Gunilla Wolde har gått ur tiden

Jag hörde att Gunilla Wolde har gått bort. Hennes böcker är speciella, för att trots att jag inte kommer ihåg någonting från deras innehåll, så känner jag ändå igen dem med en otrolig självklarhet. Det här måste helt enkelt vara böcker som jag har fått läst för mig många, många gånger. Och jag gissar att många har samma upplevelse som mig.

Emmas dagis - Gunilla Wolde Totte leker med Kisse - Gunilla Wolde

Gunilla Wolde illustrerade och skrev ett imponerande antal bilderböcker, men hon skrev också hästböcker, t.ex. Putteböckerna, som jag läste i hästboksåldern. Och nu lever böckerna kvar. Om Totte- och Emmaböckerna har hållit för tidens tand vet jag inte riktigt, men jag tror faktiskt att de har reviderats på senare år för att bli mer uppdaterade.

Det blev bokcirkel ändå

Jag trodde inte att jag skulle komma iväg på bokcirkel här om dagen, för just nu har jag så fruktansvärt mycket jobb som har kört ihop sig. Jag fixar det sista med min avhandling, nämligen, och det är miljoner detaljer att få ihop och deadlines att hålla. Man blir helt snurrig.

Det var faktiskt en otroligt skön paus att gå på bokcirkel, även om det inte blev en jättelång stund. Vi hann diskutera Klingsor i alla fall. Jag hade glömt väldigt mycket, kände jag, men min bokcirkelkompis Nobelprisprojektet har lyssnat på den fram och tillbaka och memorerat det mesta, kändes det som, så jag fick hjälp med att fräscha upp minnet. Jag tyckte faktiskt om Klingsor. Känslan minns jag! Vi brukar betygsätta böcker som vi läser i cirkeln och Klingsor fick 3 i medelbetyg. Det innebär inte att alla tyckte att den var ”ganska bra”, utan att några tyckte att den var kass och andra gillade den. ;) Jag hör till de gillande, som sagt. Jag fattar att man kan uppfatta den som ältande, seg och absurd, men jag tyckte den var rolig. Den är någonting komiskt i denna berättelse om en medelmåttig konstnär i Norrlands inland som har stora tankar om sig själv…

Den här boken har vi läst på vårt lilla Västerbottentema som vi har kört nu under vintern/våren och nästa författare blir Sara Lidman. Jag har inte läst någonting av henne förut, så det ska bli intressant. Vi har en omröstning på gång just nu och jag hoppas att Din tjänare hör vinner, för den har jag redan hemma. Hehe.

Din tjänare hör

Apropå författare från Västerbotten… Känner ni till Norrlands litteraturpris? Det gjorde inte jag fram tills för två dagar sedan, då jag läste en lista på nominerade titlar till årets pris. Det är alltså ett pris som delas ut av Norrländska litteratursällskapet. Bland de nominerade finns bland annat Kristina Sandberg för sina böcker om Maj. Jag läser del två just nu och är mycket förtjust. Det är fantastiska böcker om hemmafrulivet vid 1900-talets mitt. Bland de nominerade finns också flera andra författare som jag är nyfiken på. Det är nästan så att jag tycker att vi borde lägga till minst en Västerbottenförfattare till vårt tema. ;)

Nostalgitorsdag: Smaken

I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp en ljudbok från mitt arkiv. I ärlighetens namn tyckte jag inte att den var så bra… Men nu repriserar jag den ändå, för det är en väldigt speciell bok! Smaken av Muriel Barbery handlar om… smak. En hel bok om en man som äter gourmetmat och försöker minnas en specifik smak. Otroligt att kunna skriva en hel bok om detta!

Här hittar du mitt inlägg från 2012.

Nostalgitorsdag - Smaken

Om du vågar

Om du vågar - Megan Abbott

Det här är ingen skräckroman, men jag måste säga att det var länge sedan jag läste något så läskigt. Tänk dig detta: ett gäng tonåringar med rusande känslor och växande kroppar ägnar all sin tid åt att träna, banta och svetsas samman på ett närmast sektliknande sätt för att sedan ägna sig åt fullständigt sanslös akrobatik där stunten kräver fullt fokus, full tillit och en fysik som är helt otrolig. Sådan är den, cheerleadingvärlden, som Megan Abbott målar upp i den här helt lysande romanen.

Huvudpersonen heter Addy och står snäppet under, Beth, cheerleadinglagets kapten och okrönta drottning som tronar överst i hierarkin. När en ny, ung coach kommer till laget kastas allting om. Lagkaptensrollen plockas bort och Beth petas också från sin roll som flyer, d.v.s. den tjej som är överst och är i luften under tricken. Coachens intåg rubbar hela laget, som när någon vacklar eller tappar fokus under stunten. Som läsare förstår man att det kommer att ske en katastrof.

Alla i laget, förutom Beth, dras till coachen och beundrar henne. De är redan dedikerade, men nu är de redo att gå ner ytterligare några kilo, träna ännu hårdare och bli ännu modigare för att sätta nya stunt, som coachen vill vässa dem till att utföra. Beth, å andra sidan, lurar som ett rovdjur, redo att ta tillbaka vad hon har förlorat.

Addy är inte den enda som dras till coachen och ser upp till henne, men Addy är den som kommer att komma henne närmast och hon börjar spendera allt mer tid med coachen och allt mindre tid med Beth. Snart är hon införstådd med många av coachens hemligheter, som den att hon har en otrohetsaffär med en ung kille. En dag ringer coachen till Addy mitt i natten och vill att hon kommer dit. Det har hänt någonting fruktansvärt med killen som hon prasslar med. Han är död, skjuten. Självmord? Lögner, spel och känslor rasar omkring mellan Addy, coachen och Beth, samtidigt som laget förbereder sig för finalen och en uppvisning där de planerar att köra sina mest avancerade stunts hittills.

Nästan hela boken utspelar sig runt träningarna och med det greppet får författaren det att verkligen kännas som om cheerleadingen är allt i flickornas liv, vilket det väl också är på sätt och vis. Det blir som ett eget litet klaustrofobiskt universum, med sina egna lagar och där sådant som eventuellt är helt obegripligt och meningslöst i världen utanför är av yttersta vikt. Bantningste, saltomortaler, blåmärken, glitter, hunger, styrka, mod, mod, mod. De tränar, de håller varandras liv i sina händer, de är fula i munnen, de torkar varandras kräks när de spyr upp det de äter, de super, de utmanar varandra på att förföra killar, de bråkar, de ömmar för varandra och de är redo att ta emot när någon faller.

Det finns så många motsägelser och så många paralleller till det generiska tonårslivet. Motsägelsen i att vara helt frånvarande på grund av tonårsgrubbel och att vara maximalt närvarande i stunten. Motsägelsen i att å ena sidan ta till sig av anorexipropaganda på nätet och å andra sidan träna sig atletisk; att både späka sig och att bygga en kropp som klarar enorma fysiska prestationer. Tonårslivets våndor, kärleksaffärer och vänskaper som rasar och rusar likt flickornas pyramider och hopp.

Det här är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring, att vara dedikerad och att tillhöra ett självklart sammanhang där allt kan brista, men alla håller ihop, lika självklart som att andas. Det är bland det finaste jag läst om stark, sällsynt vänskap; vänskap som så lätt slår över till något annat. Självklart är det skruvat, självklart är det inte för alla att känna igen sig i det här och inte heller är det ett självklart porträtt av cheerleadingvärlden, men det är fullständigt briljant på sitt sätt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är SvD och Litteraturkvalster & småtankar.

Framsida till Rörelsen

John Ajvide Lindqvist har meddelat att han har redigerat färdig sin kommande roman. Och nu finns det också en framsida till Rörelsen:

Rörelsen - John Ajvide LindqvistFramsidan är riktigt lyckad, tycker jag. Det är lagom skrämmande och har snygga färger. Det känns också fint att formspråket känns igen från hans senaste bok, Himmelstrand.

Himmelstrand - John Ajvide Lindqvist

Jag har ännu inte hunnit läsa Himmelstrand.. Men det börjar väl bli dags att läsa, antar jag!

Mer om Khemiris nya

Peppelipepp! Som jag skrev i vintras så kommer det en ny roman av Jonas Hassen Khemiri i höst. När jag postade mitt förra inlägg så visste jag just ingenting om den här boken, men nu har Khemiri bloggat lite om den. Handlingen?

Om kärlek och vänskap, cash och känslor, fiskparasiter och Pantrar, Erfarenhetsbanker och minnesförlust.”

Tror det blir fantastiskt! Det hör man ju redan i citatet. Typiskt Khemiri att använda ord som fiskparasiter, erfarenhetsbanker och minnesförlust i en kärleksroman.

Nu hoppas jag på att snart få se en framsida! :)

Poddar jag lyssnar på

Det finns inte jättemånga litteraturpoddar på svenska, har jag märkt, men nu har jag hittat en för mig ny podcast: Bokbanditerna. Det är en podcasts där Tom och Nisse diskuterar böcker och författare på ett lättsamt sätt. Jag har lyssnat på 3-4 avsnitt och har dock reagerat på att det i varje avsnitt hittills har sagts saker som är fel. Till exempel att Kristina Lugn skulle vara Svenska Akademiens ständige sekreterare? Det är fortfarande Peter Englund som har detta uppdrag och till sommaren ersätts han av Sara Danius. Visst?! Eller att Erik XIV dog på Gripsholms slott (Örbyhus var det väl?). Och så saknas det insikter/intresse för genusfrågor, kan jag störa mig på. I nästan varje avsnitt tänker jag ”nej, men vänta nu..!”. Nåja. Det är väl inte hela världen.  Det är en underhållande podd, men dock inte riktigt sådär genusmedvetet sylvass som andra poddar jag lyssnar på. Hehe.

Annars lyssnar jag på:

Allt vi säger är sant: Ambitiös ungdomsbokspodcast av Lisa Bjärbo och Pär Bengtsson. Älskar det senaste avsnittet, som handlar om småstäder. Har själv vuxit upp i en liten stad…

Bibliotekspodden Solen: Podcast av bibliotekarier från Stockholms stadsbibliotek. Väldigt boktips:ig.

Bokpalt: Bokcirkel i poddform med Tobias och Elma. Tycker den är väldigt rolig och smart, men nu kommer den ut med rätt ojämna mellanrum, vilket såklart är lite synd.

Ett eget rum: Väldigt personligt, intelligent och roligt om böcker och författare. Görs av Marcus med bloggen Marcusbiblioteket och Tuva Holmlander, som nog inte har någon blogg (?). Ett eget rum måste väl för övrigt vara det bästa namnet någonsin på en podd? Med tanke på att den anknyter till Virgina Woolfs essä med samma namn, alltså.

Författarpodden: Podd av Frida Skybäck och Agnes Hellström om att skriva och att bli utgiven. Kul att få höra lite ”bakom kulisserna”.

Lundströms bokradio: Sveriges Radios litteraturmagasin. Ambitiöst och med bra blandning av högt och lågt. Här är det ofta intervjuer med de riktigt creddiga och intressanta författarna. Som Bodil Malmsten t.ex. <3.

Läs för livet: Läsambassadör Johanna Lindbäck diskuterar läsning med intressanta gäster.

Ja, där har ni lite tips om några poddar som fortfarande sänds (tror jag). Kanske kan det passa att lyssna lite för er som eventuellt har påsklov den kommande veckan. Har du några tips på bra poddar? Jag tar gärna emot tips!

Glad påsk!

Önskar alla mina läsare en glad påsk. :) Hoppas att många av er kan ta några dagar ledigt och koppla av tillsammans med nära, kära och en massa godis (och böcker?!).

Själv läser jag Ensam i Berlin just nu. Jag har hunnit ca 100 sidor in. Bara 600 kvar då. ;) Den räcker nog en bit in i sommaren, skulle jag tro. :)

Mitt påskgodis däremot… Har nog tagit slut när du läser detta förinställda inlägg. ;)

Glad påsk!

Nu finns framsida till del 4 i Millenniumtrilogin

Utgivningsdatumet för del fyra i Millenniumtrilogin (;) ) börjar närma sig. I augusti släpps David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons succédeckare. Jag tvivlar inte på Lagercrantz begåvning och engagemang, men jag är fortfarande ganska tveksam till grejen. Vad fyller en fjärde del egentligen för funktion? Eller ja. Förmodligen är det många fans som är väldigt glada över den här uppföljaren. Själv hör jag till de som är lite mer tveksamma till Millenniumböckerna. Jag blev faktiskt inte speciellt imponerad när jag läste dem och då är det heller inte så lockande att läsa ytterligare en del i serien.

Hur som helst. Den nya boken kommer att heta Det som inte dödar oss och framsidan har fått klar inspiration från magasin. Det är kul, tycker jag! Millennium är ju faktiskt en tidning och det är roligt att framsidan är en blinkning till det och att den ger lite ledtrådar till handlingen i boken. Samtidigt tycker jag inte att framsidan är speciellt säljande. Min blick fick flacka runt flera varv innan jag hittade titeln. Kanske är den för nyskapande för mig…

Det som inte dödar oss - David LAgercrantz

Nostalgitorsdag: Niceville

I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram en bok som jag läste med bokcirkeln 2012, nämligen Niceville. En charm med att bokcirkla är att man får lite olika perspektiv och får höra andras åsikter. Allt som oftast har vi olika tankar kring det vi läser och det är sällan alla unisont hyllar eller sågar en bok. Niceville hör dock till de böcker som i stort sett alla gillade.

Boken utspelar sig i 60-talets Jackson i Mississippi, där rasismen är inbyggd i samhället. Läsaren får följa några svarta hembiträden, deras vita arbetsgivare och relationen mellan dem. Jag tänker fortfarande på boken ibland. Den har några riktigt intressanta och fina karaktärer att tycka om. Samtidigt som den såklart väcker många tankar.

Här kan du hitta mitt inlägg från arkivet.

Nostalgitorsdag - Niceville

Mio, min Mio vinner Litto

Har ni följt LitteraturMagazinets Litto? De har ju haft en tävling, som löpt parallellt med ”Mello” (Melodifestivalen, allså) och i flera deltävlingar har läsare fått rösta bland olika böcker. Nu i helgen presenterades resultatet från finalomgången och vinnaren blev barnboksklassikern Mio, min Mio – en mycket bra bok, om ni frågar mig! Och vad som säkert är rätt vinnande i sådana här tävlingar, så är det också en bok som ”alla” har läst. Hehe.

Av Astrid Lindgrens böcker så tror jag faktiskt att jag håller Mio, min Mio för hennes bästa. Den har också väldigt tydliga, sorgliga stråk, vilket jag tycker är väldigt fint. Barnböcker behöver ju inte vara alltigenom naiva och gulliga, liksom. Jag tycker om hur Lindgren vågar ta upp svåra ämnen. I Mio, min Mio är det rätt hjärtskärande redan från början, åtminstone för oss vuxna, som kanske kan fråga oss vad som som egentligen händer när Bosse dras iväg till Landet i fjärran och förvandlas till Mio. I bokens början sitter Bosse ensam i Tegnérlunden och drömmer sig bort från en verklighet med fosterföräldrar som mest tycker att han är ett besvär. Sedan följer en spännande, klassisk saga.

Ja, ni vet ju säkert. Och har ni glömt, läs om! Mio, min Mio funkar väldigt bra för omläsningar.

Mio, min Mio - Astrid Lindgren

Sedan sist och min relation till Tranströmer

I helgen tog tydligen bandbredden slut på min webbplats. Det är, som jag har förstått det, den datamängd som kan laddas upp och ner under en viss tid. Eftersom jag inte har en speciellt välbesökt webbplats så kan jag inte tänka mig att detta beror på ett stort antal besökare, utan snarare beror det nog på spam eller annat skit. Hur som helst har min blogg legat nere i någon dag eller så, vilket några av er eventuellt har märkt. Men nu (eller igår, rättare sagt) är bloggen tillbaka! Jippi!

Själv har jag varit på festival i helgen och sett t.ex. Hello Saferide och Amason. Trevligt! I glappet mellan några spelningar läste jag dock nyheten att Tomas Tranströmer gått ur tiden och då stack det till lite i hjärtat på något sätt och jag blev lite mindre glad för en stund. För visst känns det tråkigt att Sveriges nobelprisbelönade poet har gått bort. Jag minns så väl den dagen det tillkännagavs att Nobelpriset tilldelas Tranströmer. Vid det laget hade jag inte ens läst Tranströmer, men jag spratt till av glädje ändå. Alla andra var ju så glada att jag rycktes med! Jag blev så rörd av att höra om journalisterna som i åratal väntat utanför hans port för att vara på plats om, utifall att, kanske det ändå skulle bli Tranströmer denna gång… Och scenen när Tranströmer, med sin vid det laget ganska begränsade kommunikation , tar emot Nobelpriset fick mig också att fälla en tår (ja, jag är mer lättrörd än de flesta). Det gick inte att ta miste på glädjen. Åh. Det var så fint.

Sedan dess har jag läst hans samlade verk. Under en lång tid bar jag omkring på en samlingsvolym. Vid den tiden veckopendlade jag till Uppsala och av någon anledning prioriterade jag att ha med mig denna. Underligt, kan jag tycka, såhär i efterhand.

Nu plockar jag upp den igen. Läser, berörs.

Snö faller