Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen är en stark och intressant berättelse om att det pris som krävs av den som tvingas fly. Betyg: 4 kamphundar av 5.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Imorgon är det dags för Augustgalan, då vinnarna av årets Augustpris utses. Jag tog chansen att ta emot ett recensionsexemplar av en av titlarna som nominerats i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, nämligen Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen.

I den här romanen får läsaren följa Sidonie & Nathalie, som är på flykt från Frankrike till Sverige. Året är 1944 och de har båda gjort stora förluster och lämnar nu allt och alla bakom sig. På vägen förlorar de allt mer, om än främst av det materiella slaget. Smycken och klenoder som de tagit med sig går snart som betalningsmedel för att få hjälp längs flyktvägen. Jag har inte på något sätt varit på flykt själv, men på något sätt känns det här som en skildring som många nutida flyktingar kan känna igen sig i. Combüchen skriver med sinne för detaljer och lyckas genom dem bygga upp starka känslor mellan raderna.

I Sverige måste Sidonie och Nathalie lämna ifrån sig än mer: egentligen hela sina identiteter. Sidonie blir Siv och Nathalie blir Nanna. Flykten tar dem inledningsvis till en stor gård, där duon börjar lösas upp. Sidonie har språköra och kan snabbt börja plocka upp svenskan och lära känna de svenska arbetskamraterna. Hon är också händig i köket och den franska kokkonsten imponerar och hjälper henne att raskt avancera till att syssla i köket. Nathalie blir kvar med grovjobb på gården och den enda hon försiktigt försöker att kommunicera med är en polsk man, med vilken hon egentligen endast kan kommunicera med tecken och gester. Ibland behövs inte mer än några försiktiga tecken för att visa vilka oerhörda sorger som finns i bagaget och som också kan utgöra en slags gemenskap.

Berättelsen varvas också med nutid, där Nathalie ska fira sin 90-årsdag i Nordnorge, där man förstår att hon levt större delen av sitt liv. Hur vägen ledde henne dit är något man som läsare blir nyfiken över.

Jag kan erkänna att jag hade svårt att komma in i Sidonie & Nathalie. Trots att den är en högst normallång roman så kändes det som att jag inte kom någon vart i läsningen. Jag tror att det var detaljrikedomen som satte käppar i hjulet och också att jag tyckte att för många trådar hängde löst. Vilka är de här kvinnorna? Varför verkar de inte känna varandra? Vart är de på väg? Hur ska det gå? Snart började jag dock fängslas av berättelsen och jag tycker verkligen att den berörde. En del bilder som Combüchen målar upp av Sidonie och Nathalie och av hur de på sina olika sätt försöker att hantera flykten, är bilder som jag alltid kommer att bära med mig. Det är en bok som till stora delar utspelar sig under Andra världskriget, men på något sätt tror jag också att den ger en allmän bild av vad det kan krävas för uppoffringar att fly. Det är en väldigt stark bok, som är svår att skaka av sig, inte minst när man tänker på hur många som är på flykt även idag.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen
Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 317.
ISBN: 978-91-1-307896-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen (född 1942) är en svensk författare och journalist. Hon är född i Tyskland, men kom till Sverige som 6-åring. Combüchen debuterade som författare med Ett rumsrent sällskap 1960 och har därefter skrivit ett antal romaner, varav många har hyllats och belönats med fina priser. 2010 vann hon Augustpriset för Spill – en damroman. Nu, 2017, är hon åter Augustprisnominerad med sin senaste roman, Sidonie & Nathalie.

Förlagets beskrivning

”Mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra – av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.

Med sina sista tillgångar tar de sig över Öresund. I Sverige får rena kläder, döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är på intet sätt över.
Långt senare firar Nathalie motvilligt sin nittioårsdag. Hon fick ett andra liv i Nordnorge, har en dotter och fyra barnbarn som oroar sig för henne. Men hon hugger ännu sin egen ved och tillbringar sömnlösa sommarnätter vid ett fönster och minns, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.

Sidonie & Nathalie är en mörk men skimrande roman om flyktens och överlevnadens villkor.”

Böcker i november

November är här. Jag brukar tjuvstarta med julstöket och eftersom jag älskar julen brukar november bli en fin förlängning av jultiden. Jag ser fram emot att dricka glögg, baka pepparkakor, köpa julklappar och så småningom gå loss med julpyntet. I början av oktober skrev jag att jag hoppades på att oktober skulle bjuda på flera konserter och andra trevliga kulturella grejer. Så blev det också! Allra finast och mäktigast var Faust på Norrlandsoperan. Musik, skådespeleri, kostym, scen – allt! – var mäktigt. Faust seglade omedelbart upp i min topp 5 över bästa operor jag sett. Jag hann också med att se flera konstutställningar och så var jag på konsert med Mando Diao. Det blir lite musik även nu i november, för då väntar en konsert med Henrik Berggren. Annars har jag inte så mycket inplanerat förutom julmys.

En oktoberdag tog jag sista chansen att fota en björk med höstlöv. Nu går hösten över i vinter.
En oktoberdag tog jag sista chansen att fota en björk med höstlöv. Nu går hösten över i vinter.

Finns det något att se fram emot när det gäller böcker då?

Ärligt talat är det ingen av höstens mest efterlängtade böcker som kommer ut just i november. Jag tror att det är en lågsäsong för bokutgivning just den här månaden, som ligger så tätt inpå julen. Eller? Däremot är november en spännande månad, för då utses vinnarna av årets Augustpris, som jag har peppat så mycket för! 🙂 27:e november avslöjas vinnarna under Augustgalan. Redan i slutet av oktober tillkännagavs det vilka titlar som blivit nominerade. Om någon har undrat hur det gick med min tippning så kan jag alltså stoltsera med 2 rätt av 6 (i och för sig inte så bra, antar jag 🙂 ) och att jag har läst en av de nominerade (Just nu är jag här av Isabelle Ståhl). Det är en riktigt bra bok och det känns fint att en debutant har blivit nominerad! Men jag tror nog att Johannes Anyuru kammar hem priset i år. Hans bok, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är hyllad och känns rätt på något sätt. Jag måste ta och läsa den!

Här i Umeå är det nog många kulturtanter som ser fram emot att Richard Ford gör ett författarbesök på Väven den 9:e november. Han är en i stort sett helt obegriplig författare för mig :), så jag kommer inte att sitta i publiken. Om jag hade prickat in något författarbesök i mitt närområde i november så hade det troligare blivit Martina Haag, som besöker Oasen i Nordmaling redan den 6/11, men det kommer jag också att missa. Ja, ja.

Något jag troligast kommer att göra i november är dock att läsa böcker (surprise!). Men vad? Jo, jag kommer förhoppningsvis få Marcus Stenbergs Jag har inte råd som jag har köat på biblioteket. Jag följde hans fantastiska blogg Sorrow No. 5 under det år Marcus använde bloggen som kanal för att skildra sitt år med köpstopp. Det är en av de finaste bloggar jag har läst och ärligt talat tänkte jag ibland att bloggen var så fint skriven, att ångesten var så exakt skildrad, att bloggen kanske var en roman snarare än en blogg, att det kanske var fiktion snarare än verklighet. Nu är det ju inte så att Marcus Stenberg har skrivit fiktion i bloggform, men en bok blev det och den vill jag såklart läsa!

Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Vad läser du i november?

Nomineringarna till Augustpriset: mina gissningar

Som jag har skrivit många gånger förut så älskar jag Augustpriset, som årligen delas ut till de bästa böckerna i kategorierna årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Priset lyckas alltid pricka in titlar med hög kvalitet, men som inte är lika pretto som exempelvis nobelpristagarböcker. 😉 Nu läser inte jag speciellt många fackböcker eller barn- och ungdomsböcker, men jag roar mig gärna med att gissa nomineringar i skönlitteraturklassen. Förra året lyckades jag pricka in 2 av mina gissningar. Här kommer årets spekulation från mig!

En given Augustpriskandidat är Johannes Anyuru med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som låg på kritikertopplistor vecka efter vecka efter vecka tidigare i år. Det är en dystopisk bok om terror och fascism. Jag har inte läst den själv, men jag tror verkligen att den platsar bland årets nomineringar.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

En annan kritikerälskling är Göran Sonnevi, som under året har varit aktuell med diktsamlingen Sekvenser mot Omega. Det känns som ett verk som kan charma en och annan i juryn, särskilt eftersom att det inte hör till vanligheterna att lyrik belönas med ett Augustpris. (Ett helt irrelevant ps: har Sonnevis bok den tråkigaste framsidan i världshistorien?)

Sekvenser mot Omega av Göran Sonnevi
Sekvenser mot Omega av Göran Sonnevi

Det här är kanske ett lite djärvt val med tanke på att Agnetia Pleijel redan har nominerats för en tidigare del i sin självbiografiska trilogi, men jag kan mycket väl tänka mig att hon blir nominerad för Doften av en man i år. Hon kanske rent av vinner, som en slags samlad belöning. 😉

Doften av en man av Agneta Pleijel
Doften av en man av Agneta Pleijel

Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här tycker jag är värd en augustprisnominering. Den är vasst skriven och skildrar samtiden (i Stockholm) på ett träffande sätt när den följer bokens huvudperson bland Tinderdejter och instagrammande.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman känns på sätt och vis som en av årets härligaste utgivningar eftersom det var så länge sedan Hagman var aktuell med något nytt och eftersom hans språk och generöst personliga berättande känns alldeles eget. Jag tycker att hans skrivande borde uppmuntras med en nominering. 🙂

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman

Hemmet, Mats Strandbergs skräckroman om äldreboendet Tallskuggan, vore en överraskande och härlig nominering. 2015 var det nog många som blev lite förvånade över att John Ajvide Lindqvists skräckroman Rörelsen blev nominerad, men jag hör till de som tycker att juryn borde fortsätta att vara öppen för litteratur från många olika genrer. Hemmet är dessutom en verkligt bra skräckis, särskilt eftersom den också skildrar demens, som berör så många, både drabbade och anhöriga.

Hemmet av Mats Strandberg
Hemmet av Mats Strandberg

Ja, det var mina gissningar. Vilka är dina? 🙂 Imorgon kommer facit, för då tillkännages alla nominerade.

Böcker i oktober

Oktober är här! Finns det någon gråare och tråkigare månad än oktober? Det här brukar vara månaden då man plötsligt överraskas av att det är påfruset och halt, men den där snön, som brukar lysa upp, lyser endast med sin frånvaro… 😉 Fast det finns ingen anledning att deppa ihop. Själv tänker jag t.ex. liva upp mig med att gå på konsert med Mando Diao och jag hoppas på fler kulturella grejer – hösten brukar bjuda på en hel del!

September var en fin månad förresten. Vi inledde månaden med att skramla ihop det sista i form av bär och svamp (nu är hela frysen full och vi har flera liter med sylt 🙂 ) och att springa ett varsitt lopp (och nä, jag sprang inte under 48 minuter, vilket jag hade hoppats på, men jag fick en ny bästa miltid med 48:22 och det är jag glad över 🙂 ). Resorna har avlöst varandra: Höga kusten, Stockholm, Ålandskryssning och besök hos mina föräldrar i Uppland, där jag förresten blåste glas för första gången i mitt liv! Ja, jag har hunnit med en hel del.

Glad svampplockare!

Men det här är ju en bokblogg, så jag tänkte inte orda så mycket mer om septembers resor. Dessutom var det ju meningen att inlägget skulle handla om oktober.

Vilka litterära händelser finns det att se fram emot i oktober?

Jo, för min del kan jag ju lugnt säga att oktober inleder den mest spännande tiden på året när det kommer till böcker! Den 23/10 tillkännages det nämligen vilka böcker som är nominerade till Augustpriset. Av alla litteraturpris är det egentligen bara Augustpriset som engagerar mig på riktigt. Jag tycker t.ex. att Nobelpriset känns som en angelägenhet för en liten kulturelit och att många av de mer folkliga priserna, som Bonniers bokklubbars Årets bok eller Stora ljudbokspriset, mest känns som något som delas ut till förutsägbara topplistetitlar. Augustpriset är något annat! Där finns det lite tyngd, utan att det för den sakens skull är ett pris som delas ut till författare som ”ingen” har läst. Jag älskar att spekulera i vilka som ska nomineras och vem som ska vinna. Jag blir upprymt lycklig när mina önskningar slår in och priset går till en favorit (och jag blir oerhört besviken när priset går till någon helt annan… jag har fortfarande inte lyckats smälta att Aftonland inte fick något pris förra året! 😉 ). Så ja, Augustpriset ser jag fram emot!

Sedan älskar jag såklart nobelpristillkännagivandena också och de är också i oktober. Jag brukar kolla på webbsändningarna varje dag det är något nytt tillkännagivande. Som kemist/fysiker med ett visst intresse åt medicinhållet så finns det mycket att inspireras av den veckan. Tillkännagivandet från Börssalen är också megaspännande såklart. Jag sitter alltid där framför datorskärmen och stirrar på DÖRREN. 🙂 Och som vanligt: jag har ingen aning om vem som får nobelpriset i litteratur i år, men det blir säkert någon respektabel person med en gedigen bibliografi, någon som väger upp för förra årets folkpopartistchock.

Kommer det ut någon spännande bok i oktober då? Ja, nytt från Haruki Murakami t.ex. Hans memoarer (essä? biografi?) Författare till yrket kommer ut nu i oktober. Sara Bergmark Elfgrens nya, Norra latin, är väl annars den jag ser fram emot mest. Jag hoppas på något som är lite i samma stil som den fantastiska Engelsforstrilogin, som jag tycket så mycket om. 🙂

Norra latin av Sara Bergmark Elfgren

Som vanligt brukar jag vara sist på bollen… Så jag läser säkert något helt annat i oktober. Men vad läser jag den här månaden egentligen?

Jag frågade förra månaden och fick ett svar: jag bör helt klart läsa Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit. Jag är säker på att den kommer att bjuda på igenkänning och väcka en massa tankar. 🙂 Jag tänkte också läsa mina Astrid Lindgren-noveller som jag fick i julklapp (!). Jag är inte så bra på att läsa böcker direkt när jag får dem, men det betyder verkligen ingenting annat än att jag fortfarande ser megamycket fram emot läsningen, men att annat har kommit emellan. Nu känns det i alla fall som hög tid. 🙂 Jag hade tänkt läsa dem i somras, men då semestrade jag i Värmland, fick inspiration och kastade mig över ett gäng Selma Lagerlöf-noveller istället.

Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit

Vad läser du i oktober?

Min europeiska familj: De senaste 54000 åren

Min europeiska familj av Karin Bojs
Min europeiska familj av Karin Bojs

I Min europeiska familj går vetenskapsjournalisten Karin Bojs långt bak i släktleden i sin släktforskning; med hjälp av DNA hittar hon förmödrar och förfäder som levde på istiden och till och med före det. Genom sitt släktforskande så berättar hon också översiktligt men ändå ambitiöst om vår fornhistoria och berättar t.ex. hur det kan komma sig att människor också har lite gener från neandertalare i sig, hur människan tog sig till Europa, när hunden blev vårt husdjur och när vi lärde oss att odla.

Jag tycker alltid att det är lite småknepigt att läsa populärvetenskapliga böcker. Sådana böcker kan ju bli väldigt nördiga och inte alltid så enkla att hänga med i. Jag måste erkänna att fornhistoria inte är min starka sida och jag hade nog behövt lite fler bilder för att förstå förflyttningar och hur olika händelser hänger ihop. Det är också så att en del saker berör mig mer än annat och då hade jag kanske egentligen velat veta ännu mer. Bojs skriver exempelvis på flera ställen om hur anlag för psykisk sjukdom på något sätt verkar ha kommit till oss som en konsekvens av att vi också har blivit kreativa. Bojs har egna erfarenheter av att leva som anhörig till människor med psykisk sjukdom, så det märks att hon själv berörs av det. Jag hade på sätt och vis gärna läst mer.

Trots att jag kanske inte är den ideala läsaren för den här boken så måste jag ändå säga att jag tyckte att den var förvånansvärt lättläst och intressant. Det är också härligt när en författares engagemang glittrar mellan raderna. Här är det väldigt tydligt att DNA-släktforskning och människans historia är några ämnen som ligger Bojs varmt om hjärtat. Det är en oerhört ambitiös bok och det uppskattar jag verkligen!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa med på en släktforskning långt, långt bak i tiden och lära sig mer om människans tidigaste historia.

Betyg: 4 mammutar av 5.

Min europeiska familj av Karin Bojs
Min europeiska familj av Karin Bojs

Om Karin Bojs och om Min europeiska familj

Karin Bojs (född 1959) är en svensk journalist och författare. Hon arbetade under många år som vetenskapsredaktör på Dagens nyheter, men valde sedan att satsa på att skriva populärvetenskapligt. För boken Min europeiska familj belönades hon 2015 med Augustpriset för årets Svenska facklitteratur. Karin Bojs har en hemsida och twittrar under @KarinBojs.

Illustratör: Stefan Rothmaier.
Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 485.
ISBN: 9789100139117.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och låta DNA-trådarna knyta ihop henne själv med forntidens människor. Hon läste studier, intervjuade forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Sedan 1980-talet har DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling. Den har revolutionerat såväl kriminalteknikers arbete som biologisk och medicinsk forskning, och har på senare år börjat bidra till ny kunskap inom arkeologi och historia. Till och med släktforskande privatpersoner har börjat använda DNA som verktyg. Med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen går det numera att hitta kusiner, sysslingar och bryllingar, och även släktingar som levde för mycket länge sedan – under den senaste istiden och ännu längre tillbaka.

Resultatet av Karin Bojs arbete blev en bok om hennes ursprung och hennes familj. Men också om oss andra. Vi är ju släkt. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader. DNA-trådarna knyter ihop oss alla. ”

Nej, Augustpriset gick inte till Aftonland

Kollade ni in Augustgalan i måndags?! Det gjorde jag! 🙂 Det är alltså då Augustpriset delas ut.

I år hade jag läst inte mindre än 3 av de 6 nominerade titlarna i kategorin Årets svenska skönlitteratur (de andra kategorierna brukar jag lämna lite åt sidan eftersom jag varken brukar läsa barn- och ungdomslitteratur eller fackböcker speciellt ofta). Först och främst så läste jag Aftonland och blev helt såld. Det är en väldigt rolig (faktiskt!) och fin bok. Jag har bloggat om den ifall du vill läsa mer om vad jag tyckte. Lite närmare inpå galan så fick jag också en förfrågan om att läsa några fler av de nominerade titlarna och då valde jag att läsa De polyglotta älskarna och Välkommen till Amerika – två böcker som jag inte tyckte var speciellt bra, ärligt talat.

Och vem vann? Ja, det vet ni säkert redan, De polyglotta älskarna kammade hem det! Och i fackbokskategorin så vann Gutenbergsgalaxens nova av Nina Burton och i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok så vann Tio över ett av Ann-Helén Leastadius. Den sistnämnda boken är en ungdomsbok som handlar flytten av Kiruna och den sorg en tonårstjej upplever när det som har varit hennes hem ska försvinna. Jag har längtat efter att läsa den sedan jag hörde podcasten En förbannad podd prata så varmt om den här om veckan (intervjuat Leastadius har de gjort också!). Den ligger faktiskt och väntar i min telefon nu. 🙂

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Välkommen till Amerika

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård
Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Välkommen till Amerika kretsar kring en familj i total misär. Dottern i familjen, som också är bokens berättarröst, är ca 11 år gammal och har helt slutat att kommunicera med omvärlden. Hon har bestämt sig för att inte tala och hon tänker heller inte skriva något i den skrivbok som hennes mamma sticker åt henne. Hon vill heller inte nicka eller visa sin åsikt på något annat sätt. Hon sluter sig bara inåt mot sina grubblerier. Sonen, berättarjagets storebror, gör samma sak, fast på sitt sätt. Han stänger in sig på sitt rum med sin musik och han är så mån om att få vara ifred att han till och med spikar igen dörren inifrån och där sitter han och kissar i flaskor eftersom han inte ens går ut för att uträtta sina behov.

Genom berättarjagets rädsla och de skräckfyllda minnen hon plockar fram så framgår det att pappan, som nu är död, led av bipolär sjukdom och att det gick ut fruktansvärt mycket över familjen. Mamman är fortfarande en någorlunda fast punkt i tillvaron, även om det är uppenbart att hon inte förstår hur hon ska hantera sina barns problem. Vill flickan tiga så får hon göra det. ”Det löser sig säkert”.

Välkommen till Amerika är en bok som vältrar sig i så mycket elände och tragik att det är smärtsamt att läsa. Allting berättas ur det här barnets ögon, vilket också gör allting mer beklämmande. Såhär borde inget barn få ha det.

Det är fint skrivet (även om rösten inte direkt känns som en 11-årings) och med sina 92 sidor är boken föredömligt kort tycker jag. Det är ju så fint när författare lyckats skriva tight och få ihop en berättelse på ett litet sidantal. Men nja. För mig blir det lite för mycket av alltihop. Det slår över till slut och istället för att leva mig in i berättelsen och känna med bokens huvudpersoner så landar det för mig i att det känns lite klichéartat och att det inte känns så realistiskt.

Det här är en oerhört hyllad bok och den är också nominerad till Augustpriset i år (på måndag får vi veta om den vinner!). Själv önskar jag att jag tyckte bättre om den än vad jag faktiskt gör. Det vore så fantastiskt om det här vore en riktigt bra bok om psykisk sjukdom och om att vara barn och anhörig till en förälder som inte räcker till, men nja. Jag tycker att författaren vrider på för mycket och fyller berättelsen med alldeles för mycket fasa och desperation för att det ska gå in hos mig.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten roman om att vara barn och anhörig till en förälder med psykisk sjukdom.

Betyg: 2 skolbränder av 5.

Citerat ur Välkommen till Amerika

”Det var nu länge sedan jag slutade prata. Alla har vant sig. Min mamma, min bror. Min pappa är död, så jag vet inte vad han ska säga. Kanske att det var arvet. Arvet slår hårt i min släkt. Obönhörligt. De rakt nedstigande leden. Kanske hade jag tystnaden inom mig hela tiden. Förut sa jag saker som inte stämde. Jag sa att solen sken när det regnade. Att havregrynsgröten var grön som en gräsmatta och smakade jord. Jag sa att skolan var som att gå in i beckmörkret varje dag. Som att hålla i sig i en ledstång tills dagen var slut. Vad gjorde jag när skolan slutade? Jag lekte inte med min bror för han låste in sig på sitt rum med musiken. Han spikade igen dörren. Han kissade i flaskor han hade där inne. Just för detta ändamål.”

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård
Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Om Linda Boström Knausgård och om Välkommen till Amerika

Linda Boström Knausgård (född 1972) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med novellsamlingen Grand mal och Välkommen till Amerika är hennes andra bok. Hon är gift med författaren Karl Ove Knausgård.

Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Modernista).
Antal sidor: 91.
ISBN: 9789176458297.
Andras röster: Bear books, dagensbok.comFeministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”I Välkommen till Amerika möter vi en familj på randen till katastrof. Det är nu länge sedan flickan slutade prata. Mamman, skådespelerskan, och brodern, som spikar igen sin dörr och kissar i flaskor, har båda vant sig. Och alla vill de vara ifred. Samtidigt längtar de ofantligt mycket efter varandra.

Den döda fadern kan plötsligt sitta i flickans säng när hon kommer hem från skolan. Bara flickan vet att hans död är hennes skuld. »Vi är en ljus familj«, upprepar mamman. Men flickans mörker sipprar in under dörrspringor och rinner ur kranarna i badkaret. Frågan om vem som är starkast finns där hela tiden. Och en kärlek så stark att den hotar att slå dem sönder och samman.”

De polyglotta älskarna

De polyglotta älskarna av Lina Wolff
De polyglotta älskarna av Lina Wolff

På måndag den 28/11 går Augustgalan av stapeln och då kommer vinnarna av årets Augustpris att belönas. Just nu har jag som projekt att läsa några av de sex titlar som har nominerats i kategorin Årets svenska skönlitteratur och De polyglotta älskarna av Lina Wolff hör alltså dit.

I boken vävs tre berättelser ihop på ett snitsigt sätt. I bokens första tredjedel få läsaren träffa Ellinor, som reser till Stockholm för att träffa en man som hon har fått kontakt med via en dejtingsida. Mannen är kulturkritiker och väl hos honom får hon förtroendet att kika på det som just nu upptar det mesta av hans engagemang: manuskriptet till boken De polyglotta älskarna.

I bokens andra del står författaren till manuskriptet i fokus: Max lever i ett dött förhållande där han och frun, som han uppfattar som en supertråkig byråkrat, i princip lever helt parallella liv, förutom det att hon faktiskt stöttar honom i hans skrivande. Hans nuvarande projekt är en liten Hjalmar Söderbergsk bok med Stockholmsberättelser. Frun har för kanske första gången missbedömt potentialen i hans uppslag; det här är inget nyskapande projekt som kan leda någon vart. Däremot leder projektet honom på promenader i staden och en ödesdiger dag går han in på World Trade Center och träffar en receptionist som kommer att förändra livet för honom.

I bokens tredje del är det en av personerna i berättelsen De polyglotta älskarna som är berättarröst. Hon heter Lucrezia och har vuxit upp i en extremt förmögen familj. Som dotterdotter till en markisinna har hon alltid haft rikedom och överflöd omkring sig, men nu har händelser inträffat som har gjort att familjen plötsligt står på ruinens brant.

Det är tjusigt ihopvävt och trots att Wolff skriver med ett virvlande språk och stundtals använder sig av lååånga stycken, så är det faktiskt en förvånansvärt lättläst bok. Det är ett fint flöde i texten och det var verkligen lätt att sugas in i berättelsen. Jag ville bara läsa, läsa, läsa och förstå hur de olika händelserna och personera i boken hänger ihop.

Samtidigt måste jag erkänna att boken inte till fullo föll just mig i smaken. Även om jag inser att det är en ambitiös och välskriven bok så måste jag helt enkelt erkänna att det här inte är min typ av berättelse. Framför allt finns det någonting lite smutsigt och rått över den som jag inte kommer överens med. Boken första del, den om Ellinor, leder mina tankar till den äckligaste boken jag vet: Hummelhonung av Torgny Lindgren. I Hummelhonung flyttar en kvinna helt slumpartat in hos en motbjudande man och blir kvar hos honom: hon tvättar, fixar & donar, runkar av honom, slickar i sig vätska från bölder och bla, bla, bla. De polyglotta älskarna är inte alls på samma nivå, men att jag ändå fick Hummelhonungvibbar gjorde att jag blev lite avigt inställd. Varför är Ellinor ens hos den här kritikern som är så vidrig och äcklig? Jag förstår att det är en berättelse och att man inte ska haka upp sig på logiska luckor, eller vad man ska säga, men jag kan inte släppa det. Det här är en sådan knäpp bok att den kräver att läsaren släpper kontrollen och köper allt rakt av utan att ifrågasätta. Jag kunde inte göra det.

Att boken på många sätt är så maximalt konstig gör också att jag känner mig lite dum under läsningens gång. När de mest konstiga scener utspelar sig och de mest oväntade replikskiftningar sker så förstår jag att det ska symbolisera något, men som vanligt så orkar jag faktiskt inte gräva djupare. Jag gillar helt enkelt inte den typen av böcker. I den bemärkelsen påminner De polyglotta älskarna mig om Richard Fords Kanada, som jag inte heller förstod. Även den boken innehöll en hel del episoder som är så skruvade att de helt enkelt måste betyda någonting väldigt genomtänkt och djupt – som vi vanliga dödliga inte orkar förstå.

Så nej, det här är inte min typ av bok. Och ändå, ja, faktiskt, så plöjde jag den snabbt och jag kommer nog, trots allt, att minnas den. Det är en annorlunda bok och jag kan mycket väl förstå att den har blivit omtyckt bland läsare och kritiker och att den nu hör till en av de titlarna som är aktuella för Augustpriset. Men personligen hejar jag inte på det här…

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda och riktigt knäpp roman där tre säregna levnadsöden vävs ihop på ett intrikat sätt.

Betyg: 3 hus vid havet av 5.

Citerat ur De polyglotta älskarna

”För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej. Jag tyckte att det fanns något marknadsmässigt över det, dessutom hade jag aldrig skrivit en kontaktannons, eller något annat heller för den delen, och visse inte hur man sålde sig i skrift. Mina pojkvänner hade alltid varit helt vanliga killar från min by. Den första hette till exempel ”Jonny” och det var inget särskilt med honom alls, i alla fall inte på ytan och i alla fall inte innan man fattade att han var sjuk i huvudet på riktigt. Vi gick i samma klass och det började med att han sa:

– Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig?

Jag antar att han hört någon säga så på film och att han redan då på fullt allvar faktiskt ansåg sig vara en man. Och jag antar också att han förväntade sig ett helt annat svar än det han fick. Något i stil med att ”ja, jag har alltid önskat mig en man som är kapabel att få mig att förlora fatningen i sängen”. Eller något konkret önskemål som skulle hjälpa honom på vägen. Men istället sa jag:

– Jag har alltid velat att någon skulle lära mig att slåss.”

De polyglotta älskarna av Lina Wolff
De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Om Lina Wolff och om De polyglotta älskarna

Lina Wolff (född 1973) är en prisbelönt svensk författare som också har varit bosatt i Spanien. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hennes senaste roman är De polyglotta älskarna, för vilken har har tilldelats Svenska dagbladets litteraturpris.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 292.
ISBN: 978-91-0-015662-6.
Andras röster: Annika Koldenius, Bear booksdagensbok.com, Sneda glasögon, Ugglan & boken.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.

I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse. ”

Augustprisläsning: Aftonland av Therese Bohman

Jag har fått några av de titlar som har nominerats till Augustpriset i år. I kategorin Årets svenska skönlitteratur är följande titlar nominerade: Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och de Polyglotta älskarna av Lina Wolff (de nominerade i alla kategorier kan du hitta på Augustprisets hemsida).

Jag fick önska böcker och med tanke på min lästakt så bad jag inte direkt om En dramatikers dagbok 20132015 med sina 1600 sidor… 😉 Jag är ju också generellt sett mycket mer intresserad av korta, tighta berättelser. Sådan tur då att jag fick hem några andra titlar istället, bland annat Aftonland med sina 229 perfekt avvägda sidor. 🙂 Boken kretsar kring Karolina, som är professor i konstvetenskap och som nyligen har separerat. Nu har hon installerat sig i en liten lägenhet, fylld med böcker, och med tanke på den vändpunkt som hon har hamnat i så finns det kanske anledning att fundera över livet och vad det har blivit av detta. I Aftonland snuddar Bohman vid teman som klassresor och den distans det kan skapa att bli akademiker när man kommer från en enklare bakgrund . Vad är det värt att lämna ursprunget bakom sig? Och vad ger man själv vidare här i världen när man som Karolina dessutom har valt att inte skaffa barn?

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman

Boken är sprängfylld av fint formulerade tänkvärdheter och Bohman lyckas verkligen med att fånga vemodet och att få sorgen att bryta igenom. Det är en oerhört fint komponerad roman med många lager.

Ur Aftonland av Therese Bohman
Ur Aftonland av Therese Bohman

Men det kanske bästa med den är något så oväntat som humorn. Med oväntat menar jag att det är en bok med viss tyngd och med sorgliga stråk och jag hade faktiskt inte väntat mig att en bok med sådana teman också skulle vara rolig. Roligt är det i alla fall! I sitt jobb handleder Karolina en doktorand, som Karolina misstänker för att ha spenderat en längre tid i Berlin utan att ha skrivit en rad. Doktoranden hävdar däremot att han har ett verkligt scoop på gång och när han också berättar för Karolina om vad det handlar om så rycks hon med. Boken följer Karolina i arbetet och för mig, som också är forskare, gav boken faktiskt en del igenkänningshumor. De där gubbarna som tar sig själva och sin forskning på rörande stort allvar… Ah. Jag tyckte att de här delarna av boken var sjukt roliga, faktiskt.

Ur Aftonland av Therese Bohman
Ur Aftonland av Therese Bohman

En annan oerhört fin och på sätt och vis rolig sak med den här boken är att Karolina är en sådan sammansatt person. Författaren låter henne både vara smart och samtidigt fatta dåliga beslut och Karolina får både ha mindre smickrande sidor och vara en person som man vill krama om. Karolina blir både levande och mänsklig och jag älskade verkligen att få läsa om henne och följa henne i den här livssituationen.

Ur Aftonland av Therese Bohman
Ur Aftonland av Therese Bohman

I mitt tycke har Aftonland allt som en riktigt bra roman bör ha. Utan att ha hunnit läst de andra nominerade står det för mig självklart redan nu: det här bör bli årets Augustprisvinnare, så bra är den!

Augustpriset: Och de nominerade är…

Det kanske inte är några nyheter längre, för nomineringarna till Augustpriset presenterades ju redan i måndags. 🙂 Men eftersom jag gissade nomineringar i skönlitteraturklassen här om veckan så måste jag ju följa upp med facit… 😉

I kategorin Årets svenska skönlitterära bok nominerades:

  • Aftonland av Therese Bohman,
  • djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund,
  • Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård,
  • En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén,
  • Eländet av Andrzej Tichý och
  • De polygotta älskarna av Lina Wolff.

I kategorin Årets svenska fackbok nominerades:

  • Gutenberggalaxens nova av Nina Burton,
  • Arktis av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden,
  • Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson,
  • Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius,
  • Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och
  • 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Och i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok nominerades:

  • Inte vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp,
  • Ormbunkslandet av Elin Bengtsson,
  • Tio över ett av Ann-Helén Laestadius,
  • Oj, en polis av Eva Lindström,
  • Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och
  • Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Och nominerade till Lilla Augustpriset är:

  • Perspektiv – en rymdsaga om Medelhavet av Henning Bollmark,
  • Nedräkning av Sanna Fagerström,
  • Åttahundratusen trehundrafemtiosex tick och ett knippe röda tulpaner av Smilla Luuk,
  • Då rallarrosen blommar av Sigrid Nikka,
  • Samklang av Matilda Stjernqvist och
  • Jag är 20 år och har OCD av Gabriel Zetterström.

De nominerade till Lilla Augustpriset kan du förresten läsa här! Omröstningen är på samma sida också. 🙂

Hur många rätt fick jag då? Jo, 2 av 6. Det var ju rätt så askasst ändå? Men jag är superdupermegaglad att Aftonland blev nominerad, för det är banne mig bland det roligaste och bästa jag har läst i år! Och den bok som konkurrerar om förstaplatsen på min lista över årets bästa böcker är på riktigt Den andra kvinnan av samma författare. Ge Augustpriset till Therese Bohman!! Bara gör det!

Aftonland av Therese Bohman
Aftonland av Therese Bohman