En paus från ljudboksapp. Kanske måste man ha Storytel/BookBeat/Nextory. Kanske inte.

Jag lyssnar på en hel del ljudböcker i mobilen och sedan ett antal år tillbaka har jag främst lyssnat genom en ljudboksapp. Det finns många aktörer som erbjuder abonnemang på strömmade ljudböcker (och e-böcker). Jag har betat av BookBeat, Storytel, Nextory och Mofibo (som köptes upp av Storytel för något år sedan och lades ned). Jag har tyckt bra om  allihop (även om de har lite varierande utbud) – apparna är lättanvända, snygga och inspirerande. Framför allt har jag uppskattat att alldeles purfärska och spännande böcker har funnits bara ett klick bort.

Krokas av Elin Olofsson
Krokas av Elin Olofsson i BookBeat-appen

Någonting som alltid har fascinerat mig är dock priset. Av en slump 😉 har samtliga jämförbara abonnemang kostat 169 kr/mån (helt nyligen sänkte dock BookBeat priset till 149 kr/mån). Det är egentligen mer än vad jag tycker är helt rimligt, med tanke på vad det kostar att t.ex. ha Spotify premium eller abonnemang för strömmade filmer & TV-serier. Jag har i och för sig råd att betala 169 kr/mån, men jag hade eventuellt prioriterat annorlunda om jag hade varit student, haft barn, varit pensionär eller varit sjukskriven. Nu tänkte jag hur som helst avstå från betal-appar ett tag. Varför? Jo:

  1. Jag har haft ett samarbete med BookBeat, men nu har det gått ut, och då känns det lägligt att säga upp och börja med något annat. Jag har verkligen gillat BookBeat och jag har inte haft något ont att säga om de andra aktörerna heller, men min erfarenhet är att det aldrig lönar sig att vara en ”trogen kund”. Prenumerationer är till för att sägas upp. Hur gärna man än vill ha de där prenumerationerna så måste man säga upp dem med jämna mellanrum, för annars får man aldrig ta del av ”välkommen tillbaka!”- eller ”prova på!”-kampanjer.
  2. I år har jag tydligen bara läst två e-böcker på mobilen. Jag läser morgontidningen i mobilen och tycker inte att jag har tid/lust att läsa så mycket mer än så på den enheten. Det är med andra ord ganska poänglöst att betala för tillgång till e-böcker som jag ändå inte läser…
  3. Jag har hittills i år lyssnat på 16 ljudböcker. För samma kostnad som 8 månades lyssning i ljudboksapp hade jag kunnat köpa ca 11 topplisteljudböcker. Det kanske framstår som glasklart att jag ”tjänar” på att ha en bokapp istället för att köpa böckerna separat, men det är faktiskt inte givet att det lönar sig att betala för en app, särskilt inte om man, liksom jag, gärna lyssnar & läser lite äldre böcker (de är ofta billigare än topplistan & nyheterna).
  4. Nu för tiden har faktiskt även biblioteket en ljudboksapp värd namnet (Biblio) och i den kan man lyssna på 4 böcker i månaden och till och med ha dem nedladdade offline. Det enda det kostar mig är den skatt jag betalar. 🙂 Det här gäller mig, som bor i Umeåregionen, men Biblio, eller andra tjänster för lån av ljudböcker, finns säkerligen även i andra delar av Sverige (med lite olika utbud och begränsningar i antalet lån). Obs: jag har förstått från säkra källor att Biblio inte är så bra (särskilt inte med avseende på utbudet), men äh! Det är förmodligen en tillräckligt bra tjänst för att förtjäna en ärlig chans!
  5. Ljudboksapparna, särskilt Storytel, verkar mer intresserade av andra målgrupper än den jag tillhör. Några anledningar till att abonnemangen kostar så mycket som de gör är för att en hel del av pengarna går till att expandera och till att utveckla nya produkter, produkter som känns irrelevanta för mig, men som såklart är tänkta att locka nya målgrupper. Storytel producerar t.ex. sina egna ”Originals”-serier, med följetonger som släpps säsongsvis, superkomprimerade snabbversioner av populära böcker (”brief”) och podcastliknande dokumentärer (”dox”). Storytel är särskilt duktiga på att producera eget material, men varenda ljudboksapp kommer troligen att gå i deras fotspår inom kort. Min farhåga är att ljudboksapparna främst kommer att lyfta fram sitt plattformsexklusiva material, medan ”vanliga” böcker blir ett lull-lull vid sidan av. Alla om har försökt hitta någon vettig film på Netflix förstår vad jag menar… 😉 Jag gillar inte den utvecklingen och jag har, för den delen, ingen lust att betala extra för en dussindeckare i följetongformat eller ett podcastliknande avsnitt ”true crime”. Faktum är att jag helst läser ”vanliga” böcker. Och det är knappast de där ”vanliga” böckerna som apparna kommer att tjäna pengar på i framtiden.
  6. Jag vet inte riktigt hur/när/varför, men min podcastapp är just nu sprängfylld av poddar som jag inte hinner lyssna på. Jag har funderat tio varv på vad som har hänt, men jag vet inte! Hur hann jag lyssna så mycket förr i tiden?! Jag skulle i princip behöva en ljudbokspaus för att lyssna ikapp lite. Bland annat har jag flera Radioföljetonger som ligger och väntar och det är ju också en form av ljudböcker, som man dessutom får tillgång till gratis (förutom att man troligast betalar avgift till Radiotjänst).

Det här blev ett långt inlägg..! Men jag tänkte att det kunde vara kul att posta något som är en liten motvikt till all den reklam som skriks ut för de här betal-apparna vid varje busshållplats, i varje TV-apparat och hos varje stor influencer. Nu blir det här såklart lite patetiskt eftersom jag själv har gjort reklam för en av de här apparna (jag har som sagt haft ett längre samarbete med BookBeat). Jag har ju också verkligen använt och haft en enorm glädje av ljudboksappar och har absolut ingen anledning att kritisera någon av de här aktörerna. Det här handlar absolut inte om det.

Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf
Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf i BookBeat-appen.

Jag vill bara lyfta fram att det allra viktigaste egentligen är själva böckerna och själva läsningen/lyssningen. Det finns faktiskt flera alternativ till att lyssna via betal-appar, även om de här alternativen kanske inte marknadsför sig själva lika effektivt som apparna. Sedan behöver det inte vara så att de här billigare alternativen är bättre eller rimligare, men det kanske kan vara trevligt att påminna sig om att de ens finns. Jag misstänker att en och annan har ett gammalt ljudboksabonnemang som bara rullar på. En fråga man kan ställa sig är hur många ljudböcker man hade kunnat köpa för samma summa? Och hur många av de ljudböckerna som finns på biblioteket…

1793 av Niklas Natt och Dag
1793 av Niklas Natt och Dag i BookBeat-appen.

Jag hör till den kategori människor som tycker att man bör vara lite skeptisk till konsumtion i allmänhet. Visst kan det vara kul att köpa en massa grejer och tjänster, men handen på hjärtat behöver vi sällan ens en bråkdel av allt vi skaffar oss (många har heller inte råd!). Det kan, av många skäl, vara värt att fundera kring det, tycker jag. Sedan är det såklart lite kluvet, för i slutändan finns det ju förlag och författare som måste tjäna sina pengar någonstans, så självklart kan man tycka att de här apparna tillför mycket gott. Det har trots allt visat sig att många är villiga att öppna plånboken för just sådana här appar, men att det är ganska få som är villiga att lägga liknande summor på böcker från bokhandeln.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani i BookBeat-appen.

Nu har jag i alla fall punktat upp några argument som i alla fall motiverar mig att ta en paus från betal-appar. Kanske får den någon annan att reflektera över hur mycket hen egentligen använder sin app. Kanske får den någon att rent av skaffa en sådan här app. 🙂

Själv kanske jag blir så frustrerad över Biblio, poddar och köpeböcker att jag är tillbaka hos BookBeat inom en månad. 😉 Men äsch. Hur länge tror du att jag håller ut? 🙂

Män visar kuken för mig

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer.

Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.

Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!

Citerat ur Män visar kuken för mig

”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.

Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”

Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer

Män visar kuken för mig

Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.

Caroline Hainer

Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.

Förlagets beskrivning

”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?

I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”

Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

Återstoden av dagen

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.

Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.

Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den  jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan.  Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata ”blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.

Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.

Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.

Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Återstoden av dagen

Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.

Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.

Förlagets beskrivning

”Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”

Stenarna skola ropa

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.

Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.

Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.

Stenarna skola ropa

Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5  h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.

Ruth Rendell

Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.

Förlagets beskrivning

”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”

Vi som överlevde

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde

Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

Förlagets beskrivning

”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”

”Ljudboksproducenter med viss pappersutgivning”

Det märks verkligen att bokbranschen är i förändring. Jag har skrivit flera inlägg om appar för ljudböcker och om hur allt fler böcker skrivs direkt för ljudboksformatet. I ett av mina senaste inlägg på temat så nämner jag Bonnier bookery, som är Bonniers satsning för att ge ut nyskrivna, digitala kortromaner (en snajsig omskrivning för att få ut dialogdrivna dussindeckare och liknande berättelser till ljudboksappar). Det verkar som att Bonnier bookery är en riktig storsatsning. DN skrev här om veckan om att inflytelserika personer har börjat gå från Bonnier efter det som många uppenbarligen upplever som en rejäl och ovälkommen omsvängning i utgivningen. Svårlyssnade böcker, som faktaböcker, får stå tillbaka när Bonnier drar på stort för att producera lättlyssnat material som tilltalar den stora massan. Det beskrivs också i DN-artikeln hur den litterära chefen inför personalen ska ha beskrivit att förlaget ”inom några år förmodligen kommer vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning”. Tydligen var detta rätt rejält ryckt ur sitt sammanhang, men på något sätt är det en rätt träffande beskrivning för det man som läsare lätt kan se framför sig.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Tre stora ljudboksaktörer har utkristalliserats sig de senaste åren: BookBeat (som är Bonnierägt), Storytel (giganten som förresten har köpt det anrika förlaget Norstedts – och alltså redan är en ljudboksproducent med en viss pappersutgivning(!)) och Nextory. Viss konkurrens kommer nu från Bokus, som precis har lanserat sin tjänst Bokus Play. Det nydanande med Bokus Play är att de erbjuder ett basabonnemang. För den som nöjer sig med att lyssna på 1 bok i månaden så går det att prenumerera för 89 kr/mån. Den som vill lyssna på ett obegränsat antal böcker får betala 169 kr/mån. Det verkar vara skrivet i sten att det ska kosta 169 kr/mån att prenumerera på ljud- och e-böcker i mobilen, för det är exakt den summan som såväl BookBeat, Storytel och Nextory tar för sina tjänster. Kampen om kunden handlar inte om prispress utan om utbudet av just det där egenskrivna, dialogdrivna och lättlyssnade som folk förväntas vilja lyssna på medan de står och diskar eller drar en dammsugare genom lägenheten. Framför allt Storytel och Bonnier satsar kraftigt på detta och det är tydligen något som kunderna verkligen lockas av.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Folk betalar alltså glatt sina dryga 2000 kr/år för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Samtidigt sitter det långt inne att ens köpa en pocket när läslusten faller på. Medan intäkterna från bokapparna skenar (förra året sågs en intäktökning på 50 %) så dalar bokförsäljningen (ner med 4,5 % förra året). Money talks och det är i ljudböckerna som pengarna finns. Sett i det ljuset förstår man vad förlagen måste satsa på för att överleva.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Det man undrar är dock vem (och varför) som ska ge ut allt det där andra, det svårlyssnade, det smala. Jag använder själv en bokapp för att lyssna på ljudböcker och jag tycker att det är hemskt smidigt (i mars lyssnade jag på 7 ljudböcker, så jag är väl något av en storkonsument dessutom…). Men jag kan också säga att de böcker som finns i min apps topplista, till största delen är böcker som jag inte har någon som helst lust att lyssna på. 8 av de 10 böcker som ligger överst på topplistan är deckare och deckaren är en genre som har roterat så många varv runt sig själv att jag nu för tiden mest förknippar den med nyckelord som ”kliché” och ”floskler”. Jag skulle beskriva det som att jag har en bred boksmak, men jag kan helt klart säga att den här typen av böcker och texter som det nu satsas på, och som de flesta tydligen lyssnar på, är precis den typen av böcker och texter som jag scrollar förbi. Bokapparna får mig att känna mig som en finkulturell kärring, faktiskt. Jag är helt klart inte i deras målgrupp. Frågan är vad sådana som jag ska lyssna på om några år? Eller vad vi i så fall måste betala för att någon fortfarande ska kunna ge ut det vi vill läsa?

Paris passion

Paris passion av Eva Swedenmark är en bok om drömmen om frihet och skrivande i 60-talets Paris (och Algeriet). Man får verkligen en känsla för hur det var. Tiden. Politiken. (Den fria?) kärleken. Betyg: 4 silverbroscher av 5.

Paris passion av Eva Swedenmark
Paris passion av Eva Swedenmark

Paris passion är en roman som är baserad på Ewa Swedenmaks egna liv. Jag kan erkänna att jag faktiskt rörde till det till en början och trodde att det här rent av var en biografi. Det var långt in i boken som jag plötsligt kom på att boken handlar om en Lena och att författaren faktiskt heter Eva, och även om Eva, precis som bokens Lena, har vuxit upp i Sundsvall och sedan hamnar i Paris på slutet av 60-talet och börja frilansa som journalist, så är Paris passion trots allt ”bara” en roman. För mig är det dock ett gott betyg att jag rycktes med och trodde att boken var helt självbiografisk. Det finns nämligen någonting väldigt autentiskt över den här berättelsen och det känns kul, när man nu inte alls var med på den tiden själv (jag föddes 20 år senare).

Lena är ung och drömmer om att skriva. I Paris. Och det är dit hon åker med sin livskamrat David, med vilken hon alltså har ett fritt och öppet förhållande. Kärleken är fri. Allt är fritt och världen ligger öppen framför dem. Jag vet inte hur många av de som var med under den här tiden som faktiskt känner igen sig i det här porträttet som Swedenmark målar upp, men jag tycker verkligen att Swedenmark fångar någonting: en anda, en tid, ett politiskt samtal som liksom pågår överallt. Det är intressant att följa Lena i Paris och när hon så småningom tar sig vidare till Algeriet för nya berättelser att skildra och skicka till tidningarna i Sverige. Jag vet inte om jag blir inspirerad, men jag tycker om att höra om hennes orädda, unga, nyfikna hunger efter alla dessa möten och berättelser som hon vill skildra. Intressant är också hur hon försöker navigera i den här tiden då hon själv upplever sig som så frigjord och fri, medan omvärlden på så många håll behandlar kvinnor på ett helt annat sätt än vad hon själv förväntar sig. Lena vill i flera fall berätta om just kvinnors situation, samtidigt som man som läsare paradoxalt nog ser vilken knepig och utsatt sits hon själv sitter i.

Jag tycker att Paris passion var ett både tankeväckande och intressant litet tidsdokument. Idag, när det blåser högervindar och populistiska partier vinner mark, så känns det närmast främmande att det fanns en tid när vänstervindarna var så starka som de faktiskt var under slutet av 60-talet. Det är intressant och väcker tankar om vad någon i framtiden skulle kunna skriva om vår tid. Det var också länge sedan jag läste en bok med så tydlig skildring av en tid som Paris passion och allt känns både insiktsfullt och väl skildrat. Samtidigt är Paris passion förstås en roman som kretsar kring Lena och vad hon möter i sitt unga vuxna-liv och kärleksliv och det är på många sätt tidlösa teman.

Paris Passion

Uppläsare: Kerstin Andersson.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Ordberoende förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Word Audio Publishing).
Antal sidor: 292 (ca 7, 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7523-836-4, 978-91-87595-53-0.

Eva Swedenmark

Eva Swedenmark (född 1944) är en svensk författare och journalist, som har skrivit ett stort antal romaner, barnböcker, fackböcker och pjäser. Hon är också en av författarna bakom pseudonymen Emma Vall. Eva Swedenmark har en blogg och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”Det är en tid av politisk hetta i slutet av sextiotalet. Lena och David reser till Paris för att leva på ett nytt sätt, fria och starka i sitt skrivande. Tillsammans ska de erövra världen, som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Livet som frilansande journalist i Paris fylls av möten och intervjuer med omtalade författare, studenter och politiker. Men tillvaron blir också hårdare än Lena trott och relationen med David påverkas av deras olika syn på fri kärlek.

I det nyligen befriade Algeriet hoppas de två komma nära varandra igen. Men ett passionerat möte med en svarta panterledare och ett brutalt överfall gör att Lena ifrågasätter allt. Vilken väg ska hon välja för att hitta hem?

EVA SWEDENMARK levde i slutet av sextiotalet i Paris och arbetade som frilansjournalist. Sedan mitten av nittiotalet har hon publicerat ett fyrtiotal böcker.

Paris Passion är inspirerad av hennes eget liv. Mötena med personer som Jími Hendrix, Gisèle Halimi, Olof Palme, Eldridge Cleaver, resorna ut i världen. Romanen skildrar liv, politik och passion i Stockholm, Paris och Alger under den turbulenta tiden i slutet av sextiotalet.”

Någonstans brister himlen

Någonstans brister himlen av Birgitta Olofsson Liljedahl är en historisk roman om syskonkärlek och om att våga slå sig fri. Tyvärr lyssnade jag på den distraherande ljudboksutgåvan, vilket drog ner betyget rejält för den här boken, som säkert hade upplevts som en väldigt fin och tänkvärd liten berättelse annars. Betyg: 2 skadade fåglar av 5.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Någonstans brister himlen utspelar sig i 20-talets Bohuslän, där Elis bor med sina föräldrar och systern Signe. En dag är Signe plötsligt borta och Elis anar att allting inte står rätt till. Det heter att Signe har träffat en man och försvunnit till honom, men ganska snart kommer sanningen fram och det visar sig att allt i familjen inte är vad Elis trott. Att Elis pappa kan förmörkas och bli aggressiv när han har druckit vet Elis redan, men vad detta har gett för konsekvenser i hans tidigare liv har han inte vetat förrän nu. När allt det nya har uppdagats för honom och det dessutom sker ytterligare en tragedi inom familjen så ger han sig av efter Signe.

Signe befinner sig i Höganäs, där hon så smått börjar smaka på livet i det framväxande, moderna samhället, som känns så annorlunda och mer lockande än den gamle fiskebyn där hon och Elis har vuxit upp. Elis vill inget annat än att få med sig Signe hem igen, men känner också att lockelserna i Höganäs hela tiden är för stora för systern.

Någonstans brister himlen är en berättelse som jag skulle beskriva som en fin liten historia om syskonkärlek och om att våga bryta sig loss från destruktiva strukturer (och att vara det syskon som blir lämnad kvar). Det är också en bok där tidsandan och längtan efter det moderna, känns tydlig. Ändå måste jag erkänna att boken lämnade mig rätt oberörd. Dels tycker jag att mycket i boken känns sökt och sentimentalt. Självklart vill alla författare förmedla känslor med sina texter, men här faller det ner i en del klichéer och hela upptakten till berättelsen känns ärligt talat lite ”för mycket”, med både Signes försvinnande och det andra dramatiska. Det största problemet med boken är dock uppläsningen. Uppläsaren har gett alla kvinnliga karaktärer en pipig, skör och gäll röst, som jag inte alls kan koppla till exempelvis Signe, som är en sådan stark och handlingskraftig person. Män pratar naturligtvis med basiga och brummiga röster. Jag har en hög toleransnivå när det kommer till ”dramatiserade” ljudböcker, men här är det draget för långt och inläsningen var så distraherande dålig att jag tappade hela berättelsen.

Den som känner sig lockad att läsa en historisk och ”snyftig” roman från 20-talets Sverige gör säkert rätt i att ge Någonstans brister himlen chansen, men läs i sådant fall en pappersbok eller e-bok!

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl

Någonstans brister himlen

Uppläsare: My Holmsten.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Historiska media), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Historiska media).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 978-91-7545-575-4, 978-91-7545-469-6.
Andras röster: Bina’s books, Boklysten, Boktanken, Hyllan, Kulturkollo.

Erika Olofsson Liljedahl

Erika Olofsson Liljedahl (född 1982) är en svensk författare och bibliotekarie. Hon är uppvuxen i Höganäs, där också hennes roman, Någonstans brister himlen (från 2017) utspelar sig. Utöver Någonstans brister himlen har Olofsson Liljedahl också skrivit barnböckerna Vinter på berättargränd och Sommar på berättargränd.

Förlagets beskrivning

”Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. Arbetet är slitigt och dagarna förutsägbara. När Elis äldre syster en dag försvinner uppdagas också en mörk familjehemlighet.

Elis hela värld rämnar, och han tar ett drastiskt beslut. Han plockar på sig familjens få slantar och lämnar barndomens saltstänkta klippor bakom sig.

Någonstans brister himlen är både ett tätt familjedrama och en gripande uppväxtskildring. Men det är också en berättelse om ett Sverige i förändring, om framtidstro och modernisering, och om dem som hamnar på efterkälken.

Erika Olofsson Liljedahl är bibliotekarie och har studerat vid Lunds författarskola. Detta är hennes imponerande debutroman.”

Mina bästa bokpoddar och poddar om språk

Här om dagen skrev jag ett inlägg om mina reafynd och då passade jag också på att tipsa om ett avsnitt av Förlagspodden, där bokrean faktiskt får en del kritik i ett av avsnitten… Kanske är det dags för ett inlägg med lite tips på poddar med litteraturanknytning? Här kommer mina favoriter just nu:

Arbetarlitteratur är en podcast som handlar om just arbetarlitteratur. Jag älskar sådana här nischade poddar! Just nu är podden lite mellan två säsonger, verkar det som, men har du inte lyssnat på den här podden tidigare så är det väl värt att dyka ner i arkivet för att få ta del av intressanta intervjuer med nutida arbetarförfattare, bokcirklande om klassisk arbetarlitteratur och besök på Statarmuseet. Och en hel del annat.

Bokcirkeln är egentligen inget eget radioprogram/podd utan en del av Lundströms bokradio i P1, men för den som endast vill lyssna på bokcirkelinslagen så finns de alltså så fiffigt utklippta från resten av programmet. Väl värt att lyssna på om man ändå är på gång att läsa någon av alla de böcker som har diskuterats i radion.

Dagens dikt. Jag älskar poesi, men tycker att dikter kan vara ”svårt”. Då är det en himla lyx att Dagens dikt finns som podd, för genom uppläsningarna tycker jag att poesi i allmänhet blir mycket lättare att ta till sig. Min favorituppläsare är Stina Ekblad, men här är det en stor variation i både poeter och uppläsare faktiskt.

Förlagspodden är en podd med ”bakom kulisserna” på förlagen. Här diskuterar Kristoffer Lind och Lasse Winkler bokbranschen och förläggarliv. Det är väldigt lite snack om aktuella böcker, vilket jag tycker är befriande faktiskt. Istället får lyssnaren ta del av en massa intressanta vinklar kring bokutgivning. Det är en nördig och nischad podd, men jag tycker den är väldigt intressant.

Hemmafru är en nystartad podd om hemmafrun. Fröet till den såddes tydligen under litteraturfestivalen Littfest här i Umeå, när författaren Kristina Sandberg och konstnären Sven Teglund samtalde kringTeglunds bok Ensamheten värst, som innehåller Teglunds mors dagböcker om hennes liv som hemmafru. Sandberg å sin sida har ju författat de omåttligt populära Maj-böckerna, om hemmafrun Maj, så hon har också haft anledning att fundera mycket över hemmafrun. Funderingarna har nu mynnat ut i en hel podcast. Visst är det fint att hemmafrun får ta ordentlig plats i kulturen, efter allt slit i det tysta?! Men har det här något med litteratur att göra? Ja, det tycker jag. Det är ju helt klart en podd som anknyter till Ensamheten värst och Maj-böckerna.

Hemmafru
Hemmafru

Lundströms bokradio är Sveriges radios litteraturprogram. Jag tycker att det är riktigt bra! Det är ett program med rätt balans – både seriöst och underhållande.

Mellan raderna är den enda boktipspodden jag följer just nu. Jag har följt miljoners poddar där entusiastiska läsare berättar om böcker de läser, men just nu tycker jag mig inte ha tid/lust till att följa så många poddar som jag kanske hade velat. Varför håller jag kvar vid Mellan raderna då? Jo, för att Karin Jihde och Peppe Öhman säger genomtänkta saker, håller en slags feministisk röd tråd i sina program och för att jag ofta tycker väldigt mycket om de böcker de läser och tipsar om.

Radioföljetongen & radionovellen är ljudböcker producerade av Sveriges radio. Kan man kanske säga. Här finns alltså böcker av vitt skilda slag, inlästa av olika skådespelare. Böckerna är indelade i avsnitt som alltid börjar med en liten resumé, så att man kan haka på även om det går ett tag mellan lyssningarna. Resuméerna kanske stör den som vill lyssna i ett svep, men jag gillar dem verkligen i alla fall! Jag tycker att det är väldigt lyxigt att Sveriges radio i princip ger bort en massa ljudböcker på det här sättet. Det enda man måste tänka på är att man måste ladda ned alla avsnitt man vill lyssna på, för rätt var det är så plockar de ner allting på grund av upphovsrättsskäl.

Språket är Sveriges radios program om *trumvirvel* språket! Det är alltså inte ett litteraturprogram, men språk och litteratur hör ju ihop, visst? Här svaras det på lyssnarfrågor och diskuteras vad ord och uttryck kommer ifrån. Väldigt intressant!

Vad lyssnar du på för poddar?

Podcasts
Podcasts