Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.

Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.

Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den  jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan.  Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata ”blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.

Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.

Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.

Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen

Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

”Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”

I år läser jag förhoppningsvis ingen ny nobelpristagare

Jag har precis läst ut Never let me go av Kazuo Ishiguro och påbörjat Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är en slump, men nobelpristagarna avlöser varandra i min läsning just nu. Det är inte alla nobelpristagare som har fallit mig i smaken (och jag har naturligtvis inte läst alla!), men självklart är Nobelpriset en kvalitetsstämpel och både Ishiguro och Aleksijevitj hör till mina favoriter. Man kan lugnt säga att det har känts märkligt att läsa dessa mästerliga, prisbelönta böcker, samtidigt som hela Svenska Akademien rasar ihop. Jag vet knappt vad jag ska säga.

Förvisso känns det inte förvånande att organisationer rasar samman när det saknas mångfald och insyn. När samma personer träffas, år efter år, och tydligen får göra lite som de vill utan att någon griper in eller får någon riktigt insyn i vad de gör, ja, då blir det nog en väldigt osund miljö till slut. Om man adderar att de där människorna kommer från ungefär samma kretsar så kan man förstå att det inte kan bli någon direkt dynamik i det hela. Redan Selma Lagerlöf vittnade om problemet med de gamla gubbarna som satt på sina stolar år efter år… Som här, i ett brev till Sophie Elkan (jag hittade citatet i en krönika av Björn Wiman i DN):

”På torsdagen var jag ju också med om ett rätt intressant  akademisammanträde angående ordboken. Allt mer och mer förvånad blir jag över att märka vad allt den institutionen har att tänka på, den är ju ett riktigt ämbetsverk. Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.”

Man undrar lite hur Selma Lagerlöf hade det under sin tid i Akademien. Hon var den första kvinnan att väljas in och var ensam kvinna under alla år hon hade sin stol i sällskapet. Nu har vi precis fått bevittna hur kvinnor i Akademien har spelats ut mot varandra och manövrerats bort. Över hundra år har gått sedan Selma Lagerlöf fick stol nummer 7, men kanske fanns det trots allt en större öppenhet på den tiden. Vem vet? Jag avundas i alla fall inte den eller de som ska försöka få den nuvarande spillran av Svenska Akademien på fötter igen. Att gubbväldet tyckte att det var en nystart att peta Sara Danius och Katarina Frostenson (som förvisso bara har en paus på obestämd tid) säger allt.

Svenska Akademien gör mycket för det svenska språket och de fördelar en lång rad priser och stipendier, men för gemene man är det väl ändå Nobelpriset som smäller högst. I år hoppas jag att Akademien tar sitt förnuft till fånga och avstår från att dela ut ett pris. Jag menar: en samling gubbar med Horace Engdahl i spetsen – kan en sammanslutning bli mer irrelevant? (För sakens skull: det finns några kvinnor kvar, även om åtminstone någon av dem har starka kopplingar till ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, vad jag förstår, och för all del finns det några män som starkt satt sig emot att peta Danius).

Vi var nog många som undrade vad det var frågan om när Bob Dylan fick Nobelpriset (…), men det blir en nivå värre om den nuvarande uppsättningen av aktiva ledamöter ska utse en pristagare. Trovärdigheten är ju inte så hög, om man säger så. En Akademi vars majoritet sysslar mer med att beundra och gynna varandra än att faktiskt jobba med det Akademien är till för, ja, den borde faktiskt inte få finnas kvar.

Stenarna skola ropa

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.

Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.

Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.

Stenarna skola ropa

Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5  h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.

Ruth Rendell

Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.

Förlagets beskrivning

”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”

Naturlig skönhet

Naturlig skönhet av Nanna Johansson är ett seriealbum om fint och fult och en bok där det drivs friskt med tidningarnas skönhetstips och käcka ”tänk positivt”-råd. Den är vass och tänkvärd, men framför allt rolig. Betyg: 5 motbjudande husdjur av 5.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Naturlig skönhet av Nanna Johansson är ett humoristiskt seriealbum som spinner vidare på de tidigare böcker där Johansson med pricksäkra formuleringar och bilder skojar om fint och fult. Johansson har ju t.ex. Fulheten, Mig blir du snart kär i och Välkommen till din psykos i sin bibliografi och utan att Naturlig skönhet är en uttalad uppföljare eller uttalat hänger ihop med tidigare seriealbum så känns det verkligen att den gör det. Eller snarare är det väl Nanna Johanssons humor och blick som är densamma och stilen känns såklart också igen.

I kapitel som ”Skönhet på utsidan”, ”Skönhet på insidan” och ”Naturen” varvas längre serier med kortare serier och med en-rutare. Skönhet är något av en röd tråd, men det är verkligen inte alla serier som tar upp ämnet, inte på ett direkt sätt i alla fall. Det bästa är dock just det återkommande greppet att det vrids på fint och fult, men också på manligt och kvinnligt. Tänk om kvinnor fick vara fula?! En sådan enkel grej går att ta upp i många serier utan att det känns uttjatat. Skönhet känns dessutom extra aktuellt i dessa dagar, när var och varannan tweenie och tonårstjej hänfört följer influencers som berättar om all beauty som ska göra huden perfekt och livet lyckligt (oh my, hur då?). Tar man ett steg tillbaka så framstår det som närmast cyniskt att det krängs så mycket ”lycka på burk” där ute. I Naturlig skönhets drivs det friskt med fenomenet skönhetstips och mycket i boken har lånat retoriken från typiska livsstilsmagasin riktade till unga kvinnor: Sommarens skönhetstips (ett av tipsen är att ha en naturligt hög ämnesomsättning), Såhär väljer du mascara! (res tillbaka i tiden och försök manipulera så att gamla förfäder skaffar barn med någon med långa ögonfransar), Tänk positivt (tänk ”det är gott med glass” istället för ”det är krig i världen…”) och så vidare, och så vidare. Det är träffande och kul. Har man någon gång läst den här typen av tidningar så känner man verkligen igen upplägget, men i Nanna Johanssons version så kan man verkligen skratta åt alla dumheter.

Vill man placera Naturlig skönhet i ett fack så kan den förmodligen sorteras in under kategorin satir och det är också en bok som kan sägas ha ett visst allvar och en ambition att väcka tankar kring feminism och skönhet. Själv läser jag den dock främst som en humorbok och jag uppskattar också att den framför allt är rolig. Det kanske inte är givet att alla uppskattar Nanna Johanssons humor, men jag tycker i alla fall att den är klockren! Jag märker också att Johansson är nästan jämngammal med mig själv. Det gäller inte minst i en serie där hon har låtit karaktärerna låna utseende från ClipArt-figurer, med sina överdrivna uttryck, töntiga attribut och med ett visst PK-filter över sig. Jag och många andra som växte upp på 90-talet satt på fullaste allvar i PowerPoint och lekte med ClipArt-figurer eftersom det ärligt talat inte fanns så mycket annat att göra med en dator på den tiden. Det gjorde mig extra glad att läsa just den serien. Den är som en present till exakt just vi som är i samma generation som Nanna Johansson själv. De som är 5 år yngre eller 5 år äldre har förmodligen ingen aning om vad ClipArt ens är.

Det har gått några år sedan jag läste något av Johansson senast och jag blev verkligt glad över igenkänningen och påminnelsen, om man kan säga så. Johanssons seriealbum är uppfriskande och roliga, men rymmer också en del tankeväckande stoff. Naturlig skönhet är minst lika rolig, träffande och bra som tidigare seriealbum – och eftersom de tidigare hör till mina favoriter så förstår ni att det är ett gott betyg.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Naturlig skönhet av Nanna Johansson

Naturlig skönhet

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Galago).
Antal sidor: 154.
ISBN: 978-91-7037-896-6.
Andras röster: Bokstaden, Fiktiviteter, Romeoandjuliet.

Nanna Johansson

Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare, författare, radioprofil och poddare. Hennes första seriealbum, Fulheten, kom ut 2009 och sedan dess har hon gett ut ett antal seriealbum, noveller och romaner. Nanna Johansson hörs regelbundet i den samtidskommenterande satirpodden Lilla drevet och i podden Spela spel, där hon spelar spel tillsammans med poddaren och komikern Jonatan Unge. Nanna Johansson twittrar under @dom_tvingar_mig och instagrammar under @nannajohansson.

Förlagets beskrivning

”Nu ska du ta och lyssna på mig, slappo. Det är dags att vi gör något åt din livssituation, och när det kommer till livssituationer så finns det få som är så bra på att göra något åt dem som Nanna Johansson. Du får stärkande ord, kloka citat och lär känna dig själv. Och om inte det kan få dig att sluta vara deppig, deppo, ger hon även tydliga instruktioner om hur du ska göra för att leva varje dag som om den vore din sista. I slutänden handlar det ju om att just du, om ingen annan, ska älska dig själv.

Humormästaren Nanna Johanssons femte seriealbum Naturlig skönhet är en självhjälpsbok fullspäckad med tips och goda råd som kanske inte hjälper dig så mycket i vardagen men är sanslöst roliga. Förutom instruktioner för ett kanske inte allt för mycket hälsosammare liv innehåller boken störtkul skämt, rena bus och möjligen en nypa illvilja.”

Så mycket böcker, så lite tid. Eller så läser man om sina böcker.

Här om veckan pratade jag och en kollega om bra böcker vi läst på sistone och då fick jag också veta att hen brukar läsa om sina böcker. Det finns böcker som hen helt enkelt tycker om att ”vara i” och därför brukar varva med. Somliga böcker kunde hen rent av läsa om varje år. För mig var det nästan lite av en ”aha”-upplevelse att höra om henoms läsvanor.

Mitt bokbloggande och ivriga konsumerande av litteraturpoddar, bokkonton på Instagram, bokbloggar, kultursidor etc. etc. har placerat mig i ett ända långt flöde av nya böcker. Jag peppras hela tiden med information om en massa spännande böcker som det vore kul att läsa. Jag skriver upp dem på långa listor och varje gång jag är på väg att läsa ut en bok så börjar jag bläddra fram och tillbaka mellan den där listan, mina ”hyllvärmare” och bland de olästa böckerna i min läsplatta på jakt efter någonting nytt. Eftersom jag också gillar att blogga så finns det ofta en tanke om att blogga om den där boken så småningom. Bloggen är kanske inte direkt något som styr mina bokval, men det är skönt att ha några bloggidéer på lut och just utlästa böcker är ju ett enkelt och tacksamt ämne för blogginlägg.

Resultat blir att jag hela tiden läser nya böcker, att jag aldrig tömmer listan på böcker jag vill läsa och att det hela tiden fylls på med nytt. Så mycket böcker, så lite tid! Jag stressas ibland över att jag fastnar i böcker som bara är lite sådär ”halvbra” (eller rent av dåliga!) eftersom de tar tid från läsningen av alla de där nya böckerna jag vill läsa. Som ni hör så finns det inte på kartan att läsa om böcker, ingenting uppmuntrar mig till det och att jag sitter där med mina listor gör att de redan lästa böckerna går helt bort när jag väljer vad jag ska läsa härnäst.

Bokhylla

Nu tycker jag plötsligt att det är lite synd. Det är ovant för mig med omläsningar, men jag kan dra paralleller till mitt filmtittande. Jag går mycket på bio (åtminstone i perioder) och ser väldigt gärna nya filmer, men när vi någon gång ser film här hemma så går jag direkt mot det jag redan har sett. Jag har inte riktigt ro att sitta och titta på nya filmer när jag är hemma, för när jag är hemma vill jag koppla av med någonting välbekant. En del filmer skulle jag rent av vilja se om varje år, t.ex. mysiga ”julfilmer” som skapar rätt stämning eller ”klassiska” svenska filmer under sömniga semesterdagar. En bok tar mycket mer tid i anspråk än en film, men jag förstår poängen med att läsa om en bra bok.

Plötsligt känner jag att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att hänga lite på Hogwarts eller i Engelsfors igen. Eller att hälsa på Maj, Ester eller Lila & Elena på nytt. Jag ser framför mig massor av böcker som kan läsas med lagom mycket ansträngning och som jag gärna skulle läsa igen. Varför har jag aldrig läst om någon av de här böckerna? När jag var liten så läste jag alltid om mina böcker. Jag höll ett högt lästempo och eftersom böcker för barn och ungdom i regel är snabblästa så gick det också rasande fort att plöja igenom nya böcker. När mina egna böcker var utlästa och inget biblioteksbesök var nära förestående blev det alltså omläsning av de böcker jag redan hade. Jag minns särskilt att jag läste mina Stallkompisar-böcker om och om igen. Jag tyckte verkligen om att få hänga med de tre huvudpersonerna på deras ridskola, det var som att se en välbekant såpa som bara pågick. Ibland är det verkligen inte överraskningar, nya intryck eller det nyaste nya man vill ha.

Mina lästa böcker

Vad jag kanske har upplevt som lite avskräckande med omläsningar är att en sådan kanske skulle förstöra hela boken. Jag är en mästare på att spegla böcker i mitt eget liv och jag kan plocka upp lite vad som helst från en bok och kleta dit en massa grejs från mitt eget liv. Vad som helst kan på så sätt bli hur starkt och berörande som helst i mina händer, samtidigt som vilken bok som helst skulle kunna bli helt tom om jag läser den vid fel tidpunkt i livet. Det finns med andra ord en del att riskera och en del läsupplevelser mår kanske bäst av att bevaras i minnet.

Jag tror ändå att jag ska våga mig på fler omläsningar framöver. Nästa gång jag känner för att läsa något avkopplande ska jag påminna mig själv om hur många böcker jag har i bokhyllorna och i datorn och som skulle kunna läsa om istället för att läsa någon random feelgood-bok eller liknande. Det vore ju faktiskt riktigt fint att böckerna inte bara stod där i hyllorna som någon slags kuliss utan att de faktiskt blir lästa. Nästan inga av mina böcker har blivit lästa mer än en gång. Sådant slöseri!

Vad tycker du om omläsningar?

Vi som överlevde

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde

Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

Förlagets beskrivning

”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”

Böcker i april

Jag måste erkänna att det känns skönt att april äntligen är här. Det har varit jätteroligt att plugga programmering under vintern och början av våren, men det har också varit ganska krävande att göra det vid sidan av mitt heltidsjobb. Här om veckan hade jag tenta på den sista femtedelen av kursen och jag håller en tumme för att det gick vägen och att jag slipper omtenta. April kommer förmodligen att bjuda på en känsla av att ha väldigt mycket tid. Hoppas jag!

För mig har den här vintern också känts krävande eftersom det har varit så snöigt och kallt. Jag är medveten om att det mest är en känsla (jag har verkligen statistiken emot mig – det har inte alls varit ovanligt kallt eller snöigt), men för mig känns det i alla fall som den längsta och kallaste vintern någonsin. Jag cyklar året om, i ur och skur, men den här vintern har det känts ovanligt tungt. Var och varannan dag det här året (!) har det varit mellan 15 och 30 minusgrader (med kyleffekt alltså) och då går cykeln tungt som satan. Jag älskar att cykla, men i år har det tagit på krafterna eftersom det har gått så tungt dag efter dag efter dag. Några dagar har jag till och med tagit bussen eftersom snön och kylan har gjort det för tufft att cykla. Springa har jag inte heller kunnat göra som jag brukar eftersom det har känts för kallt.

Vi missade förresten att skotta balkongen i december. Julgranen stod framför balkongdörren och vi glömde liksom bort att titta ut. När vi tog bort julgranen i januari så var det så mycket snö där ute att balkongdörren inte gick att öppna. Sedan dess har det bara fyllts på med snö. Det är nog balkongen som har fått det att kännas som att vi har haft ovanligt mycket snö i år (trots att det alltså är långt från något snörekord i år). Men nu ska väl snön få smälta bort vad det lider, för våren är här (även om våren i Umeå mycket väl kan innebära att det snöar till och från…).

Snö på balkongen
Snö på balkongen

Nåja. Nu har jag väl låtit lite gnällig, inser jag, men mars har såklart också haft några höjdpunkter. Mars har till exempel bjudit på Mellofest, en hel del riktigt bra biofilmer (t.ex. Lady bird och Tårtgeneralen), Littfest och operabesök (Orfeo & Euridice) med mamma, som kom upp och hälsade på i slutet av mars. Nu i april har jag inte så mycket i kalendern, men det ska bli skönt att vara lite påskledig. Påsken kommer jag spendera i Öregrund för att hälsa på nära och kära. Så härligt! I april tänker jag också springa massor och ta igen för all löpning jag missat under kylan. Jag längtar verkligen efter att komma ut och efter att kunna springa i skogen igen.

Vad vill jag läsa i april då? Jo, det verkar bli mycket nobelpristagarläsning. Jag har ju haft Never let me go av Kazuo Ishiguro i hyllan ett tag och när vi hade bokklubb med jobbet senast så bestämde vi oss för att läsa den. Jag tänkte att april kan få bli en fin månad att plocka upp den här boken. Dessutom lyssnar jag på Återstoden av dagen, av samma författare, för den har blivit bokcirkelbok i bokcirkeln. Det ska bli riktigt kul att läsa två verk av Ishiguro, för det upprepas ofta att han är himla duktig på att röra sig mellan genrer. Det ska alltså bli kul att läsa och jämföra två av hans böcker.

Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go av Kazuo Ishiguro

Kommer det ut några spännande böcker i april då? Jo, i april kommer en av årets förmodade storsäljare i kategorin hälsa: Hjälp jag är utmattad av Clara Lidström (UndarbaraClara) och Erica Dahlgren. Den har alla förutsättningar att göra succé. Utmattning är en folksjukdom som många förmodligen vill läsa mer om och dessutom har Lidström en stor plattform att nå ut på, så det finns många potentiella läsare att marknadsföra den mot. Det är dock ingen bok jag kommer att läsa själv, men jag hoppas att den är tröstande och peppande för många läsare som kanske själva är på väg att bli utmattade (eller redan är det). Är det någon april-bok som jag själv känner mig nyfiken på så är det i alla fall Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Jag lyssnar på henne i podden En varg söker sin podd och det råkar också vara en av mina favoritpoddar. Det är inte alltid (eller ens ofta) som jag köper hennes åsikter, men hon är ändå härlig att lyssna på och hon lyckas alltid väcka tankar. Jag har höga förväntningar på hennes kommande roman.

Något annat bokrelaterad som sker i april (11/4) är att Sara Bergmark Elfgren besöker Bokcafé Pilgatan här i Umeå och pratar om sin ungdomsroman Norra latin. Jag hoppas jag kommer iväg och kan lyssna (och helst borde jag väl lyssna på boken också…). Jag tycker hon är så bra! Och jag älskar Engelsforstrilogin, som hon har medförfattat.

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Vad läser du i april?

”Ljudboksproducenter med viss pappersutgivning”

Det märks verkligen att bokbranschen är i förändring. Jag har skrivit flera inlägg om appar för ljudböcker och om hur allt fler böcker skrivs direkt för ljudboksformatet. I ett av mina senaste inlägg på temat så nämner jag Bonnier bookery, som är Bonniers satsning för att ge ut nyskrivna, digitala kortromaner (en snajsig omskrivning för att få ut dialogdrivna dussindeckare och liknande berättelser till ljudboksappar). Det verkar som att Bonnier bookery är en riktig storsatsning. DN skrev här om veckan om att inflytelserika personer har börjat gå från Bonnier efter det som många uppenbarligen upplever som en rejäl och ovälkommen omsvängning i utgivningen. Svårlyssnade böcker, som faktaböcker, får stå tillbaka när Bonnier drar på stort för att producera lättlyssnat material som tilltalar den stora massan. Det beskrivs också i DN-artikeln hur den litterära chefen inför personalen ska ha beskrivit att förlaget ”inom några år förmodligen kommer vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning”. Tydligen var detta rätt rejält ryckt ur sitt sammanhang, men på något sätt är det en rätt träffande beskrivning för det man som läsare lätt kan se framför sig.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Tre stora ljudboksaktörer har utkristalliserats sig de senaste åren: BookBeat (som är Bonnierägt), Storytel (giganten som förresten har köpt det anrika förlaget Norstedts – och alltså redan är en ljudboksproducent med en viss pappersutgivning(!)) och Nextory. Viss konkurrens kommer nu från Bokus, som precis har lanserat sin tjänst Bokus Play. Det nydanande med Bokus Play är att de erbjuder ett basabonnemang. För den som nöjer sig med att lyssna på 1 bok i månaden så går det att prenumerera för 89 kr/mån. Den som vill lyssna på ett obegränsat antal böcker får betala 169 kr/mån. Det verkar vara skrivet i sten att det ska kosta 169 kr/mån att prenumerera på ljud- och e-böcker i mobilen, för det är exakt den summan som såväl BookBeat, Storytel och Nextory tar för sina tjänster. Kampen om kunden handlar inte om prispress utan om utbudet av just det där egenskrivna, dialogdrivna och lättlyssnade som folk förväntas vilja lyssna på medan de står och diskar eller drar en dammsugare genom lägenheten. Framför allt Storytel och Bonnier satsar kraftigt på detta och det är tydligen något som kunderna verkligen lockas av.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Folk betalar alltså glatt sina dryga 2000 kr/år för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Samtidigt sitter det långt inne att ens köpa en pocket när läslusten faller på. Medan intäkterna från bokapparna skenar (förra året sågs en intäktökning på 50 %) så dalar bokförsäljningen (ner med 4,5 % förra året). Money talks och det är i ljudböckerna som pengarna finns. Sett i det ljuset förstår man vad förlagen måste satsa på för att överleva.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Det man undrar är dock vem (och varför) som ska ge ut allt det där andra, det svårlyssnade, det smala. Jag använder själv en bokapp för att lyssna på ljudböcker och jag tycker att det är hemskt smidigt (i mars lyssnade jag på 7 ljudböcker, så jag är väl något av en storkonsument dessutom…). Men jag kan också säga att de böcker som finns i min apps topplista, till största delen är böcker som jag inte har någon som helst lust att lyssna på. 8 av de 10 böcker som ligger överst på topplistan är deckare och deckaren är en genre som har roterat så många varv runt sig själv att jag nu för tiden mest förknippar den med nyckelord som ”kliché” och ”floskler”. Jag skulle beskriva det som att jag har en bred boksmak, men jag kan helt klart säga att den här typen av böcker och texter som det nu satsas på, och som de flesta tydligen lyssnar på, är precis den typen av böcker och texter som jag scrollar förbi. Bokapparna får mig att känna mig som en finkulturell kärring, faktiskt. Jag är helt klart inte i deras målgrupp. Frågan är vad sådana som jag ska lyssna på om några år? Eller vad vi i så fall måste betala för att någon fortfarande ska kunna ge ut det vi vill läsa?

Mitt hat får ni inte

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris

Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.

Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.

Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!

Mitt hat får ni inte

Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.

Antoine Leiris

Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.

Förlagets beskrivning

”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”