Livet enligt Fikry

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodberättelse där läsaren får följa bokhandelsägaren Fikry, en vresig man som tinar upp när han plötsligt får en dotter. Betyg: 4 formklippta buskar av 5.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodroman, som på sina dryga 260 sidor lyckas pricka in en hel del typiska, ofta förekommande inslag den här typen av böcker: mysig bokhandel, vresig gubbe som tinar upp av ett hittebarn, vänskap, kärlek – och lite sorg, sjukdom och elände som balanserar upp.

I centrum står Fikry, en bokhandelsägare som har förlorat sin (gravida) fru och som dessutom har blivit bestulen på en extremt dyrbar utgåva av en Poe-diktsamling. Bokhandeln, belägen på en gullig ö på den amerikanska östkusten, lockar inte tillräckligt med kunder. Livet är inte på topp, helt enkelt, och när Fikry får besök av en säljare, från ett av de förlag som han säljer åt, så är han inte direkt ett charmtroll. Med tiden kommer dock Fikry och Amelia, som försäljaren heter, ändå att bli vänner. Vad som är lite av en utlösande faktor till att Fikry blir mindre vresig, och därmed lite lättare att lära känna, är att han plötsligt får ett barn att ta hand om. En kvinna lämnar sin lilla dotter, Maya, i Fikrys bokhandel och försvinner sedan för gott. Fikry kommer att adoptera barnet. Som läsare får man följa Fikry genom livet och se hur han blommar ut genom Maya och Amelia. Mycket, eller det mesta faktiskt, är helt förutsägbart. Efter att ha läst en hel del förskräcklig litteratur inom genren bokhandelsfeelgood så har jag dessutom utvecklat en misstänksamhet mot böcker som utspelar sig i boklådor. Det känns både sökt och fånigt att förlägga en feelgoodberättelse i en miljö som så uppenbart flirtar med just läsare och jag gillar inte när feelgoodböcker blir mallade och insmickrande.

Med det sagt så kan jag säga att det här är en av mycket få böcker som ror hem det. Jag vet inte vad det är som gör att Livet enligt Fikry upplevs som så fräsch och härlig jämfört med usla böcker som exempelvis Den lilla bokhandeln i Paris eller Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, men det är någonting som gör att den här boken, trots all sentimentalitet, faktiskt känns äkta på ett sätt som många andra böcker i genren inte gör. Livet enligt Fikry är en bok med en genuin värme och trots att boken i mångt och mycket följer ett lyckat recept för lättsam underhållningslitteratur, så känns den inte sådär själlöst komponerad som en hel del andra böcker. Det märks att författaren verkligen tycker om sina karaktärer och älskar att berätta om dem. Som läsare rycks man med och engagerar sig och vill att det ska gå bra för karaktärerna, som verkar så himla fina och goda. Ibland är det precis den här typen av värmande och mysiga böcker man behöver! Måhända är jag extra positivt inställd efter att nyligt ha läst bottennappet Den lilla bokhandeln i Paris, men strunt i det! Jag vill tro att många verkligen kan hitta lite läsnjutning i den här boken.

Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin

Om Gabrielle Zevin och om Livet enligt Fikry

Gabrielle Zevin (född 1977) är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon debuterade 2005 med romanen Elsewhere (Någon annanstans) och är kanske mest känd för sin internationella bestseller The collected works of A.J. Fikry (Livet enligt Fikry), som kom på svenska 2015. Gabrielle Zevin twittrar under @gabriellezevin, instagrammar under @gabriellezevin, finns på Goodreads, har en officiell hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The collected works of A.J. Fikry.
Översättare: Marianne Mattsson.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2016 (den  här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 268 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-14138-1, 9789176512517.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.

Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.

En rolig, bitsk och tänkvärd berättelse om att få en andra chans, om kärleken till böcker och kärlek mellan människor.”

Lögnernas träd

Lögnernas träd av Frances Hardinge är en originell fantasyroman som oväntat nog handlar mycket om vetenskap (och feminism). Betyg: 3+ papper som flyger i vinden av 5.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Det är 1800-talets England och Faith och hennes familj har precis flyttat till en liten by där pappan, som är präst och vetenskapsman, ska delta i en utgrävning. Det dröjer dock inte länge förrän pappan hastigt omkommer i vad som skenbart är ett självmord, men som kanske egentligen är något annat. Faith bestämmer sig för att ta reda på sanningen, ett tilltag som kommer att leda henne till ”lögnernas träd” – ett magiskt träd som hennes pappa har haft bland sina tillhörigheter. Den som berättar en lögn för trädet får trädet att växa och frodas och från dess frukt fås en sanning. På så sätt öppnar sig en möjlighet för Faith att komma sanningen bakom faderns död närmare. Hennes letande ger henne också många insikter i vad hennes pappa egentligen har jobbat med och försökt att bevisa.

Faiths letande hindras dock, som så mycket annat i livet, av de begränsningar som lagts på kvinnor och om de stela uppfattningar i allmänhet som människor hindras av. Faith har en stor kunskapstörst och har både intresse och begåvning för att syssla med naturvetenskap, men ingenting av detta anses vara passande för kvinnor med sina ”små hjärnor” att syssla med. Boken kretsar mycket kring bristande jämställdhet och andra hindrande omständigheter.

Det är på många sätt en originell berättelse. Bara det att det är en fantasybok som på flera sätt berör vetenskap, känns verkligen annorlunda och intressant. Jag tyckte helt klart att det här var en tankeväckande och uppfriskande bok. Det enda jag kunde önska vore att jag hade läst boken istället för lyssna på ljudboksversionen. Jag brukar ha lätt för att lyssna på ljudböcker, men jag har på sistone hamnat i en liten svacka och har haft svårt att hitta tid och fokus för att verkligen lyssna och ta till mig av vad jag hör. Jag tror att jag har missat många lager som jag hade haft lättare att plocka upp om jag hade läst själv. Det är dock inget fel på vare sig boken eller uppläsaren, utan det handlar endast om mig. Lögnernas träd prickar faktiskt in det mesta jag vill se i en (fantasy)roman, så det känns oturligt att jag läste den precis nu.

Lögnernas träd av Frances Hardinge
Lögnernas träd av Frances Hardinge

Om Frances Hardinge och om Lögnernas träd

Frances Hardinge (född 1973) är en brittisk författare som debuterade 2005 med barnboken Fly by night (på svenska 2016, Mosca Mye och de bannlysta böckerna). Hennes senaste bok på svenska är Lögnernas träd (The lie tree) från 2017. Frances Hardinge twittrar på @FrancesHardinge och har en hemsida.

Originalets titel: The lie tree (engelska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Agnes Forstenberg.
Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 401 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789132175756, 9789132180842.
Andras röster: Bokkoll, Carolina läser, Dagensbok.comMed näsan i en bok, Petras bokbloggPrickiga Paula.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand.

I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv …

Lögnerna träd är en suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörst. Den har vunnit flera prestigefulla priser (bland annat Costa Book of the Year) och hyllas världen över för sin intrig och atmosfär.”

 

Tips på bra böcker av nobelpristagare

Inlägg i samarbete med BookBeat.

Nu är det spännande! Imorgon tillkännages det vem som belönas med årets Nobelpris i litteratur. Jag tänker inte ge mig på att gissa vem som vinner i år, men i samarbete med BookBeat tänkte jag tipsa om 5 nobelprisbelönade favoriter som du kan hitta i BookBeats app med ljudböcker och e-böcker.

Selma Lagerlöf är en dam att inspireras av! Hon var den första kvinnan som belönades med ett Nobelpris och också den första kvinnan som fick en plats i Svenska Akademien. Hon har skrivit några av mina favoritböcker, t.ex. Kejsarn av Portugallien och Jerusalem och i detta nu ligger Löwensköldska ringen och väntar i min telefon – jag blev så väldigt inspirerad till att läsa om den boken efter att ha sett föreställningen Charlotte Löwensköld på Västanå teater i somras. Alla de här böckerna och många andra Lagerlöfböcker finns hos BookBeat. Jag tänkte särskilt tipsa om några böcker som kanske är snäppet svårare att hitta i bokhandeln, t.ex. Troll och människor, som är en samling där många av Lagerlöfs noveller återfinns. Jag läste ett antal av hennes noveller i somras och tyckte verkligen om dem!

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf

Sigrid Undset är en annan nobelprisbelönad kvinna att inspireras av. 1928 belönades hon med Nobelpriset i litteratur för sina romaner. Den kanske mest lästa och älskade är mastodontverket Kristin Lavransdotter, som egentligen består av 3 delar, men som ofta ges ut i en rejäl kloss med alla delar i trilogin. Det gör boken särskilt lämplig att läsa som e-bok! Slipp försöka hålla i en bok som väger flera kilo – du kan ändå ta del av denna ljuvliga berättelse om kvinnoliv på medeltiden.

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset

Alice Munro är en mer nutida nobelpristagare. 2013 belönades hon med nobelpriset med den korta och kärnfulla motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Och jepp, hennes noveller är riktigt bra. Trots det begränsade sidantalet lyckas hon alltid måla upp karaktärerna, stämningen och miljöerna så att de blir sällsynt levande. Dessutom är hennes noveller överraskande långrandiga, på ett positivt sätt. Jag vet ingen annan novellförfattare som vågar ägna flera sidor åt att nörda ner sig i t.ex. trädfällning. Uppfriskande! Hos BookBeat hittar du novellsamlingen För mycket lycka, som jag tycker väldigt mycket om.

För mycket lycka av Alice Munro
För mycket lycka av Alice Munro

Året därpå, 2014, belönades en annan författare som brukar hålla sig till de lite kortare och tightare berättelserna: Patrick Modiano. Jag har hittills bara läst en av hans romaner: Lilla smycket, men det är å andra sidan en mångbottnad kortroman som verkligen gav mersmak. Hos BookBeat hittar du Lilla smycket, men även ett helt gäng andra romaner av Modiano, däribland två som stått länge i min bokhylla och väntat: De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata.

Lilla smycket av Patrick Modiano
Lilla smycket av Patrick Modiano

Förra årets nobelpristagare då? Det är förmodligen många som än idag har svårt att smälta att priset förra året gick till folkmusikern Bob Dylan. För mig kändes det lite krystat att börja ge ut hans låttexter i bokform, men jag måste erkänna att jag blev verkligt överraskad, på ett positivt sätt, av hans Memoarer! Jag har nästan svårt att tro på att han har skrivit boken själv (vilket han tydligen har?!), för den är väldigt fint komponerad. Jag är inget stort Dylanfan, men jag uppskattade verkligen boken, som främst kretsar kring tiden för hans stora genombrott. BookBeat har Memoarer som både e-bok och ljudbok.

För 169 kr kan du alltså använda BookBeat för att lyssna på ett obegränsat antal ljudböcker och läsa ett obegränsat antal e-böcker varje månad. De har ett brett utbud av nya titlar, men såklart också många gamla godingar, t.ex. de böcker som jag har tipsat om i det här inlägget. Om du inte har testat BookBeat förut kan du nu få en gratis prova-på-månad genom att gå in och registrera dig via den här länken.

Trollkarlen från Övärlden

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin är första delen i en hyllad fantasyserie. Tyvärr är det inte den genre jag har lättast att ta till mig. Betyg: 3 drakar av 5.

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin

Jag ber om ursäkt redan nu för att de här inlägget kommer att handla mer om mig, och mina svårigheter att läsa fantasy, än om den här boken. Det är nämligen så att jag är väldigt förtjust i exempelvis Harry Potter-böckerna, Engelsforstrilogin och Magikerna – urban fantasy helt enkelt, men så fort berättelsen rör sig bort från vår värld så har jag ytterst svårt att hålla uppe ett intresse.

Att jag började läsa den här boken verkar bero på ett slags missförstånd. Jag läste någon DN-artikel om fantasyböcker med uppluckrade könsroller (jag tror att det var den här artikeln av Hanna Fahl) och snappade upp Ursula K. Le Guin. Det lät som ett intressant ämne, men det är alltså en helt annan av Le Guins böcker, Mörkrets vänstra hand, som omnämns i artikeln och inte alls den här boken som jag har läst. Trollkarlen från Övärlden är första delen i en serie om Övärlden och här kretsar handlingen kring trollkarlar som kan framkalla trolldom genom att använda språket, uttala tingens sanna namn. I huvudrollen finns den skickliga Ged, som går i trollkarlsskola och råkar släppa loss en ond kraft, som han sedan måste fly från.

När jag läser om boken såhär efteråt så ser jag att många beskriver att det är en bok som fokuserar på identitet och psykologi, men jag kände verkligen inte så. Precis som så ofta när jag läser fantasy så blir det platt och tråkigt. Jag vill läsa om människor, relationer, känslor och jag vill kunna relatera. Jag tycker om när det finns inslag av magi eller övernaturligt, men det måste finnas en kärna som är igenkännbar. För mig blir fantasy allt för ofta en massa långa resor hit och dit genom okända landskap och omständliga beskrivningar om främmande världar, varelser och fenomen. Jag gissar att många roas av att måla upp fantasifulla världar framför sig, men jag tycker inte att det är speciellt spännande, ärligt talat. Faktum är att jag tycker att det är dötrist med långa och omständliga beskrivningar. Det här är inte tråkigt och långsamt på samma sätt som t.ex. Sagan om ringen, där det i princip inte händer någonting, men det är ändå inte min typ av bok.

Det här är såklart ytterst orättvist mot den här boken, men den blev en besvikelse. Jag hade helt felaktigt föreställt mig en spännande bok där en författare för en gångs skull vågat rucka lite på föreställningen om att det i alla sammanhang, även i alla fantasy- eller science fiction-universum finns två kön. Istället fick jag ”en helt vanlig fantasy”. Ironiskt nog finns det just ingen kvinnlig karaktär i hela boken, förutom lite ointressant ”pynt”.

Ta det här inlägget för vad det är. Ursula K. Le Guin är en omtyckt och hyllad författare och jag har förstått att många håller hennes serie om Övärlden högt – förmodligen med rätta. Tyvärr blev inte heller den här boken den fantasybok som omvände mig och gjorde mig nyfiken på att läsa mer.

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin

Om Ursula K. Le Guin och Trollkarlden från Övärlden

Ursula K. Le Guin (född 1929) är en amerikansk författare. Hon har skrivit böcker, i vitt skilda genrer, men är kanske mest känd för sina böcker om Övärlden. Den första delen, Trollkarlen från Övärlden (A wizard of Earthsea) kom ut 1968 som första delen i en trilogi, men serien kom senare att utökas med ytterligare tre titlar och består alltså av sex böcker, utgivna mellan 1968 och 2001. Ursula K. Le Guin har en officiell hemsida.

Originalets titel: A wizard of Earthsea.
Översättare: Sven Christer Swahn.
Uppläsare: Johan Svensson.
Utgivningsår: 1968 (första amerikanska utgåvan), 1977 (första svenska utgåvan, Rabén och Sjögren), 2014 (nyutgåvan på bilden, Rabén & Sjögren), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Storyside).
Antal sidor: 237 (ca 7 h lyssning).
Läs även: Övriga böcker om Övärlden: Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tehanu, Berättelser från Övärlden och Burna av en annan vind.
ISBN: 9789176138564, 9789129690835.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ön Gont är en stormhärjad klippa i Nordhavet, berömd för sina trollkarlar. Sparvhök heter en av dem, en stolt och enstörig pojke som törstar efter kunskap, och han ska bli störst av dem alla. Men han använder sina krafter för tidigt och kallar upp en skugga från dödsriket som han måste fly ifrån. Men bara Sparvhök kan förgöra det onda genom att slutföra det han påbörjat.

En av fantasylitteraturens mest spännande böcker. En förtätad, fantasieggande berättelse om ont och gott och en ung man som ännu inte vet att han kommer att bli den störste av alla trollkarlar.”

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!

Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.

Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.

Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!

Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex AdlibrisBokusCDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”

Det förlorade barnet. Bok 4, Medelålder och åldrande

Det förlorade barnet av Elena Ferrante är den avslutande delen i Neapelkvartetten. Den skildrar Lila och Elena och deras liv och vänskap i Neapels ruffigare kvarter. Betyg: 5 borttappade dockor av 5.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Med Det förlorade barnet avslutar Elena Ferrante
NeapelkvartettenJag var lite lätt tveksam när jag hade läst den första boken i serien, Min fantastiska väninna, och förstod inte riktigt all uppståndelse kring den, men efter att ha följt de båda vännerna genom livet och genom tusentals sidor så känns både Lila och Elena alldeles nära och det var faktiskt med ett vemod som jag lyssnade klart på den här sista ljudboken om dem.

Lila och Elena har nu vuxit upp och lämnat unga vuxna-åren bakom sig. Elena har etablerat sig som författare, men har också behövt sätta karriären på paus för att gå in i moderskapet. Lila har tagit en annan riktning och driver framgångsrikt ett IT-företag tillsammans med sin livskamrat Enzo (vilka pionjärer!). Om de yrkesmässigt har hittat sin plats så finns det dock annat som är desto skakigare. Elena är i bokens början mitt uppe i en separation och återvänder till Neapel för att komma närmare sin ungdomskärlek, Nino, som hon har en affär med. Hennes nya relation är minst sagt stormig och att återvända till Neapel är inte enkelt.

I den första boken om Lila och Elena skymtade våldet, råheten, maffians grepp, mellan raderna. Folk kunde bli brutalt misshandlade och människor kunde bli avrättade, men för Lila, Elena och de andra barnen var det vardag att höra om sådana händelser. I de efterföljande böckerna om Lila och Elena kunde råheten från hemkvarteren avspegla sig i språket: när det behövs riktigt grova uttryck tar de till neapolitanskan. I den här boken blir det mer påtagligt hur de gamla strukturerna i hemkvarteren ser ut och hur de drabbar de som bor där.

I Det förlorade barnet blir Lila och Elena föräldrar på nytt, de skiljer sig och upplever kärlek, förlorar närstående, möter motgångar, skördar framgångar. De ömsom lyfter och stöttar varandra och ömsom är ovänner, men oavsett vilket kan de aldrig riktigt vara utan varandra.

Det blir en värdig och fin avslutning. Jag vill inte avslöja hela boken, såklart, men det jag trots allt måste säga är att slutet är lite väl öppet för min smak. Efter ett ha följt dessa kvinnor så länge vill jag inget annat än att lämna dem med en visshet om att allting ordnar sig. Riktigt så blir det inte. Kanske tar sig Lila och Elena aldrig från ruffigheten i de fattigare kvarteren i Neapel, kanske kommer deras vänskap alltid att vara av och på, samtidigt som de alltid kommer att behöva varandra. Det sådant vi som läsare får finna oss i att inte få något svar på. För mig bidrog det till att göra tomhetskänslan större, men att känna en sådan tomhet efter att ha avslutat en bok ger förstås ett fantastiskt högt betyg till den. Det här är en riktigt stark läsupplevelse och en berättelse som med sina många lager garanterat kommer att finnas med mig länge.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och Det förlorade barnet

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992 och hon har också skrivit en lång rad andra böcker. Hennes senaste bok på svenska är Dagar av ensamhet, som kommer ut hösten 2017.

Originalets titel: Storia della bambina perduta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2014 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 480 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninnaHennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-307626-3, 9789113080055.
Andras röster: FeministbiblioteketOch dagarna går….
Köp boken hos t.ex. Adlibris, BokusCDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.”

Det finns annan frukt än apelsiner

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.

Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.

Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.

Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner

Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.

Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin),  2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.

Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.

Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”

Utan dina andetag

Utan dina andetag av Karin Aspenström är en relationsroman som hade kunnat berätta något verkligt intressant om tvåsamhet och ensamhet, men som tyvärr ballar ur i några osannolika serier händelser. Betyg: 2 indiska långfärdsbussar av 5.

Utan dina andetag av Karin Aspenström
Utan dina andetag av Karin Aspenström

Evelyn och Erik är på resa i Indien. De är i en ålder och en livssituation då det finns många förväntningar på att relationen ska gå in i en ny fas – efter att ha varit tillsammans i ett decennium och passerat 30-strecket är det verkligen hög tid att fundera på om de vill skaffa barn. Faktum är att de har bestämt sig för att försöka, men i hemlighet tar Evelyn p-piller i alla fall. Det är någonting som trots allt gnager och det finns trots allt sprickor som gör att framtiden inte känns helt självklar. Det är Eriks nedstämdhet, Eriks hopplösa författardrömmar och Eriks framtidsplaner, som märkligt lite verkar involvera Evelyn. Trots att allting är skenbart jämställt och andas medelklassig medvetenhet så står Evelyn som en betraktare och ifrågasätter ingenting av det Erik tycker, vill eller drömmer om. Hon köper alla hans resonemang rakt av och försvarar honom alltid, även när det gäller sådant som hon själv närmast skäms över, som hans totalt misslyckade författarkarriär t.ex. Hennes egna drömmar, ambitioner och hennes egna begåvning verkar ha dött. Det är inte underligt att Indienresan, som borde bli en sådan härlig sista långresa innan småbarnsår och familjeliv, blir allt annat än en friktionsfri resa.

Karin Aspenström skriver igenkännbart och insiktsfull om tvivel och kval som säkerligen drabbar många par efter ett antal år tillsammans. Hon skriver också intressant om svårigheterna med att uppnå en verkligt jämställd relation och om hur lätt det är att åsidosätta sina egna intressen och framtidstankar för att få en relation att rulla på smidigare – en fälla som kvinnor oftare än män tycks hamna i. Tyvärr slarvas berättelsen i mitt tycke bort i en serie osannolika och skruvade händelser. Jag hade gärna sett Aspenström utveckla ämnet mer och kanske skriva om hur man kan återfinna sig själv och komma vidare i en sådan här relation, som länge har drivits framåt av främst den ena parten. Istället rusar paret iväg på resa i sällskap med en random psykopat som de båda ömsom tycks attraheras av något otroligt och ömsom verkar sky som pesten. Absolut ingenting övertygar om varför de väljer att styra om sin resa så att de kan följa honom på hans äventyr. Det finns även annat som jag tycker haltar och sista halvan av boken lyssnade jag på ljudboken med ett ganska svalt intresse, ärligt talat. Synd på en så lovande bok och så intressanta teman!

Utan dina andetag av Karin Aspenström
Utan dina andetag av Karin Aspenström

Om Karin Aspenström och Utan dina andetag

Karin Aspenström (född 1977) är en svensk författare, som bland annat har skrivit ett antal deckare med infiltratören Peter Rätz i huvudrollen. Aspenström skriver också manus för film och TV. Hon har en hemsida.

Uppläsare: Callin Öhrvall Delmar.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Lind & Co).
Antal sidor: 226 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 9789174619140, 978-91-7461-703-0.
Andras röster: Bina’s books, Bokhora, Boktokig, Stories from the city.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

Jag tänker på hur snygg han är. Snyggare nu än när vi möttes. Munnen bred och profilen rak. Manlig, fast ingen av oss egentligen gillar det ordet. Ögonen har små rynkor, de har djupnat sedan han fyllde trettio. Den ljusa luggen hänger ner över ögat och en impuls att stryka undan hårtestarna kommer över mig, men jag håller tillbaka.

När Evelyn tänker på sin och Eriks relation tänker hon på det perfekta paret. Så jämställda. Medvetna. Hon vet att de hör ihop. Har gjort det i tio år. När de gifter sig och skaffar barn tänker Erik ta Evelyns efternamn och halva föräldraledigheten, det är båda överens om.
Först ska de bara göra den där långresan de så länge har pratat om: Två månaders kringflackande i Indien, genom söderns landskap av stränder och kokospalmer, sedan norrut mot Himalayas karga berg.
Den här resan ska bli en nystart i deras förhållande; Evelyn är övertygad om det.

Utan dina andetag är en roman om tvåsamhet och ensamhet.
Om drömmar, förväntningar och det svåra i att upptäcka att livet inte blev som man hade tänkt sig.”

En droppe midnatt: en familjebiografi

En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Jason Diakité  har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.

När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia.  Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.

Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.

Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.

En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.

Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Om Jason Diakité och En droppe midnatt

Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.

Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.

Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”

I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”

Hemmet

Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.

För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.

Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.

Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.

Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!

Citerat ur Hemmet

”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.

Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.

”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Om Mats Strandberg och om Hemmet

Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin CirkelnEld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman.  Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.

Uppläsare: Johan Ehn.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 338 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-307395-8, 9789113073934.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Med näsan i en bok, Stories from the city, Vargnatts bokhylla.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”