Il était une fois… La forêt et ses bêtes

La fôret et ses bêtes är en klassisk bilderbok av den franske författaren Marcelle Vérité, som såvitt jag kan förstå har gett ut en lång rad böcker med djurtema. Just den här är underbart vackert illustrerad av Romain Simon och jag kan villigt erkänna att det var för bildernas skull som jag lånade hem den här boken från bibblan. Jag dras verkligen till klappvänliga djur, djurmönster, djurprints och, uppenbarligen, djurböcker. Jag hade också en illusion om att öva lite franska genom att läsa den här boken – en illusion, som sagt, för det visade sig snabbt att den var för svår för mig och det mesta flög över huvudet. Boken handlar om skogens djur, som presenteras i tur och ordning i olika kapitel. Det är en mängd djur, träd och växter som presenteras och även om jag utan större problem brukar kunna ta mig igenom texter på franska och förstå huvuddragen, så blev det lite för svårt den här gången. Jag har liksom aldrig lärt mig vad liljekonvalj eller fasan heter på franska, så jag fastnade hela tiden och orkade inte ta mig framåt.

Men! Jag måste säga att det var en väldigt trevlig bok att bläddra sig igenom i alla fall. Illustrationerna är något alldeles extra!

La fôret et ses bêtes (1) La fôret et ses bêtes (2) La fôret et ses bêtes (3)

Har påbörjat Det mest förbjudna – med blandade känslor

Jag har börjat läsa Kerstin Thorvalls Det mest förbjuda. Det är väl att betrakta som lite av en modern klassiker. För mig, som fullkomligt älskade Thorvalls böcker om Signe (När man skjuter arbetare… kan vara det bästa jag läst!) så har boken såklart länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa.

Faktum är att jag lånade den här boken på biblioteket redan 2009 och planerade att läsa den till jul det året… Det blev inte av. Istället har jag lånat om och lånat om. Jag har en hel drös biblioteksböcker som jag har lånat om i årtal, men Det mest förbjudna är nog faktiskt den som jag har haft i förvar längst. Det har ju slagit mig att jag borde lämna tillbaka böcker som jag inte läser, men samtidigt har jag ju verkligen haft som ambition att läsa de här böckerna. Förr eller senare. Och på något sätt så har det kommit att kännas lite komiskt att det har blivit såhär. Att jag har haft en biblioteksbok i 5,5 års tid, att ingen har köat den, att biblioteket inte har saknat den. Ah. Men nu är den snart utläst.

Och allt har sin tid, antar jag. Nu är det någon annans tur att läsa denna pärla. Och lycko den. Det är en riktigt bra bok. Fattar inte varför den inte har varit efterfrågad från biblioteket en endaste gång sedan december 2009.

Det mest förbjudna

Framsidan är ingen höjdare, förresten. Inte för att jag är pryd och skäms över att läsa en bok med en vulva på framsidan, men. Jag tycker faktiskt inte att framsidan är speciellt lyckad.

Bortskämd med fin namnsdagspresent

Den 13:e maj hade jag namnsdag (Linnea) och mina föräldrar skämde bort mig med den här fina:

Det här är hjärtat

Jag älskar verkligen Bodil Malmstens böcker. Ingen skriver med en sådan precision som hon. Det här är hennes första dikt på 20 år och den här gången skriver hon om hjärtat, sorg och att förlora någon. Jag är inte så van vid att läsa poesi, men jag kan inte tänka mig annat än att jag kommer att älska denna. Faktiskt.

Och vilken framsida! Jag tycker att den är en riktig fullträff i all sin enkelhet. Typsnittet, färgen och linjerna ger helt rätt känsla.

Vitsippor förresten. Finns de ens i Västerbotten? Jag tror aldrig jag har sett några? Och det är faktiskt riktigt sorgligt, för näst efter blåsippor är de nog min favoritblomma. De här är alltså från Uppland från en vecka sedan. Nu har de väl kanske blommat ut i hela Uppland. Och här i Umeå har snön knappt smält i elljusspåren. 😉 Eller jo, det har den väl, men våren brukar faktiskt inte vara så imponerande här uppe…

Nostalgitorsdag: Den tatuerade flickan

Som många vet så hör Joyce Carol Oates till mina absoluta favoritförfattare. Jag tycker hon skriver så himla bra, fint och insiktsfullt om kvinnor i olika utsatta situationer. En av mina absoluta favoriter bland Oates böcker är Den tatuerade flickan, som jag tänkte plocka fram i veckans Nostalgitorsdag. Boken handlar om författaren Joshua Seigl som behöver en assistent och som helt oväntat anställer en ”obildad”, ”enkel” flicka: Alma. Hans behov av assistans blir allt större eftersom han drabbats av en neurologisk sjukdom. Alma, å sin sida, är en totalt trasig kvinna som, påhejad av sin ”älskare”, får för sig att hata Joshua och att döda honom. Väldigt berörande och tänkvärd bok! Här är ingenting svart eller vitt och alla är sårbara på sitt sätt.

Här kan du hitta mitt inlägg från 2007.

Nostalgitorsdag - Den tatuerade flickan

Ensam i Berlin

Ensam i Berlin - Hans Fallada

Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.

Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.

Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.

Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:

”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”

Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.

Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några som har skrivit om den är dagensbok.com, SvD och PocketBlogg.

Hon som älskade honom

Hon som älskade honom - Sara Kadefors

Jag måste börja med att säga att titeln till den här boken, Hon som älskade honom, känns skrämmande. Jag har inte mycket till övers för romancegenren. Hittills har jag just inte läst någon romance som har känts som min kopp te. Jag hoppades verkligen att rubriken skulle syfta på något annat, att boken inte skulle vara så förutsägbar, men tyvärr så säger rubriken precis vad det handlar om. Det är en klassisk flicka blir kär i pojke-berättelse.

Huvudpersonen heter Malena och hon har jobbiga saker i bagaget. Det berättas inte så mycket om detta, inte till en början i alla fall, men det skildras hur hon nästan kryper ur skinnet i sin lägenhet i stan. Hux flux bestämmer hon sig för att bryta upp. Hon hittar ett torp ute på landet och bosätter sig där. Där ska hon kunna jobba ifred (hon är översättare), slippa stadens buller och, innerst inne, så flyr hon såklart från det hon har varit med om.

Hennes hyresvärd är en attraktiv man och en älskad familjefar. Han heter Nathan och lever tillsammans med sin fru, deras dotter och några fosterbarn. Det är en genuint varm och välkomnande familj. De målas upp som godheten själva: empatiska, omtänksamma och trygga. Hela deras tillvaro är en perfekt liten kärleksbubbla där alla tar hand om varandra och bryr sig om varandra. Malena vill hålla sig lite på sin kant, men dras in i gemenskapen när hon går med på att undervisa två fosterbarn i svenska. Fosterbarnen är flyktingar och de får verkligen Malena att tina upp. Hon får särskilt starka band till Mortaza, som spänt väntar på att få uppehållstillstånd.

Det är den här delen av berättelsen som är behållningen, tycker jag. Det hade varit en helt annan bok, men jag hade gärna sett en bok som hade handlat om Malena och hur hon stöttar Mortaza i hans tuffa situation. Tyvärr blir det inga djupdykningar i ämnet, för även om Mortaza har en central del i berättelsen, så är det den förutsägbara lovestoryn mellan Malena och Nathan som är i huvudfokus. Den berättelsen är för mig totalt ointressant. Det är mest en massa klichéer staplade på varandra (hans stora mun, hur hon drar händerna genom hans korpsvarta hår, hur hennes hand drar sig som en magnet till hans och så vidare). Persongalleriet känns också extremt platt, minst sagt.

Nej, det här var sannerligen inte min kopp te. Den känns tunn, mallad och extremt förutsägbar. Jag hoppades länge att kärleken skulle handla om en vänskaplig kärlek mellan Malena och Mortaza, men nej, det handlar om en typisk kvinna som blir räddad från sitt känslomässiga kaos av en man med vassa käkben och en varm famn… Så trist!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Jennifers hörna och Och dagarna går.

En bästalista

Är ni medlemmar i Goodreads? Det är jag, men jag är tämligen inaktiv. Jag föredrar nämligen den svenska varianten, Boktipset (jag har även jämfört dem i ett inlägg). Goodreads är i alla fall en populär community där det diskuteras böcker, boktipsas och upprättas diverse boklistor. Rätt nyligt såg jag att man har vågat sig på att lista de bästa böckerna någonsin och i topp tio hittas:

  1. Hungerspelen av Suzanne Collins
  2. Harry potter och Fenixorden av J.K. Rowling
  3. Dödssynden av Harper Lee
  4. Twilight av Stephanie Meyer
  5. Stolthet och fördom av Jane Austen
  6. Narnia av C.S. Lewis
  7. Borta med vinden av Margaret Mitchell
  8. Djurfarmen av George Orwell
  9. Och trädet var lyckligt av Shel Silverstein
  10. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams

Best books ever

En frisk blandning av klassiker och bestsellers kan man väl säga! Och en lista med stort fokus på amerikansk och brittisk litteratur… 😉 Alla titlar på topp tio är ju författade av amerikaner eller britter, om ni inte noterade detta.

Så nja. Jag tänker att den här listan inte riktigt prickar in världens bästa böcker genom tiderna precis… Men Stolthet och fördom och Borta med vinden vill jag hemskt gärna läsa!