Jag ska göra dig så lycklig

Jag ska göra dig så lycklig - Anne B. RagdeÅret är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.

Med en enorm detaljrikedom, som om hon ville dokumentera hemmafruns liv 1965, beskriver Ragde hus husets kvinnor (och enda ensamstående man; en änkling) skurar golvet, tvättar blöjor, förbereder efterrätter, servar sina män med kaffe, diskar, putsar och tvättar. Jag tycker det är ganska fint gjort faktiskt; att synliggöra det jobb som hemmafruarna gjorde när man kan tänka att de bara gick hemma.

Vad Ragde också gör är att hon tillåter fruarna att vara precis så olika som människor är. Det här är ingen stereotyp som målas upp, utan det är vitt skilda liv som hon väljer att berätta om. Nedslagen blir inte långa, utan det är nästan som en novell per lägenhet, men de räcker för att detaljrikt berätta om de olika karaktärerna och vad som händer i deras liv.

Jag gillade den här boken riktigt mycket. Den är lätt att komma in i och avkopplande att läsa, utan att för den sakens skull sakna allvar eller något intressant att berätta.

Du hittar Jag ska göra dig så lycklig hos bl.a. Bokus och Adlibris. SvD, Carolina läser och Dagensbok.com är några andra som också har skrivit om boken.

Arseniktornet

Arseniktornet är en väldigt läsvärd släktkrönika som tar sin början vid mamman och mormodern Malies bortgång. Liksom Berlinerpopplarna, av samma författare, börjar det alltså vid ett avsked, som får släktingar som inte setts på länge att åter träffas. I övrigt saknar böckerna likheter. Där Ragdes trilogi om Torunn (Berlinerpopplarna m.fl.) är mysböcker innehåller Arseniktornet betydligt mer allvar.

Här målas ett antal spännande och på sina sätt tragiska livsöden upp. Malie själv har levt sitt liv i sorg över en skådespelarkarriär som hon fick ge upp och ett äktenskap hon inte ville ingå, men ingick ändå, p.g.a. ett oplanerat barn. Hennes man ägnar sig åt blåmåleri, d.v.s. han målar porslin, men under hela uppväxten uppfostrades han till att gå i sin fars fotspår och bli präst. Var och en har på sitt sätt sina drömmar: de som inte har slagit in och de som kanske har slagit in, men ändå inte har gett den frihet och de tillfredsställelse som de hade hoppats på. Den gemensamma dottern heter Ruby och hennes bästa vän är judinna. Under den här tiden brytder Andra världskriget ut och hon får uppleva det stora sveket från samhället när bästa vännen försvinner. Hemma är hon ständigt i skottlinjen för mammans nycker och hon får hela tiden höra onda ord om att hon är oönskad och att hon har fördärvat mammans karriär.

Nu träffas alltså Ruby, hennes dotter och Rubys bror för att packa ihop mammans tillhörigheter och gå på begravning. I Rubys och broderns ögon är Malie en häxa och de sörjer inte alls hennes bortgång. Dottern, Therese, är dock av annan åsikt och går omkring i huset och minns samtidigt som hon funderar på vem mormodern egentligen var.

Jag är svag för sådana här böcker, som skickligt berättar om intressanta levnadsöden och lyckas förmedla hur vi påverkas av det som händer omkring oss och vad våra föräldrar har med sig i bagaget. Här berättar också Ragde om blåmåleriet, denna svåra konstform, som jag tidigare inte har vetat något om.

Det enda som får mig att inte ge boken toppbetyg är att jag tycker att berättelsen om återföreningen efter Malies bortgång saknar trovärdighet. Det känns löjligt att Ruby och hennes bror går omkring och hatar sin nu döda mamma och beter sig respektlöst. Jag köper det inte helt enkelt! Det är dock en väldigt liten del av en annars fin läsupplevelse!

Vila på gröna ängar

Det här är den tredje och avslutande delen i böckerna om familjen Neshov. I den första boken återförenades bröderna Erlend, Margido och Tor, som hade haft dålig eller obefintlig kontakt de senaste åren. Tors dotter, okänd för de andra bröderna, dök upp, och allting verkade arta sig till en riktig ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-saga. Även del två i trilogin bjöd på puttignuttigheter som drog åt samma håll. Här skulle det byggas sommarstugor, rustas upp, tas om hand, skaffas familj, umgås. Men så kommer del tre: Tor försvinner ur bilden, dottern blir deprimerad och alla planer ser ut att kastas omkull.

Gud, vad jag ogillar sådant här! Visst kan böcker ha ett sorgligt slut, sluta oväntat eller ta skarpa vändningar, men när det gäller den här trilogin hade jag hellre fortsatt att följa familjen Neshov bland släktmiddagar, barnprat och framtidsdrömmar. Jag kan inte alls försonas med att trilogin, som ju hela tiden har varit så mysig och liksom god, ska sluta såhär.

I övrigt känns Ragdes trevliga och detaljrika berättande igen och boken är helt klart ett skönt tidsfördriv, men jag känner mig ändå lite besviken, kanske mest för att jag inte förstår Ragdes avsikt med att avsluta trilogin såhär. Vilken är sensmoralen? Vad är det hon vill berätta? Jag vet inte. Jag blev faktiskt mest besviken.

Eremitkräftorna

I Eremitkräftorna fortsätter Ragde att skildra livet för familjen Neshov, som vi träffade på i Berlinerpopplarna. Återigen får vi följa Tors tröstlösa slit på grisfarmen tillsammans med gamlingen som han kallar för ”far” trots att det har uppdagats att han och gamlingen egentligen är bröder. Vi får följa Tors dotter, Torunn, i Norge i hennes jobb på djurkliniken och med allt hennes kärlekstrassel. Vi får följa Margido i hans arbete på begravningsbyrån och i hans bekymmer i att vara en god Herrens tjänare. Och så får vi följa Erlend och hans sambo Krumme i deras lyxliv i Köpenhamn.

Det är trivsamt och liksom tidigare är det välberättat med perfekt uppmålade miljöer och fantastiska personporträtt. Som läsare kan man verkligen se hur Tor lyfter på gardinen för att kolla på utetermometern om han får besök och samtalet blir för jobbigt. Man kan se hur lycklig Torunn blir när hon äntligen träffar en kille som det kanske kan bli något med. Hela boken målas upp tydlig som en film och det är verkligen roligt att få kliva in i den här världen och se vad som händer med karaktärerna.

Vad händer då? Pja, lite av varje. Och slutet blir man snopet snuvad på eftersom boken slutar tvärt och tokigt och tvingar en att läsa fortsättningen. Det irriterar mig mycket. Det finns faktiskt ingen större anledning att splitta upp den här berättelse till en hel trilogi, förutom att sidantalet möjligen skulle bli lite väl kraftigt annars. Hur som helst, läs den här boken om du vill ha lite avkoppling ett tag! Det är en bra bok!

Berlinerpopplarna

Det är snart jul och Tor sliter med att få tillvaron att gå runt som grisbonde, när hans mor plötsligt insjuknar. Vid moderns dödsbädd återförenas så Tor med sina bröder: Margido och Erlend. Margido, som är en präktig och ordentlig karl, lever ensam och arbetar som begravningsentreprenör. Sin mor och bror har han inte haft särskilt mycket kontakt med de senaste åren. Erlend har haft ännu mindre kontakt med sin familj. Sedan tjugo år tillbaka lever han med sin pojkvän i Köpenhamn och familjen har han brutit med helt eftersom de inte kan acceptera hans sexuella läggning.

Tors fram till nu hemlighållna och vuxna dotter, Torunn, tar sig också ner till den gamla släktgården för att träffa farmodern en första och sista gång. För Margido och Erlend blir det en stor överraskning att brodern har en dotter, men det finns plötsligt fler familjehemligheter som börjar rullas upp. Boken utspelar sig under bara några dagar, men under dessa dagar hinner huvudpersonernas liv vändas upp och ner ganska rejält.

Det är en fin liten berättelse, men jag har lite svårt att till hundra procent beröras av den. Det blir för platt, för lyckligt, för enkelt och dessutom ganska orealistiskt. Trots det hade jag stor behållning av boken, för den är avkopplande och Ragde kan verkligen konsten att måla upp miljöer. Här kan man verkligen se smutsen på den gamla släktgården, känna hur illa grisarna luktar och man förstår precis hur huvudpersonerna är och ser ut och hur livet ter sig i det lilla norska samhället. Allt är väldigt exakt och noggrannt berättat och beskrivet. Jag gillar det! Man sugs verkligen med i boken för att den är så bra berättad. Det här kanske inte är bok som jag kommer att minnas länge, men jag är definitvit sugen på att läsa fortsättningen och att läsa mer av denna författare, om det finns fler böcker översatta till svenska.