Den underbare mannen

Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.

Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman

Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.

Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:

  1. Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
  2. Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.

Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.

Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman

Den underbare mannen

Uppläsare: Sara Lidman.
Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 280.
Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut.
ISBN: 9100459291, 9789176517529.

Sara Lidman

Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.

Förlagets beskrivning

”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!

Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.

Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.

Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.

Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”

Årets bästa bok… 2016!

Jag är inte speciellt snabb på att läsa nyutkomna böcker. När jag pratar om årets bästa läsning, som jag t.ex. gjorde i en årsbästalista helt nyligen, så handlar det därför om böcker som lika gärna kan ha kommit ut 1991 som 2018. För att kunna göra någon slags rättvis topplista med böcker från ett visst utgivningsår behöver jag helt enkelt vänta några år… 😉 Här kommer alltså ett inlägg om favoriter som kom ut 2016. 🙂 Och det här kan jag alltså hålla koll på tack vare min läsdagbok. 🙂 Jag har hunnit läsa 37 böcker som gavs ut 2016 och många av dem är fruktansvärt bra och extremt läsvärda. Det går knappt att välja ut en titel, men efter lite velande så har jag gjort just det. Den bästa boken 2016 är helt enkelt *trumvirvel*:

Aftonland av Therese Bohman! Aftonland handlar om Karolina, en nyskild professor som handleder en doktorand med ett orimligt stort ego. Nu påstår doktoranden att han är ett stort scoop på spåren och Karolina, som egentligen har misstänkt att doktoranden inte har skrivit en rad på sin avhandling, rycks med. Det är en oväntat komisk bok om lunket på universitetet och persongalleriet rymmer massor av uppblåsta gubbar som sorgligt nog lär kännas igen för alla som som någon gång har ägnat oss åt forskning på ett universitetet… Men det är inte därför jag älskar boken, även om den roade mig högt. Däremot sögs jag verkligen in i den och berördes av Bohmans skildring av att göra en klassresa (eller ska jag säga bildningsresa?) och av att vara singel och barnfri. I en värld där så många ser singelskapet som en sjukdom som måste botas och där så många utgår från att barn är varje kvinnas livsmål så är det underbart och befriande att få ta del av en berättelse där det skildras något annat, även om det inte på minsta sätt påstås att det är enkelt att skapa sig ett eget liv efter en längre relation. Jag älskar Aftonland för att den är mångbottnad, rolig, sorglig, tänkvärd och för att den innehåller sida upp och sida ner med perfekt formulerade stycken om kärlek, tvåsamhet, vemod, singelliv, klass och bildning. Dessutom är Karolina en härligt udda person, en kvinna med en massa brister och mindre smickrande sidor, men som ändå är en person som man liksom tycker om från första stund. Och bara det att hon är professor, hur underbart är det inte med en roman där något sådant passerar helt okommenterat? Jag säger som jag sagt i ett gammalt inlägg om den här boken: Aftonland har allt som en riktigt bra roman bör ha.

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Aftonland är en bländande bra bok, men den hade tuff konkurrens när jag skulle utse 2016 års bästa bok. Några bubblare: Björnstad av Fredrik Backman, Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors, En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité, Jag vet allt det här av Annika Paldanius, Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari, Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, Nödåret av Aki Ollikainen, Stora små lögner av Liane Moriarty, Tripprapporter av Tone Schunnesson, Uppgång & fall av Liv Strömquist, Änkan av Fiona Barton.

Noveller: Tretton dagar med John C, Rösten, De blindas rike, Att titta ut genom fönstret

Här kommer fyra noveller från min novelläsning i december.

Rösten, Tretton dagar med John C, Att titta ut genom fönstren, De blå silkesstrumporna

Tretton dagar med John C

Tretton dagar med John C av Jojo Moyes är en novell om en medelålders kvinna vars mångåriga äktenskap börjar knaka i fogarna. Hon och maken verkar helt ha slutat att se varandra och hon upplever mest att han bara sitter och tittar på sport. Så hittar kvinnan plötsligt och oväntat en mobil när hon är ute på promenad. Den är fylld med sms från en John C och utifrån meddelande-historiken förstår hon att den har tillhört John C:s älskarinna. Efter lite tvekan börjar kvinnan att svara på John C:s meddelanden. Moyes är en riktig feelgood-drottning och det är lätt att fängslas av hennes berättelser. Jag tyckte att Tretton dagar med John C var underhållande och  intressant. Kanske var den lite förutsägbar, men jag tyckte ändå att den var väldigt bra.

Betyg: 4 fotbollsmatcher av 5.

Tretton dagar med John C av Jojo Moyes
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes

Originalets titel: Thirteen days with John C (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 2016 (första publiceringen, i novellsamlingen Paris for one (svenska: Ensam i Paris och andra historier)), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892726.

Rösten

Rösten av Birgitta Stenberg är en novell om en ung kvinna som går på en föreläsning där hon plötsligt känner en enorm åtrå efter den, betydligt äldre, föreläsaren. Föreläsningen är mossig och ointressant, men någonting med hans person suger in henne och efter föreläsningen får hon honom att bjuda honom på middag, och något mer. Jag blev överraskad av den här uppfriskande novellen, där maktförhållandena kanske inte är de man först tror. Det är ingen stereotyp och förutsägbar story om en ung tjej som förförs av en äldre man utan en spännande berättelse om en ung, fri och självsäker kvinna.

Betyg: 4 politiker av 5.

Rösten av Birgitta Stenberg
Rösten av Birgitta Stenberg

Utgivningsår: 1984 (första publiceringen, i novellsamlingen Glatta livet), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892580.

De blindas rike

De blindas rike av H.G. Wells är en SciFi-klassiker som väcker både tankar och känslor. På en avlägsen plats högt uppe i Anderna lever ett folk utan syn. Efter generationer av blindhet har de smidigt anpassat sig till en tillvaro där andra sinnen betyder mer och där det inte längre är dagen, med sitt ljus, som styr vilken del av dygnet som ska vara aktivt. Så kommer en man till dem, en seende man. Ska han bli kung i de blindas rike? Jag skulle inte påstå att Science fiction är min favoritgenre, men den här berättelsen tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att den på så många sätt vrider och vänder på makt och vad som är viktigt i livet och hur den lyckas få in många intressanta scener på sitt lilla sidantal. Mot slutet var jag nära att lägga boken ifrån mig för att det blev så starkt och för mycket, men sedan tog berättelsen ännu en överraskande vändning. En bok som var svår att släppa!

Betyg: 4 välplanerade gångvägar av 5.

De blindas rike av H.G. Wells
De blindas rike av H.G. Wells

Originalets titel: The Country of the blind (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1911 (första brittiska utgåvan, i samlingen The country of the blind and other stories), 1952 (första svenska utgåvan, i översättning av Margareta Åstrand, i samlingen De blindas rike och andra berättelser), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 47. ISBN: 9789175892320.

Att titta ut genom fönstret

Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en liten berättelse som rymmer många lager. Ytligt sett kretsar berättelsen kring en pojke som samlar på tuggummipaketens samlarbilder. Hans samling är på väg att bli komplett när han börjar spela med sin storebror för att vinna några fler och ytterligare några fler. Det är bara det att han förlorar och förlorar och förlorar på nytt. I bakgrunden utspelar sig den riktiga berättelsen: en pappa som försvinner, en mamma som blir kvar, och en mormor som har isolerat sig själv i en instängd värld i en stor villa. Jag blev helt tagen av den här berättelsen, som är enormt skickligt komponerad. Allt utgår från pojkens barnsliga värld och tankar, men samtidigt vibrerar berättelsen av sorgen och frustrationen som de vuxna försöker att hantera. En tillvaro kan rasa samman som ett korthus, precis som att en samling idolbilder plötsligt kan glida ur händerna och strös med vinden. En fantastisk berättelse!

Betyg: 5 vaccinationssprutor av 5.

Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk

Originalets titel: Pencereden bakmak (turkiska). Översättare: Mats Müllern. Utgivningsår: 1999 (första turkiska utgåvan, i samlingen Öteki ränkler), 2010 (första svenska utgåvan, i samlingen Andra färger), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 35. ISBN: 9789175891736.

Bok på film: nya filmatiseringar 2019

I januari brukar jag blicka framåt och spana in vilka filmatiserade böcker som kommer på vita duken under året. I år kan jag börja med ett par titlar som jag skrev i ett sådant här inlägg för redan ett år sedan: Britt-Marie var här och Aniaria. Båda filmerna var tänkta att komma ut under 2018, men får premiär nu under 2019.

Britt-Marie var här kändes som en given ”juldagsfilm”, men lite snopet insåg jag senare att den inte får premiär förrän nu i januari (25/1). Det är i alla fall en film som jag är väldigt sugen på att se! En man som heter Ove, av samma författare, är ju kanonbra, både som bok och film, så mycket talar för att även Britt-Marie-filmen blir succé. Tuva Novotny regisserar och Pernilla August gör rollen som Britt-Marie.

Aniara, filmatiseringen av Harry Martinsons rymdepos, kommer i februari. Jag misstänker att det kan bli en kritikerälskling eller en flopp, något av det. För visst känns det lite tveksamt med en filmatisering av ett diktverk, eller? Eller förlåt, det har jag såklart ingen aning om, men det känns inte som en bred familjefilm direkt, så mycket kan jag väl säga.

Skräck är ingenting för mig (jag är så fruktansvärt mörkrädd). Lite mer modiga tittare kanske ser fram emot att Stephen Kings klassiker Jurtjyrkogården kommer i en ny filmversion i april. Och apropå Stephen King… Det (It) blev film så sent som för något år sedan, men i år kommer ”kapitel 2”, en uppföljare som har premiär i september.

I maj kommer en spelfilmsversion av Aladdin. Aladdin är ju en av många berättelser i Tusen och natt, men de flesta ser nog den här nyversionen som en uppdatering av den tecknade Disneyfilmen från 90-talet. Jag är precis rätt generation för att känna nostalgi till 90-talets Disneyfilmer (jag ÄLSKADE spelfilmsversionen av Skönheten och Odjuret, som kom för några år sedan). Nu verkar det som att Disney matar ut nya versioner av deras tecknade ”klassiker” på löpande band (Lejonkungen <3 <3 kommer till exempel i nyinspelning med datorgenererade bilder i juli), lämpligt så att min generation kan släpa med sina ungar till biograferna och återuppleva berättelserna på nytt.

Ska man tro IMDB så kommer Projekt Rosie (The Rosie project), Graeme Simsions charmiga feelgoodroman om en autistisk man som söker kärleken, på bio redan i maj. Samtidigt står det att filmen är ”under produktion” och det finns just ingen information om den. Så… Man får kanske ta premiärdatumet med en nypa salt, men ändå. Spännande att den är på gång att bli film!

Kostymdrama, någon? Louisa May Alcotts klassiker Unga kvinnor (Little women) har blivit film för åttonde gången. Det som får hjärtat att banka lite extra denna gång är att Greta Gerwig, stjärnan i min favoritfilm Frances Ha och regissör till kritikerrosade Lady bird, regisserar. Svensk premiär tycks bli på juldagen.

Roslund & Hellström-deckaren Tre sekunder är på väg att bli film, men under titeln The informer. Det verkar vara lite oklart när/om den får svensk biopremiär, men det finns premiärdatum satta i mars och april för lite olika länder, så den kommer säkert även till Sverige där omkring.

Populära deckaren Kvinnan i fönstret (The woman in the window) är också på väg att bli film (med underbara Amy Adams i huvudrollen!). Det är oklart när den kommer till Sverige, men den får premiär i USA i oktober i år.

Även Steglitsan (The Goldfinch), Donna Tartts (lite för långa, men ändå väldigt fängslande) tegelstensroman, är på väg att bli film och kommer på amerikanska biografer i oktober. Även här är det oklart med svensk biopremiär.

Jack Londons äventyrsklassiker Skriet från vildmarken (The call of the wild) är på väg att bli film på nytt. Amerikansk premiär blir på juldagen och förmodligen kommer den väl till Sverige där omkring.

Ytterligare en film som kommer på svenska biografer i slutet av året (inget premiärdatum är satt ännu) är en filmversion av Wicked. För många är nog Wicked synonymt med den populära Broadway-musikalen med samma namn, men båda är baserade på boken Wicked av Gregory Maguire. Det är också en spinoff på L. Frank Baums underbara böcker om landet Oz. Eftersom Oz-böckerna hör till min barndoms stora favoriter så är jag såklart peppad på den här filmen (och musikalen har jag redan sett på Broadway 🙂 ).

Några svenska filmer som är under produktion och där jag faktiskt inte vet om de kommer ut redan under 2019 är den nya filmatiseringen av Utvandrarna (regi av Danièl Espinosa) och en filmversion av En komikers uppväxt (regi av Rojda Sekersöz). Båda känns i alla fall väldigt spännande, samtidigt som de ju redan finns i utmärkta filmatiseringar, kan jag tycka (En komikers uppväxt har dock gått som TV-serie). Får se vad de nya regissörernas blick kommer att addera i de nya film-versionerna!

Som ni ser så finns det en hel del spännande att se fram emot i filmväg! Vid sidan av Britt-Marie var här finns det en film jag ser fram emot särskilt mycket under 2019. Det är ingen filmatisering, men… I februari kommer en uppföljare på min favorit bland de animerade filmerna: Röjar-Ralf. Röjar-Ralf kraschar internet! Oh, my god. 30+, men jag kan inte motstå Röjar-Ralf.

Har du någon film du ser fram emot lite extra, filmatisering eller ej? Kanske har jag missat någon bra bok som kommer som film under 2019? Tipsa!

Böcker i januari (2019) och nystart

Januari är en typisk tid för nystarter och för ”nytt och fräscht”. Jag tycker att det märks i utgivningen. Efter en lugnare decembermånad så börjar det plötsligt att komma ut en massa nytt och spännande. Här är de titlar som jag personligen är mest nyfiken på:

Johan Kling har skrivit en av mina allra största favoritromaner, Människor helt utan betydelse. Nu i januari kommer en ny bok: Lycka. Framsidan är ett underbart puristiskt litet motiv som jag skulle vilja ha på väggen. Romanen skildrar tydligen tillvaron som varannan-vecka-pappa. Jag hoppas att Klings avskalade och fina berättande kommer att kännas igen från hans tidigare lilla mästerverk.

Lycka av Johan Kling
Lycka av Johan Kling

Jag är inte så säker på att jag kommer att läsa J.K. Rowlings Fantastiska vidunder: Grindewalds brott, men jag tipsar om den ändå. Boken innehåller alltså filmmanuset till fantasyfilmen som hade premiär i höstas och som kanske kan ses fortfarande på sina håll. Jag är inte så mycket för att läsa manus, men filmen tyckte jag om. Det är svårt att få nog av Harry Potters universum och Fantastiska vidunder är ju dessutom full av en massa gulliga magiska djur. Det kan knappt bli bättre!

Grindewalds brott av J.K. Rowling
Grindewalds brott av J.K. Rowling

När Elena Ferrantes Min fantastiska väninna kom på svenska uppstod ren Ferrante-feber. Den har nog gått ner några grader, men det kommer ständigt nya titlar. Kul, tycker jag! Jag har ärligt talat inte läst något av Ferrante sedan just Min fantastiska väninna och de efterföljande delarna i Neapelkvartetten, men i vår skulle jag kunna läsa något så intressant som Ferrante om Ferrante, en bok där denna hemlighetsfulla författare gläntar lite på dörren och berättar om sitt skrivande. Boken kommer alltså ut nu i januari.

Ferrante om Ferrante av Elena Ferrante
Ferrante om Ferrante av Elena Ferrante

Siri Hustvedt har skrivit flera hyllade böcker, däribland Kärlekens historia, som jag läste här om året. I januari kommer hennes senaste roman på svenska: Minnen av framtiden. Den handlar om en åldrande författare som minns tillbaka till det 70-tal då hon kom till New York.

Minnen av framtiden av Siri Hustvedt
Minnen av framtiden av Siri Hustvedt

Den som har påbörjat Haruki Murakamis senaste serie, Mordet på kommendören, kan se fram emot del två redan nu i januari. Den beskrivs som hans ”mest ambitiösa bok sedan världssuccén 1Q84”.

Mordet på kommendören av Haruki Murakami
Mordet på kommendören av Haruki Murakami

Ja, det var det! Men för egen del har jag lite andra läsplaner:

  1. Läsa ut Maken av Gun-Britt Sundström, en kärleksroman utan romantik, som somliga brukar beskriva den. Jag gillar det jag har läst hittills!
  2. Läsa ut Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Jag föreslog den i jobbets bokklubb, så jag lär ju läsa ut den själv också. Det här är nog en läsning jag borde rappa på med, för boken ska återlämnas till biblioteket ganska snart.
  3. Läsa deckaren Ristat i hud av Ashley Dyers. Det är inte en helt ny bok, men jag fick den som recensionsexemplar nu i mellandagarna och tänkte att det kunde vara kul att läsa en spänningsroman. Det var ett tag sedan.
  4. Lyssna klart på Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk. Jag har laddat ned den som Radioföljetong, så den blir månadens ljudbok för min del. Pamuk är en av mina favoritförfattare, så det här känns bra! 🙂
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde. Visst är framsidan underbar?!

Ja, det får bli månadens läsning. Jag hinner säkert inte lyssna och läsa på allt jag räknade upp, men det är i alla fall en plan. 🙂 Några andra saker jag ska hinna med i januari är att åka ner till Öregrund och hälsa på mina föräldrar samt göra något jag längtat efter länge: gå på en balettföreställning! Jag älskar balettmusik och dans och dansar dessutom balett själv, men det är verkligen ingen konstform som visas i Umeå speciellt ofta, så jag har knappt sett någon balett live. Det här kommer att bli en upplevelse! Jag och mamma ska alltså se Svansjön med Ryska nationalbaletten på Uppsala konsert & kongress. Mycket roligt! Lite senare i januari är det min födelsedag, så då lär jag också hitta på något. Eftersom jag är bortrest på tjugondedagen så kanske jag får flytta fram ”julgransplundringen” och kombinera det med ett födelsedagskalas. 😉 Och ja, jag omfamnar julen även efter julaftonen. Alla får göra som de vill, men jag vill i alla fall inte följa den kommersiella idén om att alla ska sitta och slita och rafsa med julklappar på julaftonen och sedan ska allt vara över (vilken idioti). Det bästa med julen måste ju ändå vara att umgås, ha det mysigt & pyntat omkring sig och att njuta av god mat, dryck & godsaker. För min del får allt detta gärna pågå hela december och långt in i januari.

Öregrund i december
Öregrund i julas. Får se hur mycket vinter det är när jag tittar förbi nästa gång.

Januari och nystarter förresten… Det är inte bara bokutgivningen som växlar upp, utan vi är säkert många som känner oss inspirerade till att ta tag i en massa nya projekt av allehanda slag. Jag tyckte länge att det riktiga nyåret inträffade på hösten, när terminen startade igen, men nu var det länge sedan jag var student, så nu tycker jag att nyåret är precis den där spännande nystarten som man kan behöva ibland. Jag tror att vi alla kan behöva reflektera över våra vanor emellanåt: kanske är det något man skulle må bra av att förändra. För min del finns det mycket, stort och smått, som jag funderar på att ta tag i under 2019. Jag får se vad det blir av det… En del rör grejer som jag skulle behöva styra upp på jobbet och innan jul hade jag faktiskt en storslagen tanke om att jobba undan saker, städa ordentligt och ordna det så att jag skulle kunna återvända till kontoret nu i januari och känna inspirationen. Verkligheten..? Ja, jag har t.ex. börjat ”städa” bland min e-post och på datorn så att allting numera är en enda röra och jag har avslutade (!) projekt som fortfarande har eftersläpande rapportarbete att ta tag i. Och så vidare. Och så vidare. Så just det började inte så bra. Det är kanske det som är den verkliga nyårsutmaningen, åtminstone för mig: att hålla det på en rimlig nivå och att acceptera att det inte nödvändigtvis går att utgå från ett nytt, blankt papper, om man uttrycker sig så.

Nåja. Får se vad januari och resten av året bjuder på.