Tematrio: Prisvinnare

TematrioI veckan har årets nomineringar till Augustpriset presenterats och Tematrio handlar om just prisvinnare: berätta om tre prisade böcker du läst eller har lust att läsa (välj bland August eller andra priser).

En Augustprisvinnare som verkligen är fantastisk är Korparna av Tomas Bannerhed. Det är en gripande och drabbande bok om en ensam pojke och hans uppväxt på en gård och med en psykiskt skör pappa.

Jag tycker också hemskt mycket om Svinalängorna av Susanna Alakoski. Alakoski skriver viktiga och läsvärda böcker om fattigdom och utanförskap i Sverige. Det är böcker som måste läsas idag!

Som tredje prisad författare tar jag Orhan Pamuk, som belönades med Nobelpriset 2006. Oskuldens museum är bland det bästa jag läst. Det är en mångbottnad berättelse om det moderna Turkiet och om en man med förföljelsemani. Pamuk lyckas på ett oerhört skickligt sätt väva ihop berättelsen och mellan raderna skildra vad som händer i verkligheten och vad som händer i den psykiskt sjuke huvudpersonens huvud.

Hemma från NYC

Nu är jag hemma efter min lilla semestertripp till New York. Hade jag användning för den guidebok jag köpte (Lonely Planet) eller de jag lånade (Ett annat New York och Ett annat Manhattan)? Ja och nej.

Jag hade god nytta av Lonely Planet-guiden, för den kändes bra uppbyggd med tips på promenader, toppsevärdheter och olika teman (t.ex. ”om du gillar museum”, ”gratis”, ”uteliv”…). Den var ett bra intro för mig, som inte kände till så mycket om staden innan och aldrig hade varit där förut. Det finns många handfasta råd i den också, typ om dricks och sådant, som man kanske inte har direkt koll på om man, liksom jag, inte är speciellt världsvan. :p Lonely planets New York-guide var en fin bok att läsa innan resan för att få lite tips och en känsla för vad vi skulle satsa på att se/uppleva. Sedan är inte jag den som springer omkring med en guidebok i högsta hugg, så väl på plats fick det bli som det föll sig. Det är en guidebok jag rekommenderar i alla fall!

En av oss, Americanah, Lonely Planet New York City

De andra två guideböckerna är säkerligen nog så bra, men jag hade inte tid att läsa dem innan avresa, så behållningen blev inte så stor. De har också ett stort fokus på restauranger och fik och att äta är väl egentligen ingenting som jag ser som höjdpunkten på resor. Självklart vill jag äta gott (och det har jag gjort!), men jag är inte den som planerar restaurangbesöken och bokar bord i förväg på häftiga inneställen… Jag har inte ett matintresse på det sättet, helt enkelt. Faktum är att jag är så petig med kosten, i och med att jag är glutenintolerant, att jag är tacksam om det ens finns något att äta när jag går ut… Så dessa böcker passar nog bättre för någon annan. Säkerligen finns det ju otroligt mycket spännande i matväg att uppleva i NYC, för den som har det intresset!

Som en parentes kan jag för övrigt säga att det är betydligt lättare att gå ut och äta med celiaki i New York än i Sverige. Trots att Sverige är topp 2 hårdast drabbat i världen vad gäller glutenintolerans så är det ett riktigt u-land när det kommer till kännedom om gluten på restauranger. Som alla med celiaki vet så är det kanske 1 svensk restaurangpersonal av 3 som vet vad gluten är. De flesta har aldrig hört ordet förut, alternativt tror de att det är samma sak som mjölkprotein. Så är det INTE i New York, för trots att typ ingen har celiaki så äter folk gärna glutenfritt (obegripligt, jag vet). Folk är dessutom vänliga, tillmötesgående och vill gärna servera en något bra och glutenfritt om man frågar om det. Det är lite av en fröjd att gå ut och äta i New York, faktiskt. Det går inte att jämföra med Sverige, där man som glutenintolerant verkligen gruvar sig för att gå ut och äta och där det alltid, hur man än beter sig, är 50/50 om man blir förgiftad eller ej. I Sverige får man allt som oftast känna sig som en idiot när man äter ute och det är troligare att restaurangpersonalen himlar med ögonen och suckar högt än att de kan förklara vad på menyn som kanske är glutenfritt. Servicen och omtanken är större i NYC. Om jag säger så…

Blev det någon bok:ig upplevelse i NYC då? Nja, kanske inte i första hand, om någon trodde det, men jag spenderade faktiskt en god stund på Strand, som är en gigantisk bokaffär med både gamla, nya och ovanliga böcker.

Strand

Passerade även ett av stadens mest pampiga offentliga bibliotek.

New York Public Library

Och så köpte jag en tjusig Penguinbok! Jag lyfter ofta fram deras böcker när jag postar inlägg om snygga framsidor. Snyggast av alla är deras utgåva av Alice i Underlandet, men den är slutsåld sedan länge. Jag hittade däremot en underbart fin utgåva av Wicked – en berättelse vi såg som musikal under New York-vistelsen. :) Jag fullkomligt ÄLSKAR Trollkarlen från Oz och Wicked är alltså en fanfiction som utspelar sig innan den första Oz-boken.

Min Wicked-bok, som jag köpte på Barnes & Noble, kostade för övrigt mindre än det program de försökte pracka på en på musikalen… Det är inte precis prisvärt att se musikaler på Broadway, så om jag ska vara ärlig så vet jag inte om det är något jag kan rekommendera att man gör, men när jag nu ändå har sett Wicked så måste jag ju säga att det var en häftig upplevelse. För det var det! Proffsig sång, dans och show! Och supersnygg scenografi. Särskilt rolig är den såklart för oss som känner igen referenserna till L. Frank Baums böcker om Oz. Sedan kanske man kan skippa allt krimskrams och grejer runt omkring som de vill pracka på en.

Wicked

Niemeyerfaktorn: vol. 1 Prins av Rio

Niemeyerfaktorn vol. 1 Prins av Rio - Rikard AmberlinJag fick Niemeyerfaktorn vol. 1 och 2 skickad till mig inför fotbolls-VM i Brasilien. Det är en egenutgivning av författaren Rikard Amberlin och passande nog utspelar sig böckerna till största delen i just Brasilien. Jag vet inte riktigt varför berättelsen är uppdelad i två volymer, men nu har jag alltså läst den första delen och avslutningen är att vänta i den följande boken.

Berättelsen kretsar kring Eva Bergdahl, som befinner sig i Rio över nyåret. Hon har nyligt träffat en man från Brasilien och nu är de i hans hemland för helgens firande. Huvudorsaken till Evas besök är dock arbete. Hon är en prisad arkitekt och har nu ritat ett nytt skrytbygge: en fotbollsarena.

Det visar sig dock snart att någon är emot Eva och att hon kanske inte kände sin kille så väl som hon trodde. Mord, kidnappningar och möten med landets korruption följer när det rullas upp hur allt hänger ihop. Det är spännande och späckat med referenser till aktuella händelser och begrepp, inte minst miljöfrågan och solceller, som är en stor del av det koncept som Eva lagt fram som förslag till arenan.

Jag tyckte boken var läsvärd och avkopplande. Det är kul med en bok som utspelar sig i ett lite mer exotiskt land än Sverige och jag är intresserad av miljöfrågan, så det kändes som en kul twist att boken beskrivs som en ”miljöthriller”. Samtidigt kan jag tycka att boken inte är riktigt sådär välskriven och fyllig som jag hade önskat. Liksom mycket annat i genren blir det lite väl mycket jakter och skjutvapen och lite väl lite fokus på personer och relationer. Jag tyckte inte karaktärerna blev speciellt levande för mig när jag läste. Däremot tycker jag att det är roligt med all namedropping (labbet, som jag själv tillhör, dyker t.ex. upp) och alla andra referenser som fladdrar förbi. Det fick det att kännas som en väldigt aktuell bok. Det kan också innebära att boken kan kännas väldigt gammal om bara några år, men ändå.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Projekt Rosie

Projekt Rosie - Graeme SimsionDon börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.

Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.

Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:

”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:

1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.

2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.

3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”

Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är En bok om dagen, Hyllan och Lottens bokblogg.

Nomineringarna klara för Augustpriset

Av alla litteraturpriser är det Augustpriset som jag uppskattar mest. Det känns som att juryn alltid lyckas pricka in aktuella, läsvärda och tillgängliga pristagare.

Idag har det tillkännagivits vilka som är nominerade till årets pris.

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson, Klara Persson
Nu leker vi den fula ankungen av Barbro Lindgren, Eva Lindström
Vi är vänner av Eva Lindström
Tilly som trodde att… av Eva Staaf, Emma Adbåge
Vi springer av Joar Tiberg, Sara Lundberg
Mördarens apa av Jakob Wegelius

Årets svenska fackbok
Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarsson
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand av Håkan Håkansson
Naturlära av Lars Lerin
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter av Anders Rydell
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid av Tina Thunander
Erik och Margot. En kärlekshistoria av Per Wästberg

Årets svenska skönlitterära bok
Ma av Ida Börjel
Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg
Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
De utvalda av Steve Sem-Sandberg
Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Den enda jag har läst är Lerins fantastiskt fina Naturlära, fylld av underbara akvareller.

Jag har ingen aning om vem som kommer att vinna i år, men det ska bli spännande att se vem det blir! Fram tills prisutdelningen den 24:e november kommer det att produceras ett antal poddar där författarna samtalar med varandra. Det är ett koncept de började med förra året och som jag tyckte var väldigt kul. Kan rekommenderas!

Tematrio: Titelfråga

TematrioDen här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre bra böcker med frågtecken i titlarna.

En av mina favoritljudböcker är Kan du säga shibbolet? Det är en rolig och vass bok om främlingsfientlighet och rasism. Vem bor i Rosengård och vem bor i Oxie? Vem är rasist och vem är det inte? Och vad är egentligen det riktiga Iran?

Vem ska trösta knyttet? Klassisk bilderbok av Tove Jansson. Vilka bilder! Och fina rim!

När börjar det riktiga livet har inte riktigt ett frågetecken i titeln (faktiskt), men en fråga är det ju… :) Kul novellsamling av Fredrik Lindström.

 

Alvklingan

Alvklingan - Nick PermovNär jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.

Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har  skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.

Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.

Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.

I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.

Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?

Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SF-bokhandeln, Bokstävlarna och Bokmalande.

Låt mig ta din hand

Låt mig ta din hand - Tove AlsterdalHelen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.

Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.

Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Kulturbloggen, Tankar från en samlares hjärna och Hyllan.

Dags att läsa franskt!

Sekwa är ett litet förlag som intresserar mig. De ger nämligen ut franskspråkig litteratur i översättning och jag har en liten förkärlek för franska grejer i allmänhet. Tyvärr har jag inte hunnit med att läsa speciellt många böcker ännu, men det kan man ju ändra på! I veckan fick jag den här fina:

Vi var skapta för lycka

Det är det första som ges ut på svenska av Véronique Olmi. Det är en relationsroman som har fått fina recensioner vad jag kan se. Framsidan är en fullträff också. Ser verkligen fram emot att läsa! :)

Slutspekulerat

Så har Svenska Akademien meddelat vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Årets pristagare är, som ni säkert redan vet, Patrick Modiano. Det är en författare som jag aldrig har hört talas om förut. Ska bli kul att läsa! Han verkar bl.a. ha skrivit några kortromaner och jag älskar verkligen tighta, korta berättelser.

Jag är glad att tillkännagivandet var idag och inte exempelvis nästa vecka, eftersom jag troligast inte hade haft möjlighet att se livesändningen annars. Idag kunde jag ta en paus i mitt arbete och kolla. Jag har aldrig läst en Nobelpristagare i förväg, men ändå rycks jag alltid med av spänningen och tycker det är sjukt kul att se tillkännagivandet utanför Börssalen!

Tematrio: Prepositioner

TematrioTematrio fortsätter att testa grammatikkunskaperna. ;) Den här veckan är uppmaningen Berätta om tre bra böcker med prepositioner i titlarna!

Som första bok väljer jag Helena von Zweigbergks fina och insiktsfulla relationsdrama Anna och Mats bor inte här längre. Jag fällde faktiskt en tår när jag läste den; tycker von Zweigbergk verkligen skriver fint om ett förhållande som tar slut.

Som andra bok tar jag Vägen mot Bålberget, Therése Söderlinds tegelsten om en kvinna som anklagas för att vara häxa. Boken rör sig också i nutid och följer en kvinna som börjar släktforska och undra vilka de här kvinnorna var, de som brändes på bål för 10 generationer sedan.

Min tredje bok i den här trion får bli en lättsam sådan: Fånge i hundpalatset av Martina Haag. Älskar hennes tokroliga böcker. Just den här handlar bl.a. om livet med en hund som är en korsning mellan världens mest högljudda hundraser…

Snabba cash, filmen

Sent omsider har jag sett filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba cash som kom 2010 (filmen alltså, boken kom ut 2006). Jag har läst de två första böckerna i Stockholm noir-trilogin (Snabba cash och Aldrig fucka upp), men filmerna har jag alltså missat fram till nu.

Jag kan förstå de som verkligen ogillar Lapidus’s trilogi, som är skriven med korta, lite styltiga meningar och mycket slang, men själv tycker jag att det är det som gör det. Utöver en framgångsrik författarkarriär är Lapidus även advokat och träffar alltså en hel del kriminella. Jag har hört att han i vissa fall har lånat uttryckssätt och meningar rakt av från sina klienter. Dialogerna i böckern känns faktiskt autentiska och det är den där trovärdigheten som i mitt tycke är den extra krydda som gör att Lapidus böcker höjer sig snäppet över det mesta som ges ut i deckargenren idag.

Filmen då? Jo, jag tyckte den var bra (i sin genre). Även här känns det faktiskt trovärdigt och äkta. Karaktärerna är inte bara kriminella idioter utan har också fler lager än så. Det gäller framför allt Mrado, som, utöver att vara grovt kriminell, också försöker att få vårdnaden över sin älskade lilla dotter, något som naturligtvis är hopplöst när man har en tillvaro där skjutningar och droger är lite av vardag.

Jag kände inte helt igen handlingen från boken, men det är väl så det allt som oftast är; för att få ihop en film måste man både ta bort och lägga till från bokens handling. En av de intressantaste karaktärerna i såväl filmen som boken är JW, en enkel Robertsforskille som pluggar på Handels, skaffar sig överklassiga vänner och börjar köra svarttaxi för att finansiera bratlivet. I boken byts svarttaxin snabbt ut mot kokainhandel, men i filmen har hela den grejen fallit bort och han dras istället in i maffian som någon slags ekonomisk rådgivare. Jag minns inte alls att det var så i boken? Sedan kände jag att boken är mycket bättre på att få fram hur personerna hänger ihop och vad som driver dem; hur de vill hämnas, hur de utnyttjar varandra…

Men som sagt, filmen är bra ändå! Får se om jag också ser de resterande filmerna i trilogin. Näst på tur är i sådant fall Snabba cash II. Titeln är märklig. Jag vet faktiskt inte hur den kopplar till Aldrig fucka upp, som ju den andra boken i trilogin heter. Kanske är Snabba cash II en fri fortsättning baserad på Snabba cash-boken? Upplys mig gärna! Den tredje boken och filmen är Livet deluxe. Den vill jag läsa (och kanske se), men jag har inte kommit till skott ännu…

Nobelprisspekulationer

Nu i oktober är det dags för Svenska Akademien att tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur. Jag gissar att det närmar sig, för man har värmt upp genom att gå ut med att allmänheten i år inte kommer att få vara på plats utanför Börssalen, där tillkännagivandet traditionellt sker genom att akademiens ständige sekreterare kommer ut genom dörren och berättar vem som får priset. Det verkar rimligt att försöka stoppa all trängsel. Intresset för tillkännagivandet har tydligen exploderat på senare år, trots att det nu för tiden finns livesändningar på nätet, så att man kan ”vara på plats” hemma framför datorn.

Själv hoppas jag alltid lite grann att Joyce Carol Oates ska få priset, för hon har skrivit så hemskt många berörande och läsvärda böcker om kvinnor i olika beroendesituationer och utanförskap. Jag tycker att hon skriver mästerligt! Dessvärre lär det aldrig ske, t.ex. för att Oates är för produktiv och därmed också lite ojämn. Jag tycker inte att det är ett argument, men det är som det är. Förra årets belönades Alice Munro, den kanadensiska novellförfattaren, så jag gissar att akademien i år sneglar mot en annan världsdel än just Nordamerika. Att amerikanska Oates skulle få priset känns alltså inte så troligt. Tyvärr.

Jag har en annan gissning, däremot, och det är Nawal El Saadawi, den egyptiske feministen och aktivisten som fortfarande vid typ 80 års ålder strider för demokrati och frihet. Jag tycker hon är beundransvärd, men baserat på att jag i våras kämpade mig igenom, verkligen plågade mig igenom, den hopplöst icke läsvärda Den stulna romanen, så jag kan jag inte precis påstå att jag intresserar mig för hennes författarskap… Efter några år av populistiska val (Munro har varit önskad och tippad i åratal), så kanske det är dags för en sådan här riktigt smal och svår författare igen… Jag tror absolut att El Saadawi kan belönas i år.

Ett annat år, ett år långt fram i tiden, kan det bli dags för Chimamanda Ngozi Adichie, tror jag. Och kanske Sofi Oksanen. Det är två fantastiskt läsvärda författare som skriver viktiga böcker: Adichie om kolonialismen i t.ex. Nigeria och Biafrakriget och Oksanen om det Sovjetockuperade Estland.

Vem tror du blir belönad i år? Och vem står på din önskelista?

De fördömda

De fördömda - Joyce Carol OatesJoyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.

För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.

De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.

Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.

Några andra som skrivit om boken är SvD, Kulturbloggen och Pocketblogg. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Linneas bokblogg