Tripprapporter

Tripprapporter av Tone Schunnesson
Tripprapporter av Tone Schunnesson

Det var länge sedan jag läste någonting så intensivt som Tone Schunnessons roman Tripprapporter. Boken kretsar kring ett berättarjag som är missbrukare och som läsare får vi följa henne till Thailand och vara med under hennes trippar. Det här är så långt från mig och mitt liv att det nästan är komiskt. Kanske just därför tycker jag att boken är väldigt fascinerande och kanske just därför uppskattar jag allt det röriga och alla forsande tankar som boken består av. För mig, som hur som helst inte vet hur det är att vara bäng, så ger bokens uppbyggnad något slags trovärdigt lager som får det att kännas autentiskt. Det gör också berättelsen berörande på sitt provocerande sätt.

Hur är det egentligen att onanera framför webcam och att sälja använda trosor för att försörja sig? Hur fixar man att ständigt svika folk runt omkring och att låna pengar av allt och alla och aldrig kunna betala tillbaka? Det finns ingenting glamouröst över det här livet. Det här är ingen drogromantisk berättelse, utan en bok som för mig känns väldigt rak och ärlig, rusande och smutsig.

Jag kan tänka mig att många har svårt att komma igenom boken. Det är en bok som vilar mycket på sin form och för många är den nog irriterande. Jag hör dock till de läsare som gillar den här typen av texter och jag uppskattade verkligen att få en glimt av den här främmande världen, även om den också får mig att känna mig väldigt blåögd och som om jag lever i ett gated community eller något. Den här boken liknar ingenting som jag har läst förut och karaktären, en drogande kvinna, är ingen som jag har mött i någon tidigare roman. Det här känns verkligen som en spännande debut!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktigt intensiv och oglamourös roman om en tjejs tripprapporter.

Betyg: 4 bladlusangripna växter av 5.

Om Tone Schunnesson och om Tripprapporter

Tone Schunnesson (född 1988) är en svensk författare som har utbildat sig på författarskolan på Biskops Arnö. Hon studerar också filosofi. Tripprapporter är hennes debutroman. Tone Schunnesson instagrammar under @tone4ever och twittrar under @schunnesson.

Uppläsare: Tone Schunnesson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 174 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789113073064, 9789113077499.
Andras röster: dagensbok.com, Flora, Läsresan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

””Jag är hel. Jag är en perfekt maskin, Gud har rört vid mig och sett mig i min olycka och sagt åt mig att leva som jag gör för att jag är hans perfekta dotter. Jag rör mig genom livet med min ensamhet och min övergivenhet och jag är stolt och stor, oövervinnlig, inget i livet kan bli fel för jag är perfekt. Jag är så vacker, jag är så vacker. Jag är ensam. Jag är ful, jag är så vidrig.”

Hon lever hela tiden på gränsen, utnyttjar andra och låter sig utnyttjas. Ständigt på jakt efter att komma undan folk hon är skyldig pengar försöker hon värja sig mot minnenas sentimentalitet genom att inte sluta dricka. Men ibland nyktrar hon till och tänker att det ändå finns någon som kan rädda henne. Kanske någon av dem hon trots allt älskar eller har älskat? Går det att bli räddad om man själv inte vet om man vill det?

Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter är en kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd.”

April i anhörigsverige: dagbok

April i anhörigsverige

April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.

Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.

Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.

Citerat ur April i anhörigsverige

”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”

April i anhörigsverige - Susanna Alakoski

Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski

Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.

Utgivningsår: 2015.
Antal sidor: 397.
Andra delar i serien: Oktober i fattigsverige.
Andras röster: Aftonbladet, DN, GP, Kristianstadsbladet, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”

Alakoski behövs & snart läser jag April i anhörigsverige

Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.

April i anhörigsverige

Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!

Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!

Sörja för de sina

Sörja för de sina - Kristina Sandberg

Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.

Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.

Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.

Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.

Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!

Boken är utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket.

Steglitsan

Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.

Zack

Zack - Mons Kallentoft, Markus LuttemanZack jobbar på en speciell utredningsenhet för grova brott, men på kvällarna lever han ett annat liv. Då hänger han med vänner som inte lever enligt lagboken och droger är ingen ovanlighet.

Det här är Kallentofts och Luttemans första bok om Zack; en serie de kallar Herkulesserien, vilket syftar på att boken och de planerade kommande delarna är inspirerade av Herkules stordåd (det här läste jag i baksidestexten och hade faktiskt ingen aning om medan jag lyssnade!). Det är dessutom deras första boksamarbete och det första jag läser av författarna. Jag har faktiskt ingen vidare koll på deras övriga böcker, men Kallentoft är ju en populär deckarförfattare och Lutteman har bl.a. skrivit Patrik Sjöbergs biografi.

I den här boken utreder Zack och hans kollegor en serie mycket grova brott: fyra asiatiska kvinnor har hittats döda i en lägenhet och spåren efter deras mördare leder till en salong för thaimassage. De tar in salongens ägare till förhör, men hon är mycket fåordig. Kort därefter dumpas salongsägaren av utanför akuten. Hon är stympad och allvarligt skadad – tecken tyder på att hennes ben har blivit avslitna av vargar. Så fortsätter jakten på mördarna och den som utsatt salongsägaren för en sådan grov hämnd. För Zack blir det svårt att hålla ihop. Han har svårt att sova, drogerna håller honom vaken, och han blir mer och mer sliten medan jakten pågår och fallet blir mer och mer krävande.

Det är rått och med bitvis lite väl grova våldsscener, faktiskt. Men visst är det spännande och som spänningsroman är det också underhållande. Jag vet inte om jag kommer orka med ytterligare nio böcker i samma serie, men i genren tycker jag faktiskt att det här var en riktigt bra bok. En och annan deckarklyscha finns här (verkligen!), men jag har överseende! När jag läste om Herkuleskopplingen kunde jag till och med köpa det bisarra med att bussa vargar på människor.

Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är NT och Deckarhuset.

Mig äger ingen, filmen

Här om dagen såg jag filmatiseringen av Mig äger ingen. Lite grann känns det underligt med en filmatisering av en självbiografisk bok. Jag vet inte riktigt varför..

Det var länge sen jag läste Åsa Linderborgs bok om sin alkoholiserade arbetarpappa som gör så gott han kan, men som inte räcker till när han blir ensamstående. Jag kommer inte ihåg några detaljer om boken, men minns den som en stark läsupplevelse.

Filmen är långsam, väldigt långsam, men skådespeleriet är fantastiskt och budskapet går fram. Tycker det var en bra film!

Himmel

Fredrik och Louise lever i överklassens lyx. Om dagarna jobbar Fredrik på sitt arkitektkontor och under lediga stunder älskar han att åka ut till galoppbanan för att beundra den häst han har köpt dyrt. Louise tror sig veta att Fredrik är otrogen med sin sekreterare, men är själv, paradoxalt nog, ständigt otrogen. Yngsta dottern bor hemma och presterar inte tillräckligt bra i skolan för att de ska känna sig nöjda. Därför har de ordnat så att Lena, till vardags SFI-lärare, ger privatundervisning.

Lena har en tung börda att bära på. Hennes man, Janson, har fått ett återfall i sitt spelmissbruk och riskerar att rasera det lilla de har kvar i form av materiella ting. Han är arbetslös och Lena får slita för två. Deras son är också på glid och kommer hem med nya mobiltelefoner som Lena inte förstår var de kommer ifrån.

Två av Lenas SFI-elever är Amir och Parvaneh. Parvaneh har precis brutit upp från ett misshandelsförhållande och har startat ett nytt liv. Hon längtar tillbaka till sin hemstad i Iran och bekymrar sig över att hennes syster och föräldrar, som är kvar i Iran, hela tiden ger henne skuldkänslor när hon ringer dem. Amir har också mycket med sig i bagaget, men nu träffar han Parvaneh och blir förälskad.

Flygt låter berättelsens huvudpersoner stöta på varandra, men de återgår snabbt till sina egna berättelser, precis som att vi dagligen ser och träffar på människor som vi inte känner och aldrig träffar igen. Louise och Fredriks värld är en annan än Amir och Parvanehs eller Lena och Jansons, men ändå har alla sina bekymmer, drömmar och funderingar. Jag tycker att det är ett kul grepp att väva ihop de här berättelserna, men samtidigt blir det också relativt snabba nedslag hos varje huvudperson och när jag hade lyssnat klart på ljudboken kände jag egentligen att jag gärna hade velat veta mer om dem.

Ljudboken finns att köpa hos t.ex. Bokus eller Adlibris.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.

Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.

Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).

Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.

Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är den första ungdomsboken som jag läser av Joyce Carol Oates. Mycket från hennes skrivande och berättande känns här igen från vuxenromanerna, men det känns också att det är en bok som inte i första hand riktar sig till vuxna. Det är inte bara det att boken rör sig kring en ung tjej, utan det känns också i språket att det är lite enkelt för att vara Oates. Jag tycker ändå att det är en fin bok, som fortfarande känns ytterst viktig och ytterst bra.

Huvudpersonen heter Jenna och har nyss flyttat hem till sin moster med familj. Hon har nyligt varit med om en svår bilolycka, där mamman omkom, och hela livet är uppochner. Saknaden efter mamman och skuldkänslor efter den olycka hon varit med i, får henne att söka tröst i receptbelagda mediciner, och snart har hon hittat en ny vän, som också tar narkotika. Hon slits mellan rätt och fel, mellan att känna skuldkänslor för vad hon utsätter sin moster och morbror för och att känna att det inte spelar någon roll, för hon är ändå inte värd att vara älskad. Jag tror att vilken ung person som helst kan känna igen sig i alla inre konflikter som Jenna drabbas av, även om man inte har upplevt så dramatiska saker som Jenna.

Vad jag också gillar med den här boken är att den, precis som titeln antyder, slutar hoppfullt och bra. Jag respekterar verkligen Oates för att hon gärna skriver böcker på det sättet. Det är så vanligt att författare väljer att grotta ned sig i dystra och svåra ämnen och glömmer bort att det kan finnas en ljusning också. Oates gör inte så. Hon lyckas gång på gång skriva viktiga böcker, som slutar lyckligt utan att vara alltför Hollywoodaktiga.

Fin bok! Jag är glad att ni tipsade mig om den! 🙂 Härnäst kommer jag dock inte läsa någon av de andra böckerna ni röstade på, för jag har precis börjat läsa Vi i villa, som är en bokcirkelbok. Sedan ska jag nog läsa Timmarna! Det är faktiskt hög tid att jag börjar beta av min bokhög… (det inlägget är från december och jag har plockat på mig ännu fler biblioteksböcker sedan dess :P).