Min läsplatta! #tbt

Throwback thursday! Vad har hänt den 23:e juni genom åren egentligen? På bloggen? Jo, 2011 bloggade jag för första gången om min då sprillans nya läsplatta. Nu har 5 år passerat och den hänger fortfarande kvar och i perioder används den flitigt. Som mest använde jag den nog när jag reste mycket med jobbet mellan åren 2011-2014. Det var ljuvligt att ha en sådan liten och smidig pryl att lägga i bagaget när man liksom var helt överlastad med jobbdatorer och annat grejs och ändå envisades med att enbart ha handbagage.

Bokeen Cybook Opus
Bokeen Cybook Opus

Jag är mycket förtjust i läsplattor och har redan skrivit tusen miljarders inlägg om detta. Bland annat det här inlägget, där jag listar några fördelar med att läsa på e-bokläsare. Så jag tänker inte orda mer om det.

Läsplatta
Läsplatta

Vad jag däremot kan avslöja är att läsplattan börjar bli lite skrot vid det här laget. Trots batteribyte har den börjat bete sig opålitligt när det gäller batteritiden. En dag byter jag nog upp mig till en modernare platta med touchskärm, belysning och möjligheter att koppla upp sig på wifi. Fast. Min lilla platta är ju så söt och så skön att hålla i. Den får nog hänga med ett tag till. 🙂

Ur mitt inlägg från 2011:

”Jag har ganska nyligt köpt en e-bokläsare. Av alla onödiga prylar man kan äga så tycker jag att det här är en av de bättre. ? Många förståsigpåare påstår att att e-bokläsare inte har en framtid, mycket för att surfplattorna anses kunna ta över, men jag håller inte med! Surfplattor i all ära… De är mångsidiga, surfbara etc, men de är faktiskt inte ergonomiska att läsa på! [Läs mer…]

Här hittar du mitt inlägg från 2011.

Några fula framsidor

Jag ber om ursäkt på förhand för det här inlägget. Smaken är som baken, ni vet, och jag är bara en helt vanlig läsare, helt utan någon slags utbildning i färg och form. Men det finns verkligen framsidor som är finare än andra och idag tänkte jag blogga om några som jag, personligen, tycker är riktigt misslyckade. Här kommer alltså ett taskigt inlägg med fula framsidor. 😮

Jag börjar i toppen, eller vad man sa säga. Jag har hittills inte sett värre färg och form än till nyutgåvorna (från 2012) av Sjöwall och Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck. Jag kan inte komma på några framsidor som tilltalar mig mindre än de här i alla fall! Här är några exempel:

Mannen på Balkongen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Mannen på Balkongen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Mannen som gick upp i rök av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Mannen som gick upp i rök av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Den skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Den skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Det slutna rummet av Maj Sjöwall och Per Wahlöö
Det slutna rummet av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Förmodligen är väl de här framsidorna så moderna att jag inte förstår, men för mig ger färggradienter bara Word Art-vibbar, ni vet det det verktyget som fanns i uråldriga versioner av Word för att göra fula, fula, fula rubriker? För mig är färggradienter något dåligt från 90-talet. Sedan är det ingen harmoni i färgkombinationerna heller hos dessa framsidor. Inte i mina ögon. Det slutna rummet ser dessutom ut som en broschyr som man kan hämta på apoteket för att läsa mer om typ klåda. Nej, det här lockar inte mig.

En annan framsida som jag har väldigt svårt för är framsidan till Jens Lapidus VIP-rummet. Jag gillar det jag har läst av Lapidus, men den här boken lockar inte mig. Den är alldeles för rörig. Det här med att sätta ihop kollage som summerar boken är väl en bra tanke, men det funkar sällan i praktiken, särskilt inte när man har vågat sig på ett halvbra fotomontage. Här ser det direkt billigt ut, som om framsidan har tillkommit som en skoluppgift eller något. Jag vet inte vad jag menar med det. Det är bara något som får det att andas amatörmässighet. Framsidan matchar inte titeln heller. Jag förstår att det är deckare/thriller, men ordet ”VIP-rummet” leder tankarna till sofistikerade salonger, inte skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Men boken handlar säkert om skräck-clown, trafiksituation, random kvinna + överspelande modell med uppspärrade ögon. Hoppas.

VIP-rummet av Jens Lapidus
VIP-rummet av Jens Lapidus

En annan framsida som inte matchar titeln är framsidan till Horn. Eller jo, det gör den väl när jag tänkte efter, men boken är verkligen inte den äckliga skräck som framsidan skvallrar om. Det här är verkligen en helt annan historia om ont och gott, inte en äcklig och osmaklig skräckis. Den här framsidan skrämmer garanterat bort läsare. Synd!

Horn av Joe Hill
Horn av Joe Hill

Några andra framsidor som inte säger någonting om boken eller som säljer berättelsen över huvud taget är framsidorna till Anna Janssons deckare (valfri; alla är likadana). Jag har redan bloggat om dem. De är kanske inte fula på samma sätt som de böcker jag redan har räknat upp, men de är tråkiga. Stentråkiga. Det enda som syns är författarnamnet. Det går liksom inte ens att särskilja böckerna om man inte tittar riktigt, riktigt noga. Varför har de ens olika bilder/motiv dolda bakom författarnamnet? De hade lika gärna kunnat vara hela clean:a med enbart titel och författarnamn.

Stum sitter guden - Anna Jansson Silverkronan - Anna Jansson När skönheten kom till Bro - Anna Jansson Inte ens det förflutna - Anna Jansson Skymningens barfotabarn - Anna Jansson Alkemins eviga eld - Anna Jansson Alla kan se dig - Anna Jansson Drömmar ur snö - Anna Jansson Först när givaren är död - Anna Jansson

På tema tråkig och intetsägande framsida hamnar tyvärr även Therese Bohmans lilla mästerverk Den andra kvinnan. Jag älskar boken, som handlar om klass, makt och att vara den andra kvinnan. Men de här gulbleka benen gör mig inte glad:

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Slutligen. Fan vad tröttsamt det är med kvinnokroppar överallt. Jag hade gärna sluppit den här rumpan på Per Olov Enquists Liknelseboken. Hur trött får man vara när man komponerar en framsida? Det finns säkert tusentals böcker som är tröttsammare än just den här, men ändå. Gillar inte!

Liknelseboken av Per Olov Enquist
Liknelseboken av Per Olov Enquist

Ja, förlåt igen för det här inlägget. Det här var i alla fall några böcker vars yttre inte faller mig i smaken. Säkerligen har jag glömt några skräckexempel som är värre än dessa, men det här är de jag kom på!

Kristin Lavransdotter

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun, Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.

I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.

Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.

Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.

Betyg: 3+ fjordar av 5.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter

Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.

Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”

Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.

Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”

Bloggen har flyttat och alla kommentarer kom inte med

Jag tänkte bara säga att bloggen har flyttat till en ny server, vilket säkert är bra eftersom den nya servern är snabbare och bättre o.s.v. Men helt smärtfritt gick tyvärr inte flytten – det har försvunnit en del kommentarer. 🙁 Om din kommentar är borta så beror det alltså inte på att jag har tagit bort den eller någonting sådant, utan på att det är en säkerhetskopia från i fredags eller lördags som har flyttats till den nya servern och därmed är allt som uppdaterats efter detta borta. Jag tror tyvärr inte att jag kan trolla fram kommentarerna på något sätt.

Så vet ni! Skriv igen! 😉

Den lille prinsen, filmen

Jag påstod att jag inte skulle gå och se filmversionen av Den lille prinsen, men här om veckan blev jag så himla sugen på att gå på bio och det fanns verkligen inget annat vettigt att se som jag inte redan hade sett. Jag är glad att jag såg filmen ändå. Det är verkligen en fint animerad film, där sagan om Den lilla prinsen och hans kärlek till sin ros mixas med en berättelse om en hårt pressad flicka som inleder en vänskap med sin excentriske granne. Största delen av filmen berättar inte sagan om Den lille prinsen, utan handlar alltså om den här tjejen, vars mamma har gjort upp ett ambitiöst schema för att förbereda sitt barn för vuxenlivet och få henne att lyckas i skolan. Istället för att sitta med näsan i böckerna så börjar dock flickan att spendera allt mer tid med den sagoberättande gamle mannen i huset bredvid. Allt vävs ihop ett fint sätt och man har varsamt reviderat och byggt ut slutet. Största delen av filmen är ”modernt” ritad, men när sagan om Den lille prinsen berättas känns illustrationerna igen från boken.

Jag vet inte hur barn tar emot den här filmen, men jag hoppas att den går hem. Det är en fin och filosofisk berättelse.

Maj får en kokbok: I köket hos Maj

Trogna läsare har kanske snappat upp att jag älskar böckerna om Maj. Det är alltså en fantastisk trilogi där Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj och hennes våndor över barnen, att rodda allt i hemmet, den alkoholiserade maken. Somliga tycker att böckerna är förskräckliga och skräms av sidantalet och de beskrivningarna av hushållssysslorna. Själv tycker jag att de tillför något. De berättar ju faktiskt en historia.

Men en sak de inte väcker är en lust att förkovra sig i hushållsarbete och småkaksbak… Inte hos mig i alla fall! Sandberg själv och formgivaren Lotta Kühlhorn tänker tydligen annorlunda, för i höst kommer det en bok med Majs recept.

”Kristina Sandbergs succéromaner om hemmafrun Maj utspelar sig till stor del i köket. Nu får Maj sin egen kokbok, med maten hon lagar i romanerna. Här har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn samlat ett 100-tal klassiska recept hämtade ur Majs bokhylla: Husmoderns köksalmanack från 1933 har hon med sig in i äktenskapet. Prinsessornas kokbok blir en viktig husmorsbibel, men ibland kan Kooperativa förbundets behändiga receptsamling vara nog så praktisk. Här finns husmanskosten, småkakorna och den flotta kalasmaten.”

Jag tycker att den här utgivningen både är kul/viktig (för att den berättar hemmafruarnas historia) och skrämmande (kommer någon idag att ha tid/lust att laga festmat som man gjorde på 30-talet?).

I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn
I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn

Külhorn är förresten redan nu aktuell med en kokbok: Frukt och grönt. Jag har redan en rejäl bok om Grönt. Men visst är Külhorns bok lockande. Framsidan är verkligen jättefin!

Frukt & grönt av Lotta Kühlhorn
Frukt & grönt av Lotta Kühlhorn