4 blandade noveller: Den blå pelargonen, Rapport från den täta världen, Horatio Sparkins, Hitomi

Jag fick en novelljulkalender i present av min sambo. <3 Så i december har jag plöjt noveller från vitt skildrar genrer. Här kommer några korta omdömen om fyra av dem.

Den blå pelargonen

Den blå pelargonen av Agatha Christie är en pusseldeckare och en av Christies tidigaste miss Marple-berättelser.  Det vankas middag och en tidigare Scotland Yard-chef är bjuden. Självklart passar han på att ta upp ett mystiskt fall när han nu har kluriga miss Marple vid bordet: en olycklig och vidskeplig kvinna kör hela dagarna med sin stackars man och nu har hon fått ett illavarslande besked från en spådam: blå blommor är ödesdigra för henne. Plötsligt dyker de blåa blommorna upp – på hennes tapet  – och sedan är hon död. Spökar det, eller har någon av sköterskorna ett finger med i spelet? Den blå pelargonen är en klurig och spännande liten berättelse om jag tyckte mycket om.

Betyg: 4 tapeter av 5.

Den blå pelargonen av Agatha Christie
Den blå pelargonen av Agatha Christie

Originalets titel: The blue geranium (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 1932 (första publiceringen, i novellsamlingen The thirteen problems (svenska: Miss Marples mysterier)), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 30. ISBN: 9789175890760.

Rapport från den täta världen

Rapport från den täta världen av Aris Fioretos är en berättelse som ingår i en samling noveller under tema ”grannar” och här är det två bänkgrannar på läroverket som står i centrum. Novellens berättare beskriver sin granne på latinlektionerna: en udda pojke med ett alldeles eget språk och en perfektionistisk sida som får honom att fara med bläckpennan i tjocka öglor över det han skriver i anteckningsblocket, sudda ut det.  Det är en otroligt sorglig liten historia om hur lite man kanske vet, trots allt, om de människor som finns i ens närhet. Jag hade svårt att släppa den här berättelsen, mycket för att den är lite mystisk och liksom lockar en till omläsning.

Betyg: 5 basketspelare av 5.

Rapport från den täta världen av Aris Fioretos
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos

Utgivningsår: 2017 (utgiven av Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789175891859.

Horatio Sparkins

Horatio Sparkins av Charles Dickens är en tragikomisk liten berättelse om en ungmö som förtvivlat försöker att hitta sin blivande make, helst en man med klass, status och pengar. Så börjar en viss Horatio Sparkins synas på balerna och festerna och allt tycks vara klappat och klart: han ska det bli! Självklart måste han vara något stort, eller? Den här novellen skrevs nog som satir och väl tänkt att driva med överklassen och deras ytlighet. Jag läste och roades av berättelsen, samtidigt som jag måste erkänna att jag också känner mig hemskt glad över att leva i en tid där det där med förhållanden och livskamrater inte behöver vara så komplicerat.

Betyg: 4 svarta hästar av 5.

Horatio Sparkins av Charles Dickens
Horatio Sparkins av Charles Dickens

Originalets titel: Horatio Sparkins (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1836 (första publiceringen, i samlingen Sketches by Boz), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891316.

Hitomi

Hitomi av Kim Thúy är en kort, kort liten berättelsen med et väldigt rikt språk. Med ett härligt flöde målar Thúy upp en riktig svärmorsdröm till karl: snygg, attraktiv, jämställd, perfekt pappa och… Ja, visst finns det väl något som komplicerar bilden också. Jag tyckte verkligen om Hitomi, samtidigt som jag nog kände, någonstans, att den nog hade fått vara lite längre, fortsatt en bit till.

Betyg: 3 kimono och av 5.

Hitomi av Kim Thúy
Hitomi av Kim Thúy

Originalets titel: Hitomi (engelska). Översättare: Marianne Tufvesson. Utgivningsår: 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 14. ISBN: 9789175891798.

Alla hjärtans dag: 5 romaner om kärlek

Idag är det Alla hjärtans dag, en bra dag att visa lite extra kärlek till någon man tycker om. Själv tänkte jag passa på att blogga om några fina romaner om kärlek. Jag är inte speciellt nere i romance-genren och jag läser väldigt begränsat med kärleksromaner, så det blir fem böcker som inte nödvändigtvis är romantiska och skildrar stormande förälskelse. Här är i alla fall fem godbitar från det senaste årets läsning:

  • Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen, en förtvivlad och fantastisk dikt om att leva tillsammans med en alkoholist och om att få ett förhållande och en familj att hålla ihop trots drickandet. Det är lätt att tänka ”varför lämnade hon inte?”, men så kan det också vara med kärleken och relationer: kärleken kan vara så stark att det är värt att ta sig igenom svårigheterna, att vara kvar i både med- och motgång.
  • Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en Augustprisbelönad ungdomsbok om Maja, vars mamma plötsligt är förvunnen. Mycket i boken kretsar kring den försvunna mamman, men det finns också en väldigt härligt skildrad förälskelse. Det här är också en bok som verkligen känns peppig och glad, trots att den innehåller tuffa delar. Maja är verkligen stark och självsäker på ett uppfriskande sätt och det är verkligen fint att följa henne när hon plötsligt träffar det några år äldre killen ”Justin Case”.
  • Never let me go av Kazuo Ishiguro är ingen kärleksroman, men en väldigt smärtsam berättelse om en dystopisk framtid där vissa speciella människor växer upp och på förhand är dömda att inte få leva ett vanligt liv med relationer och familjebildning. Det är en helt klaustrofobisk och väldigt tankeväckande bok och en bok som vinner på att bli upptäckt av läsaren själv, så jag ska nog inte skriva så mycket mer än så. Smärtsam är den i alla fall, bland annat för att de flesta av oss trots allt har djupt i oss att vi vill ha nära relationer med andra och leva tillsammans med en partner.
  • Huset av Torgny Lindgren är en novell om ett par som stretar och kämpar för att bygga sig ett hus. ”Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar…”. Det är en bok med både kärlek, sorg och, framför allt, Torgny Lindgrens alldeles speciell och dråpliga berättarstil. Jag älskade den här novellen med dess udda huvudpersoner och alla överraskande vägar som novellen hinner ta innan den är slut.
  • Efter balen av Lev Tolstoj är en annan favoritnovell från året. Här handlar det dock inte om kärlek, utan om en fullständigt överrumplande förälskelse – och en plötslig vändning som får den att ta slut. En av de bästa skildringar jag har läst av just förblindande förälskelse!

Har du läst några bra böcker om kärlek på sistone? <3

Ristat i hud

Ristat i hud av Ashley Dyer är en spännande deckare, om än med en del element som är ”lite för mycket”. Betyg: 3 whiskyglas av 5.

Ritat i hud av Ashley Dyer är en deckare som börjar spännande med att en kriminalinspektör, Ruth Lake, finner sin kollega, poliskommissarien Greg Carver, skjuten i sitt hem. Det är en sen kväll och det första Ruth gör är att tassa omkring i lägenheten, ta med sig alla mappar, som Greg har använt sig av medan han har arbetat med att utreda en serie otäcka mord, där unga kvinnor har hittats mördade och med sina kroppar helt täckta av smärtsamma tatueringar. Hon tar också med sig den pistol som hon hittar på platsen och ser noga till att sopa igen alla spår efter sig. Ristat i hud börjar alltså lite sådär opålitligt som många deckare gör idag (tänk Gone girl, Kvinnan på tåget…) och det är högst ovisst vad de båda huvudpersonerna eventuellt döljer för något.

Fortsättningen är klart spännande och lockar till sträckläsning. Greg vaknar upp, mirakulöst nog, men har en lång rehabilitering framför sig och minnena från tiden runt skjutningen är dimmiga. Eller är de det? Jag gillar det här greppet när man som läsare inte kan vara helt säker på om det går att lita på huvudpersonerna.

Samtidigt är mordförsöket mot Greg något av ett sidospår i boken. Vad den framför allt handlar om är den seriemördare, Taggmördaren, som gäckat Greg under lång tid och som Ruth nu är på spåren.

Det finns element i den här boken som är ”lite för mycket” och som kanske heller inte är helt trovärdiga, men jag kan ha överseende med det, för det är verkligen en engagerande bok som lockar till sträckläsning. Det är effektivt och smart att ha flera parallella spår och de vävs dessutom ihop snyggt. De gör också att tempos hålls uppe utan att det för den sakens skull känns slarvigt berättat. Ja, jag tycker verkligen att Ristat i hud är en läsvärd deckare.

Citerat ur Ristat i hud

””Var är din bil?”

Lake nickade mot sin Renault Clio som stod parkerad mitt emot Carvers hus och innanför polisens avspärrning. I den låg Carvers mappar och pistolen kvar i bagageutrymmet. Hon borde ha flyttat på den direkt efter att hon hade ringt in och larmat: just nu räknades den officiellt som en del av brottsplatsen.

”Kom med.” Wilshire fattade tag om hennes armbåge. ”Vi sätter oss i bilen och pratar där.

”Va?” Mapparna. Pistolen. ”Nej!” Hon ryckte sig fri ur hans grepp.”


Ristat i hud av Ashley Dyer
Ristat i hud av Ashley Dyer.

Ristat i hud

Originalets titel: Splinter in the blood (engelska).
Översättare: Gabriel Setterborg.
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Louise Bäckelin förlag).
Antal sidor: 415.
ISBN: 978-91-7799-045-1.

Ashley Dyer

Ashley Dyer är pseudonym för den brittiska författaren Margaret Murphy (född 1959), känd för bland andra Glömd i mörkret (utgiven på svenska 2002), och den brittiska kriminalteknikern Helen Pepper. De planerar att ge ut fler romaner om Ruth Lake och Greg Carver. Ashley Dyer har en hemsida, Facebooksida, Youtubekanal och twittrar under @AshleyDyer.

Förlagets beskrivning

”I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?

Ristat i hud är en fängslande spänningsroman som tar dig med på en berg-och-dalbana av hemligheter, överraskningar och svek i jakten på en makaber mördare.”

Bokrea: mina tips

Den 26/2 börjar årets bokrea. Nu för tiden, när folk helst lyssnar på ljudböcker och när billiga böcker går att köpa året om i nätbokhandeln, har rean kanske spelat ut sin roll, men jag hör i alla fall till de som fortfarande tycker att det är mysigt och kul med bokrea. En anledning till detta är kanske att det egentligen är den enda gången på året då jag faktiskt besöker en bokhandel för att köpa böcker till mig själv. Ja, så är det faktiskt. Visst handlar jag en del presenter och julklappar och en och annan kontorsvara, men just böcker brukar jag sällan köpa över huvud taget och att gå runt och botanisera bland hyllor i en bokaffär, nej, det gör jag sällan. Förutom under bokrean då. Förra året köpte jag Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Vi får se vad jag hittar för något intressant i år.

Jag har hur som helst bläddrat i några kataloger och tänkte därför tipsa om några favoriter som råkar finnas på rea i år. Se det som boktips eller reatips. 🙂 En del böcker finns eventuellt bara på rea hos vissa bokhandlare och vissa är blygsamt sänkta med några tior, men de flesta böcker som jag listar nedan finns ”överallt” och kostar runt 60 – 90 kronor.

  • Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe. En av min barndoms favoritböcker! Mystisk, spännande och lagom läskig.
  • Einsteins nya fru och Kunskapens frukt av Liv Strömquist. Vass och rolig satir. Tankeväckande, störande och roliga på samma gång.
  • Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag. Smärtsamt och sorgligt om tuff tonårstid, men också en bok med en hel del humor (och 80-talsnostalgi!).
  • Mera vego och Ännu mer vego av Lisa Bjärbo och Sara Ask. Mina mest välanvända kokböcker!
  • Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går, Det förlorade barnet av Elena Ferrante. Underbara böcker om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i Neapels fattigare kvarter.
  • Naturlig skönhet av Nanna Johansson. Knäppt, roligt och feministiskt seriealbum.
  • Naturlära av Lars Lerin. Fantastiskt fin bok, fylld med Lerins mästerliga akvareller.
  • Samlade dikter av Bodil Malmsten. Underbar poesi som går rakt in i hjärtat, skriven av en av mina största favoritförfattare.
  • Vi mot er av Fredrik Backman. Den bästa sortens feelgood (med en viss svärta och mörker också!) om hockeystaden Björnstad och dess brokiga invånare.
  • Återstoden av dagen och Never let me go av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Två av mina favoriter från förra året. Lågmälda och ändå klaustrofobiska böcker om en butler som efter en lång tjänstgöring innerst inne funderar på om det var värt att offra allt för jobbet (Återstoden av dagen) och om ”speciella” barn som växer upp i ett dystopiskt samhälle och dömda till ett helt annat liv än andra (Never let me go).
  • Ædnan av Linnea Axelsson. Mäktigt diktverk om det samiska folkets historia under 1900-talet och en berättelse om ett par samiska familjers livsöden.

Ja, det var mina tips! Några givna storsäljare är väl annars Leif GW Perssons biografi, Professor Wille Vingmutter, Lars Keplers senaste, Lazarus, och Alex Schulmans hyllade Bränn alla mina brev. Den prisbelönta deckaren Silvervägen av Stina Jackson kommer nog också att gå åt. Lazarus och Bränn alla mina brev kom förresten ut så sent som i oktober, respektive november, så man kan ju undra lite varför de reas ut redan nu? Förmodligen är det väl så enkelt att vissa böcker används som rena lockvaror…

Självklart har jag också spanat in några titlar som jag är extra nyfiken på och är sugen på att köpa. Vi får se vilken av dem det blir! Några förslag? (Grattis till den som orkar läsa hela denna lista… 😉 😮 ) Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguo, Den otröstade av Kazuo Ishiguro, Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell, Mödrarnas söndag av Graham Swift, Swing time av Zadie Smith, Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Lugnet av Tomas Bannerhed. Vända hem av Yaa Gyasi, Finna sig av Agnes Lidbeck, En häst går in på en bar av David Grossman, Sveas son av Lena Andersson, Hjärtat är bara en muskel av Kristoffer Ahlström, Hjärtat stannar sist av Maragaret Atwood, Ditt livs affär av Fredrik Backman, Romanerna om Patrick Melrose (vol 1 och 2) av Edward St Aubyn, Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson, Noveller av Katherine Mansfield, Samlade dikter av Karin Boye, Balladen om det sorgsna kaféet av Carson McCullers, Mjölk och honung av Rupi Kaur, Samlade dikter av Pär Lagerkvist, Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren.

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en fin bok om att vara 19 år och drömma stort, jobba hårt och lära sig något om sig själv och livet medan man jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Betyg: 5 auditions av 5.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer är en bok om 19-åriga Moa, som tillfälligtvis jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende. Egentligen ska hon bli skådespelare och jobba med teater, så det här är bara en parentes i hennes liv, hennes nya Stockholmsliv. Här lever hon i en liten andrahandslägenhet och delar sin tid mellan att vara på äldreboendet Liljebacken och att på ett eller annat sätt sitta med ett manus framför sig, gärna på ett café.

Jag ömmar för Moa. Det finns många berättelser om att vara i Moas ålder och att komma på vad man ska göra med sitt liv och just den storyn är på många sätt något som det har berättats om förut. I Beischers roman tycker jag dock att det är särskilt fint skildrat, kanske för att det är både sorgligt och roligt och skildrat med både humor och värme. Där sitter liksom Moa, förvånansvärt ofta i sin ensamhet eftersom att hon faktiskt inte känner någon i sin nya stad, och trevar sig fram till vad det egentligen innebär att hålla på med teater. Det är tafatt. Det är ingenting. Hon är inte alls skådespelare, inte på långa vägar. Det som är så fint är att hon aldrig ger upp. Med den naivitet och självsäkerhet som bara en 19-åring kan uppbåda ringer hon upp kända skådespelare och åker på uttagningar för att försöka komma in på teaterutbildningar från norr till söder. Beischer påminner mig om hur det var i den åldern, hur mycket som var oklart, men hur mycket som samtidigt tycktes möjligt. Allt var möjligt, allt låg framför en. Det var bara att ta för sig.

Som 19 år är man inte fullvuxen, hjärnan är inte fullt utvecklad. Det kanske är en av anledningarna till att 19-åringar kan vara så orädda och så tveklöst följa sina drömmar. I den här boken inser jag också hur dåligt beredd man kan vara på arbetslivet i den åldern. Helt utan vårdutbildning eller någon särskild erfarenhet kastats Moa in i yrkeslivet och ska pang bom fixa alla arbetsuppgifter som kan uppstå på ett äldreboende. Det handlar om äldre och sköra personer, människor som på många sätt är hjälplösa och utsatta, och som Moa och hennes kollegor ska möta i alla möjliga intima, privata och/eller känsliga stunder. Hur redo kan man egentligen vara för detta i 19-årsåldern? Egentligen? I Jag ska egentligen inte jobba här får läsaren följa Moas utveckling, eller hur man ska beskriva det, när hon går från att rent ut sagt vara äcklad över många av arbetsuppgifterna, till att faktiskt komma in i jobbet och göra sitt jobb väldigt bra.

Jag har aldrig jobbat inom vården och jag vet inte om Beischer målar upp omvårdnadsyrket på ett trovärdigt sätt, men det känns i alla fall så och det känns bra. Långt senare har Mats Strandberg skrivit en skräckroman som utspelar sig på ett demensboende (Hemmet), men det också den enda andra bok jag kan komma på som faktiskt skildrar det här jobbet, ett jobb som fantastiskt många har. Ibland har jag sett att den här boken beskrivs som en modern arbetarroman och det är nog inte helt fel, men ändå är det inte de bitarna som jag tar med mig, tror jag. Det som berörde mig mest är faktiskt den insiktsfulla och fina berättelsen om Moa och hennes försök att bilda sitt vuxenliv. Hon har verkligen gjort ett stort steg bara genom att flytta till Stockholm. Men sedan då? Där sitter hon på de trendiga caféerna och verkar hoppas på att hippa teatervänner ska uppstå ur intet. I själva verket känner hon just inga andra än sina kollegor, däribland Eva, som utan vidare kan stanna kvar på jobbet för att göra det lilla extra, Roy, som snart närmar sig pensionen och som också bara är på Liljebacken tillfälligt eftersom han egentligen ska  öppna en frisersalong, och Leena med två e (bara en sådan sak!). Hon fnyser närmast åt de som vänligt föreslår att hon ska anmäla sig som statist, men samtidigt lyckas hon verkligen inte när hon försöker att komma in på teaterutbildningarna. Det är ett glapp mellan det hon ser som sitt liv och det som egentligen är hennes liv. Kanske handlar också livet i väldigt stor utsträckning om att få de där liven, det liv som egentligen är och det liv man drömmer om, att gå ihop och att ibland inse att livet kan bestå av en hel del kompromisser. Jag tyckte verkligen att det var fint att få följa Moa i just detta sökande och försökande. Jag läser och vill henne väl, samtidigt som jag ibland nästan behöver ta fram en skämskudde för att hon är så barnslig och pinsam. Oftast läser jag med ett leende. Ibland när jag läser den här typen av böcker så brukar jag läsa med en känsla av att jag skulle vilja ge de här snart-vuxna-personerna en kram och säga att ”det går över”, men jag läser Jag ska egentligen inte jobba här och känner bara en stark förvissning om att den typen av sympatier inte behövs. Moa är en person som kanske aldrig blir skådespelare, eller så blir hon det, men oavsett så fixar hon allt på egen hand. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den här boken: det är en roman om att bli vuxen, men en bok utan det där vemodiga och ledsamma som så ofta får sätta tonen i den typen av berättelser. Den här berättelsen är också sorglig på sina ställen, men mest läser jag och känner mig glad över att få följa en naiv 19-åring ett tag. Livet kan bli vad som helst. Det finns inga begränsningar. Jobbat på ett äldreboende i många månader? Jaha! Men jag ska egentligen inte jobba här, för jag håller på med teater! Det är barnslig och kaxigt och peppigt. En riktigt bra bok!

Citerat ur Jag ska egentligen inte jobba här

”Äntligen spänns Astrid fast i liften. Det där med liftar är en hel vetenskap. Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar. Manuellt styrda. Fjärrstyrda. För att inte tala om liftskynken. De större som ska gå nedanför rumpan. De mindre som slutar vid höften. Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster. De med utbildning som har tagit ställning. De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel. Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till. Vad ska jag bli när jag blir stor? Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer. Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt yrke, vilket som helst. Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar. De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen, som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet. Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära. Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld. Du kan väl försöka att prata med henne Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.”

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer
Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Jag ska egentligen inte jobba här

Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 198.
Läs även: Jag ska egentligen inte prata om det här.
ISBN: 978-91-7037-599-6.

Sara Beischer

Sara Beischer (född 1983) är en svensk författare som debuterade 2012 med Jag ska egentligen inte jobba här. Hennes senaste roman är Jag ska egentligen inte prata om det här (2018), som är en fristående fortsättning på debuten. Sara Beischer har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”»A4 avled i morse, kvart över fyra.«

De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem. Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

Moa är nitton år och ska bli skådespelare. Hon har precis flyttat till Stockholm och måste ha ett jobb. Hon får en timanställning på äldreboendet Liljebacken. Chocken blir total när hon ställs inför död, kroppsvätskor och stressiga arbetsvillkor. All sin lediga tid ägnar Moa åt att försöka komma in i Stockholms teatervärld, men hon misslyckas gång efter annan. Jag ska egentligen inte jobba här är ett vardagsäventyr om döden och äldreomsorgen, om det triviala och det fula. Men det är också en berättelse om det vackra och viktiga som kan finnas där man minst av allt trodde att man skulle hitta det”