Tematrio: En deckare i påsk?

Tematrio: PåskkrimTematrio handlar den här veckan om deckare: Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera en bok, författare eller romanfigur.

Jag inledde faktiskt min påskledighet med att lyssna på en riktigt bra deckare: Mörka platser av Gillian Flynn. Spännande och bra skrivet om en kvinna vars mamma och systrar blev mördade för 25 år sedan. Brodern, Ben, blev dömd för seriemordet, men nu kommer tvivlet på att han verkligen är skyldig. Flynn skriver väldigt bra om de sjaskiga miljöer och fattiga människor som sökandet leder till.

En annan bra deckare som jag läst i år är Mörk jord (mycket mörker nu…), där en pojke börjar brevväxla med en seriemördare. Pojkens morbror föll nämligen offer för mördaren, men kroppen hittades aldrig. Nu tror pojken att om han bara hittar kroppen så kommer det leda till att hans mormor blir gladare och att familjen kommer att bli en riktig familj. Naturligtvis är det han ger sig in i livsfarligt, för när seriemördaren förstår att det är en pojke som skriver brev till honom så bestämmer han sig för att rymma… Det är en spännande bok, men mer fint skrivet om hur brott märker flera generationer, än en pusseldeckare.

Som tredje bok tar jag det enda jag läst (hittills) av Agatha Christie: Mordet på Orientexpressen. Jag är helt klart sugen på att läsa mer av denna deckardrottning.

 

Mörka platser

Mörka platser - Gillian FlynnLibby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.

Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.

Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.

Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Bokhora och Bokfetischist.

Abonnera på e-böcker

Jag läste i Ny Teknik förra veckan att det nu finns prenumerationstjänster där man kan abonnera på e-böcker, ungefär som Spotify fast för böcker. E2GO (som jag själv inte har testat) har precis börjat med detta och Storytel är på gång att lansera en sådan tjänst. Först tyckte jag att det lät kanonbra och jättekul, men sedan kom jag på att det säkert innebär att man läser uppkopplad via sin telefon eller surfplatta. Själv läser jag ju helst på läsplatta, vilket är mycket mer bekvämt för ögonen och så länge man gör det så är man nog fortfarande tvungen att köpa sina böcker eller låna på biblioteket. Jag är också lite tveksam till om det här kommer att slå igenom med tanke på att det fungerar så smidigt med just bibliotekslån!

Men ja, så länge det är krångligt att handla e-böcker hos de stora giganterna bland nätbokhandlarna, så kanske sådana prenumerationstjänster har en chans… Jag har ju skrivit om min dåliga upplevelse av e-boksköp för inte så länge sedan. Jag fick  för övrigt en del kommentarer till det inlägget, bl.a. av Endast e-böcker som satte ihop en liten guide till nätbokhandlar som säljer e-böcker. Bra initiativ!

Fågeln som vrider upp världen och En man som heter Ove

Uppföljning om vegetariska kokböcker

Jag skrev ju här om veckan att Vår kokbok har kommit ut i en version med enbart vegetariska recept. Jag är ingen stor bokköpare, trots allt, men just kokböcker tycker jag om att ha hemma. Jag lagar mycket mat och tycker det är kul att testa nya recept. Nu har jag alltså slagit till!

Vår gröna kokbok

Boken har bara varit i min ägo några dagar, så ännu har jag inte hunnit testlaga något, men det är verkligen en fin bok. En invädning jag har haft mot Vår kokbok är att den är lite småtråkigt formgiven och inte har så många bilder som man skulle önska. Kokböcker idag har ju stort fokus på foto och form, men Vår kokbok har stelnat lite i att fokusera på recepten. Det är sympatiskt på sitt sätt. Jag tycker dock att exempelvis Bonniers vegetariska kokbok är snäppet bättre och snyggare och mer inspirerande, men att Vår gröna kokbok absolut känns fräsch och kul. Den är absolut en uppryckning från min utgåva av Vår kokbok faktiskt. Den har också väldigt tydligt utmärkt vilka recept som är glutenfria, laktosfria och vilka recept som är ovo-vegetariska (innehåller ägg), laktovegetariska (innehåller mjölkprodukter) och veganska. Mycket bra!

Jag har skrivit ett inlägg om vegetariska kokböcker och vid det laget så var Bonniers vegetariska kokbok precis nyköpt. Sedan dess har jag lagat en mängd recept ur den, så om jag ska komplettera mitt gamla inlägg lite så tycker jag verkligen att den innehåller lättlagade, fräscha och varierade recept som passar för många tillfällen. Särskilt tyckte jag att det var kul att göra pizza med sparris och soltorkade tomater-crème på polentabotten. Som glutenintolerant kan jag bara äta pizza med speciell glutenfri botten, som i och för sig är extremt lik vanlig pizzabotten. Det här med polenta var något nytt som jag aldrig testat tidigre och som faktiskt blev annorlunda och riktigt bra. Det finns en hel del recept i Bonniers vegetariska kokbok som känns nyskapande och kul; inte så mycket falafel och linssoppa, som man ju redan har gjort tusen gånger.

Får återkomma med Vår gröna kokbok och vad jag tycker om recept i den…

Som alltid när jag shoppar en bok så råkade det komma med en bonus. Den här gången blev det en deckare som jag tror är kanonbra (Boktipset spår att jag kommer att ge den 5 av 5 i betyg, men det är verkligen ingen garanti i och för sig). Har du läst?

En rasande eld

Tematrio: Kulturgrejer

TematrioVeckans Tematrio handlar om kultur: Berätta om tre kulturella aktiviteter (definiera själva) ni gärna ägnar er åt!

Jag älskar kultur i allmänhet! Vet inte var jag ska börja! ;) Och jag vill absolut inte att begränsa mig till tre, men jag får väl försöka…

Främst gillar jag ju dans! Dock ser jag inte dans så mycket som jag dansar själv. Jag har dansat dancehall i åratal och balett i ett lite mindre åratal. Älskar båda stilarna! Det är något alldeles fantastiskt att dansa. Kan inte ens beskriva det. Däremot tittar jag förvånansvärt lite på dans, som sagt var. Jag sitter dock klistrad framför TV:n när det är sytycd, där Amerikas bästa dansare dansar. Om det fanns ett operahus med balett i stan så skulle jag gå på allt!

Musik är också ett stort intresse, även om jag brukar påstå att jag är tondöv själv. Det säger jag nog mest för att jag omger mig av så musikaliska människor och själv aldrig har lärt mig att ens spela blockflöjt. ;) Nåväl. Jag lyssnar mer än gärna på musik. Om jag jobbar på kontoret lyssnar jag på P2 hela morgonen och förmiddagen och njuter av klassisk musik och opera. Hemma lyssnar jag främst på musik från min uppväxt (min kille, som är musiklärare, menar att man skaffar sin musiksmak i tonåren och sedan förnyar man sig aldrig? Det verkar stämma för mig): Kent, Ane Brun, Håkan Hellström, Sophie Zelmani, Lars Winnerbäck, Bob hund, The Strokes, Anna Ternheim, Basement Jaxx, Cornelis Vreeswijk, Fatboy Slim, Feist, Kings of convenience, Lady Soverign, Laleh, Missy Elliot, Those dancing days… Tycker också om First aid kit jättemycket och har sett dem live två gånger på två år nu. Älskar att gå på konsert och ser nog ett par om året i alla fall, oftast mer. Går också på ca en opera per år, men där gäller någon slags svårförklarad hatkärlek.

Konst, särskilt foto och skulpturer, tycker jag är jättekul att titta på. Min kille bor granne med Bildmuseet så vi är ofta där och fikar och ser oss omkring. Vi ser allt de visar, faktiskt. Min favorit är den mäktiga installationen Superabundant atmosphere, som jag såg fyra gånger innan de plockade ner den. Vill ha den hemma. Det var som magi att få vara där och uppleva silkesdrakarna, som rör sig när man andas. Det knasiga och roliga är att vi alltid var där själva. Det är otroligt rofyllt att gå omkring bland drakarna utan att bli störd av något.

Superabundant atmosphere(Om jag hade plats för fyra punkter så skulle jag också vilja nämna film. :p Jag går på bio typ en gång i veckan och ser ofta någon film hemma också. Höjdpunkten är att gå på en matiné på söndagar, för då kan man ofta upptäcka att man är typ tre pers i hela salongen. För mig är det en fantastisk vardagslyx att få försjunka i en film några timmar. Jag ser det mesta förutom romantiska komedier, sportfilmer, töntiga actionfilmer, kriminalare, barnsliga familjefilmer eller sådana där storslagna, men stentråkiga, filmer i stil med Sagan om ringen (förlåt, men den typen av filmer engagerar mig sällan). Ja, jag ser väl mest drama helt enkelt…)

En ny toppkandidat till fulaste framsidan, ever

Hos Hyllan såg jag en framsida som är så motbjudande ful, särskilt med tanke på vilken bok det handlar om, att jag först trodde att det var ett aprilskämt. Jag hoppas verkligen att det är ett skämt, men jag har googlat lite och bilden förekommer på många sidor, publicerade innan första april, där folk på allvar hävdar att det är… Ja, vad tror ni?

Anne Franks dagbok

Anne Franks dagbok!

Satan så sjukt!

Böcker med anfanger

Vad tycker ni om det här ABC:t?Penguin Drop CapsDet är alltså framsidor i Penguins nya klassikerserie ”Drop Caps”. De ser rejält lyxiga och snygga ut när man ser dem tillsammans och ser dem från alla håll. De har till och med färgade pappersidor (sådant är snyggt). Penguin är verkligen fantastiskt duktiga på att formge sina böcker.

En grön variant av klassikern Vår kokbok

Jag har, liksom ungefär alla andra, kokboksklassikern Vår kokbok i min hylla. Den har ju getts ut i massor av upplagor. Men visst är det först nu den har kommit i en grön utgåva? Jag är superpeppad på att skaffa mig den och laga rätter ur den. Jag lagar bara vegetarisk mat hemma och tycker verkligen att alla som inte redan äter vegetarisk mat regelbundet borde överväga att testa att äta mer grönt – för hälsans och miljöns skull. Vegetarisk mat är verkligen gott och fräscht.

Nu har jag ju inte tittat i Vår gröna kokbok ännu, men framsidan ser åtminstone tjusig ut. Hoppas att den är inspirerande och har mycket foto.

Vår gröna kokbok

Bästa på löpturen

Nu har jag börjat springa igen! Jag är en periodare när det gäller löpning, för om jag ska vara helt ärlig så är det absolut inte den roligaste träningsformen jag kan komma på. Men sedan kommer de där loppen och då kan man ju inte bara dyka upp på själva tävlingsdagen och inte ha sprungit en kilometer innan. Jag brukar springa Blodomloppet varje år och nu tror jag att jag i ett svagt ögonblick även har sagt att jag ska springa Umemilen i september (eller augusti, eller när det är). Så det är bara att sätta cirkelträningen och yogan på paus och snöra på sig skorna!

Till skillnad från alla andra jag känner, som blir peppade av musik, så blir jag helt psykad av att lyssna på musik när jag springer. En vanlig låt är ju liksom 3 minuter och det gör att det inte går att glömma tiden om man har musik med sig. Det blir som att stirra på en klocka och det blir man bara trött av! Dessutom faller jag lätt in i musiken och hamnar i ett långsamt lunk. Så, nej, det blir ingen musik när jag springer. Däremot är det ju förträffligt att ha ljudböcker med sig. Då kan man verkligen koppla bort tiden och bara springa på! Helst vill jag egentligen ha min lilla mp3-spelare med mig när jag springer, men jag tror det får bli Storytel nu och det finns ju bara till mobilen, såklart. Jag har unnat mig det dyrare abonnemanget med ett obegränsat antal böcker per månad. Får se hur många böcker jag hinner avverka innan jag har gått i mål med loppen!

Löpning

Fjärilseffekten

Fjärilseffekten - Karin AlvtegenVisst skriver väl Karin Alvtegen främst deckare? Jag visste inte riktigt vad det här var för bok, men det var en positiv överraskning att det faktiskt inte är en spänningsroman. Fjärilseffekten kretsar istället kring några livsöden och hur de hänger ihop vävs ihop på slutet. Jag gillar sådant, särskilt i film (Babel är en av mina favoritfilmer och jag är nog inte helt ute och cyklar om jag tror att Alvtegen också har sett den).

Det är en lättlyssnad och lagom bok att ta in, men länge kände jag lite att jag inte riktigt engagerade mig för människorna. Sedan växte det faktiskt på mig. Jag blev arg och trött när en av huvudpersonernas ungdomstid rullar upp och det framkommer vilken skit hon blev kär i och valde att leva med. Jag blir berörd när en av huvudpersonerna insjuknar i ALS; denna grymma sjukdom. Jag får, om inte förståelse, så i alla fall en liten glimt av hur det kan kännas att hamna i ett psykotiskt tillstånd efter en traumatisk händelse. Ja, det är en bok som väcker känslor och insikter faktiskt. Ändå tror jag faktiskt, innerst inne, att det är en bok som jag kommer att glömma relativt fort. Den är bra, men det blir kanske lite för snuttigt med alla berättelser.

Några andra som skrivit om Fjärilseffekten är LitteraturMagazinet, Malins bokblogg och Sladdertackans bokblogg. Du hittar den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Ett förtydligande om deckaren

På förekommen anledning vill jag bara förtydliga mitt inlägg om deckaren med att jag:

1) inte främst syftar på stavfel när jag skriver att många deckare känns oredigerade. Det finns en konstnärlig aspekt i texter och det krävs att en text blir ordentligt genomarbetad för att den ska bli bra. I hafsverk så sitter inte all text som den ska och det gäller alla hafsverk, dit många deckare kvalar in enligt min åsikt.

2) inte ser ”kärleksromanen” som ett exempel på felfri litteratur eller som en motpol till deckaren, utan nämnde kärlek som ett tema bland andra som det har vridits och vänts på genom århundradena så mycket att det är imponerande att det fortfarande finns något nytt att säga inom området.

3)  inte tror att enbart deckare har något slags ram att förhålla sig till. I mitt inlägg syftade jag inte på prosans ramar, utan om den mall som allt för många deckare har fastnat i. Episoder, karaktärer och upplägg är allt för ofta varianter av varandra i deckare.

4) inte tycker att alla deckare är usla. Det finns massor av exempel på bra deckare.

5) inte tycker att ”alla andra böcker” är felfria, litterära mästerverk.

Själva poängen med mitt inlägg var inte att berätta om hur mycket jag hatar deckargenren, utan att berätta att jag gillar deckargenren och tycker att den behöver en uppryckning. Det finns ingen anledning till att just deckare ska vara dåligt skrivna och fyllda med klyschor. I min värld finns det absolut ingen motsägelse mellan att en bok ”lättsam”/”underhållande” och att den är bra skriven. Det är liksom inte så att jag önskar mig fler ”finkulturella” och ”svårtillgängliga” deckare. Men lite fräscha och nyskapande sådana? Skrivna med språklig elegans? Sådana deckare finns! Men de är för få… När vann en deckare Augustpriset senast liksom? 1993? Det är för fan 21 år sedan!

Om någon undrar varför jag ens skriver det här inlägget så har jag alltså råkat se att min blogg figurerar i samband med veckans fråga, som den här gången handlar om deckare och korrekturläsning, på bloggen Alkb. Jag har varken blivit meddelad om detta, än mindre tycker jag innerst inne att det är ok att posta ett inlägg som får hänga helt oemotsagt med en kommentar som är tagen ur sitt sammanhang och där det framgår åsikter som inte ens finns att läsa i mitt inlägg.

Att ta deckaren på allvar

Ibland hävdar jag nog att jag inte läser deckare så ofta, men faktum är att jag ljuger de gånger jag råkar säga något sådant. Jag läser faktiskt ganska mycket deckare! Vid sidan av noveller är det den näst mest lästa genren för mig i år… Förra året plöjde jag 11 stycken (och ja, det är mycket för mig, jag är inte en sådan bokbloggare som läser 100 böcker per år; även om jag gärna hade kunnat läsa så snabbt och mycket).

Däremot är det nog så illa att jag sällan gillar deckare och att jag ofta glömmer bort dem omgående när jag har läst ut dem. Det blir inte bättre av att det känns som att hela genren har traskat runt så många varv att ungefär allt känns som klichéer och som sådant man läst förut. Poliser som går hem och lyssnar på opera? Okej. Unga, ambitiösa tjejer med relationsproblem? Okej. Några ointressanta sidospår om ett trassligt privatliv? Visst. Poliser som glufsar i sig snabbmat och annat de kan äta i farten medan de stressar omkring? Jepp. Privatspaning? Jajamensan. För att inte tala om alla brott. Hur man än vrider och vänder på det så går det kanske inte att skildra ett brott på så många olika sätt; särskilt som de flesta av oss aldrig någonsin har varit eller kommer att vara i kontakt med grov brottslighet. Deckare tenderar att vara till förväxling lika varandra och därmed ganska ointressanta.

Det underliga är att det finns löjligt många böcker i andra genres som också behandlar samma tema, men sällan blir upprepningarna så uppenbara som i just deckargenren. Inte vet jag hur man i detta århundrade fortfarande kan skriva om kärlek, vänskap, barndom, utanförskap etc. och fortfarande komma med något nytt, men det gör författare hela tiden. Allt för många deckare är dock tyvärr stöpta i samma form: en form som nog är tänkt att tilltala läsaren, men som gör att deckarna förvisso har samma spänning och driv (i bästa fall), men garanterat lider av samma brister och absolut inte har någonting nytt att tillföra.

Och nej, jag vill inte peka ut någon särskild deckare som dålig, och ja, det finns exempel på riktigt bra deckare, men för mig är tendensen ändå tydlig. Deckare räknas inte som riktiga böcker. Deckare kan kännas direkt oredigerade, ibland till och med innehålla fel som en korrekturläsare borde ha upptäckt. De kan därtill fullkomligt drypa av felaktigheter om hur polisarbete går till och vad en brottsplatsundersökning kan ge. De saknar trovärdighet, kort och gott. Och de är så inspirerade av varandra att alla de här felaktigheterna börjar passera som normala för att man har hört dem så många gånger att man börjat tänka på dem som trovärdiga.

Jag är så less på deckaren! Och jag fattar inte varför det skrivs så mycket dåligt i genren och varför författare, förlag och läsare tydligen nöjer sig med detta. Jag tycker faktiskt att genren förtjänar bättre än så och att läsarna också gör det. Det är inte fult att läsa deckare, men bara för att man gillar böcker som inte direkt räknas som finkultur så behöver man ju inte köpa att böckerna är t.ex. taffligt skrivna eller så utflippade att det liksom inte går att tro på berättelsen. Jag tror också att både författare och förlag skulle kunna bättre, om de brydde sig och hade tid/pengar att lägga ner. I slutändan handlar allt alltid om pengar. Inte vet jag om det verkligen är så cyniskt, men kanske ses deckare som någon slags kostnadseffektiv produkt där berättelser tillåts följa en uttjatad mall, huvudsaken att det säljer. Kanske har någon till och med räknat på det och kommit fram till att det inte behövs redigering och korrekturläsning på samma nivå som för ”riktig” litteratur, för de här böckerna är hur som helst inte tänkta som något annat än att stå och stirra i ställ på matvaruaffärerna. Med till förväxling lika framsidor, dessutom.

I slutändan så tror jag dock att hela deckargenren kommer att få lida om det tydligen bara ska accepteras att halvfärdiga texter skeppas iväg och ställs upp i pocketställen, tänkta att köpas av den som på vinst och förlust grabbar tag i en bok. Förr eller senare så måste väl fler än jag ha tröttnat. Har inte alla till slut tröttnat? Och vem ska då köpa dessa böcker? Och vem ska någonsin ens orka skriva en ”riktig bok” i deckargenren om deckaren mest förknippas med ”skräp”?

Vilka av de tio senast lästa deckarna kommer du ihåg någonting av?

Edit: Insåg att en del verkligen tagit fasta på det jag skrev om korrekturläsning. Vill påpeka att det inte känns som ett lika stort problem som dåligt redigerade böcker. Som jag ser det är texter något som växer fram i en konstnärligt process där texten omarbetas tills författare och redaktör är nöjda. Mitt intryck är att många deckare är lite av ett hafsverk, till skillnad från en hel del annan litteratur där varje formulering och stycke är noga avvägt. Jag tycker att alla böcker bör vara ordentligt redigerade. Om det sen finns ett litet stavfel i texten är knappast hela världen.

Tematrio: Äventyr

TematrioVeckans Tematrio handlar om äventyr: Berätta om tre minnesvärda äventyrshistorier!

Äventyrsromaner är en genre som spontant får mig att tänka på Jules Verne. Han har ju skrivit några klassiker, där Jorden runt på 80 dagar kanske är den i mitt tycke bästa. I boken ger sig huvudpersonerna ut på en strapatsrik och stressig jorden runt-resa. Långt innan privat jet:ens tid..

En modern äventyrsroman för den yngre läsaren är Doktor Kessners hemlighet, där bokens huvudpersoner kommer hemligheter på spåret när de är på kryssning med en båt som har en spännande historia med kopplingar till Andra världskriget.

För den ännu yngre läsaren finns ju också äventyrklassiker som till och med har ordet i titeln: Enid Blytons Äventyr-böcker. Inte lika bra som Fem-böckerna, om du frågar mig, men ändå böcker jag verkligen minns från barndomen.

De utvalda är utvalda

Det går framåt med inspelningen av Cirkeln. Nu är alla roller tillsatta och på Facebooksidan finns en gruppbild av de flesta av de utvalda. När jag läser så brukar jag inte göra mig en bild av hur karaktärerna i boken ser ut, men när jag ser bilen på skådespelarna i sina roller så känns det verkligen rätt, särskilt Minoo och Anna-Karin känns precis som de framställs i boken. Många har dock blivit lite missnöjda över vilka som castats.. På Facebook uttrycks åsikter som att någon ser för tjock, smal eller emo ut. Eller bara att det känns fel. Jag tycker det är jättetråkigt med tonåringars eviga dömande av andras (och sitt egna) utseende. Bärande i böckerna är ju dessutom just det att få vara olika och annorlunda. Att vara speciell och stark. Och sedan har ju alla säkert sin egna uppfattning om hur karaktärerna ser ut… Och det går ju tyvärr inte att pricka in allas inre bild… Jag tror hur som helst att det blir hur bra som helst med filmen!

Linneas bokblogg