Tusen strålande solar

Årets första utlästa bok är den omtalade och omtyckta roman Tusen strålande solar av samma författare som till Flyga drake. I Tusen strålande solar gör Hosseini det igen: berättar gripande och äkta om de fruktansvärda fasorna i det krigsdrabbade Afghanistan. Jag har aldrig varit särskilt insatt i situationen i Afghanistan, men Tusen strålande solar har gett mig en ganska bra lektion i vad som hände mellan 80-talets slut och fram till början av 00-talet. Det behövde jag! Här berättas det om krigsfasorna, dödandet, de stränga sharialagarna, kvinnornas obefintliga rättigheter, de offentliga avrättningarna och annat svårsmält.

Kanske är det de oerhörda fasorna som gör att jag inte riktigt fastnar för den här boken. Det blir för mycket, för fruktansvärt. Till slut kan jag inte se det framför mig, det blir inte trovärdigt. Sorgligt nog berättar nog Hosseini en mycket trovärdig historia, men jag har ändå svårt att ta till mig det och jag blir inte helt tagen av den här berättelsen.

För att återgå till själva boken så handlar den om två kvinnor som kommer varandra nära. De är gifta med samma man – en äldre man som hånar dem, misshandlar dem och behandlar den ena kvinnans dotter med stort förakt. Det är två ohyggligt starka kvinnor, som trots att de tvingas bära burqa, inte får gå ut utan en man, inte har möjlighet till utbildning, förväntas passa upp på sin otäcka man, tvingas ställa upp att ha sex med honom och tusen andra saker som var för sig väcker ilska hos vilken västerländsk kvinna som helst.

Det är givetvis en rörande, sorglig och på ett litet sätt ändå hoppingivande berättelse, även om jag, som sagt, finner den lite väl tilltagen med alla grymheter. Jag rekommenderar egentligen alla att läsa den, för vi behöver nog alla påminnas lite om situationen i Afghanistan och få den här fruktansvärda nutidshistorian. Hade historien inte varit fullt lika snyftig hade jag dock gillat den mer.

PS: Har någon reflekterat över varför kvinnan på framsidan bär klackskor? Det känns knappast sharia och när skulle någon av bokens kvinnor ha använt dem?

Flyga drake: en skakande berättelse om en pojke från Afghanistan

Jag hade egentligen behövt en lättsam och underhållande bok, så det här var kanske inget vidare bra val av mig. På bokens baksida finns ett citat från Aftonbladet: ”Läsaren dras obönhörligt in i en annorlunda värld som man inte vill lämna…”. Nja, säger jag. Den här världen skulle jag inte vilja befinna mig i en sekund (inte i bokens senare halva i alla fall).

”Den annorlunda världen” är i det här fallet krigets Afghanistan, där författaren målar upp en råhet, grymhet och skräck som jag har svårt att över huvud taget ta in. Det är fattigdom, utsatthet, avrättningar som pausunderhållning på fotbollsmatcher, föräldralösa barn och en ren och skär ondska. Det var svårt att inte lägga boken ifrån sig emellanåt, för det bär verkligen emot att läsa om allt ont.

Handlingen kretsar kring en man, Amir, som flydde med sin familj till USA när Sovjetunionens styrkor invaderade landet. Kvar i Afghanistan lämnades bland annat den tjänare och hans son som Amir har växt upp med. Amir har svikit sin bästa vän, tjänarens son, och det är först många år senare som han får anledning att återvända till sitt gamla hemland och gottgöra det han har gjort.

Det är en mycket läsvärd, men också otäck bok. Den hade kunnat vara mer förutsägbar och puttinuttig, men den är inte det och det tackar jag för. Jag kan verkligen rekommendera den här boken, kanske framför allt för att få en liten inblick i situationen i Afghanistan, men som lättsam underhållning eller en ”annorlunda värd att dras in i” tror jag man ska välja en annan bok.