Så jävla normal är en samling med några av Nina Hemmingssons teckningar från åren mellan 2006 och 2009. På baksidan skriver Hemmingsson:

Den här boken innehåller bilder och ord som kommer fram när jag är trött, ledsen eller arg och inte vet vad jag håller på med längre. Ibland är det bättre att gråta än att sova.

När man öppnar boken inser man hur desperat och hur känslofyllt det måste ha varit när teckningarna kom till. Jag har knappast sett några bilder som innehåller så mycket mörker och ångest som somliga av bokens bilder. För mig blir det för mycket och många gånger helt obegripligt. Jag läser hellre någon av Hemmingssons serier, även om jag i och för sig måste säga att Hemmingsson är väldigt skicklig och i boken lyckas teckna mycket uttrycksfullt.

Boken finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris.

Mina vackra ögon är en samling med enrutare, teckningar och serier av Nina Hemmingsson. Serierna i den här boken är framför allt Prinsessan & gemålen, som Hemmingsson tecknade när prinsessbröllopet var som mest på tapeten. Som alltid är det vasst och roligt, utan att för den sakens skull sakna en djupare innebörd. Hemmingsson är fenomenal på att driva med folks uppfattningar om manligt och kvinnligt, åldrande m.m. Bilderna i sig är uttrycksfulla, vilket inte minst visas i teckningarna, där bilderna ensamt berättar något och det alltså inte finns text.

Jag tycker att boken här är riktigt snygg och bra och jag gillar titeln, som anspelar på de ögonlösa figurer som är lite av Hemmingssons signum.

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Nina Hemmingssons serier är speciella, dels för att de är säreget ritade och dels för att de verkligen säger något – sättet att presentera feminism slår verkligen undan fötterna. Det här är inga gulliga tjejer, utan tjejer, som för det första är ögonlösa och därför ser direkt obehagliga ut(!) och dels kastar sig mellan alla möjliga känslor och tillstånd, även sådana som inte passar en kvinna eller som man inte får prata om: kompakt ångest, aggressivitet, kåthet, ensamhet, snuskighet… Det är absolut min typ av humor, men det fina med Hemmingsson är att det alltid finns något mer. Många gånger fastnar skrattet i halsen, samtidigt som jag på nästa sida inte kan låta bli att skratta när allting egentligen är djupt tragiskt. Det finns värme och humor blandat med klockrena betraktelser kring vad som är socialt accepterat och hur man får vara och inte vara som kvinna.

I serien finns både Hemmingssons enrutare, som kanske känns igen från Aftonbladet, men också en del längre serier. En av mina favoriter är Jag var ihop med en buddhist, där huvudpersonen träffar en ny efter några år av depression:

Vi var så attraherade av varann att det kändes farligt. Känslorna vi fick för varann kan delvis förklaras med att jag just slutat äta psykofarmaka som tidigare effektivt tagit bort all sexuell lust, och att han levt i kloster-celibat. Men det räcker inte, det var magiskt.

Det är så dråpligt på något sätt. Och så slutar det med ett krossat hjärta.

Det finns mycket annat bra också, fast jag måste nog ändå säga att den är lite ojämn. En del grejer är helt obegripligt. De bra serierna är dock i klar majoritet och väger upp och allt som allt måste jag säga att det är en riktigt bra samling. Läs!

Den finns hos t.ex. Adlibris och Bokus.