En bok jag missat i vårens utgivning: Ölandssången

Jag har postat ett antal inlägg om böcker (I och II) och nyutgåvor som kommer ut i vår och som jag är lite extra nyfiken på. Dock inser jag att jag har missat minst en bok att längta till! I vår kommer nämligen en uppföljare till Tove Folkessons Kalmars jägarinnor och Sund. Jag läste Kalmars jägarinnor för ett par år sedan och tyckte att det var en av de bästa böcker jag läste det året. Det är en poetiskt berättad historia om ett tjejgäng vars kanske enda gemensamma nämnare egentligen är deras utanförskap. Det är för övrigt inte ett gäng prydliga och ”ordentliga” flickor, utan några tjejer som både är lite småkriminella och strular till det med för mycket alkohol. Just detta kändes faktiskt nyskapande på något vänster och det kanske bidrog till att jag föll så mycket för den där boken.

Sund av Tove Folkesson
Sund av Tove Folkesson

Hur som helst, jag har inte ens hunnit läsa Sund ännu, så jag gissar att uppföljaren,Ölandssången kommer att få vänta ett tag på att bli utläst av mig. Men tids nog! Tids nog! Jag har höga förväntningar. 🙂

Ölandssången av Tove Folkesson
Ölandssången av Tove Folkesson

Araben

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer som så många andra på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat har kommit emellan, studier t.ex., och att det där med barn har fått vänta. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man på tunnelbanan med sin prydliga portfölj. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder och hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och ärligt talat helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har tillåtit rinna sig ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: språket, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för tunga erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla. Det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga emellanåt. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi
Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

5 böcker skrivna under pseudonym

I höstas rasade många över att en nitisk reporter har snokat reda på vem som troligast är personen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Efter månader av efterforskningar så ringades en italiensk översättare in efter att bland annat ha följt pengatransaktioner kopplat till förlaget. Vad jag vet har dock varken Ferrante själv eller förlaget bekräftat någonting, men många blev i alla fall oerhört provocerade av avslöjandet. Själv är jag lite mer neutral. Jag tror att det är närmast oundvikligt att pseudonymer avslöjas. Vi lämnat spår efter oss överallt och om någon vill ta reda på någons identitet så är det förmodligen lättare nu än någonsin att göra det… Det känns ur mitt perspektiv lite naivt att tro att ens riktiga identitet skulle gå att hemlighålla någon längre stund om man uppträder under ett påhittat namn.

Idag tänkte jag hur som helst blogga om 5 böcker som har skrivits under pseudonym. Och ja, jag får kanske börja med Ferrante, när jag nu redan har tagit upp henne. Under namnet Elena Ferrante har alltså en okänd författare skrivit en svit om två kvinnors uppväxt och liv i Neapels fattigare kvarter. Böckerna har gjort braksuccé, i Sverige liksom i många andra länder. Själv har jag läst den första boken, Min fantastiska väninna och tyckte att den var ganska bra, men lite väl lång. Jag har hört att nästa del i serien, Hennes nya namn, är snäppet bättre, så jag är inte helt avigt inställd inför att fortsätta läsningen.

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Den senaste boken jag läste som har författats under pseudonym är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Ärligt talat visste jag inte att Brontë skrev under pseudonym, men när boken kom ut första gången så använde hon faktiskt namnet Currer Bell. Kanske var ett manligt namn en förutsättning för att få ge ut en sådan här berättelse år 1847? Så himla sorgligt i så fall! Boken är hur som helst en mycket läsvärd klassiker. Det är inte bara en kärlekshistoria utan också en förvånansvärt rolig berättelse och så är det peppigt och härligt att Jane Eyre är så modig och står på sig och står upp för sina ideal hela tiden.

Jane Eyre av Charlotte Brontë
Jane Eyre av Charlotte Brontë

Några andra väldigt läsvärda böcker är böckerna i Alberteserien: Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Böckerna är skrivna av Sara Fabricius som skrev under pseudonymen Cora Sandel. Det är helt suveräna böcker om en kvinna som kämpar hårt för att få ihop kärleksliv, moderskap och konstnärskap. Jag blev mycket berörd av att läsa böckerna, särskilt den första delen, som utspelar sig i en iskall, norsk stad. Jag fryser nästan bara jag tänker på den! Och där lever Alberte, instängd mellan omgivningens förväntningar och begränsningar… Varför Fabricius valde att skriva under pseudonym känner jag inte till. Kanske ville hon skapa lite avstånd till sitt konstnärskap? Jag spekulerar bara, men Fabricius försökte alltså att slå igenom som konstnär, utan att riktigt lyckas.

Alberteböckerna av Cora Sandel
Alberteböckerna av Cora Sandel

Just det att skapa lite distans till sina andra karriärer är kanske en av de vanligaste anledningarna till att välja att skriva under pseudonym. Själv minns jag mycket väl alla spekulationer kring Hans Koppel, på den tiden det inte var allmänt känt att barnboksförfattaren Petter Lidbeck står bakom namnet. Han ville helt enkelt ha ett annat namn på sina böcker som riktar sig till en vuxen publik – och det kan man kanske förstå! Bland Koppels böcker har jag bara läst Vi i villa, men jag är sugen på att läsa mer. Även om jag inte föll pladask för Vi i villa när jag läste den så måste jag säga att den har växt med tiden och att jag fortfarande minns den såhär X antal år senare är ju ett gott betyg, antar jag. Boken kretsar kring en krisande man i ett typiskt villakvarter och jag minns den som en bok fylld av vassa och roliga formuleringar – och mycket sorg och svärta mellan raderna. En annan av hans böcker, Medicinen, har jag förresten sett som film och den tyckte jag också var bra!

Vi i villa av Hans Koppel
Vi i villa av Hans Koppel

En av de roligaste pseudonymerna i mitt tycke använder Håkan Nesser på en bok som jag faktiskt inte har läst, men Nesser gillar jag och när han skriver Paula Polanski på framsidan till boken Straff och låtsas att han själv är översättare, ja, då drar jag verkligen på munnen. Paula Polanski är ett så typiskt nesserskt namn; det är precis så hans språk brukar låta. Och hela grejen är precis sådär mystisk och knäpp som saker och ting brukar vara i Nessers berättelser. Det blir som ett extra lager att även själva författaren är lite lätt höljd i dunkel!

Straff I översättning av Håkan Nesser av Paula Polanski
Straff I översättning av Håkan Nesser av Paula Polanski

Björnstad

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.

Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.

Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?

Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.

En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.

En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.

Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.

Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.

Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.

Betyg: 5 hängivna supporters av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Om Fredrik Backman och om Björnstad

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Piratförlaget), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Piratförlaget).
Läs även: Kommande delar i serien Björnstad hockey.
Antal sidor: 472 (ca 15 h lyssning).
ISBN: 9789164222848, 9789164204967.
Andras röster: Carolina läser…, Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Just här – just nu.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”

Bok på film: aktuella filmatiseringar 2017

Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:

En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.

Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen Kings Det, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.

Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo Nesbøs Harry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉

Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!

Slow fashion: Din guide till smart och hållbart mode

Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson
Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson

För mig känns klimatfrågan som vår tids riktigt stora ödesfråga och det är också en fråga som engagerar mig. Jag försöker verkligen att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt, t.ex. genom att leva utan bil, välja tåg framför flyg när det är praktiskt görbart och genom att mestadels äta vegetariskt. Ingenting av just det som jag räknade upp känns som några uppoffringar, men självklart finns det annat som känns rätt utmanande faktiskt. För min del känns det svårt att avstå från att shoppa (billiga) kläder. Jag är inte omedveten om att textilindustrin är riktigt smutsig och miljöbelastande och att billiga kläder dessutom innebär att någon annan har fått betala. Textilbranschen utnyttjar oerhört många människor, varav en stor andel kvinnor, som jobbar under usla förhållanden och med slavliknande löner. Jag vill naturligtvis inte stödja detta. Jag kan i och för sig också säga att jag inte är den som shoppar för shoppandets skull. Jag är också noga med att ta hand om mina kläder så att de håller länge, och att verkligen använda de plagg jag har. Men ändå: går det att kombinera ett modeintresse med någon slags önskan om att leva hållbart?

I boken Slow fashion diskuteras ämnet av Jennie Johansson, verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake, och Johanna Nilsson,  som har mer än tio års erfarenhet av rättvis handel och hållbar utveckling och som bland annat har det egna smyckesmärket JohannaN och hållbart mode-butiken Replik. Det är alltså två genuint intresserade och kunniga personer som ger sin syn på saken. I boken tar de både upp på vilket sätt textilindustrin är problematisk ur hållbarhetssynvinkel, skriver om material och kvalitet samt ger handfasta tips om hur plagg kan vårdas och lagas. Jag har lånat boken på biblioteket, men kan nästan känna att jag skulle vilja ha ett exemplar hemma för att kolla upp materialval när jag står inför klädinköp och för att rakt på sak får lite instruktioner för hur småtrasiga kläder kan fixas till eller fräschas upp. Det här är faktiskt en riktigt praktisk bok!

I övrigt måste jag erkänna att Slow fashion mest tar upp sådant som jag redan vet. Den här boken gav inte just mig den där aha-upplevelsen som många andra kanske upplever av att läsa den. Däremot måste jag säga att jag särskilt uppskattar en sak som så väldigt få brukar diskutera när hållbart mode kommer på tal: stil.

Det finns så många tidningar, modebloggare, podcasts o.s.v. som tipsar om att ”investera” i ”klassiska plagg”. Jag vet inte hur många gånger jag i de här kanalerna har fått hurtiga tips om att köpa en klassisk vit skjorta, en snygg trenchcoat etc… Den som ger den här typen av råd har inte tänkt klart tanken. Varför skulle det vara hållbart att köpa en klassisk vit skjorta? Personligen använder jag inte vita skjortor och varför skulle jag börja göra det? Och vem tror på fullaste allvar att den fortfarande känns kul att ha om t.ex. 5 år bara för att plagget betraktas som ”klassiskt”? Även klassiska plagg kan ha olika snitt och passformer som följer olika trender. Jag vill påstå att det inte finns några klassiska plagg. Allting går i cykler, så förr eller senare blir säkerligen den där ”klassiska trenchen” helt fel och sedan helt rätt på nytt. Det allra viktigaste är naturligtvis att shoppa sådant man vill ha och kommer att bära! Och det är något som författarna till den här boken skriver rakt ut. Tack för det! Hållbart mode handlar inte om att köpa klassiska nyckelplagg utan om att göra medvetna val – och hitta sin egen stil.

Jag gillar den här boken! Den är informativ, lättläst och proppfull med inspirerande bilder. Dessutom har en källhänvisningar längst bak och det glädjer mig eftersom jag hör till de som verkligen ogillar när folk kastar ur sig en massa ”fakta” utan att redovisa vad den baseras på. Det enda jag inte gillar, och det här säger förmodligen mer om mig än om någonting annat, är att författarna genomgående använder ordet ”en” istället för ”man” (t.ex. ”bara för att en vill göra rätt och gott är det inte alltid att en kan”. Tro inte att jag är en sådan som säger saker i stil med ”hen är engelska för höna” (jag säger troligen ”ja, och barn är engelska för lada”), men jag råkar faktiskt tycka att det är lite väl ängsligt att filtrera bort ordet ”man”. För mig är ”man” könsneutralt och att istället läsa ”en” saktar bara ner läsningen för mig.

Kommer jag att shoppa mindre och mer genomtänkt efter att ha läst den här boken? Ärligt talat så tror jag inte det! Nu är inte jag någon shopaholic, men jag vill faktiskt uppdatera garderoben emellanåt. Däremot tror jag att jag kommer att bli duktigare på att identifiera (och undvika) plagg som förmodligen inte kommer att hålla så många tvättar. Dessutom har jag precis bestämt mig för att laga hålet på mina svarta jeans istället för att kasta hela byxorna. Så lite har jag nog inspirerats av den här boken trots allt och jag hoppas att fler läser och tänker till!

I korthet

Rekommenderas för: Den modeintresserade som vill lära sig mer om det problematiska med textilindustrin och hur man kan förhålla sig till detta utan att släppa sitt intresse.

Betyg: 4 lappade byxor av 5.

Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson
Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson

Om Jennie Johansson,  Johanna Nilsson och om Slow fashion

Jennie Johansson är utbildad inom textilt hantverk, modevetenskap och marknadskommunikation och arbetar som verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake. Johanna Nilsson är föreläsare, bloggare och driver bland annat det egna smyckesmärket JohannaN. Deras bok Slow fashion (2016) har en egen webbsida och författarna uppmanar läsarna att diskutera boken och ”slow fashion” i sociala medier under hashtagen #slowfashionboken.

Foto: Roger Olsson.
Illustratör: Pär Wickholm.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 183.
ISBN: 9789170379161.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Varje år kastar den genomsnittlige svensken hela åtta kilo kläder rakt ner i soporna. Kanske är plaggen av så dålig kvalité att de går sönder redan efter en användning, eller så håller de bara inte för de allt snabbare trendväxlingarna. Innerst inne vet vi att allt detta köp-och-slängande är ohållbart men hur ska vi göra i stället?

I en bok som är lika delar modemanifest och praktisk handbok besvarar Jennie Johansson och Johanna Nilsson frågor som: Vad är för- och nackdelarna med bambuviskos? Vad är fegmärkning, greenwashing, och hur lagar man ett par jeans så att det blir riktigt snyggt? Helt enkelt hur får man sin garderob att hålla längre?
Oavsett om du är en modeälskande klädnörd eller om kläder bara är något du använder till att skyla din kropp, är denna bok en ovärderlig hjälp på vägen mot ett mode där eftertanke, medvetenhet och miljö står i fokus.”

Julklappsböcker!

Nu var det ju inte julafton igår precis, men i min värld så pågår julen ett tag till. Jag plockar inte ner en julpinal innan tjugondedagen, så nä, det är inte för sent att blogga lite om mina julklappsböcker – för sådana hade jag turen att få! 🙂

Anteckningsbok Josef Frank, Astrid Lindgren-noveller, bokmärke, Raw cakes, Ännu mera vego
Anteckningsbok med Josef Frank-motiv, Astrid Lindgren-noveller, bokmärke, Raw cakes, Ännu mera vego.

Jag önskade mig kokboken Ännu mera vego i julklapp och den fick jag också! Det ska bli kul att laga mat ur den, för jag har verkligen lagat rätter ur den tidigare boken, Mera vego, om och om igen. Mera vego, och säkerligen Ännu mera vego, innehåller precis den typ av lättlagad och god vegetarisk mat som jag gillar.

En annan tjusig kokbok som jag fick i julklapp var en fin bok om Raw cakes. Alla recept i den är dessutom glutenfria, vilket ju är fantastiskt! Obs: jag har alltså celiaki på riktigt och undviker gluten endast av den anledningen. Allting i boken ser jättegott ut, så jag hoppas att jag kommer att lyckas med bakningen från den! 🙂

Sedan fick jag faktiskt fler bokrelaterade julklappar! Jag tror att tomten läser min blogg för jag fick både en jättefin ask med Astrid Lindgren-noveller (jag var ju sååå sugen på att köpa en hel adventskalender med noveller!) och en underbart fin anteckningsbok med omslag från en akvarell av Josef Frank. Även den har jag bloggat om… Den ska jag skriva dagbok i. 🙂

Dessutom fick jag ett himla sött bokmärke!

Gav jag bort några böcker då? Ja, men faktiskt bara en: I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn. Min mamma är lika förtjust i trilogin om Maj som jag, så det kändes givet att hon skulle få den i present. Jag trodde att I köket hos Maj skulle vara en kokbok, varken mer eller mindre, men den innehåller också en del texter från böckerna och annat kul material för oss som har läst och fängslats av trilogin. Jag blev faktiskt lite sugen på att skaffa en likadan bok till mig själv… 😉

Fast faktum är att jag redan har gett mig själv en julklappsbok, eller vad man ska säga – två, till och med… I samband med en beställning av diverse julklappar så slängde jag även med den lilla kortromanen Mannen som planterade träd och den supervackra diktsamlingen Vitsvit (den blänker så fint!).

Mannen som planterade träd och Vitsvit
Mannen som planterade träd och Vitsvit

Så nu har jag lite att läsa… Kan man få ett till jullov, tack?

Fick du några julklappsböcker?

Uppföljare till Lena Anderssons Allvarligt talat. Och några helt fantastiska pocket!!

Jag har ägnat några inlägg åt vårens kommande böcker, men som alltid när jag letar efter kommande böcker så upptäcker jag också godbitar som jag har missat från tidigare utgivning.

Bland annat har jag missat att det har kommit en uppföljare till Lena Anderssons Allvarligt talat. Den nya boken, som kom ut i november, heter helt enkelt Mer allvarligt talat och precis som föregångaren så innehåller den Lena Anderssons svar på existentiella lyssnarfrågor från radioprogrammet Allvarligt talat. Jag tyckte att Allvarligt talat var fantastisk och skulle inte tacka nej till den tjusiga uppföljaren..! Illustrationerna är precis som tidigare gjorda av Stina Wirsén.

Mer allvarligt talat av Lena Andersson
Mer allvarligt talat av Lena Andersson

Sedan kanske inte det här är böcker som jag direkt behöver köpa, i och med at jag redan äger dem, men flera av Jonas Hassen Khemiris böcker har fått uppdaterade pocketomslag! De ser kanske inte så mycket ut för världen när man bara ser dem framifrån, men jösses vad snygga de är om man vänder lite på dem. Jag älskar det här med infärgade sidor! Och sedan älskar jag alla böcker av Jonas Hassen Khemiri såklart. Jag hoppas att han skriver på något nytt…

De hemliga kärleksbreven till Astrid Lindgren

För något år sedan läste jag Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Det är en verkligt intressant bok för den som vill läsa en ögonvittnesskildring från ”en vanlig svensk” medan kriget faktiskt pågick, men det är också en oerhört fin bok, naturligtvis, för oss som vill grotta ner oss i Astrid Lindgrens liv så som det såg ut innan hon debuterade som författare och allt. Boken består alltså av Astrid Lindgrens egna dagböcker från den här tiden.

Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren

Men det finns fler privata texter att läsa för den som är intresserad. Många läste förmodligen, precis som jag, brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och vännen Louise Hartung som publicerades i DN i november och som fortfarande finns på nätet för den som eventuellt har missat. Det här är alltså inte material till en hel bok, men det är väldigt intressanta texter för den som vill läsa mer om Astrid Lindgren och få hennes egna ord från vardagen och livet.

Sedan kan jag inte komma ifrån att det känns som att tjuvkika och få se någonting lite väl privat. Det är till exempel uppenbart att Hartung är förälskad i Lindgren och att Lindgren har lite svårt att få henne att förstå att det inte är besvarat… Hade Hartung och/eller Lindgren vetat att de här breven skulle komma att läsas av tusentals människor så hade de kanske inte skrivit lika öppet. Men, men. När ett författarskap blir så stort som Lindgrens så får man väl helt enkelt acceptera att sådana här brev och annat måste få passera som allmänintressanta dokument.

Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas
Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktokadagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”