Ämnesarkiv: Övernaturligt

Tematrio: Vampyrer

Postat av
1

Vampyrböcker (-filmer, -serier…) är otroligt populärt och veckans Tematrio behandlar just detta ämne: Berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

Så fiffigt att jag endast har läst tre vampyrböcker..!

Min första vampyrbok läste jag för ett antal år sedan och det råkade bli klassikern (i genren): Samtal med vampyren av Anne Rice. När jag läste boken kändes den väldigt speciell och annorlunda. Kan man skriva om utanförskap på ett mer tillspetsat sätt än genom att skriva om vampyrer? Boken är en intervju med en vampyr och behandlar bland annat en komplicerad kärlekshistoria.

Sedan läste jag Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och blev åter imponerad över hur berörande det går att skriva om utanförskap, ensamhet (och mobbing) genom att skriva om vampyrer. Riktigt bra bok!

Min tredje (och senaste) vampyrbok är tantsnusk/tonårsboken Nattens lekar, som jag inte riktigt fastnade för.

Kafka på stranden

Postat av
Svara

Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.

Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.

De ickesynliga

Postat av
Svara

I De ickesynliga leker Fredrik Härén med tanken att vi kanske har förlorat vår förmåga att se, eftersom vårt moderna liv har fått oss att sluta uppskatta naturens skönhet. Hur vore det om vår värld vore full av ”osynliga” varelser, som kan se oss, men som vi har blivit blinda för?

I De ickesynliga är dessa varelser verklighet och några människor, framför allt barn, som är öppna på ett helt annat sätt än vuxna, men också somliga vuxna, som ses som tokiga och hålls i schack på mentalsjukhus, är de enda som kan se dem. Varelserna kallas gott och gott för De ickesynliga och de lever i en samhällsstruktur där somliga ägnar sig åt att spana för att hålla reda på människorna och övervaka vilka som vet om deras existens. Deras existens får inte röjas, så spanarna har en viktig uppgift framför sig. Vid behov skickar de ut dödare, som på olika sätt får människor som vet för mycket att ”råka ut för olyckor”.

Bokens huvudperson, Alex, utbildar sig till journalist och arbetar med ett projekt där hon intervjuar barn som har låtsaskompisar. Det leder henne rakt in i det fascinerande, omvälvande, men samtidigt livsfarliga insikten att vi delar världen med en människosort som liknar oss, men som är osynliga för de flesta. Utan att riktigt förstå risken med detta berättar hon om sin nya kunskap för sin bror, som inte är en särskilt empatisk typ. Han vill genast använda kunskapen för egen vinning och tjäna pengar på den genom att berätta för försvarsmakten och andra som eventuellt är intresserade. Vad varken han eller Alex riktigt inser till en början är att de, och alla människor som blir inblandade, riskerar att råka ut för De ickesynligas dödare.

Det här är en annorlunda och spännande bok som väcker många tankar kring hur vi väljer att leva våra liv och vad vi uppskattar och ser omkring oss. I De ickesynligas ögon framstår människorna som sorgsna, ensamma och emotionellt fattiga typer, och till viss del är det kanske så vi har blivit. Jag tyckte riktigt bra om boken, men när delarna om Alex och hennes brors trubbel dök upp så tappade jag intresset lite grann. Jag tycker inte att brodern känns så trovärdig och boken fick lite en annan riktning. I det stora hela tycker jag dock att det var en fin läsupplevelse.

E-boksskräck

Postat av
Svara

I dagarna släpper John Ajvide Lindqvist en zombieberättelse som e-bok och ljudbok. Den finns inte ens i vanlig bokform. Jag tycker att det är lite spännande att det verkar som att e-böckerna är på gång. För ett tag sedan Twittrades det dagligen om läsplattor (särskilt Kindle!) och nu är alltså Ajvide Lindqvist på tåget och släpper för enbart läsplatta/e-boksläsare.

Boken heter Tjärven, vilket alltså syftar på Tjärvens fyr, och boken lär vara en ”splattrig zombieberättelse”:

”Jag ville skriva en enkel historia. Jag ville skriva en rak monster-zombiehistoria. Inte med psykologiska förklaringsmekanismer för monstrena utan bara monster som är intresserade av att äta upp människor.”

Jag tror ärligt talat inte att den är något för mig (eller min mamma!). Jag tycker det bästa är när John Ajvide Lindqvist berättar om människorna, t.ex. den mobbade Oskar i Låt den rätte komma in, i vilken jag tyckte att det var fenomenalt hur han berättade om utanförskap och drog det till sin spets genom att låta en av huvudpersonerna vara en vampyr -  en varelse som lever helt utanför samhället. Monster-/skräck-/fantasy-delen faller mig dock inte lika mycket i smaken, och det här verkar onekligen vara en bok där man har sparat in på människor/relationer/psykologi och dragit på med splattret. Dessutom är jag uppvuxen i en stad vid havet och därför tyckte jag att det var lite extra obehagligt att Ajvide Lindqvists Människohamn utspelade sig i just den miljön och jag tror inte att jag kommer att gilla miljöerna i Tjärven heller. Inte vill man väl känna igen sig i skräckmiljöer? Nåväl. Smaken är som baken… Och jag har alltså inte läst/lyssnat på boken, så jag har ingen anledning att döma den. :)

Här är en video där Ajvide Lindqvist själv pratar om boken:

Cirkeln

Postat av
Svara

Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.

I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.

Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.

Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.

Blodläge

Postat av
Svara

Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.

Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.

Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.

Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.

Nattens lekar

Postat av
Svara

Vampyrböckerna är nu så många att de utgör en egen genre, men för mig har de ändå aldrig lyckats fånga mitt intresse förrän nu. Jag fick Nattens lekar som ett recensionsexemplar och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att ge vampyrböckerna en chans.

Nattens lekar är skriven av Sherrilyn Kenyon, som enligt förlaget kallas för ”vampyrromanernas drottning” i hemlandet USA. Den handlar om en ”mörkrets jägare”, Talon, som är odödlig och bara existerar för att kunna ta hämnd på en keltisk klan, som har skadat honom i det förflutna, och för att döda daimoner, en slags ondskefulla varelser som stjäl folks själar. I boken träffar han Sunshine, en snygg och sexig tjej, som drömmer om en karriär som konstnär. De dras till varandra på ett närmast övernaturligt sätt och snart kommer det fram vad det är som gör det: Sunshine har i ett tidigare liv varit Talons fru. Deras förhållande hotas dock av Talons ”jobb” och att han har fiender som vill göra allt för att skada honom och de som står honom nära.

På sätt och vis är det en rolig och charmig bok, med både spänning och humor. Problemet för mig är att jag inte riktigt förstår vem den riktar sig till. Den känns på många sätt som en ungdomsbok, men stora delar av den är riktigt tantsnusk. Det kanske är så vampyrromaner är som mest, men i sådana fall är det nog inte min grej. Jag tror säkert att det finns många yngre tjejer som kan älska den här typen av böcker, men själv fastnade jag inte riktigt, trots allt.

Nattfåk

Postat av
3

Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.

När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.

Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.

Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.

Herr Arnes penningar

Postat av
Svara

Nu har jag läst (eller snarare lyssnat) på ett verk av en nobelpristagare. Minsann! Herr Arnes penningar är det jag har haft i lurarna den senaste tiden och jag tycker faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillar att den har sina inslag av övernaturligheter. Dessutom passade den mig väldigt bra att just lyssna på, eftersom den inte är så lång (3 CD). Jag brukar inte intensivlyssna så mycket på ljudböcker, utan mest ha i lurarna när jag promenerar till universitetet. En längre bok kan därför råka ta evinnerligt lång tid att lyssna ut.

Herr Arnes penningar är en spännande liten historia med touch av övernaturligheter och spöken. Den tar sin början i ett rått mord, där den rike herr Arne och alla i hans hus, brutalt slaktas, och förövarna smiter med alla pengarna som fanns i huset. Den enda som lyckas undkomma är Elsalill, och det blir fattiga fiskaren Torarin, som tar hand om henne. Elsalill hamnar så i Marstrand, där hon hjälper Torarin att rensa fisk, och väl där blir hon förälskad i en stilig skotte, sir Archie, som vill föra henne med sig tillbaka till Skottland. Det är nu det börjar ske övernaturliga saker och Elsalill blir på ett eller annat sätt hela tiden varnad eller hindrad från att vara med sir Archie. Den mörka hemligheten, att sir Archie är herr Arnes mördare, rullas så upp, och Elsalill står plötligt i en svår situation.

Sensmoralen går inte att ta miste på i denna historia. Även om det är kärleken som står på spel, måste den som har begått ett brott sona sitt straff. Hur det går till kan du läsa om i boken om du inte redan har gjort det. Det är ingen lång berättelse, men den är spännande och trevlig och känns väldigt typisk för Lagerlöf. Jag gillar hennes sätt att väva in spökhistorier i sina berättelser och jag tycker att det här är en läsvärd historia.

Människohamn

Postat av
Svara

Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.

Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.

För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.