Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.

Boken handlar om en poet som mer eller mindre får i uppdrag att skriva en kriminalroman, men som istället dras in i ett gäng invandrarflickors liv. Ingenting blir plötsligt som han tänkt sig och den kriminalroman, som han i och för sig aldrig har velat skriva, blir aldrig påbörjad och de invandrarflickor, som han egentligen har i uppgift att undervisa i hur man skriver, skriver inte ett ord. Däremot får han höra deras minst sagt svåra berättelser om hur de kom till Sverige. Några av dem är till och med människor som inte finns: deras identitetshandlingar är sedan länge sönderrivna för att de ska få stanna kvar i Sverige lite längre och de har tvingats att gå under jorden.

Flickornas berättelser är angelägna och viktiga, men når inte alltid ända fram eftersom boken i övrigt har en sådan humoristisk ton. Det poängteras dock i efterordet att alla flickorna i boken finns på riktigt, även om det här är en roman och ingen dokumentär. Jag läser gärna om invandrarflickors situation och jag tycker om hur boken beskriver deras liv. Istället för att vara svaga människor att tycka synd om framställs alla invandrartjejerna i boken som starka och fulla med stolthet. Det finns helt klart intressanta delar i den här boken, men boken som helhet får bara ett medelbetyg eftersom jag trots allt inte tycker att ett så allvarligt ämne passar att skriva en sådan här bok av. På ett sätt skulle man kanske kunna tänka sig att en satir har lättare att nå fram eftersom man tänker till när det blir lite skruvat, men i det här fallet blev det inte riktigt så.