claudette och Skrattars – namn med mer innebörd än vad som enkelt kan föras över till ett annat språk? Hur överför man det språk, som den första generationens fria svarta amerikaner talar i Hurstons De vände sina blickar mot Gud, till svenska?
Jag hade en stor beundran för översättare sen tidigare, men kanske har den efter Littfest nått en ännu större nivå. Vilket hantverk! Vilka avväganden översättare hela tiden ställs inför i sitt arbete att göra en roman begriplig i en annan kultur, på ett annat språk. Vilket bakgrundsarbete som ett grundligt översättarjobb kan kräva – grävande i arkiven, att hitta på en helt egen dialekt! Som exempel. I ett annat seminarium under dagen, ”Vilka superkrafter behövs för att översätta barn- och ungdomsböcker?”, gavs en hel del andra insikter om utmaningar med översättningar. Hur översätta när det även finns bilder att förhålla sig till? Eller kulturskillnader, som exempelvis kan innebära att något som är helt öppet att prata om på svenska, kan vara helt tabu på ett annat språk? Det och mycket annat belyste översättarna Helena Sjöstrand Svenn, översättare från norska och engelska, och Miho Hellén-Halme, översättare till japanska, som samtalade med Clara Kron, redaktör på bokförlaget Trasten, under ledning av Emma Majberger.
Men för att återgå till att hitta på en helt egen dialekt, vilket alltså krävdes av Nordin Fischer för att översätta afroamerikansk engelska. Nog blir jag imponerad. För inte kan man ta en befintlig svensk dialekt och låtsas att den är något helt annat? Och inte kan man strunta i att återge att texten faktiskt inte är skriven på standardengelska? Väl?
If you kin see de light at daybreak, you don’t keer if you die at dusk. It’s so many people never seen de light at all.
Ur Their Eyes Were Watching God av Zora Neale Hurston
På en bokcirkelträff för någon månad sedan blev jag varse att boken vi läst, Shuggie Bain, innehåller dialog skriven på bred sociolekt och dialekt i originalet. Vi som hade läst boken på svenska hade helt missat den aspekten, föri översättningen fanns just inga sådana nyanser kvar. Inte vet jag om det sabbade läsupplevelsen precis, för vi tyckte nog allihop att det var en bra bokcirkelbok, men efteråt kände jag ändå någonstans att jag missat något. Eller hade jag det? För hur pajigt kan det inte låta när man träffar på talspråk och slang i en skönlitterär text? Ibland kanske det rent av är bäst att göra som man uppenbarligen gjorde i Shuggie Bain: utelämna. Inte vill man att läsningen för(störs) av språk som känns fånigt och fel.
Avvägningar, avvägningar. Jag inser verkligen att översättning är svårt, oj, så svårt, kanske egentligen helt omöjligt?! Tack och lov för att det finns de som arbetar hårt med att göra det bästa möjliga av detta omöjliga. Jag läser i princip aldrig skönlitteratur på något annat språk än svenska. Vilken lycka det är att det finns översättare som möjliggör att även jag kan ta del av böcker från i stort sett hela världen.
PS: ett till tecken på att det ligger något i min spaning om att översättnings-diskussioner finns på innelistan: i år har ju faktiskt översättningar rent av varit föremål för en kulturdebatt. Jag tänker på den kritiserade översättningen av Timothy Snyders bok Om frihet. Ja, nu råkar det ju vara kritik, som sagt, men det fanns faktiskt ett tag när översättningar fick ett visst utrymme i kulturnyheterna och det är inte varje dag det händer. Hoppas man följer upp och skriver någonting om någon riktigt lyckad översättning snart.
Jag och dottern har spenderat några lediga dagar hos hennes mormor och morfar och vi har haft anledning att plöja högvis av min egen barndoms mest vällästa bilderböcker. En del favoriter har jag redan bloggat om i ett inlägg om böcker jag återupptäckt med dottern, men jag känner att jag missade en helt central bok i sammanhanget: Hur gick det sen? av Tove Jansson.
Hur gick det sen? är en bilderbok som känns så dyr att när jag nu återsåg den, tänkte jag omedelbart att den knappast kommit i nyutgåva sedan mina föräldrars exemplar från 80-talet. På varje sida finns konstfullt utskurna hål, som leder läsaren vidare till nästa sida. Vad kostar inte detta att få till? Till min förvåning såg jag att den senast utkom så sent som 2019 (utgiven av Förlaget). Den verkar till och med finnas i lager hos nätbokhandlare. Vilken välgärning!
Boken handlar om det som undertiteln, ”boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My”, skvallrar om: Mymlan (lilla Mys storasyster) och Mumintrollet är på jakt efter den försvunna Lilla My. De hinner passera en storstädande Hemul, ett gäng sprakande hattifnattar och en hel del annat innan allt ordnar sig i tryggheten hos den ständigt trivselskapande Muminmamman. Jag kan inte påstå att jag mindes något av berättelsen när jag nu läste boken på nytt. Men bilderna! Bilderna!
På något sätt är det som att illustrationerna och de effektfulla hålen gör mer intryck på mig nu än vad de kanske gjorde när jag var liten. Jag minns så väl bilderna: inte minst de mörka, läskiga trädstammar som sträcker sig mot skyn när Mumintrollet skyndar genom skogen. De väckte känslor redan då. Nu ser jag dem igen och träffas av Tove Janssons otroliga kraft som illustratör. Det här är bilder med stämning och känslor, sannerligen. När jag fick boken läst för mig som barn tyckte jag garanterat att det var 100 % otäckt när Hemulen dammsuger upp både Mumintrollet och Mymlan: jag ser på bilden som mitt barndomsjag och tycker att Hemulen är döläskig och att färden genom dammsugarslangen är mardrömsframkallande. Nu ser jag den också som vuxen och ler åt Hemulens förvånande min, för att inte tala om Mumintrollets förskräckta uppsyn. Jag noterar också den uppenbara räddningen – i fönstret, som avslöjar en glimt av nästa sida, finns en helt annan färgskala. Den här boken är inte alltigenom läskig, som jag kanske mindes den. Här finns humor och roliga detaljer – betydligt fler nyanser än jag såg som barn.
Mitt eget barn? Hon är uppenbarligen av ett helt annat virke än jag själv. Hennes roligaste är sidan där ”filurer har kaffekalas”. – Älskade barn, det är hattifnattar som trängs i ett hus och sprakar av elektricitet, så att det luktar bränt, medan åskan går för fullt! Fast nu ser jag lite mer av det hon själv ser: hur knäppa hattifnattarna ser ut med sina långsmala kroppar och spretande fingrar, och hur extra knasiga de ser ut med små kaffekoppar i knäna.
Man kan se lite olika saker, helt enkelt, men något ser man. Jag vet just ingen som kan förmedla så mycket i sina illustrationer som Tove Jansson. Hålen gör verkligen sitt till. De låter en skymta något annat (ljus, hopp!), ger ett imponerande djup (lager på lager av trädstammar), eller är rätt och slätt skojiga, som när man vänder blad, lämnar hattifnattarna bakom sig, och i hålet till föregående sida ser en förskräckt hattifnatt som sitter på dass med öppen dörr.
Hur gick det sen? är en barndomsklassiker, illustrerad av en sann konstnär. Boken är en njutning, för treåringar som petar i hålen och upptäcker ”hur det gick sedan”, och för den konstintresserade mamman som fängslas av Janssons bildvärld.
Den mest minnesvärda bilden? Ja, det är den som är mot bokens slut, där Muminmamman sitter bland sina rosor och rensar vinbär i en hatt. Jag vet inte varför den gjort sådant intryck, men nu när jag ser den påminns jag om att delar av uppslaget är det som liksom alltid flimrar till en kort stund när vinbären är i säsong och de vackra, röda klasarna har mognat och är som godast. Ibland vet man inte varför, men en del böcker kan verkligen fastna i minnet.
Hur gick det sen?
Hur gick det sen? gavs ut första gången 1952 av Schildts. Jag har läst en senare utgåva, utgiven av Nordisk bok (Alla barns bokklubb) 1989. ISBN: 9179041574.
Tove Jansson
Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk konstnär och författare.
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en berörande bok om en åldrad man, som närmar sig livets slut, och om kärleken till en hund.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Tranorna flyger söderut, av Lisa Ridzén, är en omtyckt bästsäljare och jag kan verkligen förstå varför den berört så många. I huvudrollen finns Bo, en åldrad man som tvingats uppleva förlusten av sin livskamrat – allt hon var har förlorats i demens. Nu lever han ensam, med sin älskade hund.
Bo kan svårligen lämna hemmet och minnet sviktar, vilket han ibland är medveten om: små lappar ska påminna honom om sådant han vill prata om med vännen Ture, när de hörs på sin stående telefontid, och i kalendern antecknas noga när sonen Hans ska komma på besök. Ändå fungerar det inte riktigt, vilket hemtjänstens anteckningar, som boken till delar består av, vittnar om. Att Bo inte har hälsan med sig gör att Hans närmar sig det tuffa beslutet att lämna bort hunden. Det är inte hemtjänstens jobb att rasta Bos hund. Inte ens den mest medkännande och omtänksamma av hans hemtjänstarbetare kan täcka upp till slut.
Med en fru som försvunnit in i demens, en ork som inte räcker till och ett överhängande hot om att bli fråntagen sin hund, blir världen och livslusten allt mindre. Bo glider in och ut i minnen från förr, drömmar och funderingar kring hur livet blev.
Det är inte ofta äldre återfinns i huvudroller, särskilt inte när det handlar om äldre med sviktande hälsa och hemtjänstbehov. Samtidigt är åldrande en del av livet för de flesta – och är man själv ung har man förmodligen närstående i liknande situationer som Bo (eller har haft). Det är fint att någon har skrivit en bok om hur livet kan vara när det närmar sig sitt slut. Tranorna flyger söderut fyller ett tomrum och jag läser med känslan av att läsa någonting nytt, som egentligen borde få mycket mer utrymme i kulturen och i samtal. Pratar vi någonsin om att åldras?
Fällde jag en tår när boken var slut? Ja, det gjorde jag absolut och det brukar jag definitivt inte göra, men här gick det inte riktigt att värja sig. Tranorna flyger söderut är verkligen en berörande bok som väcker många tankar om livet och döden. En mycket fin bok!
Tranorna flyger söderut
Tranorna flyger söderut gavs ut av Forum 2024. ISBN: 9789137506135, 9789137506128.
Ljuset, solen, snösmältningen! Det känns att våren närmar sig. Som luttrad umebo vet jag såklart att det kommer att fyllas på med snö vad det lider – och att vintern plötsligt övergår direkt i sommar så småningom. Låt oss kalla det vårvinter istället. Härligt är det, oavsett.
Ett säkert vårtecken är att Littfest snart drar igång. I år har jag biljetter till lördagen och jag har inte tittat i något program förrän nu. Någonstans tycker jag att det är det som är charmen med Littfest: att man inte behöver planera i detalj, att man kan gå mellan olika programpunkter och spontant lyssna på samtal man kanske inte skulle ha kommit sig för att gå på annars. Det är inte nödvändigtvis de stora namnen, som håller sina programpunkter i den största salen, som är det mest minnesvärda, om du frågar mig. Ibland sitter man i mer intima lokaler och lyssnar till samtal som verkligen berör, väcker intresse eller roar.
Hur som helst, kl 10 kommer du definitivt hitta mig i Idun, den största salen, för då kommer jag lyssna på ”Hur mår de norrländska männen?”, där Mikael Berglund och Lisa Ridzén samtalar under ledning av Kristina Sandberg. Jag läste Berglunds roman Ovanjorden förra året och har den i minnet än. Det är en fantastisk roman om kärlek och om att söka tillhörighet i en kultur man inte fötts in i – i det här fallet i en samisk kultur, som beskrivs så självklart att det gjorde mig alldeles upplyft. Så fint med en bok där samisk kultur får stå för normen och där kraften i kulturen och naturen dessutom lyfter hela kärlekshistorien. Ridzéns bästsäljare Tranorna flyger söderut, om en åldrande man och hans älskade hund, läser jag just nu (och ska bokcirkla om någon vecka). Kristina Sandberg? Ja, hennes Maj-trilogi håller jag för några av mina största favoriter genom tiderna. Det här blir förmodligen Littfests höjdpunkt för min del.
Resten av Littfest är lite luddigare. Några programpunkter som jag fastnade för är ”Vilka superkrafter behövs för att översätta barn- och ungdomsböcker?”, ”Honungsfällan” (om boken Honungsfällan, som jag inte har läst, men som alltså handlar om ”historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal”), ”Sociolekter och snubbeltrådar”, ”Kommunala korsdrag?” (marknadens och PR-byråers påverkan på kommunala beslutsfattandet) och ”Stockholmaren i och utanför fiktionen”. Vi får se vad jag går på i slutändan.
Kan förresten tipsa om att Littfest även finns som Littfest-TV, för den som eventuellt inte kan/vill ta sig till Umeå, men som ändå skulle vilja ta del av programmet. För 120 kr får man alltså livesändningar och kan även se i efterhand under en veckas tid.
Ett helt annat och helt gratis tips måste jag också slänga in. Imorgon kommer Karlavagnen i P4 handla om böcker och jag har blivit tillfrågad om att berätta om ett speciellt bok-minne jag har. Det är ju ett ring-in-program, så jag vet inte när just jag blir uppringd, men någon gång lär du kunna höra mig. Inte vet jag om just jag har något märkvärdigt att berätta, för del delen, men brukar du lyssna på radio på kvällarna (eller lyssna på podden i efterhand, för all del), kan det säkert bli ett mysigt program. Bokprat tycker man ju om!
Vego på 30 minuter, av Ylva Bergqvist, är en inspirerande kokbok fylld med spännande smaker och lättlagade rätter.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Vego på 30 minuter, av Ylva Bergqvist, är en kokbok som har seglat upp och blivit en av mina favoriter i genren. Jag tycker det är kul att laga mat, men föredrar det som går snabbt och inte kräver så många ingredienser. I många år har Sara Asks och Lisa Bjärbos kokböcker Mera vego, Ännu mera vego och Kaosvego varit mina främsta inspirationskällor i köket – de har presenterat precis den typ av mat jag gillar att laga: snabbt, gott, vegetariskt. Vego på 30 minuter har en liknande inriktning, men är ändå något helt annat, helt andra smaker. Det är inget revolutionerande, men har man ägnat några år åt att varva ett gäng maträtter från ungefär samma kokböcker kan andra grepp verkligen göra stor skillnad. Med Vego på 30 minuter har smaksättare i stil med näringsjäst (umami!) och miso letat sig in i min matlagning och jag har upptäckt att jag verkligen gillar det! Vego på 30 minuter har rent av fått mig att börja göra matiga sallader lite oftare – jag som just aldrig har någon grönsallad hemma annars. Och gott är det!
Recepten i Vego på 30 minuter är sorterade under fem olika kapitel: Medelhavsmagi, Pot luck club, Publikfavoriter, Hello Asia och Grönt är skönt. Här finns medelhavssmaker, soppor & grytor, ”skräpmat” i grön tappning, asiatiska rätter och matiga sallader. Hittills har jag inte hittat speciellt många rätter som seglat upp som favoriter hos familjens kräsna 3,5-åring, men det har jag egentligen inte gjort i någon annan kokbok heller. Känslan är ändå att Vego på 30 minuter innehåller en hel del lite vuxnare smaker än vad mina andra favoritkokböcker gör, och kanske är det därför den är ett så bra komplement här hemma. En favoritkokbok, som sagt var!
Vego på 30 minuter
Vego på 30 minuter är en kokbok av Ylva Bergqvist och med foto av Lennart Weibull. Den gavs ut av Bonnier fakta 2017. ISBN: 9789174247428.
Ylva Bergqvist
Ylva Bergqvist är en svensk kock och kokboksförfattare.
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om två sydkoreanska kvinnor som drabbas hårt av sitt sökande efter sanningen om de massaker och massmord som skett i landets historia.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Jag tar inte farväl, av nobelpristagaren Han Kang, handlar om Gyeongha, en författare som hamnat i en djup depression. Hennes senaste bok handlar om en av de massaker som skett i Sydkoreas blodiga historia och nu kastas hon tillbaka till fruktansvärda scener i återkommande mardrömmar. Hon befinner sig i en liten, tryckande varm lägenhet i Seoul och det enda som paradoxalt får henne att fortsätta leva är att hon gång på gång behöver börja om med det avskedsbrev hon aldrig lyckas formulera som hon tänkt sig.
När vännen Inseon plötsligt hör av sig får Gyeongha anledning att skyndsamt lämna Seoul. Inseon ligger på sjukhus efter en olycka och nu ber hon Gyeongha att hjälpa henne. Kvar i hennes bostad på ön Jeju finns Inseons älskade fågel och Inseon är förtvivlad över att tiden är på väg att rinna ut – fågeln kommer inte att klara sig länge till utan vatten. En snöstorm är på väg, men Gyeongha kan inte säga nej.
Ungefär här börjar berättelsen växla över till magisk realism, där snön och ovädret bildar en laddad fond. Resan till Jeju och till Inseons hem, som också är hennes föräldrahem, blir även en resa längs ett sökande som Inseon, och ännu mer hennes mor, i hemlighet har ägnat sig åt under lång tid.
1948 mördades omkring 30 000 personer – varav många barn och andra civila – av militärpolisen. Misstänkta vänstersympatisörer utsattes för grym tortyr och därefter tystades händelserna ner i decennier. Samtidigt som befolkningen utsatts för ett enormt trauma var det förbjudet, straffbart, att över huvud taget nämna massmordet.
Han Kang skildrar hur detta nedtystade våldsdåd fortsätter att drabba generation efter generation, hur sörjande och saknad aldrig riktigt fått visas och hur ett läkande därför också har omöjliggjorts. Det är en oerhört drabbande och berörande roman. Morden och tortyren är svår att ta in, men författaren gör det på något sätt verkligt, inte minst genom att återkomma till den rent fysiska omfattningen av det hela – hur gruvgång efter gruvgång fylls med kvarlevor från människor som radats upp och avrättats.
Det är inte en bok som i första hand skildrar massmordet medan det pågick, utan en bok som handlar om hur anhöriga förtvivlat söker sina anhörigas öde. Morden blir förluster som fortsätter, ärvs vidare av nästa generation. Det är en helt otrolig roman om oläkta trauman och om nedtystad historia. Sällan har väl ett nobelpris känns så rätt som när det tilldelades Han Kang, kan jag känna.
Jag tar inte farväl
Chakpy?l haji ann?nda finns översatt till svenska av Anders Karlsson och Okkyoung Park och utgiven av Natur & kultur 2024. ISBN: 9789127179318.
Han Kang
Han Kang är en sydkoreansk författare. Hon belönades med Nobelpriset i litteratur 2024.
Den 25:e februari startar årets bokrea och jag har både kollat igenom kataloger och förhandsbeställt ett antal titlar. Vilka det blev? Jo, Historien av Elsa Morante (i översättning av Anne Marie Hansen och Ingalisa Munck), Skymning 41 av Kjell Westö, Svensk romantisk poesi: från Kellgren till Rydberg (redigerad av Staffan Bergsten) och Pelle hittar en önskesten av Astrid Lindgren och med illustrationer av Maria Nilsson Thore. Nu gäller bara att ha tålamod och vänta på att de ska levereras hit.
Saltkråkan-boken kommer jag såklart läsa med dottern. Jag älskar Astrid Lindgrens böcker och Saltkråkan (som visserligen började som TV-serie) hör till mina största favoriter, förmodligen för att de utspelar sig i skärgårdsmiljöer som inte är helt främmande för mig, som själv vuxit upp i norra Roslagen. Historien har jag haft på min ”att läsa”-lista i evigheter. Jag brukar använda mig av Boktipset för att hålla koll på vad jag vill läsa och där får man också en uppskattad matchning mot ens boksmak. Historien är något så ovanligt som en 100-procentig matchning – Boktipset är tämligen övertygade om att jag kommer att ge Historien ett toppbetyg. Spännande! Svensk poesi var ett impulsköp, men det var länge sedan jag köpte en poesi-antologi och jag brukar verkligen gilla sådana här samlingar där någon faktiskt har tagit sig tid att välja ut poesi på ett tema. Det blir ofta lite mer lättillgängligt, känner jag. Skymning 41 kunde jag inte motstå. Westö hör till en av mina favoritförfattare och Hägring 38 håller jag för en av mina favoritromaner.
Det fanns fler böcker jag var sugen på, men det fick absolut räcka såhär. Till de böcker jag övervägde fanns följande reatitlar:
Demon Copperhead av Barbara Kingsolver, i översättning av Sofia Nordin Fischer (En av min bokcirkelkompisars, @tillsidan85:s, favoriter från förra året),
Dotterdottern av Susanna Alakoski (Klass, historia, kvinnliga livsöden – blir sällan besviken på Alakoski),
Drömmen om ett träd av Maja Lunde, i översättning av Lotta Eklund (För att Lundes cli-fi-romaner aldrig har gjort mig besviken hittills),
Far inte till havet av Elin Anna Labba (Så angelägen berättelse!),
Från och med du av Martina Haag (Få författare kan skriva så roligt och samtidigt mörkt som Haag – åh vad jag gillar hennes romaner!),
Hyper av Agri Ismaïl (Kritikerälskling som jag naturligtvis vill läsa någon gång),
Min bokvärld av Kerstin Ekman (Sveriges bästa nu levande författare?! Fantastiskt att få följa med i hennes bokvärld, känner jag.),
Mjölkat av Sanna Samuelsson (Vann Borås tidnings debutantpris förra året och jag har varit nyfiken på den sedan jag först hörde talas om den),
Om uträkning av omfång 1 och 2 av Solvej Balle, i översättning av Ninni Holmqvist (En hel romanserie om en dag som börjar om – om och om igen – berättelsen måste ha något med tanke på att spontant tänker att det borde vara lite tjatigt..?),
Rent hus av Alia Trabucco Zerán, i översättning av Hanna Nordenhök (Chilensk författare och en bok som legat på diverse topplistor länge, länge – känns intressant!),
Samlade dikter av Karin Boye (Klassiker jag inte tackar nej till),
Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén (Bästsäljare som alla har läst utom jag… :)).
Slutligen. Jag har självklart en del tips på böcker jag läst, uppskattat och som nu finns på rea. Här är de skönlitterära pärlor jag verkligen kan rekommendera:
Skönlitteratur
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg (Tidlös klassiker om moralisk kollaps),
Jag ser allt du gör av Annika Norlin (Underbar novellsamling),
Jävla karlar av Andrev Walden (En verkligt tragikomisk uppväxtskildring ),
Pythian pratar av Liv Strömquist (Satirisk och rolig serieroman om självhjälp och oönskade livsråd),
Sniglar och snö av Agneta Pleijel (Störande och rörande berättelse om livet och /den komplicerade/ kärleken),
Stacken av Annika Norlin (Otrolig roman om en grupp människor som lever utanför samhället och blir allt mer som en sekt),
Stolthet och fördom av Jane Austen, i översättning av Gun-Britt Sundström (Odödlig klassiker och kärleksberättelse som fortsätter att beröra, engagera och roa),
Systrarna av Jonas Hassen Khemiri (Min favoritbok från förra årets läsning),
Tusen och en natt, i översättning av Anna Wahlenberg (Samling berättelser som verkligen överraskade mig positivt när jag läste dem för många år sedan – en bok som är så mycket mer än Ali Baba och de 40 rövarna),
Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke, i översättning av Marianne Mattsson (En av förra årets största överraskningar för min del: trodde absolut inte att en bok om en kulturman, anklagad för sexuella trakasserier, skulle vara såhär bra).
Och inte glömma barnböckerna. Vi läser massor, massor, massor för vår 3,5-åring och det är alltid välkommet med påfyllning i hyllorna, även om vi i och för sig oftast lånar på bibblan. Här kommer en lång lista vi läst genom åren och som kan funka bra barn för barn upp till ca 6 år.
Bra småbarnsböcker (ca 0-2 år)
Bebbe kan allt av Mervi Lindman
Dela med dig Sickan av Sofia Rådström
Totte och Emma kan av Gunilla Wolde
Mysiga böcker om att gå på förskolan
Addi går på utflykt av Ellen Karlsson och Laura de Francesco
Alla tre inne på förskolan Ärtan av Maria Nilsson Thore
Alma slutar med napp av Ellen Karlsson och Laura de Francesco
Fordon!
Bojan och polisbilen av Johan Anderblad och Filippa Widlund
Klassiker och välkända karaktärer som fungerar än
Kalas, Alfons Åberg! av Gunilla Bergström
Mamma Mu gungar av Jujja & Tomas Wieslander och Sven Nordqvist
Pelle Svanslös på bondgården av Åsa & Michael Rönn
Solägget av Elsa Beskow
Lärorika böcker: språk och siffror
Knorr, Koko och siffran 1 av Maria Nilsson Thore
Småspråkarna av Maria Strutz, Andrea Wallenberg och Oskar Jonsson
Ytterligare några barnboksfavoriter
Boken som VERKLIGEN inte ville bli läst av David Sundin och Caroline Linhult
Bara rumpor på camping av Annika Leone och Bettina Johansson
Kattbossen av Marta Altés, i översättning av Karin Nilsson
Sniglar och snö är den avslutande delen i Agneta Pleijels självbiografiska trilogi – en rörande och störande berättelse om kärleken till en man som aldrig sviktar i sina känslor till huvudpersonen, men som heller aldrig kan vara henne trogen.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Agneta Pleijels memoarer har nu rört sig från barndom (Spådomen) och unga vuxna-liv (Doften av en man) till det vuxenliv, medelålder och ålderdom som Sniglar och snö rör sig kring. Pleijel skriver om karriären, som hon försöker hinna med samtidigt som hon är småbarnsförälder. Hon har ett stabilt jobb på Aftonbladets kulturredaktion och blir så småningom kulturchef, ivrigt påhejad av sin företrädare, som lobbar in henne i denna mansdominerade värld. Helt tillfredsställande är dock inte jobbet: hon har höga ideal, som inte nödvändigtvis funkar med den krassa verkligheten på en kvällstidning med ambitioner att sälja stora upplagor, och en spirande längtan efter att få skriva skönlitteratur.
Privatlivet är inte heller tillfredsställande. Utan omsvep hänger hon ut förhållandet med ex-sambon som totalt dött, nödtorftigt sammanhållet av den dotter de oplanerat får tillsammans och som barnets pappa inte alls önskat sig. Det är inte det enda Pleijel beskriver naket och öppet. När relationen så småningom tar slut kommer snart hennes livs kärlek in i bilden: M. Det som följer är en djup kärlek, helt utan tvivel från någon part, som står bergfast trots M:s återkommande otrohet. Pleijel vill ha barn, M skaffar barn med en annan kvinna. Det kommer också komma en annan kvinna in i M:s liv – han hävdar bestämt att han älskar båda två. Inte många författare skulle kunna få det att låta som en exklusiv kärleksrelation värd namnet, men Pleijel får verkligen fram känslan av det speciella band hon och M har mellan sig.
De relationer Pleijel målar upp – den kärlekslösa, den kärleksfyllda (men komplicerade) – men också en helt ofattbar affär hon har med en karl med sexuella fantasier om Pleijels egen dotter(!!!), är fascinerande. Jag relaterar oerhört lite, förstår väldigt lite, men Pleijel skriver verkligen fram någonting som känns alldeles ärligt och som stör mig, på ett bra sätt. Det här är ingen bok som liknar en massa andra böcker, det är en skildring rakt från livet (fast såklart är det ju skönlitteratur och ingen dokumentär), och den väcker både tankar och känslor.
Relationen med M är en av bokens största pusselbitar, men Sniglar och snö är också en roman som rymmer mycket mer. Det är också en berörande berättelse om åldrande föräldrar och en oerhört fint bok om längtan efter att få skriva. Det är glädjande att Agneta Pleijel slog igenom som författare så småningom, för skriva, det kan hon! Det finns så många fallgropar med memoarer – vad ska tas med och vad ska skalas bort när man försöker återberätta ett liv? – men Pleijel har en säker stil och ett precist språk, ingenting känns överflödigt.
Sniglar och snö har varit en tankeväckande läsning och jag är glad att jag har tagit mig an den. Samtidigt har jag en känsla av att Spådomen hade en skärpa som Sniglar och snö inte riktigt har. Jag blev inte lika såld på Sniglar och snö, som den första delen i memoarerna, men kan inte exakt sätta fingret på varför. Kanske är det så enkelt som att uppväxtskildringar tilltalar mig mer än berättelser från mitt i livet, men det kan man ju inte lasta Sniglar och snö för.
Sniglar och snö
Sniglar och snö är den avslutande delen i Agneta Pleijels självbiografiska trilogi som inleddes med Spådomen och Doften av en man. Boken gavs ut av Norstedts 2023. ISBN: 9789113127736, 9789113127750.
Agneta Pleijel
Agneta Pleijel är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon fick sitt stora genombrott med romanen Vindspejare (1987).
Februari är här och som fortsättning på mitt tidigare inlägg 2025 slutar jag låna e-böcker kan jag direkt dementera att det skulle bli 0 bibliotekslånade e-böcker i år. Jag hann nämligen låna en sista innan övergången till nya Biblio skedde 15/1! Just nu läser jag alltså Sniglar och snö, av Agneta Pleijel, som är februaris bokcirkelbok. Sedan är det slut för ett tag framöver!
Läget är alltså att företaget WeDoBooks (tidigare Axiell), som tillhandahåller e-lånesystem åt en förkrossande majoritet av Sveriges bibliotek, har valt att lansera ett nytt system och app (Biblio), som säkert är bättre ur många aspekter, men som tyvärr också innebär den svårsmälta försämringen att det inte längre går att läsa e-böcker på vanliga läsplattor. De har tolkat en del av EU:s tillgänglighetsdirektiv, som i grunden naturligtvis är till för att säkerställa att exempelvis e-böcker är tillgängliga för alla, som att de behöver låsa in sina böcker i sin egen app och webbplats. Tilltaget gör förmodligen att den som behöver text-till-tal-funktion får det lättare, men samtidigt blir e-böcker naturligtvis otillgängliga för oss som vill läsa på en skärm anpassad för e-böcker. You win some, you lose some, antar jag. Tilltaget innebär också, för den delen, att det inte går att söka efter e-böcker i bibliotekens kataloger. Smidigt..?
Några bibliotek har valt ett annat e-lånesystem: Libby, som än så länge inte har gått ut med någon information om att de skrotar utlåning till läsplattor. Libby är till och med så smidigt att det går att surfa in på det direkt i min Kobo-läsplatta (en funktion jag i och för sig inte har kunnat testa eftersom jag inte har något bibliotekskort som funkar som inloggning till Libby). En kort stund trodde jag att jag hade lyckats skaffa ett bibliotekskort på ett bibliotek som erbjuder Libby, men det verkar krävas ett personligt besök på bibliotek för att få den där pin-koden som behövs för att logga in.
Är du också sugen på ett Libby-bibliotekskort och har vägarna förbi något av följande bibliotek är det ett tips att skaffa lånekort hos någon av dem: Alingsås, Mellansjö (Gullspång, Hjo, Karlsborg, Mariestad, Skövde, Tibro, Tidaholm, Töreboda), Västra Skaraborg (Essunga, Grästorp, Götene, Lidköping, Skara, Vara), Göteborg, Härryda, Härnösand, Järfälla, Katrineholm, Lerum, Solna. Man måste inte vara skriven där man har lånekort, eller någonting i den stilen. Min sambo samlar rent av på bibliotekskort. Själv får jag väl se till att ta en bensträckare i Härnösand på nästa resa söderöver.
Till dess: man kan såklart köpa sina e-böcker! I en del fall kostar de just inte mer än pocketböcker, så det är klart att man borde öppna plånboken oftare. Det är bara det att biblioteket har fungerar så smidigt, så länge (har lånat e-böcker i 14 års tid!) att jag blir irriterad över de här försämringarna.
Vad händer annars i februari då? Inte mycket, enligt min kalender. Efter en januari med ganska mycket krasslighet hit och dit (dottern, mig själv…) kanske man kan hoppas på en månad med lite mer ork, lite mer dans, lite mer kul. Och Mello! Och så kanske det här blir den stora månaden för påfyllning av (e-)böcker – traditionsenligt är det ju bokrea i februari. Jag har inte spanat in vad som finns på årets rea och gissar att utbudet på e-böcker är lågt/obefintligt. Återkommer!
Vill du läsa något nyutkommet kan jag tipsa om att Jerker Virdborg är aktuell med nytt i februari, för då kommer Bro, bro. Vad jag förstår handlar den om en ung man som får för sig att blockera en gångbro. Här anar man paralleller till absurda Mamma i soffa, som absolut inte är det bästa jag läst av Virdborg, men ändå; Skriva kan han, Virdborg! Även om jag personligen gillar de lite mindre absurda berättelserna.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
