Den andra kvinnan

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.

När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.

Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena Anderssons Utan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.

Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.

Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.

”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”

Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.

Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.

Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.

Den andra kvinnan av Therese Bohman
Den andra kvinnan av Therese Bohman

Citerat ur Den andra kvinnan

”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”

Om Therese Bohman och Den andra kvinnan

Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 201.
ISBN: 9789113058016.
Andras röster: dagensbok.com, Feministbiblioteket, InteUtanMinPocket.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.

En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärleks­historia mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.

Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”

5 böcker som jag kan tänka mig att läsa om

Jag är inte så bra på att läsa om böcker. Varför? Jag har en lista med kanske 100 böcker som jag är sugen på att läsa och jag har cirka 100 olästa böcker hemma (sad, but true). Jag är även med i en bokcirkel och jag brukar alltid prioritera upp de böcker som vi läser i cirkeln. Det gör att den där listan med olästa böcker och den där hyllan med hyllvärmare liksom aldrig krymper. Det känns i det läget svårt att motivera varför en bok som jag redan har läst skulle få en till chans! Dessutom: en del böcker vågar jag inte läsa om. Att en del läsupplevelser känns så storslagna beror ofta på att de passar in perfekt i den livssituation man var i när boken blev läst. Att läsa om samma bok vid ett annat tillfälle kan förmodligen förstöra vilken bok som helst.

Ändå tänker jag ibland att det vore lite intressant att läsa om en bok och se vad som dyker upp vid en andra läsning! En del böcker kanske faktiskt blev lästa vid helt fel tid i livet och skulle må bra av en omläsning? Här är 5 böcker som jag kan tänka mig att läsa om:

1. Mor gifter sig av Moa Martinson blev jag tvingad att läsa i gymnasiet och jag blev inte berörd alls. Nu minns jag inte ens vad den handlar om. Såhär i vuxen ålder känner jag mig dock väldigt nyfiken på Martinsons författarskap och skulle gärna läsa mer. Jag känner mig också rätt säker på att jag skulle bli mer berörd om jag läste just Mor gifter sig idag. Vad jag förstår så handlar boken om både feminism och om klass. Det är två ämnen som ligger mig varmt om hjärtat.

Mor gifter sig av Moa Martinson
Mor gifter sig av Moa Martinson

2. Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery vill jag gärna läsa igen, för att jag vet att jag har läst åtminstone den första boken flera gånger och att jag då tyckte väldigt mycket om den. Samtidigt minns jag inte riktigt vad den handlade om..? Det vore en kul liten tidsresa (tillbaka till när jag var en tweenie som slukade den här typen av böcker) och en skön nostalgitripp att läsa denna klassiska flickbok om barnhemsbarnet Anne. Boken är första delen i en serie och jag tror inte att jag har läst ut hela serien. Det vore kul att ha som projekt att läsa hela serien (om den håller för omläsning?).

Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery

3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser ville jag läsa om omedelbart efter att jag hade läst ut den för typ tio år sedan. Haha. Så varför inte..? 😉 Det är en väldigt typisk Nesser-roman: välskriven, fängslande och så har den en del lösa trådar, som en omläsning kanske skulle föra ihop lite bättre. Jag tyckte hemskt mycket om den, men blev förvirrad av slutet. En omläsning skulle kanske förhöja boken ytterligare ett snäpp. Eller? Hoppas!

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nesser

4. Jonas Hassen Khemiris debutroman Ett öga rött läste jag när den var rätt nyutkommen i pocket. Det var ett tag sedan. Jag har nog utvecklat min läsning en hel del sedan dess och tror säkert att jag skulle uppfatta fler lager i berättelsen om jag läste den idag. Jag älskar allt jag läst av Khemiri och är tämligen säker på att jag inte skulle bli besviken av en omläsning av Ett öga rött. Khemiri skriver alltid så angeläget och fint om rasism och utanförskap. Och i väntan på nästa mästerverk får man väl läsa om hans gamla romaner, antar jag.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri

5. Madame Bovary av Gustave Flaubert är ännu en i raden av klassiker som jag läste i oinspirerat tillstånd i skolan. Jag känner verkligen att den skulle förtjäna en omläsning med tanke på hur lite jag minns av den och med tanke på hur läst och omtyckt den är. Såhär i vuxen ålder tror jag också att jag skulle kunna läsa in mer i berättelsen om Emma, som drömmer sig iväg genom att läsa kärleksromaner och sedan blir besviken över den trista verkligheten.

Madame Bovary av Gustave Flaubert
Madame Bovary av Gustave Flaubert

Brukar du läsa om böcker?

Den femte sanningen

Den femte sanningen av Doris Lessing
Den femte sanningen av Doris Lessing

Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.

Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.

Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.

Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar att det inte vore så.

I korthet

Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.

Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.

Den femte sanningen av Doris Lessing
Den femte sanningen av Doris Lessing

Om Doris Lessing och den femte sanningen

Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.

Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.

När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.

Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”

Sånt som förvånar folk när jag berättar att jag läser och bloggar om böcker

Att berätta att man läser böcker och/eller att man är bokbloggare kan trissa upp förväntningarna hos folk, har jag märkt. Det finns några saker som förmodligen förvånar en och annan vad gäller mitt bokintresse och mitt bloggande. Här är några typiska kommentarer – och sanningen bakom.

1. Vad få böcker du har! Det här är en vanlig kommentar när folk är hemma hos mig. Jag har en extra smal Billy-bokhylla med böcker och några rader i en Expedit-bokhylla. That’s it! Jag har problem med konsumtion. Jag menar att jag av ideologiska skäl inte tycker att det är så bekvämt att handla och samla på mig grejer. Det är alltså inte av snålhet som jag avstår från att shoppa kopiösa mängder böcker. Sedan har jag såklart böcker i min ägo, trots allt… Och jag älskar dem!! Men var är de? Såhär ligger det till med mina böcker: 1) jag har under många år haft ovanan att dumpa mina böcker hos mina föräldrar (fast nu har jag som projekt att plocka tillbaka en del av dem, hehe) + att i princip alla mina böcker som jag läste när jag var barn och tonåring fortfarande finns kvar där borta. Jag har troligen hundratals (?) böcker hos mina föräldrar. 2) Jag konsumerar en inte direkt obetydlig mängd böcker i min telefon, surfplatta och läsplatta och de tar ju väldigt lite fysisk plats dårå. 3) Bibliotek!

Min bokhylla. På riktigt.
Min bokhylla. På riktigt.

2. Oj, vad mycket du läser! Det är en vanlig tanke hos folk jag känner som har besökt min blogg. Jag förstår vad det kommer ifrån. Jag uppdaterar ju bloggen oftare än vad jag läser ut en bok liksom och jag kan omnämna en och samma bok i typ 10 inlägg på olika teman. Men läser jag ofta? Nej, men gud, vad jag önskar att det vore så. I bästa fall läser jag 15 min per dag innan jag stänger boken, släcker läslampan och försöker att somna. Troligen är klockan så mycket när jag går och lägger mig att jag släcker lampan direkt. Ljudböckerna krigar med podcastavsnitten om att få bli lyssnade på medan jag springer eller lagar mat. E-böckerna i mobilen blir lästa några minuter om dagen när jag typ mikrar min mat på jobbet eller väntar i någon kö. Kanske. Fast eventuellt småpratar jag med en kollega i mikrokön istället. Jag tänker ofta, ofta att jag skulle vilja prioritera upp läsning i mitt liv, ägna mer tid åt det och mindre tid åt annat, men… Hurdå? Tiden finns inte! Jag vill ju fortfarande ha tid till att jobba, umgås med nära och kära, träna, dansa, blogga, se film, gå på utställningar, kolla på föreställningar, spela brädspel, spela tv-spel, kolla på tv, läsa tidningar, hålla hemmet någorlunda prydligt, fylla matlådor till veckans jobbluncher, baka bröd etc. etc. etc. etc. etc. Men det är lugnt! Jag läser rätt lagom, antar jag, även om jag läser ett blygsamt antal titlar med bokbloggares mått mätt.

3. Du läser väl knappast romance/deckare/sci fi/kioskvältare. När böcker kommer på tal är det inte helt ovanligt att folk slänger in någon kommentar om att jag såklart inte kan så mycket om just den populära boken eller ytliga/nördiga/inte så creddiga genren. Nja, nej, jag ser väl ut som en kulturkärring och är på många sätt en kulturkärring modell 1A. Jag läser t.ex. Jonas Hassen Khemiri och Kerstin Ekman och kryddar med ”otippade” namn som Mats Strandberg eller Liv Strömquist. Jag förstår om folk tänker att jag läser pretto grejer. Fast jag tycker verkligen att jag är en allätare. Splittar man upp min läsning i olika genres så brukar deckarna dominera. Fast sedan tycker jag ju iofs sällan att deckare är bra… 😮 Den här typen av kommentarer kan det faktiskt ligga något i ibland. 😮 Och jag skäms över det!! Jag tycker inte om att vara pretto. Jag hatar när jag framstår som den medelklassiga, privilegierade kulturkonsument jag är. What to do? Ingen aning! När man har läst typ 1000 böcker så är det kanske inte så konstigt att man utvecklas och ens smak förfinas lite. Jag tror faktiskt inte att jag skulle få ut något av att läsa t.ex. 50 shades of Grey (eftersom många brukar framhålla att den är taffligt skriven – och jag hatar taffligt skrivna berättelser). Så, jag är väl inte så fruktansvärt duktig på typ deckare och bestsellers. Men OBS: jag läser inte bara klassiker eller nobelpristagare heller!

Vilka fördomar brukar du stöta på?

Sara Stridsberg ny ledamot i Svenska akademien (och jag borde läsa Drömfakulteten)

Gamla nyheter… men Sara Stridsberg har ju tagit plats i Svenska akademien! Det är inte den första gången som en författare som jag har läst får en stol i akademien, men det har inte hunnit hända många gånger. Så det känns ju lite kul! Inte för att det borde vara något kriterium att folkliga/lästa författare ska få bli ledamöter i Svenska akademien, men ändå! Det känns som att Svenska akademien har en så spännande och rolig värld och att det såklart är lite roligt att känna till något om de som får äran att ta plats där. Ja, typ så.

Av Sara Stridsberg har jag läst den augustprisnominerade Beckomberga: ode till min familj, som jag tyckte var ”lite svår”. 😉 Den var bra och välskriven och intressant och allting, men jag hade svårt att beröras, trots att den handlar om så tunga ämnen som den ändå gör. Den handlar om en ung tjej vars pappa är intagen på mentalsjukhuset Beckomberga och lite vid sidan av berättas flera otroligt hjärtskärande berättelser om människor som levt hela livet på institution. Jag borde ha blivit mer berörd. Men det är väl mig det är fel på. 😉

Jag måste i alla fall säga att jag är sugen på att läsa mer av Sara Stridsberg. Visst borde man läsa Drömfakulteten?

Beckomberga av Sara Stridsberg
Beckomberga av Sara Stridsberg

En bloggrelaterad grej som jag fortfarande inte förstår #tbt

Det är torsdag och jag tänkte dyka ner i arkivet! 🙂 #throwbackthursday

Vad har jag gjort den 19/5 genom åren egentligen? På bloggen alltså. Jag hittade faktiskt många inlägg, inte minst om böcker som jag läst. Men det inlägg som jag tänkte lyfta fram är ett inlägg om att blogga. Det är från 2011, men känns fortfarande aktuellt ur mitt perspektiv. Haha.

Ur inlägget:

”Jag surfar runt rätt mycket på bloggar, både bok- och kulturbloggar och andra, och det finns en sak som irriterar mig ibland: en del har sina kommentarsfält mer eller mindre låsta. Jag undrar faktiskt lite över vad det är för poäng med att stänga ute besökarna eller försvåra för dem att interagera.

[…]

Det som gör bloggar spännande tycker jag är interaktionen med besökarna. Särskilt intressant är det sedan det blivit enkelt att koppla ihop bloggar med sociala nätverk som t.ex. Facebook eller Twitter. Det gör det enkelt att dela med sig av information kopplat till inlägget och folk kan ge tips, hålla med, argumentera emot eller bara höra av sig. Det är kul! Men så plötsligt händer det: man skriver ett inlägg och när man ska posta inser man att bloggaren kräver medlemskap i t.ex. Blogger (Googles bloggverktyg) eller att man anger ett annat OpenID för att få kommentera. Själv kan jag inte kommentera på de här bloggarna, för jag vill inte använda mitt Google-konto eller något annat OpenID till kommentarer, helt enkelt för att de inte är kopplade till min bokblogg utan är privata.”

Ja, vet ni, jag undrar fortfarande! Jag förstår i och för sig att man gör vad man kan för att bli av med skräppost, men ändå. Vem orkar logga in för att kommentera? Inte jag!! Haha. Det är kanske ingen bokbloggare som sörjer över det, men ändå. 🙂

Här är mitt inlägg från 2011.

5 böcker som jag kommer att läsa i sommar

Här om veckan så bloggade jag om några böcker som kommer ut i sommar. Själv är jag inte så bra på att läsa ”det senaste”. Jag kan också erkänna att sommaren inte är min bästa lästid, för då brukar jag spendera mycket tid med nära och kära och springandes i solen och sådant. Det uppstår inte så många bra lässtunder på mina somrar, trots allt. Jag läser mer när jag lever i min vanliga vardag och inte har semester. 🙂 Men något ska jag väl läsa! Idag bloggar jag om fem böcker som jag tänkte försöka läsa i sommar.

Först och främst tänkte jag läsa Förvillelser av Hjalmar Söderberg. Söderberg är en av mina favoritförfattare och jag köpte ett par av hans klassiker på den förra bokrean. Sedan tusen år tillbaka har jag också en omröstning om vad jag ska läsa ”härnäst” (den hittas i högermenyn om du surfar via dator och underst om du läser från en mindre skärm). Som uppmärksamma läsare kanske har upptäckt så har det kommit ”några” böcker emellan. 😮 Men det är alltså ganska många som har röstat på just Förvillelser, så jag gissar att det verkligen är läge nu! 🙂 Det ska bli kul att läsa! Trots att framsidan är så beige att jag blir lite trött i ögonen. 🙁 😮

Förvillelser av Hjalmar Söderberg
Förvillelser av Hjalmar Söderberg

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante är SÅ söndertjatad att jag blir heeelt matt. Men nu har veckorna gått och den värsta uppståndelsen över den här bestsellern och dess hemliga författare (bara förlaget vet vem som gömmer sig bakom pseudonymen) har gått över. Så nu är jag faktiskt nyfiken och vill läsa. 🙂 Jag såg att den finns som ljudbok i min ljudboksapp, så jag kommer att börja lyssna på den ganska snart!

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Stora små lögner av Liane Moriarty har jag ju fått från förlaget för ett tag sedan och den vill jag såklart läsa, annars hade jag inte tagit emot den. Boken är en fortsättning på bestsellern Öppnas i händelse av min död, som är en ”butterfly effect”-berättelse som följer några kvinnor i Australien. Jag hoppas att uppföljaren är bra!

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

Nattfilm av Marisha Pessl har jag tänkt läsa sedan den kom på svenska 2014. Jag tyckte verkligen om Pessls debutroman, Fördjupade studier i katastroffysik och Nattfilm har fått bra kritik. Så nu är det väl dags att läsa hennes nyskapande spänningsroman. 🙂

Nattfilm av Marisha Pessl
Nattfilm av Marisha Pessl

Bön för Tjernobyl av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj hade jag tänkt läsa i julas, men det kommer tidningar och knäck och sådant emellan. I sommar blir läsningen av, hoppas jag. Jag har förstått att den är tung, så jag kommer nog att läsa den parallellt med annat. Jag tror att den gör sig bäst om man läser den i mindre doser. Men läsa vill jag. 🙂

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj