Vattnets sötma, av Nathan Harris, är en roman som utspelar sig i en av Georgias småstäder under 1865, när det amerikanska inbördeskriget precis tagit slut. Slaveriet upphör och frigivna kan lämna förtrycket, söka sina förlorade anhöriga, skaffa betalda jobb och skapa sig en plats att kalla ”hem”. Friheten är dock allt annat än okomplicerad: de frigivna tas inte precis emot med öppna armar av det samhälle som tidigare behandlat dem sämre än djur. Reaktionen blir heller inte nådig när bokens huvudpersoner, George och Isabelle Walker, anställer två frigivna till sin gård. Ännu värre blir det när deras vuxna son återvänder från kriget, återupptar en förbjuden kärleksrelation, blir påkommen och plötsligt har satt igång en händelsekedja som får fruktansvärda konsekvenser.

Vattnets sötma lärde mig ett och annat om det amerikanska inbördeskriget, som jag ärligt talat inte varit speciellt insatt i, och jag välkomnar verkligen den här typen av böcker, som påminner om slaveriet och dess grymheter. Den ofattbara ondskan i att förtrycka andra människor genom slaveri, den skildras verkligen effektivt i den här boken. Den sorgligt långa vägen till en verklig frihet blir också tydliggjord på ett intressant sätt.

Här finns alltså flera angelägna ämnen och tankeväckande delar, vilket jag verkligen uppskattar. Ändå kan jag inte påstå att jag blev helt såld. Boken innehåller rikligt med sorg, kärlek, ensamhet, smärta, ja, många känslor helt enkelt. Någonstans blir det faktiskt för smetigt för min del. Författaren skriver ordrikt och, i mitt tycke, ganska tjatigt på ett sätt som gör att jag känner mig skriven på näsan. Boken ber verkligen om att dra igång tårkanalerna hos läsaren, men hos mig skapas bara ett ointresse. Jag tycker karaktärerna känns platta och storyn tillrättalagd – en serie dramatiska händelser som jag aldrig riktigt tycker blir särskilt trovärdiga. Hade det inte varit för jag läser Vattnet sötma i jobbets bokcirkel hade jag aldrig läst ut den, tror jag.

Nathan Harris

Nathan Harris är en amerikansk författare.