Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.

Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om Einsteins fru är ielinashylla, Sydsvenskan och ordochingavisor.

Titeln Ja till Liv! ger omedelbara associationer till abortmotståndare, men om man börjar läsa Liv Strömquists knivskarpa seriealbum med förväntningar att den ska vara propaganda mot aborter, så kommer man att bli grymt besviken. Ja till Liv! är tvärtom en bok där Strömquists vänstersympatier och feministiska åsikter får ta stor plats och det är Arbetslinjen som står i fokus vid bokstaven A. Serien Arbetslinjen utspelar sig 1000 år framåt i tiden och handlar om ett märkligt fynd som man har gjort under utgrävningar av Peppes Bodega. Fyndet består av en tavla som kallas Arbetslinjen och det är ett verk som verkligen förbryllar forskarna, som för det första aldrig tidigare har hittat några tecken på att moderater kunnat producera någon form av kultur och som dessutom inte kan förstå vad Arbetslinjen egentligen gick ut på. Hur kunde man uppleva en arbetsbrist när det fanns så otroligt mycket att göra? Varför gav de mest behövda jobben sämst betalt? Varför trodde man att arbete gav en känsla av mening med livet, när man samtidigt var tvungen att kontrollera att alla verkligen sökte jobb?

Det var länge sedan jag läste något så roligt och träffsäkert. Jag håller inte med Strömquist i alla hennes åsikter och det finns serier som jag bara tycker är plumpa, men som helhet är boken fantastisk. Varje mening sitter där den ska och bilderna är snygga och detaljrika. Inte sällan är bilderna kollage med inklistrade dumheter från tidningar och citat från andra medier. Den här ABC-boken är något av det bästa och mest tankeväckande jag har läst på på länge. En riktigt bra satir!