Kategorier
Lundberg, Patrik

Fjärilsvägen

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.

Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.

Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.

Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. “Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.

Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.

En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning).
ISBN: 9789100181987, 9789100185961.

När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.

Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den.
Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.

Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.

Förlagets beskrivning

Patrik Lundberg

Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.

Kategorier
Owens, Delia

Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger av Delia Owens är en mysig feelgood om kärlek, sorg och ett ensamt liv i våtmarken. Den är till stora delar förutsägbar, men ibland är det precis den typen av läsning man behöver. Betyg: 4 måsar av 5.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens handlar om Kya och hennes ensamma liv i våtmarken på den amerikanska landsbygden. Hon bor med sin familj i en enkel bostad när den ena familjemedlemmen efter den andra försvinner från hennes liv, bortskrämda av hennes tyrann till far. Som sjuåring står hon plötsligt ensam i livet sedan även pappan gett sig iväg. Alldeles på egen and tar hon båten in till byn där hon börjar byta musslor mot mat och bensin. Byborna kallar henne för “Träskflickan” och skyr henne. De enda som riktigt står på hennes sida är den färgade mannen som driver båtmacken i byn och hans fru. Kya kommer att växa upp i stort sett ensam ute i våtmarken. Skolan går hon bara till en enda gång. Att hon alls lär sig läsa beror på att en pojke i trakten börjar söka upp henne och umgås med henne. De delar kärleken till naturen och fascinationen för våtmarkens växt- och djurliv. Det hinner även bli en liten spirande romans mellan henne och pojken, Tate, innan han lämnar trakten för att gå på universitetet. Hans tanke är att Kya omöjligen kan följa med honom och lära sig att trivas i stan och han lämnar henne utan att säga hejdå, vilket blir en stor sorg för Kya.

Så småningom kommer Kya att träffa Chase, en av byns mest populära killar: quarterback i baseballaget och en riktig player. Kya har ingen aning om att han träffar otaliga flickor i stan; Hon faller för honom när han uppvaktar henne med romantiska picknickar och hon tror att han ska fria. Det blir inte så. Långt ifrån.

Berättelsen om Kya och hennes liv berättas kronologiskt från hennes barndom under tidigt 50-tal och framåt, men blandas också upp med ett brott som rullas upp: 1969 hittas Chase död, mördad. Mördaren har noga dolt sina spår. Plötsligt leder alla spår mot Kya och bybornas fördomar om “Träskflickan” är inte till hennes hjälp.

Där kräftorna sjunger har legat på New York Times bästsäljarlista 30 veckor i följd och gör nu sitt segertåg i Sverige och många andra länder. Det är lätt att förstå varför. Till delar är den här boken otroligt förutsägbar och det finns passager som är så sentimentala att det knappast faller alla i smaken, men det vägs upp av annat: det är exempelvis härligt med en bok som utspelar sig i en så originell miljö som våtmarken. Det här är helt klart en bok skriven av någon som kan mycket om djur och natur och det tycker jag är väldigt sympatiskt. Kärleken till naturen är något som genomsyrar hela boken på ett fint sätt. Det är också fint att författaren blandar flera genrer: deckare, kärleksroman och feelgood på samma gång. Även om det finns svärta och mörker är det också en bok som präglas mycket av att allt kommer att ordna sig till slut och det är ju något man gärna vill höra dessa dagar, kan man ju säga. Allt som allt är det en mysig och läsvärd feelgoodberättelse.

Internationell succé – nu på svenska. En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv. ”Där kräftorna sjunger” var den mest säljande boken i USA 2019 och har blivit en internationell fenomentitel som älskas av läsare över hela världen.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Where the Crawdads Sing (amerikanska).
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Översättare: Cecilia Berglund Barklem.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2020 (första svenska utgåvan, Forum), 2020 (den här ljudboken, Bonnier Audio).
Antal sidor: 350 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789178275625, 9789137154831.

Delia Owens

Delia Owens (född 1949) är en amerikansk författare och zoolog. Där kräftorna sjunger är hennes debutroman. Delia Owens har en hemsida, en Facebooksida och finns på Instagram.

Kategorier
Wähä, Nina

Testamente

Testamente av Nina Wähä är en annorlunda roman om en stor familj, där alla har sina hemligheter och egenheter, vilka nu leder dem mot något ödesdigert. Betyg: 3 kaninungar av 5.

Testamente av Nina Wähä är en av förra årets mest omtalade böcker. Den har hyllats på åtskilliga kultursidor och nominerats till tjusiga priser, såsom Augustpriset. Det var således med lite väl höga förväntningar jag började läsa Wähäs berättelse om den tornedalska familjen Toimi.

Familjen Toimi är stor, den består av fjorton syskon (varav tolv är vid liv), en mamma samt en pappa, som håller familjen i ett järngrepp och som sätter dem andra i skräck. Några av barnen bor fortfarande hemma på gården, där pappan sköter jordbruket och mamman sköter hemmet. Andra barn har blivit vuxna. Det gäller inte minst Annie, den äldsta syster, som väntar sitt första barn och således är på väg att skaffa sig en egen familj. Det gäller även Esko, den äldste sonen, som hoppas på att kunna överta gården inom en snar framtid.

När boken tar sin början börjar julen närma sig och något fruktansvärt har hänt: den näst yngsta i syskonskaran har fått svåra brännskador i en olycka. Nästan hela familjen samlas därför i föräldrahemmet, på gården långt upp i norra Finland, där alla syskonen har vuxit upp. När någonting händer sluter man upp. När syskonen återsamlas är det dock större saker som kommer i rullning. Det visar sig undan för undan att syskonen var och en har sina hemligheter, sitt bagage, sina egenheter. Nu är familjeförhållandena på väg att förändras, på ett ödesdigert sätt. Redan på bokens baksida flaggas det för att det kommer att rullas upp en mordhistoria.

Testamente är definitivt inte en deckare (det hade jag inte väntat mig heller). Däremot är den en annorlunda berättelse om släktband och familjehemligheter. Boken är befolkad med en lång rad udda karaktärer och Wähä lyckas skriva fram dem utan att de känns som stereotyper. Jag gillar också att den utspelar sig i Tornedalen. Jag har inte läst speciellt många böcker som utspelar sig i norra Finland (kanske ingen, faktiskt), men här fick jag till och med en liten historielektion genom att jag fick följa några livsöden under Vinterkriget.

Jag tror inte att jag kommer att glömma Testamente i första taget. Nu när jag har räknat upp allt positivt med den måste jag dock erkänna att jag blev besviken. Boken känns onödigt lång och har långa passager som inte tillför så mycket, i min mening. Till stora delar kändes boken rent av seg och jag fick liksom aldrig till någon riktig läslust. Jag kan inte riktigt ringa in vad som var problemet, men det var väl främst längden och de långa textsjoken, helt enkelt. Det känns som att bokens budskap, så som jag uppfattade det, hade kunnat komma fram utan att behöva skriva ner 14 personers liv och tankar och sprida ut dem över cirka 450 sidor. Så känner i alla fal jag, tyvärr. Vissa bitar är dock helt briljanta, inte minst slutet, det sista stycket, som liksom ringar in precis hela romanen och ironiskt nog påminner mig om att boken som helhet är alldeles för lång.

Det är något särskilt med att återvända hem. Antingen så gillar man det, eller så gillar man det inte, men man är aldrig likgiltig inför det. För Annie väckte det alltid mycket känslor.

Ur Testamente av Nina Wähä
Testamente av Nina Wähä.

Utgivningsår: 2019 (Norstedts).
Antal sidor: 438.
ISBN: 978-91-1-308697-2.

Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.

I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.

Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.

Testemente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.

Förlagets beskrivning

Nina Wähä

Nina Wähä (född 1979) är en svensk författare, skådespelare och artist. Hon debuterade som romanförfattare 2007 med S som i syster. Hennes senaste roman, Testamente, nominerades till Augustpriset 2019.

Kategorier
Westover, Tara

Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.

Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.

Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).

Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.

Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.

Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk “tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover

Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Educated (amerikanska).
Översättare: Peter Staffansson.
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur).
Antal sidor: 395.
ISBN: 9789127150898, 9789127162396.

Tara Westover

Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.

Kategorier
Rickardsson, Christina

Sluta aldrig gå: Från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland

Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson är en otroligt gripande bok om författarens tid som gatubarn och om att göra en återresa. Betyg: 4 isglassar av 5.

Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson, eller Christiana, som är hennes brasilianska namn, är en självbiografisk bok där Rickardsson berättar om sin uppväxt i São Paulo och i Vindeln. Hennes första åtta år lever hon på gatan i Brasilien tillsammans med sin mamma och lillebror. Mamman är kärleksfull och gör vad hon kan för att lära sina barn att bli bra människor, men omständigheterna är svåra och nöden är stor. I perioder förefaller mamman heller inte vara närvarande och lilla Christianas trygga punkt blir då vännen Camile. De leker och busar som vilka barn som helst, men tvingas också leta mat i soporna, vittja folks fickor och göra vad de kan för att överleva från en dag till en annan. Vänskapen är stark och utgör en av få trygga punkter i en hård värld. Plötsligt rasar allt dock samman: Camile blir ett av alla de barn som brutalt avrättas med en kula i pannan, som om hon och de andra gatubarnen vore ohyra. Det är 90-tal, men enligt författaren förekommer det fortfarande att gatubarn i Brasilien blir avrättade, ofta av civila poliser.

Christianas värld är verkligen rå. För mig, som vuxit upp under extremt trygga förhållanden i lugna, lilla Sverige går det inte ens att ta in. Hjärtat går sönder när jag ser 7-, 8-åringar omkring mig och påminns om hur liten man är i den åldern. I den åldern tvingades Christiana se och uppleva sådant som ingen borde få uppleva.

Åtta år gammal kommer livet dock att ta en ny vändning för henne. Christiana hamnar på barnhem, skiljs från sin mamma och blir snabbt adopterad av ett par från Vindeln i Sverige. Christiana blir Christina och får tillsammans med sin bror ett nytt hem i en norrländsk småstad. Kontrasterna är enorma och omställningen är inte lätt.

I den här boken berättar Christina om sin livsresa och också om den återresa som hon gjorde 2015 i förhoppningen om att få återse sin mamma och få svar på frågor hon burit inom sig.

Det här är en på många sätt gripande och tänkvärd berättelse och det är omöjligt att inte bli berörd av Christinas otroliga resa. Vilka prövningar somliga människor råkar ut för! Jag läser och påminns också om vilken styrka som vi trots allt kan bära på. Det här är verkligen en bok som får tankarna att snurra och som tydliggör vilka enorma klyftor och ojämlikheter det finns i världen.

Jag vaknade av att en polis pratade med mamma. Jag hörde honom säga något i stil med: Antingen du eller din dotter, du bestämmer.

Mamma svarade inte utan la bara min överkropp, som vilat mot hennes knä, på betonggolvet och bad mig hålla i Patrique. “Jag är snart tillbaka”, sa hon. Jag frågade vart hon skulle, men hon hyssjade mig och sa att jag inte skulle oroa mig. “Har jag inte alltid kommit tillbaka till dig?” frågade hon och log. Hennes leende nådde inte ögonen. Jag vet att hon såg hur orolig jag var. Jag tittade från henne till polisen och tillbaka på henne. Jag hörde hur han otåligt bad henne följa med. Mamma ställde sig upp och innan hon vände sig om, såg jag hur hennes blick förändrades. Hon såg stark ut.

Ur sluta aldrig gå av Christina Rickardsson
Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 240.
ISBN: 9789137146256.

”Jag är född i Brasiliens vildmark och bodde i en grotta tills jag var ungefär fem år gammal. Därefter flyttade min mamma och jag in till en av São Paulos många kåkstäder – en rent livsfarlig miljö för ett barn att växa upp i. Jag fick tidigt lära mig att inte lita på polisen eller andra vuxna. Ofta fick jag klara mig själv och jag fick även ansvara för min lillebror innan jag slutligen hamnade på barnhem. Ett år senare, när jag var åtta år, adopterades jag bort till en familj i Vindeln i Västerbotten.”

Christina berättar om sitt liv som gatubarn i Brasilien, om svält, misshandel och separation. Om uppväxten i Sverige och alla kulturkrockar som uppstod när hon kom till det lilla samhället i Norrland. Hur hon har bearbetat sina upplevelser i vuxen ålder och börjat bygga upp ett nytt liv. Och när hon behöver fylla på med kraft och energi har hon ett speciellt knep: Hon kastar sig ut från ett flygplan och faller fritt i sextio sekunder innan fallskärmen vecklas ut. Att landa på fötterna är bra att kunna i många sammanhang!

Det här är en berättelse om kärlek, sorg, vänskap och förlust. Christina berättar om att överleva, om hur vitt skilda världar har format henne och hur hon har kämpat för att få ihop sina två jag.

Förlagets beskrivning

Christina Rickardsson

Christina Rickardsson (född 1983 som Christiana Mara Coelho) är en svensk författare, föreläsare och äventyrare. Hon har en hemsida, en Facebooksida och instagrammar under @christina_rickardsson.