Etikett: Misär

  • Shuggie Bain av Douglas Stuart

    Shuggie Bain av Douglas Stuart

    Shuggie Bain, av Douglas Stuart, handlar om en uppväxt i misär, med en alkoholiserad mamma och stor fattigdom.

    Betyg: 3.5 av 5.

    Shuggie Bain, av Douglas Stuart, är en uppväxtskildring, löst baserad på författarens egen uppväxt i 80-talets Glasgow. Det är tuffa år, med skyhög arbetslöshet, och föga förvånande är även alkoholismen ett utbrett problem. Shuggie Bain är ett av de barn som växer upp under otrygga, fattiga och miserabla förhållanden med en alkoholiserad förälder.

    Pappan utsätter mamman för psykisk och fysisk misshandel och lämnar så småningom familjen. Mamman, Agnes Bain, är arbetslös och lever för alkoholen, bingon och postorderkatalogerna, där hon handlar friskt på kredit. I de sjaskiga kvarteren, där de bor, tittar många snett på Agnes, som med sina kläder och stil inte direkt smälter in. Inte heller Shuggie smälter in. Han är inte en pojke som gillar fotboll och slagsmål – han leker hellre med stulna My Little Ponies. Och ja, du gissar rätt, han är såklart gay. På ett sätt tycker jag att det är lite stereotypt. Det finns ju ingenting egentligen som säger att just gaykillar ska föredra att leka med pastellfärgade ponnyer, men här får jag såklart lägga ner alla invändningar. Boken är, som sagt, baserad på Stuarts egen uppväxt och om det är hans erfarenhet är det såklart så.

    I familjen finns till en början två äldre syskon, men de är helt fokuserade på att lämna det sjunkande skeppet och skaffa sig bättre liv. Shuggie är den som blir kvar och som lojalt stannar vid sin mammas sida. Mammans missbrukssjukdom gör henne till en ständig svikare och hon klarar inte att ta det ansvar man kan förvänta sig av en förälder. Kupongerna från socialen går i första hand till sprit.

    Det är en bedrövlig tillvaro och självklart blir man berörd av läsningen. När man själv har växt upp i idyll och aldrig lidit någon nöd är det lätt att tänka sig att boken är överdriven, men så är det givetvis inte. Det fanns många barn som växte upp som Shuggie i 80-talets Skottland (författaren själv, bland andra) och det finns självklart många som växer upp under liknande förhållande idag i Sverige, Skottland och många andra platser. Boken kan vara en välbehövlig påminnelse om hur livet kan se ut och hur olika barns förutsättningar kan se ut.

    När Shuggie Bain kom ut fick den mycket uppmärksamhet, övervägande god kritik och den belönades också med priser som Bookerpriset. Jag kan förstå förtjusningen, samtidigt som jag tror att jag kanske hade för höga förväntningar. Jag tyckte faktiskt att Shuggie Bain kändes alldeles för lång och lite för spretig. Boken berättas från lite olika perspektiv: Shuggies, Agnes, pappans, syskonens. Det är egentligen oklart varför den alls heter ”Shuggie Bain”, då Shuggie är en huvudperson bland andra. Kanske hade boken mått bra av att vara berättad helt från Shuggies perspektiv. Något lager hade förmodligen behövt skalas av för att göra berättelsen lite mer komprimerad och inte så långrandig.

    Shuggie Bain

    Shuggie Bain översattes till svenska av Eva Åsefeldt och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2020. ISBN: 978-91-0018247-2.

    Douglas Stuart

    Douglas Stuart är en författare och modedesigner, uppvuxen i Skottland och bosatt i USA.

  • Dit du går, följer jag av Lina Nordquist

    Dit du går, följer jag av Lina Nordquist

    Dit du går, följer jag, av Lina Nordquist, är riktig feelbad-litteratur om fattigdom, svält, övergrepp och misär som drabbar två olika kvinnor, från två olika tider, bosatta i samma lilla torp.

    Betyg: 2 av 5.

    Dit du går, följer jag, av Lina Nordquist, handlar om Unni och Kåra, två kvinnor, från två olika tider, men som visar sig ha band och kopplingar till varandra. De bor exempelvis i samma hälsingländska torp, även om den ena gör det vid 1900-talets början och den andra lever i en utbyggd version cirka 70 år senare. Unni kommer till torpet efter en flykt från Norge, som hon tvingats lämna för att undvika att bli inspärrad på mentalsjukhus. Med sig har hon sin livskamrat, en liten son och i magen väntar en lillasyster. Torpet är öde och bonden som äger det låter dem få det på avbetalning. Det är ett hårt slit för att jobba sig till torpet och för att överleva. Den lilla familjen förföljs av svält och lever i misär. Snart börjar olycka efter olycka att drabba dem: familjemedlemmar rycks bort, tragedier avlöser varandra och bonden kommer att återkomma som en våldtäktsman och sadist.

    Kåra lever i samma torp, tillsammans med sin svärmor, i en tid närmare nutid. Hennes svärfar har precis gått bort och Kåras man är också borta. Det står klart att det finns familjehemligheter och svårigheter kring dessa människor och att allt helt enkelt inte står rätt till. Kåra är ärligt talat en person som det är ytterst svårt att sympatisera med, trots att man förstår att hon har ett svårt bagage.

    Dit du går, följer jag, är en bästsäljare som dessutom har belönats med det folkliga bokpriset Årets bok. Jag kan förstå det. Det är en bok som rymmer många hemligheter och samband att upptäcka och en bok med många gripande scener. För min del kände jag dock att det blev för mycket. Boken vältrar sig så mycket i lidande och olyckor att det nästan blir parodiskt och det finns så mycket sentimentalitet och tragedi att jag ständigt känner mig skriven på näsan. Sida upp och sida ned är det meningen att man ska vrida på tårkanalerna. Och visst, jag är inte gjord av sten, det är klart att jag känner något när jag läser, men mest av allt blir jag faktiskt irriterad. Det blir för mycket, helt enkelt, och det skildras inte med tillräcklig finess, om du frågar mig. Dessutom upplevde jag boken som seg. Jag började läsa den som e-bok och visste inte sidantalet. Efter en tid växlade jag över och började lyssna på den som ljudbok istället. Jag blev genuint förvånad när jag insåg att boken bara är cirka 12 h lång, vilket motsvarar cirka 350 sidor text. Det kändes som en långt mycket tjockare bok och det menar jag inte på något bra sätt. Det är för mycket text. För mycket av allt.

    Dit du går, följer jag

    Dit du går, följer jag gavs ut av Romanus & Selling 2021. Ljudboken är inläst av Ellen Jelinek och Ella Schartner. ISBN: 9789189051737, 9789189501072.

    Lina Nordquist

    Lina Nordquist (född 1977) är en svensk forskare och politiker. Dit du går, följer jag är hennes debutroman.

  • Blindheten av José Saramago

    Blindheten av José Saramago

    Blindheten av José Saramago är en obehaglig berättelse om när samhället faller samman på grund av en epidemi där folket drabbas av blindhet.

    I Blindheten av nobelpristagaren José Saramago drabbas mänskligheten av en plötslig blindhet. Epidemin startar med att en man fastnar i trafiken – från det enda till det andra ser han inget annat än ett vitt ljus och han kan inte köra vidare. Nästa offer är en man som hjälper den förste blinde hem och sedan passar på att stjäla hans bil. Därefter drar den oförklarliga sjukdomen fram från den ena till den andra. Det uppstår omedelbar panik och skräck. Alla drabbade isoleras snart i ett nedlagt mentalsjukhus, vaktade av soldater, och blir lämnade åt sitt öde. Det kommer matleveranser, men ingen ser om de blinda, ingen är beredd att hjälpa dem i händelse av sjukdom, olycka eller brand. Däremot är skräcken för dem enorm. Ingen vill bli smittad av deras olycka. Obönhörligen drabbas dock allt fler och i takt med det blir tillvaron i isoleringen allt bedrövligare.

    En enda av de isolerade är seende. En kvinna väljer att ljuga om att hon drabbats av blindhet för att kunna följa med sin man till isoleringen. Hon väntar sig att det eviga ljuset ska drabba även henne, men det sker inte. Istället blir hon den som får se misär, skräck, nöd och lidande i det samhälle som alltmer löses upp och faller samman.

    Blindheten är en riktigt jobbig bok att läsa. Det är svårt att inte beröras av nöden och misären. Saramago har också en förmåga att skildra äckel och smuts på ett sätt som gör att det känns verkligt. Att läsa den här boken är att vara i den dystopiska och mörka värld som författaren skildrar. Att vi alltjämt lever i en pandemi i det verkliga livet adderar ett extra lager och väcker tankar kring hur skört vårt samhälle faktiskt är. Det kan krävas så lite för att inskränka folks rättigheter, eller som i den här boken: förtrycka människor.

    Jag tyckte att Blindheten var en stor läsupplevelse. Med det sagt måste jag också säga att den var rätt tung att ta sig igenom, inte bara för att den är riktigt ”feelbad”. Texten är tät och styckena är så långa att de ibland löper över flera sidor. Jag har alltid uppskattat lätta och luftiga texter och känner ett motstånd för den här typen av böcker där texten anfaller, så att säga. Jag blev alltså inte helt lyrisk över den här boken. Berättelsen är dock så stark och gripande att det väger upp. Jag kommer inte att glömma den här boken i första taget.

    Blindheten

    Portugals sorg: Två romaner om ordning och kaos av José Saramago (samlingsvolym innehållandes romanerna Blindheten och Alla namnen).

    Portugisisk titel: Ensaio sobre a cegueira.
    Översättare: Hans Berggren.
    Förlag: Modernista (2021).
    ISBN: 978-91-7893-463-8.

    José Saramago

    José Saramago (1922–2010) var en portugisisk författare. Han belönades med nobelpriset i litteratur år 1998.

  • Sockerormen av Karin Smirnoff

    Sockerormen av Karin Smirnoff

    Sockerormen av Karin Smirnoff är en bok om utsatta barn. Står man ut med råheten, den mörka humorn och de overkliga inslagen har man en riktigt bra roman framför sig.

    Sockerormen är Karin Smirnoffs första roman efter den hyllade och prisbelönta janakippo-trilogin. Trots att det är en helt annan berättelse och ett helt annat persongalleri finns det mycket att känna igen sig i. Karin Smirnoff har ett särskilt språk och en väldig egen stil, som bland annat inbegriper att namn skrivs ihop. Det här har hon tagit med sig till Sockerormen. Jag tycker också att Sockerormen och hennes tidigare böcker har gemensamma nämnare när det gäller de kantiga, udda, skruvade huvudpersonerna och den där råheten – i janakippo-trilogin förekommer det rikligt med våld, övergrepp och elände och det saknas verkligen inte i Sockerormen.

    I Sockerormen heter huvudpersonen Agnes och boken tar sin början när hon inte är mer än nyfödd. Hon minns sin egen födelse – ett av många lätt overkliga inslag i den här boken. Jag uppskattar det overkliga. Det ger boken en särskild spänning och gör allt lite opålitligt och ovisst. Agnes föds av en mamma som ser dottern som det värsta som hänt henne, som den som krossade hennes karriär som pianist. När Agnes ett par år gammal visar sig vara ett musikaliskt underbarn och fantastiskt duktig på just piano börjar misshandeln. Det finns inte plats för fler underbarn än Agnes mamma, Anitamamman.

    Agnes kommer att växa upp i en värd med stor otrygghet. Om det någon gång finns en vuxengestalt att lita på kan den mycket väl svika så småningom. Hon blir tvungen att växa upp snabbt och ta ansvar som små barn inte borde ta.

    Den enda fasta punkten i form av en vuxen är musikläraren Frank Leide, som snabbt tar Agnes och ett par andra särbegåvade barn under sina vingar. Han ordnar spelningar för den lilla ensemblen, små spelningar och snart spelningar utomlands. Självklart finns det också något katastrofalt kring Frank Leide. Det här är en bok där utsatta barn också är de barn som är de enklaste offren för ondskan själv.

    För att läsa Sockerormen behöver man vara beredd på det overkliga, överdrivna och knasiga och man måste gilla att hopplös misär också kan skildras med en slags mörk humor. Gör man det så har man en riktigt annorlunda och bra läsupplevelse framför sig.

    Sockerormen

    Sockerormen av Karin Smirnoff

    Förlag: Polaris (2021).
    ISBN: 9789177952619, 9789177953173.

    Karin Smirnoff

    Karin Smirnoff (född 1964) är en svensk författare, känd för sin trilogi om janakippo (Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem).