Kategorier
Kapla, Marit

Osebol

Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.

Jag har alltid gillat berättelser från “vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss “vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.

Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.

Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?

Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!

Jag trivs inte riktigt i en stad heller.

Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.

Det är inte riktigt min grej det.

Jag vill gå hemma och skrota och dola.

Det är lite kämpigt.

Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.

Och inge yngre blir en.

Men det är så det är.

Till Osebol ska en tillbaka vet du.

Det är väl nån sjukdom då.

Det är väl nåt i botten.

Det är väl att jag är uppfödd här.

Det är väl det.

Ur Osebol av Marit Kapla
Osebol av Marit Kapla

Utgivningsår: 2019 (Teg publishing).
Antal sidor: 811.
ISBN: 9789188035301.

Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.

Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.

Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.

Förlagets beskrivning

Marit Kapla

Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.

Kategorier
Otsuka, Julie

Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en helt hjärtskärande berättelse om de “postorderbrudar” som lämnade Japan för att skaffa sig ett nytt liv i USA och hur de sedan “försvann” efter attacken mot Pearl Harbor 1941. Betyg: 5 kimonor av 5.

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en poetisk och smärtsam berättelse om de “postorderbrudar” som under 20-talet lämnade sina hem i japan för att gifta sig och skaffa sig nya liv i USA. Det var bara det att de foton de fått skickade till sig från sina blivande män inte visade de fattiga trashankar som sedan mötte dem på kajen i San Francisco. De brev de fått skickade till sig, de som utlovade att deras blivande makar drev blomstrande verksamheter och hade prestigefulla jobb, var skrivna som lockbeten och skildrade inte den krassa verkligheten. I verkligheten hade deras blivande män de uslaste jobb: omänskligt slit på åkrar och odlingar, oglamourösa jobb som tjänstefolk åt rika amerikaner. Otsuka skildrar helt hjärtskärande hur de japanska kvinnorna (i vissa fall unga flickor) stiger iland med fina sidenkimonor och kalligrafipennor i bagaget och möter sitt öde.

Boken är uppbyggd som en kollektiv berättelse, inte olik Svetlana Aleksijevitjs brännande reportageböcker om Ryssland. Här är det dock en fiktiv kör av berättelser som vävs ihop på ett poetiskt och vackert sätt. Boken är skriven i ett långt flöde med inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men mest av allt med inslag av nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsuka beskriver den amerikanska synen på de arbetsamma, flitiga och noggranna japanerna och hur de skamlöst utnyttjades och hon beskriver hur många av de invandrade japanerna kämpar oerhört hårt för att trots allt bygga upp sina små verksamheter, sina egna små odlingar, skaffa sig sin försörjning.

Tjugo år senare, 1941, sker attacken mot Pearl Harbor och plötsligt möts japanerna av misstänksamhet och drabbas av förföljelse, hot och hat. Allt som byggts upp, rivs ned, och kvar lämnas ett tomrum. I samhällen där invandrade japaner levt blir andra amerikaner kvar, frågande vilka japanerna egentligen var och var de nu har tagit vägen. Snart är de glömda. Otsuka har manat fram alla dessa livsöden på nytt, synliggjort dem på det mest brännande och berörande vis.

Vi kom över havet är verkligen en vacker och smärtsam liten bok och den skildrar något som jag fram tills nu inte har vetat någonting om, helt bortglömda livsöden som berättar starkt och kraftfullt om utsatthet, fattigdom och rasism. Det här är en av årets bästa böcker för min del.

På båten hade vi inte kunnat veta att då vi för första gången fick syn på våra makar skulle vi inte ha någon aning om vilka de var. Att skaran av män i stickade mössor och slitna svarta rockar som stod och väntade på oss där nere på kajen inte skulle ha några som helst likheter med de stiliga unga männen på fotografierna. Att fotografierna som skickats till oss var tjugo år gamla. Att breven som hade skrivits till oss hade skrivits av andra personer än våra makar, yrkesmänniskor med vacker handstil som hade till uppgift att berätta lögner och vinna hjärtan. Att när vi första gången hörde våra namn ropas ut över vattnet skulle en av oss hålla för ögonen och vända sig bort – Jag vill åka hem – medan resten av oss skulle lyfta våra huvuden, rätta till fallet på våra kimonor, gå nerför landgången och stiga ut i den ännu varma dagen. Det här är Amerika, skulle vi intala oss. Det finns ingenting att oroa sig för. Och vi skulle ha fel.

Ur Vi kom över havet av Julie Otsuka (översättning av Ulla Roseen).
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Vi kom över havet av Julie Otsuka

Originalets titel: The Buddha in the attic (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Utgivningsår: 2011 (första amerikanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 175.
ISBN: 9789174293517, 9789100127305.
Andra som läst: Carolina läser…, Kerstins bokblandning.

Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser. Ömsint och omsorgsfullt ger Julie Otsuka liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet – från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare. Fram träder en del av nutidshistorien som ofta har förbisetts i historieböckerna.

Förlagets beskrivning

Julie Otsuka

Julie Otsuka (född 1962) är en amerikansk författare. Hon debuterade 2002 med När kejsaren var gudomlig. För hennes stora genombrott, Vi kom över havet, har hon bland annat belönats med The PEN/Faulkner Award for Fiction. Julie Otsuka har en hemsida och en Facebooksida.