April i anhörigsverige: dagbok

April i anhörigsverige

April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.

Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.

Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.

Citerat ur April i anhörigsverige

”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”

April i anhörigsverige - Susanna Alakoski

Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski

Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.

Utgivningsår: 2015.
Antal sidor: 397.
Andra delar i serien: Oktober i fattigsverige.
Andras röster: Aftonbladet, DN, GP, Kristianstadsbladet, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.

Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.

Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”

Oktober i fattigsverige: dagbok

Oktober i Fattigsverige - Susanna AlakoskiDet är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?

Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.

Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.

En viktig och bra bok! Faktiskt är den inte helt olik hennes Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset, men den här gången är det kanske ännu lite mer personligt.

Du hittar boken hos t.ex, Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om boken är SvD, Klok som en bok och Bokmal73.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.

Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.

Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).

Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.

Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!

Svinalängorna

Alakoski behöver inte många ord för att exakt få fram en känsla. Utifrån ett barns ögon ser hon till att beskriva livet för en familj i 70-talets Fridhem, ”Svinalängorna”, i Ystad, på ett sätt som inte lämnar en oberörd. Barnet heter Leena och hennes föräldrar är finnar med alldeles för lite pengar och som alldeles för ofta söker tröst i alkoholen.

Det hade kunnat vara en riktigt deprimerande berättelse om en dysfunktionell familj, men den skildrar främst styrkan hos Leena och hur hon tar sig igenom tillvaron med hjälp av bästa vännerna, Åse och Riitta, som har det illa ställt på sina sätt. Det kan vara rolig läsning i all tragik, men hur tillvaron än kan se ut från ett par barnögon skiner den verkliga ensamheten, fattigdomen och skräcken igenom.

Mycket välberättat och mycket läsvärt!