Etikett: Niclas Nilsson

  • Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

    Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie

    Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, skildrar livet för fyra medelålders kvinnor med rötter i Nigeria och Guinea och hur de försöker navigera mellan förväntningar från sina båda kulturer – den afrikanska och den amerikanska – och samtidigt förhålla sig till sina egna önskningar i livet.

    Betyg: 4 av 5.

    Drömräkning, av Chimamanda Ngozi Adichie, handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ytterst välbeställda kvinnor med rötterna i Nigeria medan den sistnämnda kommer från enkla förhållanden i Guinea och bland annat försörjer sig som hotellstäderska. Boken utspelar sig under pandemin, en tid då många, även bokens huvudpersoner, kommer att reflektera över sina liv. Samtidigt skakas de allihop av att Kadiatou utsätts för en våldtäkt på sitt jobb, och därigenom ofrivilligt hängs ut i internationell media och får sin vandel ifrågasatt.

    Kadiatou är en fiktiv person, men Adichie skriver själv att karaktären är baserad på verklighetens Nafissatou Dallo, hotellstäderskan som 2011 anklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn för sexuella övergrepp. Verkligheten innebar att fallet lades ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Hur det går för Kadiatou behöver jag kanske inte spoila här, men möjligen kan jag väl avslöja att utfallet blir överraskande. Det ligger i linje med Adichies berättande att styra mot det oväntade och vidga bilden för hur människor kan reagera. Den feministiska och de rasistiska aspekterna i det hela framkommer oavsett glasklart.

    Jag tycker om berättelsen om Kadiatou. Det är berättelsen om en fattig kvinna med ett tungt bagage, men som också besitter en imponerande styrka och som alltid håller kursen mot som är viktigast i hennes liv: att ge dottern de bästa förutsättningarna. Kadiatou är mångfacetterad och har ett intressant djup. Att läsa om det hon utsätts för berör starkt.

    De övriga tre kvinnorna känner jag inte för på samma sätt. I mångt och mycket handlar det om kvinnor som reser, festar, jobbar och lever någon slags amerikansk dröm. Det är attraktiva kvinnor som tar för sig av män och av livet och som har absolut allt, när det kommer till det materiella. Det de offrar på vägen, till släktingars förfäran, är män och familj. Nu ställer de sig på olika sätt frågan om de har valt rätt. Fast mest fortsätter de bara att köra på. Zikora blir förvisso gravid, men lyckas genom detta skrämma iväg sitt livs kärlek och blir således ensamstående. Chiamaka lever lyxliv på sina föräldrars bekostnad: hon reser kors och tvärs och hit och dit och skriver resereportage som knappt går att publicera någonstans. Omelogor, den enda som endast spenderar en kortare tid i USA och därefter flyttar hem till Nigeria igen. Där bygger upp en enorm förmögenhet genom oblyg korruption, som provocerande nog framställs som småpengar i jämförelse med de enorma summor som politiker och högt uppsatta stjäl mest hela tiden.

    Visst finns det mycket att hämta även i Chiamakas, Zikoras och Omelogors berättelser. Inte minst uppskattar jag att läsa hur de försöker förhålla sig till de kulturer de lever med och som involverar såväl nigerianska traditioner och tankesätt som amerikansk kultur och katolicismen. Traditionella värderingar ställs mot den amerikanska drömmen och kvinnlig frigörelse. Vad Adichie lyckas med är att bjuda på det oväntade. Jag blir ofta överraskad över vad bokens huvudpersoner gör och säger och det är nog också författarens avsikt. Det här är inte en bok som vill berätta den vanliga, vita, västerländska berättelsen, utan faktiskt skriva utifrån ett helt annat perspektiv. Det är verkligen en nyttig läsning. Samtidigt blir de här vackra och rika kvinnorna ganska platta och obegripliga. Adichie närapå provocerar med det överflöd som omger dem Man kör på ett barn och låter det sedan växa upp i ens (alldeles för stora) hus, som något slags plåster på såren. Man går på fester där det flödar droger och där det hyrs in prostituerade. Mamma och pappa betalar sommarhus med tjänstefolk. Det är inte lätt för mig att relatera, om jag så säger.

    Jag tror att det finns många okunniga, kritvita personer (jag själv inblandad) som inte alls förstått mångfalden på den afrikanska kontinenten. För en del upplevs eventuellt hela kontinenten som en och samma, för en del är det kanske okänt att ett och samma land kan rymma hundratals grupper som talar olika språk. Ännu desto fler är nog vana vid att svepande betrakta Afrika som en del av världen där merparten lever i enorm fattigdom och armod. Adichie gläntar på dörren till fler sidor: i Drömräkning är tre av huvudpersonerna så (framgångs)rika att de lever i ett enormt överflöd och rör sig i miljöer där samtalsämnena gärna rör sig kring (o)pålitliga tjänstefolk, lyxresor eller, varför inte(?!), att åka till London över dagen för att handla mat.

    Chimamanda Ngozi Adichie är en av mina favoritförfattare och jag har längtat efter den här romanen – den första på tolv år – så kanske var det oundvikligt att den inte helt levde upp till förväntningarna. Visst kan Adichie skriva och hon skriver dessutom om ämnen och personer som sällan når västerländska läsare som mig, vilket såklart känns mycket angeläget. Utan Adichie hade jag inte vetat mycket om nigeriansk kultur, varken i allmänhet eller den som kopplar de folkgrupper hennes karaktärer tillhör. Jag kan erkänna att det är först sedan jag läst Drömräkning som jag fått någon slags insikt om hur många språk och kulturer som ryms i ett land som Nigeria. Till delar tycker jag att Drömräkning är fantastisk, inte minst uppskattar jag de som handlar om Kadiatou, men jag läser också med känslan av att boken är lite för lång och att berättelsen om de tre nigerianska kvinnorna kunde ha slipats till lite mer.

    Drömräkning

    Dream Count översattes till svenska av Niclas Nilsson och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2025. ISBN: 9789100805388.

    Chimamanda Ngozi Adichie

    Chimamanda Ngozi Adichie är en amerikansk-nigeriansk författare, bland annat känd för romanen En halv gul sol.

  • Kirke av Madeline Miller

    Kirke av Madeline Miller

    Kirke, av Madeline Miller, återberättar myten om Kirke, en trollkunnig gudinna, som här har huvudrollen medan välbekanta män, gudar och hjältar, har biroller.

    Betyg: 4 av 5.

    I grekisk mytologi var Kirke en gudinna, nymf, häxa. Jag kan inte påstå att jag kan min grekiska mytologi, men kanske just därför fann jag Madeline Millers roman fängslande. Här har Kirke huvudrollen och läsaren får följa henne i hennes liv bland gudarna. Trots att hon är dotter till en av de mäktigaste gudarna, Helios, verkar hon till en början inte bära på några särskilda krafter eller förmågor, men efterhand visar det sig att hon kan något som rent av kan få Zeus att känna tvekan: hon är trollkunnig.

    Trolldomen skickar henne så småningom i förvisning. Hon döms att för evig tid leva på en öde ö, som paradoxalt nog inte framstår som ett rent straff. Där lever hon i bekvämlighet och kan fördjupa sig i sina intressen: örter och sina djur (framsidan till trots har hon lejon till följeslagare). Ibland kommer andra nymfer dit. Ibland får hon besök av Hermes, vilket alltså innebär att hon heller inte behöver avstå sex.

    Först när ett skepp med dödliga lägger till blir stämningen en annan. Männen är i nöd och Kirke blir gästfri. När männen blir varse att Kirke lever ensam på ön utsätter de hennes för sexuella övergrepp, som skakar henne hårt och får henne att utveckla en strategi: hon förvandlar männen till grisar. Med tiden kommer hon att ha svinstior fulla, däribland hela Odysseus besättning när de så småningom kommer dit.

    Odysseus, däremot, dras hon till och blir förälskad i. Kirke förför honom och för hans skulle låter hon för första gången svinen återta sina mänskliga skepnader. Hon håller dock kvar Odysseus och hans mannar på ön. Månaderna går och när Odysseus till slut lyckas bli övertalad av sitt manskap att de måste återvända till sina hem, lämnar de inte bara Kirke utan också det som kommer att bli sonen Telemagos, Odysseus son. Moderskapet förändrar Kirke i grunden. Ingenting blir viktigare än att skydda sonen, han som dessutom är dödlig.

    Jag har aldrig riktigt fastnat för sagor, som de i den grekiska mytologin. Mina fördomar säger att de allt som oftast handlar om män, våld, krig – allt utspelat i ett sammanhang som känns avlägset och svårt att relatera till. Miller lyckas med något jag inte trodde skulle hända: jag blir faktiskt både fängslad och berörd av den här berättelsen. Kirke är gudinna, i en totalt annan tid och en totalt annan värld än min, men hon blir ändå levande och mycket av det hon brottas med är helt allmängiltigt. Moderskap, relationer, kärlek och mycket annat avhandlas här i en episk berättelse, men är samtidigt helt tidlöst och nära.

    Kirke var verkligen en positiv överraskning för mig. Jag visste ingenting om Kirke innan jag tog mig an den här romanen, medan många av bokens bipersoner, som Odysseus och Helios till exempel, har ingått i undervisningen i skolan. Att flytta perspektiven, från alla dessa krigare och manliga gudar, har verkligen väckt mitt intresse.

    Boken är lite för spretig och lite för lång, men det gör ingenting. Det här är en mäktig och intresseväckande bok, fylld av magi, starka känslor och spänning.

    Kirke

    Circe översattes till svenska av Niclas Nilsson och gavs ut av Wahlström & Widstrand 2019. ISBN: 9789146235507, 9789146235514.

    Madeline Miller

    Madeline Miller är en amerikansk författare och lärare.