Tiden läker inga sår

Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand
Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand

Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.

Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.

Betyg: 1 sommarstugor av 5.

Citerat ur Tiden läker inga sår

”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”

Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand
Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand

Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 302.
ISBN: 9789187783814.
Andras röster: Bokpool, Boktokig, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.

När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”

Handen på hjärtat

Handen på hjärtat - Hilary Boyd

Ibland undrar jag hur jag tänker när jag väljer böcker. När det kommer till romaner så vet jag ju att jag avskyr romantiskt trams och ändå har jag nu läst en bok med den avskräckande titeln Handen på hjärtat. Det var någon pålitlig person som påstod att den här boken är bra och Boktipset, som jag nog litar lite för mycket på, gissade att jag skulle ge den betyget fyra av fem… Det gör jag inte! Två av fem kan den få. Max.

Boken kretsar kring Flora, 40+, som jobbar som hemsjukvårdare åt en äldre dam. Flora lever ensam i en källarlägenhet, i London , som hon hyr av sin överbeskyddande syster. I bagaget har hon en rejäl hjärtesorg med påföljande depression. För tre år sedan blev hon nämligen lämnad av sin pojkvän sedan åtta år tillbaka. De hade precis diskuterat att skaffa barn när han försvann utan ett ord. Hon hann till och med anmäla honom försvunnen innan hon förstod att han helt enkelt hade gjort slut genom att packa sina saker och sticka utan att ens lämna en lapp. Hon har inte hört ifrån honom sedan dess. De tjusiga huset i Brighton hade hon inte råd att behålla och jobbet som sjuksköterska på akuten fixade hon inte heller att ha kvar. Livet har helt enkelt blivit lite fattigare, lite ensammare och lite sorgligare.

Så plötsligt dyker hennes ex, Finn, upp igen från ingenstans. Han har tidigare jobbat som äventyrare, men har skadat sig i en klätterolycka och nu är han fattig, saknar ett riktigt hem och är på ändlösa uppföljningar på sjukhuset för att undersöka hur läkprocessen går. Nu är han plötsligt extremt påstridig och vill börja om på nytt. Det räcker med en kort liten träff så har Flora klippt banden med en kille som hon precis börjat dejta och det räcker med ytterligare någon liten träff så har han plötsligt flyttat in hos Flora samt börjat hacka på henne om att hon måste säga upp sig (han önskar att damen hon vårdar ska dö) och att hon ska lämna sin släkt och vänner och bosätta sig i en ruckel i Skottland med honom. Han har även påbörjat ett högljutt gräl och bråk med Floras syster, tillika hyresvärd, vilket annars är en person som betyder väldigt mycket för Flora. Författaren beskriver lite vagt att Finn är sexig, men jag förstår inte hur det kan väga upp alltså.

Jag kan helt enkelt inte köpa intrigen. Den är löjlig och haltande. Därtill är boken skriven utan någon vidare finess. Särskilt taffligt tycker jag att det blir när författaren beskriver damen, som Flora vårdar. Det enda den här kvinnan, som förvisso är dement, gör är att säga ”Jo… Det tror jag”. Fast egentligen är alla karaktärer dåligt utvecklade. Boken är på många sätt förutsägbar och den kretsar kring stereotyper och helt ointressanta karaktärer. Det är platt, tråkigt och töntigt. När jag hade läst mer än halva boken råkade jag för övrigt läsa baksidestexten, där det direkt avslöjas att Flora kommer att bli oplanerat gravid. Det är något grovt irriterande med baksidestexter som summerar hela boken. Förvisso hade man lätt kunnat räkna ut graviditeten själv, men jag hade ändå uppskattat att slippa läsa om den omständigheten redan på baksidan, särskilt eftersom det händer så sent i boken.

Nej, det här var då inget vidare.

Boken finns utgiven av Norstedts och finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Dagensbok.com och Bloggbohemen.

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig: www.finistere.se: juli 2010 – juni 2013

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten

Jag blir tårögd av att läsa Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det här är nämligen den sista och avslutande delen i Bodil Malmstens loggbokserie, där hon sedan 2006 har samlat bilder, texter och utdrag från bloggen, som ett sätt att skildra nutiden. Jag vet ingen som kan skriva så precist och pricksäkert som Malmsten. Texten är på samma gång lätt och koncentrerad. Med noga avvägda ord lyckas hon förmedla precis rätt känsla. Jag älskar hennes språk! Med exakthet ringar hon in vansinnigheter i samhället (privatiseringar, skatteparadis, hemlöshet…), men gör det också med en humor som träffar precis rätt.

I Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Malmsten återvänt till Sverige och Stockholm och dessutom vänt sin andrahandslägenhet ryggen till förmån för en bostadsrätt i ett gårdshus. Hon skriver:

”De rymliga andrahandsrummen är tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där.

Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen.”

Jag älskar hennes texter, som alltid känns angelägna och viktiga, även om hon till synes skriver om vardagsdetaljer som… tandborstning. Malmsten har alltid något viktigt att säga om samtiden, politik och att vara människa. Att läsa hennes böcker är att få en tankeställare, samtidigt som det är lite av en njutning att bara få bläddra i böckerna och ta in det eleganta och lätta språket.

Mycket i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är direkt hjärtskärande. Titeln är från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan, men anspelar kanske också på att en dag försvinna, att gå bort. I den här sista av Malmstens böcker uppehåller hon sig särskilt mycket vid åldrande och döden: att se åldrandet som en flyttstädning, att flytta för sista gången, att förlora någon man älskar. Malmsten är inte en sådan författare som skriver 700 sidor om ett tungt ämne, men när hon med några allt omfattande rader berättar om hennes förlust, när hon blir uppringd innan kl 9 en morgon, ”Det ringer aldrig före klockan nio på morgonen hos mig.”, och har förlorat sitt livs kärlek så vill man bara gråta över livets förgänglighet.

Jag hoppas att Malmsten inte slutar att skriva, trots att loggbokserien nu är avslutad. Bodil Malmsten är en stor författare, mycket stor. Jag känner mig tom efter att ha avslutat läsningen av den här boken. Jag kan inte med tanken på att det inte skulle bli fler böcker.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill dras med i Bodil Malmstens precist och vackert formulerade texter och ta del av Malmstens tankar om tiden och tillvaron, livet och åldrandet.

Betyg: 5 tandborstar av 5.

Citerat ur Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig

”Jag ser på den lilla grå pallen, det var inte pallens fel att jag föll, jag har alltid varit steget före mig själv, alltid fallit, men hittills alltid rest mig igen.

Den här gången ligger jag kvar på golvet och på hela sommaren kan jag inte gå.

Någon lust att sparka på möbler känner jag inte dock.

Kryckorna står vid dörren, men det dröjer innan jag törs ge mig ut.

Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, skolgården utanför, träden, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön.

Att förutsättningen för att bo här är att man kan gå, tänkte jag inte på.

Jag tog gående för givet, man går, jag gick.

Utan en tacksamhet för att jag kunde det.”

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten

Om Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och Bodil Malmsten

Bodil Malmsten (född 1944) är en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den först romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmsten bloggar på www.finistere.se och twittrar på @BodilMalmsten.

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Modernista).
Antal sidor: 188.
Läs även: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Kom och hälsa på mig om tusen år, De från norr kommande leoparderna, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
Andras röster: dagensbok.com, Kulturbloggen och SvD.

Baksidestext

”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är uppföljaren till den kritikerhyllade Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och är den efterlängtade femte boken i serien. Sedan den förra loggboken har Bodil Malmsten även rönt stora publik- och kritikerframgångar med sin bok om läsandets och skrivandets konst, Så gör jag: Konsten att skriva.”

Tisdagarna med Morrie

Under studietiden träffade Mitch en alldeles speciell lärare, Morrie. Han kom att bli mer än bara en lärare: han kom att bli mer som en livscoach och en vän. Efter studenten skiljdes de åt med Mitchs löfte att han skulle höra av sig. Det hinner dock dröja många år innan han slutligen gör som han lovat. När Mitch kontaktar Morrie igen är det för att han har fått reda på att Morrie sedan en tid tillbaka lider av en obotlig neurologisk sjukdom, som sakta gör honom förlamad och till slut kommer att leda till hans död.

Under de sista månaderna av Morries liv börjar Mitch och Morrie att träffas regelbundet igen och de samtalar om livets svåra frågor. Det är en rörande berättelse om en döende man som delar med sig av sina insikter. Hans tankar kring åldrande och död är osjälviska och förunderliga.

Den här lilla boken hinner behandla en hel del filosofiska och fina tankar och det är också svårt att inte beröras av berättelsen om vänskapen mellan Mitch och hans forna lärare och Morries sista månader. Ändå når den inte ändra fram hos mig. Kanske är det för att jag alldeles nyligt läste ut en annan bok om döende, Tätt intill dagarna, och faktiskt inte orkar engagera mig så mycket mer i dessa svåra frågor just nu. Kanske var det av någon annan anledning.

Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor

Tätt intill dagarna kretsar runt den oerhörda sorgen kring en mors döende. Mustafa Can berättar själutlämnande och öppet om de sista månaderna tillsammans med sin mor och om tiden efter. Det är svårt att inte beröras av något som verkligen är skrivet från hjärtat. Det här är innerlig kärlek och innerlig sorg.

Beskedet att modern inte har många månader kvar att leva väcker också tankar hos författaren. Vem var hans mor? Han vet vad hon var: en kärleksfull och nästan till självutplåning uppoffrande moder, men inte vem hon var. Sökandet går via skuldkänslor från uppväxten och via andras berättelser om mamman.

Faktumet att modern vårdas i Sverige istället för kring hennes väninnor väcker också andra tankar, tankar kring utvandring och om att återvända till hemlandet.

Det är en djupt berörande bok om styrka och moderskap. Jag har normalt sett svårt för dokumentära romaner, som gärna tenderar att bli sentimentala och göra avkall på den språkliga nivån. Det här är ett undantag. Det är ärligt, välberättat och vackert.