Förberedelserna

Förberedelserna är en novell av den hyllade amerikansk-nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie. Novellen har tillkommit på uppdrag av tidningen New York Times Book Review, som bad henne att skriva om årets presidentval. I mitten av juli publicerades novellen i svensk översättning i Dagens nyheter. För den som missade novellen i pappersupplagan så går den också att hitta på DN:s hemsida.

Novellen kretsar kring familjen Trump. Förberedelserna pågår för fullt inför det stundande presidentvalet. Makan Melania, som är berättelsens berättarröst, förbereder sig med pilates, skönetsritual och ytligt prat med de styvdöttrar som hon egentligen inte kommer speciellt bra överens med. I bakgrunden utspelar sig kampanjarbete och maken Trumps makttörst sipprar in till sängkammare, blomarrangemang, allt.

Det är en riktigt läsvärd och välskriven liten novell. Jag har svårt att förstå vad det är med Trump som är så lockande för många. Det är inte så lätt att förstå hur amerikaner tänker kring politik och samhälle, tycker jag. Det politiska systemet är så långt från vårt och kulturen så annorlunda än den svenska. Faktiskt. Novellen ger i alla fall en liten inblick i en meta-fiktiv familj som snart kan vara i maktens centrum. Det är skrämmande och spännande på samma gång.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten novell om familjen Trump – en familj som snart kan vara i maktens centrum.

Betyg: 4 pioner av 5.

Citerat ur Förberedelserna

”Melania bestämde sig för att beställa blommorna själv. Just nu var Donald ändå för upptagen för att som vanligt ringa Alexandra’s och fråga efter ”någonting fantastiskt”. En gång under de första åren, innan hon riktigt börjat förstå sig på honom, hade hon frågat vilka hans favoritblommor var.

– Jag anlitar de bästa floristerna i stan, de är fantastiska, svarade han, och hon insåg att smak för honom var något som bestämdes av andra och som man sedan kunde ståta med.”

Om Förberedelserna och Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk författare som delar sin tid mellan Nigeria och USA. Hon har skrivit flera prisbelönta och mycket uppskattade böcker som handlar om Nigeria då och nu. Hennes stora internationella genombrott blev med En halv gul sol (2007), som handlar om inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget). Hennes senaste roman på svenska är Americanah, som kom ut 2013.

Originalets titel: The arrangements (engelska).
Översättare: Lars Linder.
Publiceringsår: 2016 (originalet i New York Times), 2016 (på svenska i DN).

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

2012 höll författaren Chimamanda Ngozi Adichie ett hyllat ”TED talk”. För den som eventuellt inte känner till TED så är det alltså en konferens med tema ”idéer värda att sprida”. På TED:s hemsida finns en mängd inspirerande föredrag av om vitt skilda teman. Många föredragshållare är forskare, men det finns även andra som har bjudits in att tala. Adichie är alltså en av dem och hennes tal från 2012 handlar om just feminism. Alla borde vara feminister är en omarbetad version av detta föredrag. Det är ingen lång bok, utan det rör sig om 55 luftiga sidor.

Jag är naturligtvis feminist och jag är glad att det finns författare och andra som står upp och pratar om det här ämnet. Vad som är lite extra glädjande med Alla borde vara feminister är att Sveriges kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Teskedsorden, Unizon, Gertrud Åström och Albert Bonniers förlag har tagit initiativet till att Adichies bok om feminism har delats ut till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet. Det här känns som en utmärkt bok att samtala kring på gymnasiet. Den är lättläst och fylld med exempel som känns tacksamma att diskutera.

Med det sagt kan jag väl tycka att det mesta i Adichies bok känns som gamla nyheter. Hon tar inte upp något som känns speciellt nytt för oss svenskar, som förmodligen har kommit lite längre när det gäller jämställdhet än vad man har gjort i en hel del andra länder. En del saker i boken känns över huvud taget inte aktuella i Sverige. När hon skriver om hur hon blir misstagen för en prostituerad när hon går in på ett hotell så tror jag faktiskt inte att någon svensk känner igen sig från någon hotellupplevelse i Sverige. I Nigeria kanske det är ovanligt att en kvinna kan betala för ett eget rum, men i Sverige är situationen såklart lite annorlunda. Det gör ju dock inte att boken är mindre läsvärd för det. Det finns ingen anledning för oss att luta oss tillbaka och tro att det inte finns mer att göra. Adichies bok är lättläst och läsvärd. Jag hoppas att den väcker många tankar hos dagens unga som får chansen att läsa den i skolan.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en lättläst och tänkvärd bok om feminism och varför vi alla borde vara feminister.

Betyg: 4 ordningsmän av 5.

Citerat ur Alla borde vara feminister

”Vi gör pojkarna en stor otjänst när vi uppfostrar dem som vi gör. Vi undertrycker deras medmänsklighet. Vi definierar manligheten mycket snävt.

Manligheten är en hård liten bur, och den stoppar vi in våra pojkar i.

Vi lär pojkar att passa sig för att visa rädsla, svaghet, sårbarhet. Vi lär dem att kamouflera sitt rätta jag eftersom de måste växa upp och bli a hard man, som man säger i Nigeria.”

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Om Chimamanda Ngozi Adichie och Alla borde vara feminister

Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk författare som delar sin tid mellan Nigeria och USA. Hon har skrivit flera prisbelönta och mycket uppskattade böcker som handlar om Nigeria då och nu. Hennes stora internationella genombrott blev med En halv gul sol (2007), som handlar om inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget). Hennes senaste roman på svenska är Americanah, som kom ut 2013.

Originalets titel: We should all be feminists (engelska).
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 61.
Andras röster: Bokfreak, Bokstugan, Feministbiblioteket.

Baksidestext

”Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Alla borde vara feminister är Chimamanda Ngozi Adichies personliga och inspirerande upprop för en feminism som angår oss alla och som lyfter blicken ut mot världen. Texten är från början ett bejublat TED-talk som setts av över två miljoner människor på Youtube, och som samplats av Beyoncé i låten ***Flawless.”

Americanah

Americanah - Chimamanda Ngozi AdichieI Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd  till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.

En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.

Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.

”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”

Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:

”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”

Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.

Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Bokgalleriet.

En halv gul sol

En halv gul sol är en tegelsten som har stått och värmt min bokhylla länge. Den valdes som bokcirkelbok till bokcirkeln Picket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och pressade mig inte precis till att läsa ut den i tid. Läsningen blev faktiskt lite väl hoppig. I början höll jag ett bra tempo och läste lite varje dag, men sedan kom annat emellan och jag valde att ställa boken i hyllan i flera veckor. När jag sedan tog upp den igen så hade jag svårt att hålla isär karaktärerna. Det är klart att det säkert beror mycket på att jag tog en paus med boken, men kanske också på att jag aldrig riktigt lärde känna huvudpersonerna.

Boken utspelar sig i slutet av 60-talet, när Nigeria skakades av ett inbördeskrig och befolkningen i den självutnämnda staten Biafra led hemsk svältkatastrof. Flera miljoner människor dog. Att läsa fakta om ett krig berör sällan på samma sätt som skönlitterära böcker eller berättelser om verkliga livsöden. Adichies roman lämnar en definitivt inte oberörd. Boken är en generisk skildring av krig: familjer som splittras, barn som svälter ihjäl, människor som förlorar hem och arbeten, kvinnor som utsätts för våldtäkter och övergrepp… Det är fasansfullt och samtidigt stilsäkert berättat med ett bra flyt i texten. Det känns inte som att man har läst nästan 700 sidor när man lägger boken ifrån sig.

Bland huvudpersonerna hittar vi framför allt tvillingsystrarna Olanna och Kainene med familjer. Olanna har valt kärleken och lever med Odenigbo , som är politiskt intresserad och arbetar vid universitetet, dottern ”Baby” samt tjänaren Ugwu. Kainene är en rik affärskvinna och har ett förhållande med den engelske journalisten Richard. När kriget bryter ut spelar det ingen roll vem som har pengar eller arbetar på universitetet. Liksom alla andra dras de ned i krigets fasor.

En halv gul sol är en hyllad och prisbelönt bestseller och all uppmärksamhet kring den är välförtjänt. Det här är en bra bok och viktig i den mening att den berättar om ett krig som världen tycks ha glömt bort. Jag har då i alla fall inte blivit upplyst om det så kallade Biafrakriget tidigare. Boken ska dock inte bara ses som ”en bok om ett krig”, utan är verkligen en välskriven och bra roman med stora skönlitterära kvalitéer.

Några andra som skrivit om En halv gul sol: Expressen, Bokmania och Med näsan i en bok. Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

Lila hibiskus

Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol har länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa, men nu har jag istället läst hennes debutroman, Lila hibiskus, som kom ut på svenska först förra året. Boken innehåller en mängd starka scener där en pappa nästan misshandlar sina barn till döds genom att t.ex. sparka bokens huvudperson, Kambili, medvetslös och att hälla kokande vatten över henne för att hon har gjort bagatellartade grejer som att t.ex. besöka sin farfar, som hon och brodern är förbjudna att träffa eftersom han inte är katolik. Jag klarar knappt av att läsa det. Det blir för mycket.

I andras ögon är fadern dock en mycket stor och mycket uppskattad man. Han skänker stora summor till välgörenhet och till kyrkan och han äger en tidning som kritiserar samhället. Det är inte de enda stora kontrasterna i boken. Kambili och hennes bror hittar sin trygghet och får chans att blomma ut hos sin faster, som alls inte delar deras fars uppfattning om religion, synd och uppfostran. Fastern lever dessutom i en helt annan värld än vad Kambilis familj gör. Klassklyftorna i Nigeria är enorma. Verkligen enorma.

Jag hade svårt för boken, just för alla misshandelsscener och allt våld. Samtidigt är det naturligtvis en väldigt viktig bok. Den berättar något om hur kolonialväldet och den religion som prackats på nigerianerna splittrar dem och den berättar om den väldigt motsägelsefulla kärlek som fadern trots allt känner till sina barn, som han straffar så hårt. Jag är fortfarande intresserad av att läsa En halv gul sol, men Lila hibiskus får nog trots allt bara ett medelbetyg av mig.