Kategoriarkiv: -

Bokstationer!

Åh, vad fint! Man har infört Bokstationer på ett antal stationer längs Botniabanan! Det är alltså iordningställda hyllor, där man kan låna böcker och sedan lämna tillbaka på samma eller en annan station. På sikt är planen att det ska finnas plats för privatpersoners bytlån också.

Jag har inte spanat in det här själv, men jag tycker att det är en bra idé. Det är ju på resa, särskilt när man pendlar, som det är som mest praktiskt att ha en bok. Med en bok i handen är tiden aldrig bortkastad..!

Stationerna som ingår är Örnsköldsvik, Husum, Nordmaling, Hörnefors, Umeå Östra och Vindeln.

Fler e-bokstjänster på gång, men jag är tveksam…

Jag uppmärksammande för ett tag sedan att Storytel, som sedan länge erbjuder ett ”Spotify för ljudböcker”, också har börjat erbjuda e-böcker. Jag tyckte att det var en trevlig bonus, men konstaterade att jag inte skulle betala extra för att få tillgång till dem. Jag läser helt enkelt inte tillräckligt många e-böcker på telefonen för att det ska kännas meningsfullt och dessutom skulle jag lika gärna kunna låna e-böckerna på biblioteket.

Ett annat företag som erbjuder ungefär samma sak är Readly, som erbjuder en tjänst för att läsa tidningar på surfplatta. Även de erbjuder sedan en tid tillbaka e-böcker. Jag har dock inte testat denna tjänst själv.

På gång att lanseras i Sverige är nu den danska e-boktjänsten Mofibo, som inlett ett samarbete med förlaget Norstedts. Här verkar det vara just e-böckerna som är i fokus och såvitt jag kan förstå finns varken ljudböcker eller tidningar med i utbudet. Jag vet inte vad priset kommer att landa på i Sverige, men i Danmark kostar Mofibo 99 danska kronor per månad (typ 120 svenska kronor). Inte helt gratis alltså.

Musik, film, serier och tidningar är en sak. Det är produkter man snabbt kollar igenom eller lyssnar på och där man sedan vill ha nytt i en sådan omfattning att det kan kännas värt att skaffa abonnemang av olika slag. Böcker är, vilket jag har skrivit om i typ tusen inlägg, inte riktigt samma sak… I min värld är det inte det i alla fall. Jag ser e-böcker som ett komplement till pappersböcker och även om jag är en bokslukare så blir det inte speciellt många e-böcker per månad.

Nu för tiden, om jag har förstått det rätt, dröjer det månader innan nyutkomna e-böcker blir tillgängliga via biblioteken, så det sådana här tjänster möjligen skulle kunna erbjuda, som inte biblioteken redan ger helt gratis, är i så fall möjligheten att läsa sådant som är helt nytt. Men hur viktigt är det då? I princip helt oviktigt för mig i alla fall…

Desto viktigare är det att böckerna är i ett sådant format att man inte måste och sitta och läsa på en oergonomisk, ljusstark skärm. Seriösa e-bokläsare, som jag, har ju en dedikerad läsplatta, ej att förväxla med surfplatta, att läsa på ;) Såväl Storytel som Readly och Mofibo är tjänster som enbart är tillgängliga via telefon och surfplatta (kanske även dator, uppkopplad mot nätet?). Att kunna ladda ned till sin läsplatta är bara att glömma… Denna viktiga möjlighet, att kunna läsa på e-bokläsare, är fortfarande något som bara biblioteken erbjuder. Ja, och så kan man naturligtvis köpa böcker att läsa på sin läsplatta. En nyutkommen bok kan kosta ca 140-200 kr. De e-böcker jag har köpt har varit äldre titlar och jag har knappast gett mer än 50 kr per bok.

Ja, nej, man kan säkert läsa e-böcker på lite olika sätt, men för min del är det helt klart att sådana här e-bokstjänster inte passar för mig.

I min värld är biblioteken fortfarande vassast. De nätbokhandlare som säljer e-böcker är, vilket jag har konstaterat flera gånger, riktigt kassa, och sådana här prenumerationstjänster är väl förvisso praktiska och snygga, men där känns e-böckerna mest som en rolig bonus, som sagt.

Vad tycker du? Hiss eller diss för abonnemang på e-böcker?

Läsplatta

Tegelstenar i bokklubben

I veckan har vi träffats i jobbets bokklubb och pratat böcker. En av förra omgångens böcker var De obotliga optimisternas klubb, som två bokklubbare tyckte var riktigt usel och extremt tråkig. Själv tyckte jag att den var bra; inte en sådan där bok man bär med sig resten av livet, men bra! Jag blev faktiskt lite ställd, för jag fick frågan ”men vad tyckte du var bra med den?????” upprepade gånger och jag minns inte ens riktigt. För mig finns det verkligen ingenting som sticker ut som irriterande eller tråkigt eller ointressant i den här boken. Kanske inget som sticker ut och gör den översvallande bra heller. Jag tyckte helt enkelt att det var en intressant och avkopplande bok. Jag är fortfarande lite förbryllad över hur den kunde väcka så mycket negativa känslor. Känner mig nästan lite dum…

Har du läst boken? Skriv gärna vad du tyckte, så att jag inte känner mig så ensam.. :p

Till nästa gång var det många som ville läsa Americanah, som ju jag köpte för inte så länge sedan, och Donna Tartts tegelsten Steglitsan. Americanah är inte så tunn den heller… Jag är ärligt talat less på tegelstenar nu… Men jag ska göra ett försök med båda, så fort jag läst ut allt annat påbörjat och allt annat som står på tur… Det verkar ta sin tid…

Steglitsan - Donna Tartt Americanah - Chimamanda Ngozi Adichie

Tematrio: Personliga pronomen

TematrioTematrio fortsätter att testa grammatikkunskaperna… ;) Den här veckan är uppmaningen att berätta om tre bra böcker med personliga pronomen i titlarna.

Jag heter inte Miriam. Jag tjatar om den här i typ varje Tematrio, men boken är bra, aktuell och viktig, så jag fortsätter att ta upp den. Boken handlar om Miriam, som på sin 85 års-dag avslöjar något hon dolt i alla år: att hon är rom. Gripande berättelse om att överleva förintelsen.

Jag ringer mina bröder. Fantastisk och enorm bok på ca 100 sidor… Boken kretsar kring rasism och att bli misstänkliggjord bara genom att vara. Skriven av en sann ordkonstnär (Jonas Hassen Khemiri)!

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig (glömde jag verkligen denna i min trio med böcker med långa titlar?!). Memoarer från en annan ordkonstnär, Bodil Malmsten. Liv, död och samhällsfrågor. Fantastiskt skrivet.

Apropå filmframsidor…

Jag nämnde för ett tag sedan att jag inte gillar när böcker får framsidor med motiv från filmatiseringar. Det känns som ett tråkigt och billigt trick för att sälja något som borde kunna stå på egna ben och inte behöva draghjälp från en film. Nu såg jag också att Boktjuven har fått en ny framsida med filmatiseringsmotiv… Så tråkigt! Ja, jag tycker verkligen det! Särskilt eftersom filmen är ganska kass. Den är extremt sentimental och så springer alla skådespelare omkring och pratar engelska med tysk brytning(?!) av någon obegriplig anledning… Filmen gör inte alls boken rättvisa, tycker jag.

Och, som sagt, jag vet vilken framsida jag föredrar… ;) Vilken tycker du är bäst?

Boktjuven - Markus ZuzakBoktjuven - Markus Zuzak

Valdag

Det är valtider. Jag hoppas att alla har gått och röstat: i förtid eller IDAG.

Jag har faktiskt svårt att se några ursäkter till att inte rösta. Att inte vara tillräckligt insatt är inte en ursäkt. Att inte ha tid är inte en ursäkt. Att vara ointresserad är ingen ursäkt. Att vara allvarligt, livshotande sjuk eller att vara i djup sorg är en ursäkt i min värld, men nästan ingenting annat.

Det här är ingen politisk blogg, även om det inte är en hemlighet att jag röstar på Miljöpartiet. Det sipprar väl ut lite nu och då när jag läser böcker om klimat eller allmänt skriver något om klassfrågan och utanförskap; ämnen som är vanliga i böcker jag läser.

En politisk fråga med bokanknytning är ju annars den om momsen på e-böcker… Jag kan notera att ALLA partier utom Sverigedemokraterna vill sänka momsen på e-böcker till 6 %, alltså samma nivå som pappersböcker.
Och nej, det förvånar mig inte att SD skiter i e-böcker. Vilken SD:are läser böcker liksom? ;)

Ibland undrar jag vilka de är, alla de där rasisterna som finns i samhället, men jag tror faktiskt inte att de finns i min närhet, i min samhällsklass. Knappt i min kommun över huvud taget. Min kommun är den med lägst antal SD-sympatisörer, om jag har förstått det rätt. När SD:s partiledare, Jimmie Åkesson, var i Dorotea inför valet fick några valarbetare be några människor sitta framför scenen en stund, för det var INGEN publik som var där frivilligt. Och det kan man ju skratta gott åt.

Samtidigt inser jag att jag är en mycket privilegierad människa. Skillnaden i medellivslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är 18 år, enligt SVT. Nu bor inte jag i Danderyd, men bara faktumet att jag har en lång utbildning bakom mig gör mig privilegierad redan i det att jag troligast kan se fram emot ett lite längre och friskare liv… Det är också mitt privilegium att kunna köpa enbart ekologiska varor, bekymra mig om att köpa LED-lampor, att lägga extra pengar på att ta tåget istället för flyget och att spendera tid på att lära mig mer om källsortering… Det är ett privilegium att jag kan prenumerera på morgontidningar, lyssna på podcasts om politik i min iPhone. Det är mitt privilegium att kunna gå på opera, lyssna på symfoniorkester, dansa klassisk balett, läsa böcker.

Inget unikt för mig, men något som är min självklarhet och inte är allas självklarhet.

Jag vill inte låta förmäten, men det är en lätt sak för mig att följa valdebatter, tolka politikers prat, följa med i min omvärld. Det är en akademikers privilegium, i mångt och mycket. I Språket i P1 hörde jag att 1 av 5 inte vet vad ordet reform betyder. 1 av 4 kan inte förklara vad utanförskap är för något. 4 av 10 vet inte vad jobbskatteavdrag är.

Jag tror inte att SD:are är de som läser morgontidningen, lyssnar på en valduell, breddar sin värld genom att konsumera (fin)kultur. De läser kanske inte ens böcker… Eller?

Det gör mig frustrerad och ledsen.

Jag känner mig så tacksam över att kunna leva i en så privilegierad värld som jag gör. Att jag kan välja bort SD. Att jag förstår vad SD är för något och därför kan säga ”NEJ”.
Och jag känner mig oändligt ledsen över att så otroligt många inte kan göra samma sak.

Snart ska jag påbörja Projekt Rosie

I veckan har vi bokcirklat Spår, som jag läste redan i våras. Jag hade tänkt skumma igenom/snabbläsa om boken, men prioriterade bort det. Det går himla trögt med läsningen just nu och jag känner verkligen att jag vill ta mig igenom alla påbörjade som ligger här hemma…

Jag kom inte ihåg jättemycket detaljer från Spår, men det jag har tagit med mig mest av allt är att det är en speciell bok eftersom den handlar om ett reportage, snarare än om den skandal som reportaget handlar om (det vill säga utvisningen av Ahmed Agiza och Muhammed Alzery, som utvisades till tortyr 2001). Det tyckte jag var ett spännande grepp. Jag läste nästan boken som en deckare och fick då och då påminna mig om att händelserna faktiskt har hänt på riktigt…

Jag var nog den som tyckte bäst om boken, men hur som helst fanns det mycket att diskutera, så det var en bra bokcirkelbok.

Till nästa gång läser vi Projekt Rosie. En feelgood. Hoppas den inte är som en av mina senaste feelgoodupplevelser, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, för den… var lite mindre bra. ;)

Projekt Rosie

Tematrio: Titeladjektiv

TematrioTematrio fortsätter med ordklasser och den här veckan handlar det om att berätta om tre bra böcker med adjektiv i titlarna! Jag kan erkänna att det var så länge sedan jag gick i skolan, och därmed behövde bekymra mig om grammatik ;), att jag har glömt det mesta. Jag hade redan förra veckan svårt att komma ihåg vad som är verb och adverb… Och adjektiv och adverb är väl egentligen snäppet lättare att förväxla… Jag tar alltså inget ansvar för grammatiska felaktigheter i min trio den här veckan… ;)

Tre nyligt utlästa böcker med adjektiv (hoppas jag) i titlarna:

De obotliga optimisternas klubb. En riktig tegelsten som utspelar sig i Paris under 50- och 60-talet. Boken hinner beröra familjekriser, kriget i Algeriet med mycket mera, men det jag tar med mig mest är hur till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser här i livet.

Delhis vackraste händer. Härlig feel good om en Göran; medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. En resa till Indien kommer att förändra hans liv. Till det bättre…

Brinnande livet. Mästerlig novellsamling av nobelprisbelönade Alice Munro, som ju skriver så fantastiskt. Jag vet ingen som skriver noveller som hon: man vet aldrig vilken vändning hennes berättelser kommer att ta!

Hur det gick med ljudböckerna

Jamen hur gick det egentligen med ljudböckerna som jag skulle lyssna på medan jag sprang? Bra! Nio blev det, varav flera varit runt 21 h… Men oroa er inte, jag har inte bara lyssnat medan jag sprungit. Så långt springer jag faktiskt inte… :)

Nu är alla mina inplanerade lopp klara för det här året. Får se hur många ljudböcker det blir resten av året… Jag har faktiskt lite svårt att hitta balansen mellan podcasts och ljudböcker. Jag är hemskt förtjust i båda… När lyssnar du på podcasts? När lyssnar du på ljudböcker?

Nu lyssnar jag förresten på Sturemorden. Kanske extra passande då det i år är 100 år sedan Stieg Trenter (1914-1967) föddes.

Sturemorden

Frågade och fick ett svar

Jag frågade och fick ett svar.. Nästa bok blir alltså Berättelsen om Pi!

Förresten. Visst kan det inte vara en slump att en bild, mycket snarlik framsidesbilden (det finns en bild i det här blogginlägget t.ex. ), flimrar förbi i en sekvens i filmatiseringen?  Jag tänkte verkligen på det när jag såg filmen och jag gillar tanken på att ett bokomslag får färga av sig på filmatiseringen.

Berättelsen om Pi

Motsatsen gäller också: jag tycker verkligen, verkligen inte om framsidor med motiv från filmatiseringar! Det är SÅ trist och känns som ett billigt knep för att försöka sälja något som tydligen inte är läsvärt i sig självt, utan behöver en film för att bli något… Urr.

Nu tappar jag respekten

Att Hjalmar Söderberg hör till mina favoritförfattare är ingen hemlighet, men jag har faktiskt läst hans böcker utan att bekymra mig särskilt mycket om vem han var som person.

I höst utkommer en bok om hans första fru, Märta Söderberg, och relationen med Hjalmar. Den har undertiteln En äktenskapskatastrof.

Ja, herregud. Jag tycker att Söderberg är helt bländande. Han skriver lätt, koncentrerat och gripande. Hans noveller är särskilt fantastiska. Men som person var han uppenbarligen allt annat än beundransvärd. Bokens baksidestext berättar:

”Märta led av en svår reumatisk sjukdom som tidvis hindrade henne att ta hand om sina barn. Hennes reaktion var häftig då maken ville avsluta äktenskapet i samband med en långvarig otrohet. Men några klara tecken på sinnessjukdom finner man varken i journaler eller i andra dokument. Märtas maktlöshet inför Hjalmar och hans förläggares och läkarvänners samarbete var total. Ingen tog till vara hennes rättigheter och hon dog som fattighjon.”

Helt sjukt!! Jag vet inte om jag pallar att läsa det här. Jag vill verkligen kunna fortsätta njuta av Söderbergs böcker; om man nu kan frikoppla person och konstnärliga gärning..? Sådant där är alltid svårt! Ibland kan man ha överseende med att människor har betett sig skumt, men kanske mest varit ett barn av sin tid (som Selma Lagerlöf och hennes åsikter om rasbiologi…). Vad som ursäktar Hjalmar Söderberg vet jag inte… Blä. Känner mig så besviken nu..! Hur kan man skriva en bok som Den allvarsamma leken eller Doktor Glas och samtidigt vara en idiot? Förklara för mig!!

 Märta och Hjalmar Söderberg - Johan Cullberg, Björn Sahlin

Noveller jag verkligen vill läsa och inte bara skriva om

Det är förvånansvärt att jag läser så få noveller från förlaget Novellix, för varje gång de släpper någonting nytt så blir jag väldigt peppad på att läsa. De lyckas allt som oftast hitta intressanta och lockande författare. Den här gången är inget undantag. Jag menar: John Ajvide Lindqvist! Helena von Zweigbergk! Två av mina favoriter när det kommer till att tränga in i människans psyke och gripande skriva om deras känslor och relationer. Och framsidorna! Jag gillar sällan framsidor med fotografier, av någon anledning, men de här riktigt lyckade och stämningsfulla.

Vad det såg ut som - Helena von ZweigbergkTill havet - Stefan Lindberg En utflykt - Ida Jessen Speciella omständigheter - John Ajvide Lindqvist

Nu har Novellix dessutom släppt en extra kvartett med facknoveller. Det är ett koncept som känns helt nytt och som jag verkligen är peppad på att kolla in. Jag läser en och annan populärvetenskaplig artikel och tycker att det är kul läsning, men de här facknovellerna känns som något nytt. Jag antar att de är lite att betrakta som essäer? Inte minst känns De är vi högaktuell. Baksidestext:

”Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.”

Jiroekonomi - Nina Åkestam Om maskiner kunde tänka - Nicklas Lundblad De är vi - Björn Hedensjö Gourmetsyndrom - Pontus Wasling

Ja, nu måste jag verkligen börja läsa de här novellerna som jag så ofta skriver om…

Tematrio: Titelverb

TematrioDen här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre bra böcker med verb i titlarna! Här finns det nästan ett oändligt antal titlar som passar in, men jag tar tre som jag läst nyligt.

Jag heter inte Miriam är en av årets bästa böcker. Boken handlar om Miriam, som på sin 85-årsdag råkar berätta det hon har hållit hemligt i alla år: att hon är rom. En mycket gripande bok om romers situation och förintelsen.

En annan bok som jag blivit gripen av i år är Anna och Mats bor inte här längre, som handlar om ett par som separerar. Helena von Zweigbergk kan verkligen skriva om människor och relationer på ett fint sätt!

Som tredje bok tar jag Min mormor hälsar och säger förlåt. Roligt, träffsäkert och fint om en tjej som förlorat sin mormor och som nu är på den skattjakt som mormodern anordnade innan hon gick bort.

Har lämnat bokförslag

Så blev det äntligen min tur att föreslå böcker till bokcirkeln. Jag säger äntligen, för i och med att vi är 6 bokcirklare och vi turas om att föreslå böcker, så går det ju rätt många månader mellan gångerna. Det är ju alltid roligt att läsa något man är extra sugen på och alltså har föreslagit själv.

Som vanligt tog jag några titlar jag redan har hemma. De är rätt slumpvis plockade, men jag försökte ta något som kändes lagom långt (ca 250-500 sidor) och så tog jag bara skönlitteratur som inte är del i någon serie. Ett krav är också att böckerna ska finnas tillgängliga som pocket. Till slut blev det dessa:

Projekt Rosie
Fallvatten
I kroppen min

Får se vad de andra röstar på!

Projekt Rosie - Graeme Simsion I kroppen min - Kristian Gidlund Fallvatten - Mikael Niemi