Extremt högt och otroligt nära

Jag gillar verkligen den här boken! Det bästa jag vet hos böcker är när språket används mer än för att bara föra berättelsen framåt, när språket används som en del av berättelsen. Jonathan Safran Foer gör det och i den här boken är det inte bara språket som är en del av berättelsen, utan här skildras också känslor med hjälp av bilder. Ibland är texten inte ens läslig. Ibland är den inringad med rött. Jag gillar det! Det är annorlunda och det tillför något till den här berättlesen, med lilla Oscar Schell som huvudperson.

Oscar har förlorat sin pappa i 11:e september-attacken. Sorgearbetet består bland annat av att i hemlighet lyssna på de meddelanden som pappan talade in på telefonsvararen när olyckan hände, men kanske framför allt tar det sitt utryck i ett hopplöst letande efter ett visst lås. Oscar har nämligen hittat en nyckel som har tillhört pappan och på kuvertet som nyckeln låg i det står namnet ”Black”. Nu går sökandet över hela New York hos alla som heter Black i efternamn. Det blir ganska många möten med helt vanliga och alldeles excentriska människor.

Parallellt med berättelsen om Orscar berättas historien om Oscars farfar, som aldrig har träffat sin son eller sitt barnbarn. Det är en märklig man, som har förlorat sitt tal och istället skriver allt han vill säga i en bok. Det mest märkliga är kanske förhållandet, till farmodern, som är så kantat av regler och överenskommelser att de alldeles har lyckats undvika att komma varandra nära. Trots detta står de varandra otroligt nära och kan nästan intiutivt kommunicera trots att farfadern inte kan tala och trots att farmodern ser dåligt.

En riktigt bra bok!

Allt är upplyst

Jag skulle gissa att den här populära boken även har lästs av Jonas Hassen Khemiri, som har skrivit Montecore. Det finns nämligen en del gemensamma nämnare mellan dessa böcker. Liksom Montecore utspelar sig den här boken på flera nivåer och liksom Montecore har författaren lånat ut sitt namn till en av bokens huvudpersoner, som för övrigt också råkar vara en författare. Boken består dels av en brevväxling mellan två personer, där man som läsare bara får ta del av breven från den ena parten och får läsa lite mellan raderna för att förstå vad som har skrivits från den andra personen. Dels består boken av utkastet till en bok, som kommenteras i brevväxlingen. Boken består också av ytterligare en berättelse, som handlar om när de två brevskrivarna reser runt i Ukraina, i jakten på en bortglömd by och ett bortglömd stycke historia.

De ena huvudpersonen är Jonathan, en judisk amerikan med sitt ursprung i Ukraina, som skriver på en bok och som vill leta upp berättelsen om hans släkt. Den andra huvudpersonen är den som kommer att bli judens tolk, trots att hans engelska är bristfällig. Det blir endråplig historia om en roadtrip genom Ukraina och stundvis är det också en sorglig berättelse eftersom resan hela tiden närmar sig en historia om en by som blev utplånad av nazister under det andra världskriget.

Boken blandar högt och lågt och berättandet blandas, som sagt var, ut av Jonathans egna utkast till en bok. Det är en berättelse som närmast liknar en underlig saga som hela tiden rör sig framåt mot slutet – nazisternas intåg.

Det är en märklig bok, som både är underhållande och i nästa stund kan vara svårsmält rå i beskrivningarna om död och sorg. Det jag gillar mest med den är språket, som inte alltid följer regler och rekommendationer när det gäller språkbruk, men som alltid har en självklar del i berättandet och som alltid tillför något viktigt för att göra den här boken till den fascinerande bok det är. Mycket läsvärd!