Världsbokdagen idag

Ni vet väl att det är världsbokdagen idag? :) En dag där det passar extra bra att påminna sig som om den viktiga rättigheten att få uttrycka sina åsikter i skrift.

Några favoriter bland de mer ”politiska” och historieskrivande böcker jag läst på sistone:

Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin av Jonas Gardell. Mycket fina och berörande böcker om när HIV kom till Sverige.

Jag ringer mina bröder. Fantastisk och storslagen bok i pytteformat. Handlar om rasism och främlingsfientlighet.

Bodil Malmstens loggböcker. Memoarer som inte alls saknar vass samhällskritik. Skrivet av Sveriges bästa författare som kan lägga varje ord rätt.

Oktober i fattigsverige och, för all del, Susanna Alakoskis övriga böcker där hon berättar om fattigdom i Sverige. Alla borde läsa detta! Frågan om utanförskap och fattigdom är för viktig för att raljeras bort i Uppdrag granskning…

Vad som helst av Liv Strömquist, t.ex. Ja till Liv!. Mycket rolig och träffsäker samhällssatir!

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken - Jonas GardellJag ringer mina bröder - Jonas Hassen KhemiriOch ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig - Bodil MalmstenOktober i Fattigsverige - Susanna AlakoskiJa till Liv - Liv Strömquist

Anna och Mats bor inte här längre

Anna och Mats bor inte här längre - Helena von ZweigbergkAnna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.

Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.

Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.

Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och  som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.

Några andra som har skrivit om Anna och Mats bor inte här längre är DN, Bokhora och Malins bokblogg. Den finns utgiven av Norstedts och går att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Häxringarna

Häxringarna - Kerstin EkmanHäxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.

Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:

”Detta var Sara Sabina Lans:

grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

Johannes Lans

* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902

och hans maka

Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.

Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.

Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Olika sidor och Litteraturmagazinet.

Den osynliga bron

Den osynliga bron - Julie OrringerNär jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thors böcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.

I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.

Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.

Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.

Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.

Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.

Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.

Du kan köpa boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är LitteraturMagazinet och Stringhyllan.

Glad påsk!

Glad påsk alla läsare!

I en del länder (eller är det bara Norge?) är påskkrim ett begrepp, så kanske är det många av er som passar på att plöja deckare nu under ledigheten. Själv betar jag av min hög med påbörjade böcker…

Oavsett vad ni läser, eller om ni läser, önskar jag er en god helg. :)

Glad påsk!

(bild från Lotus Head/stock.xchng)

Pulitzerpriset till Tartt, men jag vill helst läsa nytt från Pessl

Jag hörde att Pulitzerpriset, i kategorin skönlitteratur, har gått till Donna Tartt i år. Tartt har ju skrivit den moderna klassikern Den hemliga historien, som jag läste för några år sedan och tyckte var okej, men inte så mycket mer. Jag tyckte fantastiskt mycket mer om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, som påminner väldigt mycket om Tartts bok eftersom de båda handlar om ungdomar som skaffar sig en egen liten värld, med sina egna regler, och det i båda fallen får väldigt dramatiska konsekvenser.

Vad Pessl och Tartt också har gemensamt, i någon mening, är att de inte är speciellt produktiva… Tartt, som debuterade 1992, har tre böcker i sin bibliografi, där Steglitsan är den senaste och också den som hon fått Pulitzerpriset för. Pessl debuterade 2007 och hennes andra och senaste bok, som inte har kommit på svenska ännu, utkom förra året. Kanske är det en framgångssaga att låta berättelser växa fram långsamt.

Jag kommer nog vilja läsa Steglitsan så småningom, men mest av allt ser jag fram emot när Pessls senaste kommer på svenska.

Den hemliga historien - Donna Tartt Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl

Lycka!: En handbok i konsten att leva

Lycka - Dalai lama, Howard C CutlerLycka! har varit denna omgångs bokcirkelbok och ärligt talat hade jag knappast läst den annars. Jag tror att faktaböcker i allmänhet gör sig bäst om man faktiskt är intresserad av ämnet och för min del har jag varken något direkt intresse för andlighet eller något behov av ”självhjälp”. Således har väl den läs läsningen varit lite mer av ett oengagerat bläddrande än intresserat läsande.

Jag tror för övrigt inte att det går att läsa sig till en quick fix till diverse psykiska problem. Nu är i och för sig Lycka! en bok man kan läsa med lite allmänt intresse och inte nödvändigtvis för att man är olycklig och tänker att en bok kommer att förändra detta, men jag tycker ändå att det känns viktigt att säga att jag inte har mycket till övers för korkade självhjälpsböcker. Det är lätt hänt att populärvetenskapliga ”faktaböcker” blir ganska oventenskapliga och att den som läser den också tar fasta på detaljer som kanske inte stämmer så bra överens med den rådande åsikten i forskningssamfundet. I fallet med Lycka! har jag dock svårt att se att det kan skada att läsa Lycka! och plocka till sig det man gillar. Den är i grunden oprovocerande och gör ingen skada. Det tackar jag för, faktiskt. Ett annat bokförslag till den här bokcirkelträffen var t.ex. en bok om healing (!), något som i sig kanske inte låter så farligt, men som liksom så många andra alternativmedicinska (d.v.s. overksamma) metoder kostar sjuka och desperata människor massor med pengar och till på köpet kan skada dem om de t.ex. avböjer riktig behandling på sjukhus. Jag tycker att att alternativmedicin borde förbjudas och att utövare borde straffas. Men det är såklart en helt annan diskussion.

Boken är inte skriven av Dalai Lama, det stora omslagsnamnet, om någon undrade, utan psykiatern (eller psykologen?) Howard C. Cutler, som har samtalat med Dalai Lama och låtit delar av boken bestå av återgivningar av dessa samtal. Boken handlar om hur man ska uppnå lycka genom att visa medlidande (är det en bra översättning? jag tycker det låter helt nedvärderande!), medkänsla och omtanke. Det är sympatiskt och sticks in lite forskningsresultat här och där (fast som forskare så har jag svårt att imponeras av populärvetenskapliga texter, som denna, för där är det alltid knepigt att göra sig en bild av vilka källorna egentligen är och hur heltäckande författaren är i sina sammanfattning.. Sedan är ju den här boken gammal och forskning går ju framåt…). Boken innehåller också ett avsnitt om att övervinna hinder, d.v.s. att hantera känslor som vrede och hat och innehåller några meditationsövningar.

Jag tycker att Dalai Lama verkar vara en mycket klok, öppensinnad och insiktsfull man. Det han säger är inte precis revolutionerande, utan ofta förvånansvärt självklart, men det är ingenting konstigt i sig. Jag gillade särskilt avsnittet där författaren skriver att vi i grunden är omtänksamma och vill göra altruistiska handlingar och mår bra av det. Jag kan bli oerhört provocerad när folk påstår att människan är självisk och att alla goda handlingar vi gör har en självisk grund. Så, liksom så många andra, tänker jag plocka russinen ur kakan och ta till mig av det jag personligen gillar, som den här teorin om den altruistiska människan. ;)

Du kan hittade den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Tematrio: En deckare i påsk?

Tematrio: PåskkrimTematrio handlar den här veckan om deckare: Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera en bok, författare eller romanfigur.

Jag inledde faktiskt min påskledighet med att lyssna på en riktigt bra deckare: Mörka platser av Gillian Flynn. Spännande och bra skrivet om en kvinna vars mamma och systrar blev mördade för 25 år sedan. Brodern, Ben, blev dömd för seriemordet, men nu kommer tvivlet på att han verkligen är skyldig. Flynn skriver väldigt bra om de sjaskiga miljöer och fattiga människor som sökandet leder till.

En annan bra deckare som jag läst i år är Mörk jord (mycket mörker nu…), där en pojke börjar brevväxla med en seriemördare. Pojkens morbror föll nämligen offer för mördaren, men kroppen hittades aldrig. Nu tror pojken att om han bara hittar kroppen så kommer det leda till att hans mormor blir gladare och att familjen kommer att bli en riktig familj. Naturligtvis är det han ger sig in i livsfarligt, för när seriemördaren förstår att det är en pojke som skriver brev till honom så bestämmer han sig för att rymma… Det är en spännande bok, men mer fint skrivet om hur brott märker flera generationer, än en pusseldeckare.

Som tredje bok tar jag det enda jag läst (hittills) av Agatha Christie: Mordet på Orientexpressen. Jag är helt klart sugen på att läsa mer av denna deckardrottning.

 

Mörka platser

Mörka platser - Gillian FlynnLibby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.

Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.

Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.

Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Bokhora och Bokfetischist.

Abonnera på e-böcker

Jag läste i Ny Teknik förra veckan att det nu finns prenumerationstjänster där man kan abonnera på e-böcker, ungefär som Spotify fast för böcker. E2GO (som jag själv inte har testat) har precis börjat med detta och Storytel är på gång att lansera en sådan tjänst. Först tyckte jag att det lät kanonbra och jättekul, men sedan kom jag på att det säkert innebär att man läser uppkopplad via sin telefon eller surfplatta. Själv läser jag ju helst på läsplatta, vilket är mycket mer bekvämt för ögonen och så länge man gör det så är man nog fortfarande tvungen att köpa sina böcker eller låna på biblioteket. Jag är också lite tveksam till om det här kommer att slå igenom med tanke på att det fungerar så smidigt med just bibliotekslån!

Men ja, så länge det är krångligt att handla e-böcker hos de stora giganterna bland nätbokhandlarna, så kanske sådana prenumerationstjänster har en chans… Jag har ju skrivit om min dåliga upplevelse av e-boksköp för inte så länge sedan. Jag fick  för övrigt en del kommentarer till det inlägget, bl.a. av Endast e-böcker som satte ihop en liten guide till nätbokhandlar som säljer e-böcker. Bra initiativ!

Fågeln som vrider upp världen och En man som heter Ove

Uppföljning om vegetariska kokböcker

Jag skrev ju här om veckan att Vår kokbok har kommit ut i en version med enbart vegetariska recept. Jag är ingen stor bokköpare, trots allt, men just kokböcker tycker jag om att ha hemma. Jag lagar mycket mat och tycker det är kul att testa nya recept. Nu har jag alltså slagit till!

Vår gröna kokbok

Boken har bara varit i min ägo några dagar, så ännu har jag inte hunnit testlaga något, men det är verkligen en fin bok. En invädning jag har haft mot Vår kokbok är att den är lite småtråkigt formgiven och inte har så många bilder som man skulle önska. Kokböcker idag har ju stort fokus på foto och form, men Vår kokbok har stelnat lite i att fokusera på recepten. Det är sympatiskt på sitt sätt. Jag tycker dock att exempelvis Bonniers vegetariska kokbok är snäppet bättre och snyggare och mer inspirerande, men att Vår gröna kokbok absolut känns fräsch och kul. Den är absolut en uppryckning från min utgåva av Vår kokbok faktiskt. Den har också väldigt tydligt utmärkt vilka recept som är glutenfria, laktosfria och vilka recept som är ovo-vegetariska (innehåller ägg), laktovegetariska (innehåller mjölkprodukter) och veganska. Mycket bra!

Jag har skrivit ett inlägg om vegetariska kokböcker och vid det laget så var Bonniers vegetariska kokbok precis nyköpt. Sedan dess har jag lagat en mängd recept ur den, så om jag ska komplettera mitt gamla inlägg lite så tycker jag verkligen att den innehåller lättlagade, fräscha och varierade recept som passar för många tillfällen. Särskilt tyckte jag att det var kul att göra pizza med sparris och soltorkade tomater-crème på polentabotten. Som glutenintolerant kan jag bara äta pizza med speciell glutenfri botten, som i och för sig är extremt lik vanlig pizzabotten. Det här med polenta var något nytt som jag aldrig testat tidigre och som faktiskt blev annorlunda och riktigt bra. Det finns en hel del recept i Bonniers vegetariska kokbok som känns nyskapande och kul; inte så mycket falafel och linssoppa, som man ju redan har gjort tusen gånger.

Får återkomma med Vår gröna kokbok och vad jag tycker om recept i den…

Som alltid när jag shoppar en bok så råkade det komma med en bonus. Den här gången blev det en deckare som jag tror är kanonbra (Boktipset spår att jag kommer att ge den 5 av 5 i betyg, men det är verkligen ingen garanti i och för sig). Har du läst?

En rasande eld

Tematrio: Kulturgrejer

TematrioVeckans Tematrio handlar om kultur: Berätta om tre kulturella aktiviteter (definiera själva) ni gärna ägnar er åt!

Jag älskar kultur i allmänhet! Vet inte var jag ska börja! ;) Och jag vill absolut inte att begränsa mig till tre, men jag får väl försöka…

Främst gillar jag ju dans! Dock ser jag inte dans så mycket som jag dansar själv. Jag har dansat dancehall i åratal och balett i ett lite mindre åratal. Älskar båda stilarna! Det är något alldeles fantastiskt att dansa. Kan inte ens beskriva det. Däremot tittar jag förvånansvärt lite på dans, som sagt var. Jag sitter dock klistrad framför TV:n när det är sytycd, där Amerikas bästa dansare dansar. Om det fanns ett operahus med balett i stan så skulle jag gå på allt!

Musik är också ett stort intresse, även om jag brukar påstå att jag är tondöv själv. Det säger jag nog mest för att jag omger mig av så musikaliska människor och själv aldrig har lärt mig att ens spela blockflöjt. ;) Nåväl. Jag lyssnar mer än gärna på musik. Om jag jobbar på kontoret lyssnar jag på P2 hela morgonen och förmiddagen och njuter av klassisk musik och opera. Hemma lyssnar jag främst på musik från min uppväxt (min kille, som är musiklärare, menar att man skaffar sin musiksmak i tonåren och sedan förnyar man sig aldrig? Det verkar stämma för mig): Kent, Ane Brun, Håkan Hellström, Sophie Zelmani, Lars Winnerbäck, Bob hund, The Strokes, Anna Ternheim, Basement Jaxx, Cornelis Vreeswijk, Fatboy Slim, Feist, Kings of convenience, Lady Soverign, Laleh, Missy Elliot, Those dancing days… Tycker också om First aid kit jättemycket och har sett dem live två gånger på två år nu. Älskar att gå på konsert och ser nog ett par om året i alla fall, oftast mer. Går också på ca en opera per år, men där gäller någon slags svårförklarad hatkärlek.

Konst, särskilt foto och skulpturer, tycker jag är jättekul att titta på. Min kille bor granne med Bildmuseet så vi är ofta där och fikar och ser oss omkring. Vi ser allt de visar, faktiskt. Min favorit är den mäktiga installationen Superabundant atmosphere, som jag såg fyra gånger innan de plockade ner den. Vill ha den hemma. Det var som magi att få vara där och uppleva silkesdrakarna, som rör sig när man andas. Det knasiga och roliga är att vi alltid var där själva. Det är otroligt rofyllt att gå omkring bland drakarna utan att bli störd av något.

Superabundant atmosphere(Om jag hade plats för fyra punkter så skulle jag också vilja nämna film. :p Jag går på bio typ en gång i veckan och ser ofta någon film hemma också. Höjdpunkten är att gå på en matiné på söndagar, för då kan man ofta upptäcka att man är typ tre pers i hela salongen. För mig är det en fantastisk vardagslyx att få försjunka i en film några timmar. Jag ser det mesta förutom romantiska komedier, sportfilmer, töntiga actionfilmer, kriminalare, barnsliga familjefilmer eller sådana där storslagna, men stentråkiga, filmer i stil med Sagan om ringen (förlåt, men den typen av filmer engagerar mig sällan). Ja, jag ser väl mest drama helt enkelt…)

En ny toppkandidat till fulaste framsidan, ever

Hos Hyllan såg jag en framsida som är så motbjudande ful, särskilt med tanke på vilken bok det handlar om, att jag först trodde att det var ett aprilskämt. Jag hoppas verkligen att det är ett skämt, men jag har googlat lite och bilden förekommer på många sidor, publicerade innan första april, där folk på allvar hävdar att det är… Ja, vad tror ni?

Anne Franks dagbok

Anne Franks dagbok!

Satan så sjukt!

Böcker med anfanger

Vad tycker ni om det här ABC:t?Penguin Drop CapsDet är alltså framsidor i Penguins nya klassikerserie ”Drop Caps”. De ser rejält lyxiga och snygga ut när man ser dem tillsammans och ser dem från alla håll. De har till och med färgade pappersidor (sådant är snyggt). Penguin är verkligen fantastiskt duktiga på att formge sina böcker.

Linneas bokblogg