Hemmet

Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.

För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.

Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.

Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.

Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!

Citerat ur Hemmet

”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.

Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.

”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Om Mats Strandberg och om Hemmet

Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin CirkelnEld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman.  Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.

Uppläsare: Johan Ehn.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 338 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-307395-8, 9789113073934.
Andras röster: HyllanJohannas deckarhörna, Med näsan i en bok, Stories from the city, Vargnatts bokhylla.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.

På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.

Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.

Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”

Handbok för städerskor

Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.

Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.

Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.

Citerat ur Handbok för städerskor

”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.

En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.

Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”

Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor

Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.

Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.

Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.

USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”

Bara du finns

Bara du finns av Jenny Holmberg är en fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, föräldraskap. Och våld. Betyg: 4 sega engelsklektioner av 5.

Bara du finns av Jenny Holmberg
Bara du finns av Jenny Holmberg

Anna och hennes son Benjamin har flyttat omkring de senaste åren, men nu har de flyttat tillbaka ”hem” till den där stad där Anna har vuxit upp. Det framgår tidigt att hon bär på något tungt i bagaget, en svår upplevelse som har gjort det svårt för henne att återvända.

Anna jobbar som lärare och en av hennes elever är Niklas, Nike kallad. Han hör till skolans lilla ”ligistgäng”, gänget som repar bilar på parkeringen och som inger respekt, eller skräck kanske, hos de flesta. Anna ser dock rakt igenom Nike och förstår att han har någonting mjukt och fint inom sig. Nike å sin sida blir helt tagen av Anna så fort de möts. Snart kommer det visa sig att Nike lever under riktigt trassliga förhållanden med en missbrukande mamma och våld i hemmet. Anna tar honom under sina vingar och han får flytta in hos henne. Det visar sig snabb att Anna och Nike verkligen behöver varandra i sina liv.

Berättelsen om Anna och Nike vävs ihop lite löst med berättelsen om Olle, den man som har gjort Anna illa en gång i tiden och som utan sin vetskap är pappa åt Annas barn. Olle bor sedan många år i London med sin sambo. Snart väntar bröllop och Olle hoppas på att det ska ge honom någon slags ro. Han drivs nämligen av tankar och drifter som han inte kan kontrollera. Han är våldsam, kan inte sluta dras mot kvinnor, kan inte sluta göra dem illa.

Bara du finns är en lite spretig, men ändå väldigt fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, ja, och om våld. Ibland önskar jag att den hade fokuserat på något av ämnena istället för att spreta så mycket. Författaren skrapar på ytan till flera verkligt intressanta ämnen, som jag egentligen inte har läst om i någon annan bok och gärna hade fått mer av. Jag tänker dels på Olle och hans våldsamhet; det hade varit intressant att få tränga djupare och kanske se något mer av vad som driver människor till att bli så ondskefulla och vidriga som han faktiskt är. Sedan tänker jag kanske främst på relationen mellan Anna och Nike, där det under ytan bubblar en förbjuden kärlek. Holmberg har nog haft som idé att skriva om olika ingångar till föräldraskapet, t.ex. att få ett älskat barn från någonting så fruktansvärt som en våldtäkt, eller att få ett barn med en partner men inte klara av att vara en mamma åt det, och några olika aspekter av vad som är kärlek och vad som inte är det. Att våld och kärlek inte hör ihop är enkelt, men den här tabubelagda kärleken då? Det känns helt nytt för mig att få läsa om en vuxen kvinna och en knappt mycket mer än byxmyndig kille som blir förälskade i varandra, så det hade hon gärna fått utveckla ännu mer.

Jag tycker att det är en tänkvärd och lättläst berättelse. Det märks dock att författaren är mycket förtjust i sina romankaraktärer och ibland framstår de därför lite klichéartade. Det finns också en och annan detalj i berättelsen som inte känns helt trovärdig och en och annan detalj som känns direkt sökt. Ändå! Läsvärd och fin bok!

Citerat ur Bara du finns

”Hade han någonsin sett på en kvinna så? Det var inte svårt för honom att svara sig själv. Han hade aldrig någonsin känt behovet av att inte släppa en annan människa med blicken. Han ville hålla henne kvar. Och han visste varför.

Hon såg honom. Det var hennes ögon, hennes intensiva blick. Den gick rakt in i honom, inte igenom som en röntgenmaskin, utan in i honom. Han upptäckte att där inte fanns någonting han inte ville att hon skulle se, ingenting att dölja. Han önskade att hon skulle se på honom hela tiden.”

Bara du finns av Jenny Holmberg
Bara du finns av Jenny Holmberg

Om Jenny Holmberg och om Bara du finns

Jenny Holmberg (född 1982) är en svensk journalist och författare som sedan 2013 också är verksam som präst. Bara du finns (2012) är hennes debutbok.

Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 323.
ISBN: 978-91-86649-32-6.
Andras röster: Kulturbloggen, PocketloverSladdertackans bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”I tio år har Anna varit på flykt. Gång på gång har hon ryckt upp sonen Benjamin med rötterna, och sett honom krympa lite för varje nytt ställe som de flyttat till. Nu är de tillbaka i staden där allt började, och trots att hennes förflutna ständigt riskerar att göra sig påmint vågar Anna för första gången hoppas på ett nytt liv.

Olle har börjat tröttna på sin ofrivilliga exil i London. Ingenting har blivit som han har tänkt sig det, och det stora genombrottet som musiker tycks fortfarande vara precis utom räckhåll. Full av tvivel håller han sig krampaktigt fast vid Evelyn, kvinnan som han hoppas ska kunna rädda honom från honom själv och det mörker som ständigt hotar att ta överhanden.

Nike sover på parkbänkar, eller bra nätter, på soffan hos någon kompis. Hemma hos hans alkoholiserade mamma är det omöjligt att vara. Men när sista högstadieåret börjar står en ny, ung lärarinna framför klassen, och något helt nytt börjar gro inom Nike.

Under ett dramatiskt år vävs Annas, Olles och Nikes liv samman och vi får följa dem på vägen mot katastrofen. Bara du finns är en berättelse om längtan efter tillhörighet, om den stora kärleken och det största sveket, men också om våra mörkaste hemligheter och begär.”

Sprängskiss av en jaktberättelse

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.

I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.

Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse

”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.

Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.

Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse

Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.

Förlagets beskrivning

””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.

Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”

Tripprapporter

Tripprapporter av Tone Schunnesson
Tripprapporter av Tone Schunnesson

Det var länge sedan jag läste någonting så intensivt som Tone Schunnessons roman Tripprapporter. Boken kretsar kring ett berättarjag som är missbrukare och som läsare får vi följa henne till Thailand och vara med under hennes trippar. Det här är så långt från mig och mitt liv att det nästan är komiskt. Kanske just därför tycker jag att boken är väldigt fascinerande och kanske just därför uppskattar jag allt det röriga och alla forsande tankar som boken består av. För mig, som hur som helst inte vet hur det är att vara bäng, så ger bokens uppbyggnad något slags trovärdigt lager som får det att kännas autentiskt. Det gör också berättelsen berörande på sitt provocerande sätt.

Hur är det egentligen att onanera framför webcam och att sälja använda trosor för att försörja sig? Hur fixar man att ständigt svika folk runt omkring och att låna pengar av allt och alla och aldrig kunna betala tillbaka? Det finns ingenting glamouröst över det här livet. Det här är ingen drogromantisk berättelse, utan en bok som för mig känns väldigt rak och ärlig, rusande och smutsig.

Jag kan tänka mig att många har svårt att komma igenom boken. Det är en bok som vilar mycket på sin form och för många är den nog irriterande. Jag hör dock till de läsare som gillar den här typen av texter och jag uppskattade verkligen att få en glimt av den här främmande världen, även om den också får mig att känna mig väldigt blåögd och som om jag lever i ett gated community eller något. Den här boken liknar ingenting som jag har läst förut och karaktären, en drogande kvinna, är ingen som jag har mött i någon tidigare roman. Det här känns verkligen som en spännande debut!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en riktigt intensiv och oglamourös roman om en tjejs tripprapporter.

Betyg: 4 bladlusangripna växter av 5.

Om Tone Schunnesson och om Tripprapporter

Tone Schunnesson (född 1988) är en svensk författare som har utbildat sig på författarskolan på Biskops Arnö. Hon studerar också filosofi. Tripprapporter är hennes debutroman. Tone Schunnesson instagrammar under @tone4ever och twittrar under @schunnesson.

Uppläsare: Tone Schunnesson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 174 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789113073064, 9789113077499.
Andras röster: dagensbok.com, Flora, Läsresan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

””Jag är hel. Jag är en perfekt maskin, Gud har rört vid mig och sett mig i min olycka och sagt åt mig att leva som jag gör för att jag är hans perfekta dotter. Jag rör mig genom livet med min ensamhet och min övergivenhet och jag är stolt och stor, oövervinnlig, inget i livet kan bli fel för jag är perfekt. Jag är så vacker, jag är så vacker. Jag är ensam. Jag är ful, jag är så vidrig.”

Hon lever hela tiden på gränsen, utnyttjar andra och låter sig utnyttjas. Ständigt på jakt efter att komma undan folk hon är skyldig pengar försöker hon värja sig mot minnenas sentimentalitet genom att inte sluta dricka. Men ibland nyktrar hon till och tänker att det ändå finns någon som kan rädda henne. Kanske någon av dem hon trots allt älskar eller har älskat? Går det att bli räddad om man själv inte vet om man vill det?

Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter är en kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd.”

April i anhörigsverige: dagbok

April i anhörigsverige

April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.

Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.

Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.

Citerat ur April i anhörigsverige

”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”

April i anhörigsverige - Susanna Alakoski

Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski

Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.

Utgivningsår: 2015.
Antal sidor: 397.
Andra delar i serien: Oktober i fattigsverige.
Andras röster: Aftonbladet, DN, GP, Kristianstadsbladet, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”

Alakoski behövs & snart läser jag April i anhörigsverige

Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.

April i anhörigsverige

Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!

Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!

Sörja för de sina

Sörja för de sina - Kristina Sandberg

Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.

Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.

Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.

Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.

Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!

Boken är utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket.

Steglitsan

Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.

Zack

Zack - Mons Kallentoft, Markus LuttemanZack jobbar på en speciell utredningsenhet för grova brott, men på kvällarna lever han ett annat liv. Då hänger han med vänner som inte lever enligt lagboken och droger är ingen ovanlighet.

Det här är Kallentofts och Luttemans första bok om Zack; en serie de kallar Herkulesserien, vilket syftar på att boken och de planerade kommande delarna är inspirerade av Herkules stordåd (det här läste jag i baksidestexten och hade faktiskt ingen aning om medan jag lyssnade!). Det är dessutom deras första boksamarbete och det första jag läser av författarna. Jag har faktiskt ingen vidare koll på deras övriga böcker, men Kallentoft är ju en populär deckarförfattare och Lutteman har bl.a. skrivit Patrik Sjöbergs biografi.

I den här boken utreder Zack och hans kollegor en serie mycket grova brott: fyra asiatiska kvinnor har hittats döda i en lägenhet och spåren efter deras mördare leder till en salong för thaimassage. De tar in salongens ägare till förhör, men hon är mycket fåordig. Kort därefter dumpas salongsägaren av utanför akuten. Hon är stympad och allvarligt skadad – tecken tyder på att hennes ben har blivit avslitna av vargar. Så fortsätter jakten på mördarna och den som utsatt salongsägaren för en sådan grov hämnd. För Zack blir det svårt att hålla ihop. Han har svårt att sova, drogerna håller honom vaken, och han blir mer och mer sliten medan jakten pågår och fallet blir mer och mer krävande.

Det är rått och med bitvis lite väl grova våldsscener, faktiskt. Men visst är det spännande och som spänningsroman är det också underhållande. Jag vet inte om jag kommer orka med ytterligare nio böcker i samma serie, men i genren tycker jag faktiskt att det här var en riktigt bra bok. En och annan deckarklyscha finns här (verkligen!), men jag har överseende! När jag läste om Herkuleskopplingen kunde jag till och med köpa det bisarra med att bussa vargar på människor.

Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är NT och Deckarhuset.