Sedan sist och min relation till Tranströmer

I helgen tog tydligen bandbredden slut på min webbplats. Det är, som jag har förstått det, den datamängd som kan laddas upp och ner under en viss tid. Eftersom jag inte har en speciellt välbesökt webbplats så kan jag inte tänka mig att detta beror på ett stort antal besökare, utan snarare beror det nog på spam eller annat skit. Hur som helst har min blogg legat nere i någon dag eller så, vilket några av er eventuellt har märkt. Men nu (eller igår, rättare sagt) är bloggen tillbaka! Jippi!

Själv har jag varit på festival i helgen och sett t.ex. Hello Saferide och Amason. Trevligt! I glappet mellan några spelningar läste jag dock nyheten att Tomas Tranströmer gått ur tiden och då stack det till lite i hjärtat på något sätt och jag blev lite mindre glad för en stund. För visst känns det tråkigt att Sveriges nobelprisbelönade poet har gått bort. Jag minns så väl den dagen det tillkännagavs att Nobelpriset tilldelas Tranströmer. Vid det laget hade jag inte ens läst Tranströmer, men jag spratt till av glädje ändå. Alla andra var ju så glada att jag rycktes med! Jag blev så rörd av att höra om journalisterna som i åratal väntat utanför hans port för att vara på plats om, utifall att, kanske det ändå skulle bli Tranströmer denna gång… Och scenen när Tranströmer, med sin vid det laget ganska begränsade kommunikation , tar emot Nobelpriset fick mig också att fälla en tår (ja, jag är mer lättrörd än de flesta). Det gick inte att ta miste på glädjen. Åh. Det var så fint.

Sedan dess har jag läst hans samlade verk. Under en lång tid bar jag omkring på en samlingsvolym. Vid den tiden veckopendlade jag till Uppsala och av någon anledning prioriterade jag att ha med mig denna. Underligt, kan jag tycka, såhär i efterhand.

Nu plockar jag upp den igen. Läser, berörs.

Snö faller

Oceanen vid vägens slut

Ocenanen vid vägens slut - Neil GaimanÅh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.

Det är en spännande och välskriven berättelse, som trots sitt ringa sidantal verkligen lyckas måla upp karaktärerna och fånga stämningarna. Samtidigt läser jag med en känsla av att boken kräver en hel del. Trots att den i Sverige hittas bland barn- och ungdomsböckerna så känns det som en bok som man måste fundera en del över. Och jag orkar inte riktigt det (obs: inte på grund av dålig bok, utan på grund av mycket annat att tänka på). Jag orkar inte grotta ner mig, men inser att Gaiman skriver om förvanskade barndomsminnen, minnesbilder som sjuåringen inte förstod, och som egentligen betyder något. Det är fint och intressant, men gick mig lite över huvudet. Oavsett är det en bra bok med många lager.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Med näsan i en bok, Bokhora och Sydsvenskan.

Handen på hjärtat

Handen på hjärtat - Hilary Boyd

Ibland undrar jag hur jag tänker när jag väljer böcker. När det kommer till romaner så vet jag ju att jag avskyr romantiskt trams och ändå har jag nu läst en bok med den avskräckande titeln Handen på hjärtat. Det var någon pålitlig person som påstod att den här boken är bra och Boktipset, som jag nog litar lite för mycket på, gissade att jag skulle ge den betyget fyra av fem… Det gör jag inte! Två av fem kan den få. Max.

Boken kretsar kring Flora, 40+, som jobbar som hemsjukvårdare åt en äldre dam. Flora lever ensam i en källarlägenhet, i London , som hon hyr av sin överbeskyddande syster. I bagaget har hon en rejäl hjärtesorg med påföljande depression. För tre år sedan blev hon nämligen lämnad av sin pojkvän sedan åtta år tillbaka. De hade precis diskuterat att skaffa barn när han försvann utan ett ord. Hon hann till och med anmäla honom försvunnen innan hon förstod att han helt enkelt hade gjort slut genom att packa sina saker och sticka utan att ens lämna en lapp. Hon har inte hört ifrån honom sedan dess. De tjusiga huset i Brighton hade hon inte råd att behålla och jobbet som sjuksköterska på akuten fixade hon inte heller att ha kvar. Livet har helt enkelt blivit lite fattigare, lite ensammare och lite sorgligare.

Så plötsligt dyker hennes ex, Finn, upp igen från ingenstans. Han har tidigare jobbat som äventyrare, men har skadat sig i en klätterolycka och nu är han fattig, saknar ett riktigt hem och är på ändlösa uppföljningar på sjukhuset för att undersöka hur läkprocessen går. Nu är han plötsligt extremt påstridig och vill börja om på nytt. Det räcker med en kort liten träff så har Flora klippt banden med en kille som hon precis börjat dejta och det räcker med ytterligare någon liten träff så har han plötsligt flyttat in hos Flora samt börjat hacka på henne om att hon måste säga upp sig (han önskar att damen hon vårdar ska dö) och att hon ska lämna sin släkt och vänner och bosätta sig i en ruckel i Skottland med honom. Han har även påbörjat ett högljutt gräl och bråk med Floras syster, tillika hyresvärd, vilket annars är en person som betyder väldigt mycket för Flora. Författaren beskriver lite vagt att Finn är sexig, men jag förstår inte hur det kan väga upp alltså.

Jag kan helt enkelt inte köpa intrigen. Den är löjlig och haltande. Därtill är boken skriven utan någon vidare finess. Särskilt taffligt tycker jag att det blir när författaren beskriver damen, som Flora vårdar. Det enda den här kvinnan, som förvisso är dement, gör är att säga ”Jo… Det tror jag”. Fast egentligen är alla karaktärer dåligt utvecklade. Boken är på många sätt förutsägbar och den kretsar kring stereotyper och helt ointressanta karaktärer. Det är platt, tråkigt och töntigt. När jag hade läst mer än halva boken råkade jag för övrigt läsa baksidestexten, där det direkt avslöjas att Flora kommer att bli oplanerat gravid. Det är något grovt irriterande med baksidestexter som summerar hela boken. Förvisso hade man lätt kunnat räkna ut graviditeten själv, men jag hade ändå uppskattat att slippa läsa om den omständigheten redan på baksidan, särskilt eftersom det händer så sent i boken.

Nej, det här var då inget vidare.

Boken finns utgiven av Norstedts och finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Dagensbok.com och Bloggbohemen.

Still Alice, filmen

Har ni läst Lisa Genovas roman Fortfarande Alice? Det har inte jag, faktiskt, men jag har nyligen sett filmatiseringen, med titeln Still Alice. Och vilken bra film! Filmen handlar om Alice, en framgångsrik forskare, som plötsligt börjar tappa orden. Hon tror att hon har drabbats av en hjärntumör, men det visar sig att det hon drabbats av är Alzheimers sjukdom. Hon är bara i 50 års-åldern och nu förändras livet radikalt. Stegvis får man följa hur hon allt mer bryts ner av sjukdomen. Skådespeleriet är otroligt bra! Julianne Moore, som belönades med en Oscar för prestationen, gör en väldigt trovärdig och gripande tolkning. En mycket bra film, tycker jag!

Nostalgitorsdag: Mörkt vatten

I dagens nostalgitorsdag tar jag fram något så ovanligt som en riktigt tunn bok av en av mina favoritförfattare: Joyce Carol Oates. Oates skriver allt som oftast rejäla tegelstenar, men i Mörkt vatten har hon koncentrerat berättelsen till 159 fantastiska sidor. Precis som vanligt låter hon viktiga frågor om kvinnors situation och villkor komma upp. Boken är baserad på verkliga händelser, den så kallade Chappaquiddickolyckan, där Ted Kennedys sekreterare omkom. I Mörkt vatten heter huvudpersonen Kelly och hon sitter i en bil med Senatorn. När bilen, som körs av den kraftigt berusade Senatorn, far i vattnet tar sig Senatorn därifrån genom att sparka bort Kelly och simma därifrån. Kelly, däremot, blir kvar i vattnet. Klaustrofobisk och gripande!

Här kan du hitta mitt inlägg från 2008.

Nostalgitorsdag - Mörkt vatten

Att föda ett barn

Att föda ett barn - Kristina Sandberg

Att föda ett barn är första delen i Kristina Sandbergs hyllade trilogi om hemmafrun Maj. Det är 30-tal och Maj, 20 år, har lämnat hemstaden Östersund till förmån för Örnsköldsvik. Om dagarna serverar hon på ett café och på fritiden umgås hon med de ungefär jämnåriga kollegorna. Kvar i Östersund är Erik, som hon har haft ett ”av och på”-förhållande med ett tag. Just nu är det av. Och när Maj följer med en av sina vänner ut i sommarnatten så träffar hon en annan man, Tomas. Det finns inga starka känslor, inga tankar om en framtid ihop, men när Maj helt oplanerat blir gravid så ställs allt på ända. Tomas, som är närmare dubbelt så gammal som Maj, är beredd att skilja sig och gifta sig med Maj. Och så blir det. Maj har drömt om ett sommarbröllop, en modern bröllopsklänning som smickrar hennes fina figur och att gifta sig med Erik. Nu blir det vinterbröllop med gravidmage och skam. Hennes familj är inte ens där.

Efter bröllopet kommer en trevande tid. Tomas är förtjust i sin unga fru, men Maj är inte attraherad av sin make. Hon har också svårt att hitta sin plats i Tomas familj, där alla är betydligt äldre än henne och kommer från en finare samhällsklass Hon gör verkligen sitt bästa för att vara en ordentlig fru: hon städar pedantiskt, trots att de faktiskt har en hemhjälp som kommer och städar, och hon planerar middagar och bjudningar mycket noga.

Hon försöker verkligen. Och det är svårt att inte bli gripen och känna med Maj i hennes situation. Särskilt hjärtknipande blir det när det börjar framgå att Tomas har problem med spriten, ganska allvarliga problem med spriten, faktiskt. Att vara 20 år och bära ett sådant ansvar, vara så ensam, ha så många plikter över sig, och att redan ha tvingats vinka hejdå till vänner, danser, fester. Herregud. Det känns så avlägset från vår tid, trots att det inte alls är det.

Jag är så glad att Kristina Sandberg berättar den här berättelsen och att hon ger en röst åt Maj. Det finns inte många historieböcker som berättar om livet som hemmafru och det finns inte många böcker som så stilsäkert levandegör en av alla de kvinnor som levde under den här tiden. Jag tycker att det här är en fantastisk bok. Sandberg lyckas verkligen skildra Majs tankar och känslor så det inte går att värja sig. Det går inte att undgå att bli berörd. Och lite beklämd, kanske. Och tacksam över att moderna kvinnor har valmöjligheter som inte direkt erbjöds för ca 70 år sedan.

Boken finns utgiven av Norstedts och går bl.a. att köpa hos Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Bokhora och Kattugglan.

Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån

OmslagTredjeFyran.indd

Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån är en novell som utspelar sig vid Sveriges sydspets. Det är sommar och två unga människor träffas. Den ena är i Smygehuk för att ta avsked från en döende mormor. Den andra är på semester. När de möts har den ena av dem en stark längtan efter närhet och den andra låter sig svepas med.

På 25 sidor lyckas Svensson fånga precis den där vemodiga och samtidigt darrande och förhoppningsfulla känslan som jag tänker mig att många i ca åldern 15-17 år drabbas av på sommaren. Känslan av att det är en sommar framför en, en sommar där allt ska hända, allt ska vända, allt ska bli annorlunda till den hägrande hösten. Det är en liten novell, full av bultande tonårslängtan och tonårsångest, en bländande fint formulerad berättelse om sökande efter närhet och att kasta sig mellan olika känslor.

Jag tycker den här novellen var riktigt bra och jag är väldigt sugen på att läsa mer av Amanda Svensson. Tur för mig att jag har en av hennes romaner väntandes i läsplattan!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Café de la nouvelle och Livet med andra ord.

Nostalgitorsdag: Norwegian wood

I dagens nostalgitorsdag plockar jag upp Norwegian wood. Det var den första bok jag läste av den japanske författaren Haruki Murakami. Såhär i efterhand förstår jag att det kanske är den av hans böcker som sticker ut mest i hans författarskap. Den är mycket mer ”här och nu” än hans andra böcker, som ofta innehåller en hel del övernaturligt och fantasifullt.

Jag tycker hur som helst att Norwegian är en fantastisk liten bok. Den kretsar kring Toru, en ung man som slits mellan två kärlekar: den psykiskt sjuke Naoko och den livliga Midori. Språket är fantastiskt och avskalat. Jag vet inte alls om det är översättningen som gör det, eller om det är så han skriver, men det finns också en detaljrikedom i språket som gör att det nästan känns onaturligt. Onaturligt, fast ändå perfekt. Jag kan inte förklara riktigt vad jag menar, men jag älskar Murakamis språk. Fast hans andra böcker är alltså lite mer knasiga än Norwegian wood. Men bra på sitt sätt!

Här hittar du mitt inlägg från 2010.

Nostalgitorsdag - Norwegian wood

Ni har väl inte missat Babel?

Jag tänkte bara påminna om att SVT:s litteraturmagasin, Babel, har dragit igång igen! Jag har inte hunnit se ännu, men jag ska såklart titta ikapp på SVT Play. Jag är inte så bra på att hänga med i vad som går på TV, för jag sitter hellre vid datorn eller läser böcker när jag är hemma och slappar, men just Babel brukar jag följa. Precis som i de senaste säsongerna så kommer man bjuda på en följetong och det ryktas att säsongens kommer att handla om Sigge Eklunds favoritböcker.

Klingsor

Klingsor - Torgny Lindgren

Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.

Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.

Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.

Les gens du Balto

Les gens du Balto - Faïza Guène
När Les gens du Balto, eller Sista beställningen på Balto, som den heter på svenska, tar sin början ligger den osympatiske barägaren Joël i sitt eget blod, mördad i sin bar i en fattig parisisk förort. I de följande kapitlen berättar barens stammisar om sina förehavande under mordkvällen. Från de olika perspektiven, och via en del lögner, målas det upp vad som egentligen hände.  Som vanligt är det berättat med Guènes humor och dialogen innehåller rejält med slang och talspråk, som hjälper till att måla upp de här människorna. Det är sparsmakat med personbeskrivningar, men hon lyckas ändå porträttera dem väldigt tydligt genom dialogen. Det tycker jag är fint!

Sedan kan jag ju erkänna att min franska är begränsad, så mycket nyanser i språket och säkert ett och annat ur själva berättelsen, har förmodligen gått över huvudet. Jag tycker ändå att det var en trevlig läsning. Jag har läst flera av Guènes tidigare romaner och tycker verkligen om hennes humor och jag gillar att hon väljer att skriva utifrån människor som lever lite i marginalen.

Boken finns utgiven på svenska av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bookbirds och SvD.

Niemeyerfaktorn: vol. 2 Kung av Amazonas

Niemeyerfaktorn vol. 2 Kung av Amazonas - Rikard Amberlin

Det här är del två i Rikard Amberlins deckare Niemeyerfaktorn. Eva är en svensk stjärnarkitekt som fått i uppdrag att bygga en spektakulär arena i Brasilien. En viktig del i konceptet är solpaneler, byggda av ett innovativt, nytt material. Projektet visar sig dock stöta på motstånd och hon hamnar i en härva av korruption, våld och narkotika.

Det märks att författaren har en koppling till Brasilien och gärna vill berätta om detta land ur många olika synvinklar; ursprungsbefolkningen, karnevalen, Amazonas… Det är en för mig ovan miljö. Jag har knappt läst något som utspelar sig i Sydamerika över huvud taget (!). Dock tycker jag att det blir lite splittrat och rörigt. Författaren vill få in lite väl mycket i berättelsen, tycker jag, och även om språket flyter på bra och det är en annorlunda och aktuell deckare, så hade jag ändå lite svårt att hålla fokus under läsningen. Hade gärna sett lite mer avgränsning i ämnena och lite mer fördjupning i huvudpersonerna istället.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Nostalgitorsdag: Spökbarnen

I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram en bok jag läste när jag gick på högstadiet: Spökbarnen. Jag blev verkligen gripen av den när jag läste den som 14-åring. Handlingen kretsar kring en udda kvinna, som pysslar om ett antal dockor som om de vore hennes ”barn”. Omgivningen skräms och vill få bort henne från stan. Det är en fin bok om människors rädsla för allt som är annorlunda.

Här kan du läsa mitt inlägg från 2001.

Nostalgitorsdag - Spökbarnen

Citymorden

Citymorden - Lars Bill Lundholm
Citymorden inleds med att passagerarna i en tunnelbanevagn blir rånade av ett maskerat gäng. Rånarna går brutalt fram. Två män blir skjutna och tåget lämnas i full fart utan förare. Bytet är dock blygsamt. Polisen blir också lite ställda av att analysera filmerna från övervakningskameran. Är det ett gäng tjejer som brutalt skjuter ner och rånar passagerarna i tunnelbanevagnen? Något i kroppsformen och rörelsemönstret antyder att det kan vara så. Parallellt med utredningsarbetet får läsaren följa de tjejer som faktiskt ligger bakom det grova rånet – och en del kommande våldshandlingar som väntar. Vad är de ute efter? Motivet rullas upp under berättelsens gång.

Det är spännande och jag uppskattar det som jag själv, märkligt nog, upplever som extremt nyskapande: att kvinnor begår grova brott. Inte för att jag applåderar grova brott eller för att jag har missat att statistiken tydligt pekar ut att det i det verkliga livet främst är män som begår grova brott, men ändå. Det är något speciellt med att kvinnor får spela rollerna som helt galna och brutala och skräckinjagande. Jag vet inte om jag någonsin har läst någon sådan bok förut? Kanske har jag i och för sig läst en och annan deckare där det mot slutet dyker upp som gubben i lådan att någon galen kvinna ligger bakom någon slags våldshandling, men aldrig har jag väl läst en bok där det verkligen är centralt i boken att brottslingarna är ett tjejgäng. I litteraturen upplever jag att tjejer allt som oftast är söta, snälla, känslosamma och mjuka. I vissa fall och i vissa genres är de Lisbeth Salander-typer: tuffa, coola, smarta. Men aldrig beskrivs de väl som sjuka i huvudet och våldsamma och råa? Det är för mig helt nytt.

Jag tycker det höjer boken, faktiskt, att det är tjejer som har de här rollerna. Sedan kan jag sucka lite över storyn, som jag tycker är i det knäppaste laget, och jag vet heller inte riktigt vad några av sidohistorierna egentligen tillför. Men ändå. Det här är en både spännande och underhållande deckare, som faktiskt sticker ut från det mesta i genren.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Feministbiblioteket och 365 böcker du borde läsa.