Kategorier
Westover, Tara

Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.

Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.

Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).

Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.

Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.

Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk “tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Educated (amerikanska).
Översättare: Peter Staffansson.
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur).
Antal sidor: 395.
ISBN: 9789127150898, 9789127162396.

Tara Westover

Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.

Kategorier
Oz, Amos

Hur man botar en fanatiker: Och om att skriva

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz är en tankeväckande bok om fanatism, Israel-Palestina-konflikten och om skrivande. Betyg: 4 kaffekoppar av 5.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz är en essä om fanatism och om skrivande. Det är en personlig berättelse, men också en högst tänkvärd text om fanatism och hur vi kan “bota” fanatism.

Oz säger utan omsvep att han själv växte upp som en hjärntvättad fanatiker. Han berättar om sin uppväxt i Jerusalem och om sina föräldrars omöjliga bakgrund i Europa och omöjliga kärlek till Europa. Båda hans föräldrar är förbluffande språkbegåvningar, men Oz får endast lära sig hebreiska. Han blir ett av alla de barn som kastar sten mot britter och skriker “britter, åk hem!” med några av de få ord han kan faktiskt kan på ett annat språk. Oz skriver om mänskliga övertygelser och hur vem som helst kan bli fanatisk, men också att vem som helst har potential att glänta på dörren, kan försöka förstå andra synsätt och bli mer tolerant.

Oz, som gick bort här om året, kom att växa upp som en betydligt mer öppensinnad och förstående person än den lilla fanatiker han kanske var som barn. Han deltog som officer i flera strider och var sedan med och grundade Fred nu-rörelsen i Israel i slutet av 70-talet. I Hur man botar en fanatiker ägnar Oz mycket av utrymmet till att diskutera just krig och frihet och vad han ser som en möjlig utväg i Israel-Palestina-konflikten. Han ger en känga åt naiva européer som tror att en lösning ligger i att israeler och palestinier träffas och lär känna varandra. Istället gör han klart att en lösning bara kan ske med stora uppoffringar från båda sidor. Han förklarar israelernas och palestiniernas liknande bakgrunder och lidande och därifrån gör han tydligt att det är en strid mellan rätt och rätt och det enda som återstår är i hans tycke en tvåstatslösning.

Hur man botar en fanatiker är en ytterst intressant bok om Israel-Palestina-konflikten, en konflikt som jag ärligt talat inte har orkat sätta mig in i speciellt mycket fram till nu. Nu har jag lärt mig en hel del, men jag har också fått med mig många tankar om fanatism i allmänhet. Boken utgår i mångt och mycket från de erfarenheter som Oz bär på, det vill säga fanatism i hans hemland, men fanatismen är utbredd och kan uppstå var som helst. Jag tycker att Hur man botar en fanatiker är en väldigt fin bok om detta. I en tid då extremt polariserade debatter rasar i alla möjliga medier och där starka övertygelser gapas ut väldigt högt från olika håll, är det skönt med en bok som manar till eftertanke och till mer förståelse. Världen är sällan svart eller vit och sällan blir världen bättre om ens eget synsätt tvingas på andra.

Det här är en bok som har delats ut till gymnasieelever vid flera tillfällen och en bok till vilken det finns material så att den kan användas i skolan. Allt detta är möjliggjort av Teskedsorden, en stiftelse instiftad av Tidningen Vi med inspiration från just den här boken. Det känns onekligen som att Hur man botar en fanatiker är en lämplig bok att utgå från i diskussioner om tolerans och fanatism.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

Originalets titel: How to cure a fanatic (amerikanska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här pocketversionen, Teskedsorden och Wahlstörm & Widstrand).
Antal sidor: 94.
ISBN: 9789146214915, 9789170017384.

Klokt och klargörande delar den israeliske författaren och debattören Amos Oz med sig av sin syn på några av vår tids mest brännande frågor: Hur ser fanatismens natur ut, vem blir fanatiker och vad kan man göra för att bemöta och bekämpa fanatism, såväl hos andra som hos sig själv?

Hur uppnås varaktig fred mellan israeler och palestinier när båda parter har rätten på sin sida? Dessutom berättar Amos Oz med oemotståndlig charm om hur han på grund av “fattigdom, ensamhet och glass” blev författare.

Förlagets beskrivning

Amos Oz

Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner, död 2018) var en israelisk författare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015).

Kategorier
Rendell, Ruth

Stenarna skola ropa

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.

Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.

Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.

Stenarna skola ropa

Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5  h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.

Ruth Rendell

Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.

Förlagets beskrivning

“Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”