Nomineringarna klara för Augustpriset

Av alla litteraturpriser är det Augustpriset som jag uppskattar mest. Det känns som att juryn alltid lyckas pricka in aktuella, läsvärda och tillgängliga pristagare.

Idag har det tillkännagivits vilka som är nominerade till årets pris.

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson, Klara Persson
Nu leker vi den fula ankungen av Barbro Lindgren, Eva Lindström
Vi är vänner av Eva Lindström
Tilly som trodde att… av Eva Staaf, Emma Adbåge
Vi springer av Joar Tiberg, Sara Lundberg
Mördarens apa av Jakob Wegelius

Årets svenska fackbok
Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarsson
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand av Håkan Håkansson
Naturlära av Lars Lerin
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter av Anders Rydell
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid av Tina Thunander
Erik och Margot. En kärlekshistoria av Per Wästberg

Årets svenska skönlitterära bok
Ma av Ida Börjel
Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg
Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
De utvalda av Steve Sem-Sandberg
Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg

Den enda jag har läst är Lerins fantastiskt fina Naturlära, fylld av underbara akvareller.

Jag har ingen aning om vem som kommer att vinna i år, men det ska bli spännande att se vem det blir! Fram tills prisutdelningen den 24:e november kommer det att produceras ett antal poddar där författarna samtalar med varandra. Det är ett koncept de började med förra året och som jag tyckte var väldigt kul. Kan rekommenderas!

Tematrio: Titelfråga

TematrioDen här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre bra böcker med frågtecken i titlarna.

En av mina favoritljudböcker är Kan du säga shibbolet? Det är en rolig och vass bok om främlingsfientlighet och rasism. Vem bor i Rosengård och vem bor i Oxie? Vem är rasist och vem är det inte? Och vad är egentligen det riktiga Iran?

Vem ska trösta knyttet? Klassisk bilderbok av Tove Jansson. Vilka bilder! Och fina rim!

När börjar det riktiga livet har inte riktigt ett frågetecken i titeln (faktiskt), men en fråga är det ju… :) Kul novellsamling av Fredrik Lindström.

 

Alvklingan

Alvklingan - Nick PermovNär jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.

Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har  skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.

Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.

Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.

I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.

Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?

Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SF-bokhandeln, Bokstävlarna och Bokmalande.

Låt mig ta din hand

Låt mig ta din hand - Tove AlsterdalHelen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.

Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.

Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Kulturbloggen, Tankar från en samlares hjärna och Hyllan.

Dags att läsa franskt!

Sekwa är ett litet förlag som intresserar mig. De ger nämligen ut franskspråkig litteratur i översättning och jag har en liten förkärlek för franska grejer i allmänhet. Tyvärr har jag inte hunnit med att läsa speciellt många böcker ännu, men det kan man ju ändra på! I veckan fick jag den här fina:

Vi var skapta för lycka

Det är det första som ges ut på svenska av Véronique Olmi. Det är en relationsroman som har fått fina recensioner vad jag kan se. Framsidan är en fullträff också. Ser verkligen fram emot att läsa! :)

Slutspekulerat

Så har Svenska Akademien meddelat vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Årets pristagare är, som ni säkert redan vet, Patrick Modiano. Det är en författare som jag aldrig har hört talas om förut. Ska bli kul att läsa! Han verkar bl.a. ha skrivit några kortromaner och jag älskar verkligen tighta, korta berättelser.

Jag är glad att tillkännagivandet var idag och inte exempelvis nästa vecka, eftersom jag troligast inte hade haft möjlighet att se livesändningen annars. Idag kunde jag ta en paus i mitt arbete och kolla. Jag har aldrig läst en Nobelpristagare i förväg, men ändå rycks jag alltid med av spänningen och tycker det är sjukt kul att se tillkännagivandet utanför Börssalen!

Tematrio: Prepositioner

TematrioTematrio fortsätter att testa grammatikkunskaperna. ;) Den här veckan är uppmaningen Berätta om tre bra böcker med prepositioner i titlarna!

Som första bok väljer jag Helena von Zweigbergks fina och insiktsfulla relationsdrama Anna och Mats bor inte här längre. Jag fällde faktiskt en tår när jag läste den; tycker von Zweigbergk verkligen skriver fint om ett förhållande som tar slut.

Som andra bok tar jag Vägen mot Bålberget, Therése Söderlinds tegelsten om en kvinna som anklagas för att vara häxa. Boken rör sig också i nutid och följer en kvinna som börjar släktforska och undra vilka de här kvinnorna var, de som brändes på bål för 10 generationer sedan.

Min tredje bok i den här trion får bli en lättsam sådan: Fånge i hundpalatset av Martina Haag. Älskar hennes tokroliga böcker. Just den här handlar bl.a. om livet med en hund som är en korsning mellan världens mest högljudda hundraser…

Snabba cash, filmen

Sent omsider har jag sett filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba cash som kom 2010 (filmen alltså, boken kom ut 2006). Jag har läst de två första böckerna i Stockholm noir-trilogin (Snabba cash och Aldrig fucka upp), men filmerna har jag alltså missat fram till nu.

Jag kan förstå de som verkligen ogillar Lapidus’s trilogi, som är skriven med korta, lite styltiga meningar och mycket slang, men själv tycker jag att det är det som gör det. Utöver en framgångsrik författarkarriär är Lapidus även advokat och träffar alltså en hel del kriminella. Jag har hört att han i vissa fall har lånat uttryckssätt och meningar rakt av från sina klienter. Dialogerna i böckern känns faktiskt autentiska och det är den där trovärdigheten som i mitt tycke är den extra krydda som gör att Lapidus böcker höjer sig snäppet över det mesta som ges ut i deckargenren idag.

Filmen då? Jo, jag tyckte den var bra (i sin genre). Även här känns det faktiskt trovärdigt och äkta. Karaktärerna är inte bara kriminella idioter utan har också fler lager än så. Det gäller framför allt Mrado, som, utöver att vara grovt kriminell, också försöker att få vårdnaden över sin älskade lilla dotter, något som naturligtvis är hopplöst när man har en tillvaro där skjutningar och droger är lite av vardag.

Jag kände inte helt igen handlingen från boken, men det är väl så det allt som oftast är; för att få ihop en film måste man både ta bort och lägga till från bokens handling. En av de intressantaste karaktärerna i såväl filmen som boken är JW, en enkel Robertsforskille som pluggar på Handels, skaffar sig överklassiga vänner och börjar köra svarttaxi för att finansiera bratlivet. I boken byts svarttaxin snabbt ut mot kokainhandel, men i filmen har hela den grejen fallit bort och han dras istället in i maffian som någon slags ekonomisk rådgivare. Jag minns inte alls att det var så i boken? Sedan kände jag att boken är mycket bättre på att få fram hur personerna hänger ihop och vad som driver dem; hur de vill hämnas, hur de utnyttjar varandra…

Men som sagt, filmen är bra ändå! Får se om jag också ser de resterande filmerna i trilogin. Näst på tur är i sådant fall Snabba cash II. Titeln är märklig. Jag vet faktiskt inte hur den kopplar till Aldrig fucka upp, som ju den andra boken i trilogin heter. Kanske är Snabba cash II en fri fortsättning baserad på Snabba cash-boken? Upplys mig gärna! Den tredje boken och filmen är Livet deluxe. Den vill jag läsa (och kanske se), men jag har inte kommit till skott ännu…

Nobelprisspekulationer

Nu i oktober är det dags för Svenska Akademien att tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur. Jag gissar att det närmar sig, för man har värmt upp genom att gå ut med att allmänheten i år inte kommer att få vara på plats utanför Börssalen, där tillkännagivandet traditionellt sker genom att akademiens ständige sekreterare kommer ut genom dörren och berättar vem som får priset. Det verkar rimligt att försöka stoppa all trängsel. Intresset för tillkännagivandet har tydligen exploderat på senare år, trots att det nu för tiden finns livesändningar på nätet, så att man kan ”vara på plats” hemma framför datorn.

Själv hoppas jag alltid lite grann att Joyce Carol Oates ska få priset, för hon har skrivit så hemskt många berörande och läsvärda böcker om kvinnor i olika beroendesituationer och utanförskap. Jag tycker att hon skriver mästerligt! Dessvärre lär det aldrig ske, t.ex. för att Oates är för produktiv och därmed också lite ojämn. Jag tycker inte att det är ett argument, men det är som det är. Förra årets belönades Alice Munro, den kanadensiska novellförfattaren, så jag gissar att akademien i år sneglar mot en annan världsdel än just Nordamerika. Att amerikanska Oates skulle få priset känns alltså inte så troligt. Tyvärr.

Jag har en annan gissning, däremot, och det är Nawal El Saadawi, den egyptiske feministen och aktivisten som fortfarande vid typ 80 års ålder strider för demokrati och frihet. Jag tycker hon är beundransvärd, men baserat på att jag i våras kämpade mig igenom, verkligen plågade mig igenom, den hopplöst icke läsvärda Den stulna romanen, så jag kan jag inte precis påstå att jag intresserar mig för hennes författarskap… Efter några år av populistiska val (Munro har varit önskad och tippad i åratal), så kanske det är dags för en sådan här riktigt smal och svår författare igen… Jag tror absolut att El Saadawi kan belönas i år.

Ett annat år, ett år långt fram i tiden, kan det bli dags för Chimamanda Ngozi Adichie, tror jag. Och kanske Sofi Oksanen. Det är två fantastiskt läsvärda författare som skriver viktiga böcker: Adichie om kolonialismen i t.ex. Nigeria och Biafrakriget och Oksanen om det Sovjetockuperade Estland.

Vem tror du blir belönad i år? Och vem står på din önskelista?

De fördömda

De fördömda - Joyce Carol OatesJoyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.

För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.

De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.

Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.

Några andra som skrivit om boken är SvD, Kulturbloggen och Pocketblogg. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Tematrio: Possessiva pronomen

TematrioTematrio fortsätter med grammatiktema: Berätta om tre bra böcker med possessiva pronomen i titlarna!

Min mormor hälsar och säger förlåt. Fin feel good-bok om en liten tjej som förlorar sin mormor och som ger sig ut på ett skattjakt, som mormodern hittade på innan hon gick bort. Jakten leder henne till hennes grannar; en samling original.

Jag ringer mina bröder. Fantastisk liten bok om rasism och misstänkliggörande. Skriven av en av Sveriges skickligaste författare, Jonas Hassen Khemiri. Väldigt spännande använt språk!

Välkommen till din psykos. Kul och tänkvärt seriealbum av Nanna Johansson. Som vanligt levereras sylvass samhällskritik.

Ungern

Bokmässan är nu över för i år. Jag har inte varit på plats, men har lyssnat ganska flitigt på Lundströms bokradios rapporteringar… Och så är det ju svårt att undvika alla bokbloggares Bokmässerapporteringar på bloggar, Twitter och Facebook… ;)

Jag är inte så säker på att jag kommer iväg på mässan nästa år heller.. Men om jag gör det så kan jag se fram emot att Ungern är temaland. Det kanske är ett tema jag behöver, så att säga, för jag har bara läst en enda ungersk författare och det är Imre Kertész.

Det är säkert fler än jag som läst denna viktiga Nobelpristagare.

Mannen utan öde - Imre Kertész

Hejdå mini-PC

Efter ganska många år med en prestandamässigt urusel mini-PC har jag nu spottat upp mig och köpt en ultrabook. Känns bra! Mini-PC:n har fyllt sin funktion under de här åren då jag har rest mycket med jobbet. Då har det varit skönt att ha en liten, dålig dator som inte är så stöldbegärlig… Jag har dessutom en tendens att tappa datorn i marken titt som tätt och då vill man ju helst ha en dator som kan gå sönder utan att man börjar gråta (min mini-PC har nog åkt i backen 10 gånger i samband med säkerhetskontrollen på flyget och den föregicks av en annan mini-PC som min pappa har fått löda ihop för att den gick sönder jättemycket vid ett fall från köksbordet…). Om någon undrar så har jag naturligtvis en jobbdator som jag tar med mig på tjänsteresor vid behov, men jag använder den enbart till jobb, så allt som oftast tar jag med en privat dator också. Min jobbdator har förresten inget nätverkskort, så den är inte direkt användbar utanför kontoret…

Får se om det blir fler blogginlägg framöver, nu när jag har en dator som startar i samma sekund som man trycker på startknappen, istället för att behöva typ 10 minuter för att komma igång, som min mini-PC. ;) Gissningsvis är svaret NEJ. Den här nya prylen kommer knappast att ge mig mer lästid. Snarare tvärtom. :o Så många förströelser, så lite tid!!

En trött pensionär…

Mini-PC

Naturlära

Naturlära - Lars LerinInnan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.

Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:

”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.

Ett universum att inventera.”

Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.

Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.

Linneas bokblogg