Cigarett

Cigarett - Per Hagman

Det har gått några år sedan jag läste något av Per Hagman. Då läste jag i alla fall Att komma hem ska vara en schlager och blev helt knockad av det poetiska, koncentrerade språket, där grova formuleringar plötsligt dyker upp som utropstecken mellan det mer fina och svävande. Jag blev gripen av Hagmans berättelse, som kändes självupplevd och äkta på något sätt. Boken kretsar kring en man som rastlöst driver omkring genom livet utan att någonsin känna sig hemma någonstans.

Cigarett har starka likheter med Att komma hem ska vara en schlager. Även denna gång känns det som att läsa en biografi, men den här gången kretsar berättelsen kring en 20-åring som jobbar på Hard rock café i Stockholm. Tjejer, fester och droger avlöser varandra. Det finns en enorm barnslighet och samtidigt en stor ensamhet och rotlöshet hos den här huvudpersonen. Boken är inte lång, ca 150 sidor eller 2,5 h lyssning. Den är nästan som en prolog till Att komma hem ska vara en schlager. Här grundas den tomhet som sedan följer senare i livet, om man vill se en koppling mellan huvudpersonerna i de två böckerna.

Huvudpersonen i Cigarett är ung, men redan är allt meningslöst och att ta ansvar för sig själv och sina relationer, eller ens sitt arbete, är omöjligt. Som läsare får jag lust att skaka om den här killen. Det är på sätt och vis svårt att sympatisera med honom. Det är som att han lever ett liv som en betraktare. På en fest står de höga och betraktar en man som medvetslös snurrar omkring i sina egna spyor. De tittar och tittar sedan bort, glömmer bort. Ingenting verkar vara riktigt på riktigt, så om det kanske blir för den som lever ett liv där droger används för att framkalla känslolägen som inte kan släppas fram naturligt.

Jag tyckte verkligen om den här boken, men inte tycker om som i att jag njuter av att följa huvudpersonen, men som i att det är en intressant skildring av 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och för att det  är en oerhört skickligt komponerad roman. Jag älskar när berättelser berättas mellan raderna och här är det verkligen så. De till synes meningslösa scenerna, dialogerna och tankarna som far omkring formar allihop denna både störande och berörande berättelse om tomhet, droger och ett liv utan någon klar riktning.

Att Hagman inte ens var 25 när Cigarett kom ut första gången känns för övrigt helt otroligt. Det här är en fantastisk debutroman och det är mycket imponerande att författaren så insiktsfullt har fått ihop den här boken i en så relativt ung ålder.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, tight berättelse om 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och leva ett liv med tomhet, droger och utan någon klar riktning.

Betyg: 4 telefonsvararmeddelanden av 5.

Om Cigarett och Per Hagman

Per Hagman (född 1968) är en svensk författare, som vuxit upp i Sverige och i flera afrikanska länder. Cigarett är hans debutroman. Hans senaste roman är Vänner för livet som kom ut 2010.

Uppläsare: Peter Öberg.
Utgivningsår: 1991 (första utgåvan, Bonnier), 2010 (den här ljudboksutgåvan, HörOpp), 2011 (pocketutgåvan på bilden, BonnierPocket).
Antal sidor: 149 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: dagensbok.com.
Köp t.ex. hos: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Vi hamnar på Melody vid halvett efter att ha yrat runt i taxi över halva stan. Det är överfullt på dansgolvet. ‘Goodlife’ med Innercity spelas vansinnigt högt. Viktor börjar prata med en tjej som jag tror att jag känner igen. Hon är blond och har ett lite tärt men vacker ansikte och kjol och ser ganska pryd ut. Micke och Tobbe står och pratar med bartendern och jag går upp på övervåningen. Känner att jag är berusad.”

Johan är servitör på en nattklubb och rör sig bland unga vackra människor i stockholmsnatten. Han är likgiltig för det mesta utanför det egna jaget, umgås med alla som är något och lever ett liv fyllt av sex och droger.

Få författare har på så kort tid mutat in en så egen värld som Per Hagman, en värld han är djupt förtrogen med som han samtidigt visar upp i ett kritiskt ljus. Cigarett är hans debutroman från 1991 och boken fick en enorm uppmärksamhet när den först kom ut och hyllades som generationsroman av vissa men avskyddes av andra.”

Att komma hem ska vara en schlager

När jag började läsa Att komma hem ska vara en schlager trodde jag inte att det var en bok för mig, för språket kändes så invecklat och metaforerna alltför många. Jag är glad att jag inte gav upp, utan att jag faktiskt gav den en chans. Faktum är att jag verkligen började gilla Hagmans sätt att skriva och hans sätt att blanda högt och lågt om vartannat. Även när han skriver om samhällets smutsigare grejer så får han det att låta närmast poetiskt. Ja, det här utvecklade sig verkligen till en bok i min smak. Faktiskt är den en av de bästa jag läst i år.

För jag älskar verkligen den här berättelsen om Per Hagman, som reser fram och tillbaka och aldrig hittar hem! Han lever ett liv så totalt olikt mitt eget: liksom i förbigående berättar han att han delar lägenhet med fotomodeller, att han går på fester med söner till superrika shejker, att han tar droger och blir uppraggad av diverse kändisar och b-kändisar. Det skulle kunna vara så meningslöst i sitt försök att dra uppmärksamheten till sig, men det är istället intressant. Det intressanta ligger inte i det liv han lever utan i hur han innerst inne är en naiv pojke som plötsligt blivit 30+ och inser att han aldrig har haft ett hem. Jag tycker om att få följa med Hagman på hans eviga resor till Paris, där han spenderar för mycket tid på tabacbarer och tycker sig trivas bra, och sedan till Kairo, där han kommer på att han nog faktiskt skulle kunna bo. Fast sedan skiter det sig med det med, för mannen som han ska dela bostad med tar en överdos. Han kommer på att han ska testa Tyskland och i tåget på väg dit tilltalas han av tanken på att vara veckopendlare; att leva sitt liv på ett tåg. Han stannar inte ens i Tyskland, utan drar istället vidare till en älskarinna i Köpenhamn. Det är så rotlöst, så mycket flackande, och samtidigt så mycket känslor.

Hans liv är häftigt, men ensamt. Det är lyx, älskarinnor, jaktfalkar, kasinon… Men inte alls ett hem. Och han skriver om det på ett så fantastiskt och pricksäkert sätt. Jag känner inte alls någon likhet mellan mitt eget och huvudpersonens liv, men kan ändå känna känslan, förstå hur det kan vara när man har flyttat omkring och på varje plats har bekanta men inget riktigt umgänge. Det är faktiskt helt fantastiskt skrivet. Lyssna bara:

”Inget på tv och ingen vill ha mig.

Jag sitter här ensam med en dator full av porr men varenda playmate känns som skäggiga damen.

Ingenstans att gå, ingenting att ta mig för.

Att komma hem brukade vara en schlager, men det var så längesedan. Nu känns det mest som att lyssna till en radio som står och brusar mellan kanaler.”

”I höstas fyllde jag trettiotre men jag kan inte minnas hur jag tillbringade födelsedagen. Min trettiotvåårsdag, vad gjorde jag då? Jag måste ha befunnit mig i Stockholm eftersom jag inte kan minnas den.”

Jag vet inte varför jag dras till de här lite melankoliska och tragikomiska böckerna, men det gör jag gång på gång (Människor helt utan betydelse är min favoritbok!). När det dessutom är såhär fantastiskt skrivet blir jag helt lyrisk. En mycket bra bok!