I 10,000 Years of Art presenteras konst från jordens alla hörn och från de senaste 10 000 åren. Fascinerande och intressant!
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
10,000 Years of Art är precis vad det låter som: en bok om konst under 10 000 år. Boken börjar med argentinska handavtryck, daterade till ca 8 000 år före Kristus, och sträcker sig till minimalism från 1990-talet. Bokens upplägg är enkelt: varje sida visar ett konstverk och ger några stycken text med beskrivningar. Det är alltså ingen djupdykning i något speciellt verk, konstnärskap eller stil, utan en överblick, vilket såklart är ett måste när det handlar om att täcka upp ett såhär stort tidsspann.
För den konstintresserade är det här en väldigt kul bok att bläddra igenom. Själv är jag främst intresserad av nyare konst – tycker till exempel att fransk impressionism är spännande – men det har varit oväntat kul att lära sig mer om äldre verk. Det är svindlande att människan under årtusenden har använt konsten för att uttrycka sig. Grottmålningar, hällristningar, skulpturer. Jag funderar över vilka konstnärerna var och hur de fick utrymme att skapa i en tid då mycket måste ha handlat om att överleva från en dag till en annan. Jag funderar också över dagsläget, då kulturen endast får småsmulor av våra gemensamma medel och där det ständigt finns ett hot från politiskt håll om att dra in, lägga sig i, lägga ner.
Att ge ut en bok om konst under 10 000 år innebär ett stort gallrande och sållande. Jag är inte tillräckligt kunnig för att förstå om bokens urval är rimligt och representativt. Här finns helt klart verk från jordens alla hörn, inklusive Sverige (”Brudparet”, Vitlyckes hällristningar). Lite kan jag väl undra om de det är rimligt att 17 verk av de 31 som valts ut att representera 1950-talet och framåt är från USA. Men okej! I det stora hela känns det som en bok som verkligen visar mångfald: tidsperioder, platser, konstnärer, tekniker. Fascinerande och intressant!
10,000 Years of Art
10,000 Years of Art är en reviderad utgåva av 30,000 Years of Art och gavs ut av Phaidon 2009. ISBN: 978 0 7148 4969 0.
Inför jul brukar det alltid komma ut ett helt gäng böcker med jul- och vintertema. Jag gillar det! Under den här mörka tiden på året, när man kanske spenderar mer tid inomhus än vad man brukar, är det extra mysigt att läsa böcker, tycker jag. Dessutom: få grejer kan ge en sådan julmys-stämning som böcker. Här är några jag är särskilt nyfiken på ur årets utgivning:
Julkalas, Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Alfons Åberg-böckerna är några av de bästa bilderböcker vi har; De håller hög kvalitet rakt igenom. ”Julkalas, Alfons Åberg” är den sista boken om Alfons. Bergström hann inte ens färdigställa den innan hon sorgligt nog gick bort. Förlaget skriver ”hennes önskan var att den skulle publiceras. Utifrån Gunillas mycket utförliga skisser, har nu hennes familj och förlag varsamt lagt de sista pusselbitarna för att kunna släppa ut även denna Alfonsberättelse i världen.”. Tack!! <3
Kammakargatan av Therese Bohman. Jag brukar kasta mig över allt nytt från Bohman. Hon är en fantastisk författare med en särskild blick för ämnen som intresserar mig: klass och konst. Det här är något så spännande som en kortroman med jultema, skriven i 24 kapitel. Årets julbok för min del? Ja, givet.
Klassiska berättelser om julen. Jag är svag för julberättelser och plöjer gärna noveller om julen i december. Det här är därmed en given bok för mig, en bok med texter av bland andra bröderna Grimm, Selma Lagerlöf, Frans G. Bengtsson, Viktor Rydberg och Charles Dickens.
Lustig-Gök av Astrid Lindgren och Cecilia Heikkilä. En julberättelse av Astrid Lindgren – finns det något bättre sätt att komma i julstämning? Här med illustrationer av fantastiska Heikkilä.
Mamma Mu och Kråkan: Tre vinterberättelser av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist. En samlingsvolym med tre Mamma Mu-böcker. Mamma Mu-böckerna hör till dotterns favoriter, så det känns väldigt välkommet att de fortsätter att komma ut i nya utgåvor. Roliga berättelser med fantastiska och detaljrika illustrationer, alltid avslutat med en tjusig vers!
Var är Dim? av Maria Nilsson Thore. Jag tycker om Nilsson Thores bilderböcker: fina illustrationer och mysiga berättelser. I höst har det kommit en ny bok om Dim, den här gången i vintermiljö. Dim-böckerna tar läsaren med till naturens magiska värld, befolkad av de allra pyttigaste bland varelser.
Veckan före julafton av Elin Johansson och Ellen Ekman. Jag gillar de här sympatiska böckerna om att skapa magi med små medel. I föregångaren Hemma hela sommaren, blir det spännande tältsemester istället för de utlandsresor och tivolibesök ”alla andra” ska ägna sommarlovet åt. Här är det julmagi som behöver skapas. I en tid när julen blivit en tid för dyra julklappsinköp, lyxiga adventskalendrar, julbord, skidsemestrar… känns det fint med en bok där man firar jul på ett annat sätt.
Jag kom på att jag har en extremt glest uppdaterad inläggsserie om böcker som utspelar sig vid olika decennier. Hittills har jag vaskat fram några favoriter som skildrar 90- och 80-talet. Kanske är det dags för ett inlägg om 70-talet! Jag var inte ens född på 70-talet, så det är inget decennium jag kan relatera till, men visst har jag en bild av den tiden. Jag tänker på 70-talet som en tid där folk i allmänhet tyckte det var intressant att diskutera politik och som en tid med ”gröna vågen” och starka vänstervindar, frihet, hippiekultur och jämställdhetsdebatt. Förmodligen var 70-talet extremt mycket mer än detta.
Något som är tämligen konstant är tillvaron i skolan. Det tycker jag att Jonas Gardell har skildrat så fint i böckerna om Juha som inleds med En komikers uppväxt och följs upp med Ett ufo gör entré och Jenny. Där får läsaren följa Juha i den fiktiva förorten Sävbyholm på 70-talet. Juha tar rollen som klassens clown och gör sitt bästa för att vara rätt och smälta in. Klassrummets strikta hierarkier och fasta roller verkar vara ungefär desamma nu som då. Men visst är det också en kul bok med mycket 70-tal och känsla för detaljer (skrattet fastnar dock ofta i halsen).
Få personer skriver så drabbande om klass som Susanna Alakoski. I den hyllade romanen Svinalängorna får läsaren följa Leena, som växer upp i 70-talets Fridhem, ”Svinalängorna” kallat, i Ystad. Det är en uppväxt i en dysfunktionell familj där det finns alkoholproblem och där pengar är en bristvara. En mycket läsvärd bok!
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Orhan Pamuk har skrivit ett flertal böcker där generöst med utrymme ges åt att skildra Turkiet och den spänning som ligger i landet med ett ben i väst och ett i öst. Det är ett av många lager i Oskuldens museum, som jag håller för en av mina favoritböcker. Oskuldens museum utspelar sig på 70-talet då det bitvis är en spänd stämning i landet. Just det bekommer inte huvudpersonen speciellt mycket. Han är helt fixerad vid en avlägsen släkting som han har börjat stalka. Allt runt omkring om honom rasar samman, men han kan inte sluta förfölja henne. Jag älskar den här mångbottnade boken om galenskap och lycka. Den lärde mig också mycket om Turkiet.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk
Korparna av Tomas Bannerhed är en imponerande debutroman om en ung kille som växer upp på en gård i 70-talets Sverige. Lantbruket går knackig och i familjen finns psykisk ohälsa. Han söker sin tillflykt i naturen, bland fåglarna.
Korparna av Tomas Bannerhed
Slutligen vill jag tipsa om Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson, en underbar uppväxtskildring som också berättar väldigt drabbande om rasism i 60- och 70-talets USA. Det är också en väldigt härlig uppväxtskildring eftersom unga Jacquelines skrivarlust och berättarglädje verkligen kommer fram. Inspirerande!
Jag är officiellt urdålig på att minnas innehållet i böcker, filmer, ja, kultur generellt. Det jag i bästa fall tar med mig är en känsla. No plot just vibes. Ofta har jag svårt att sätta ord på känslan, dessutom – jag vet inte hur ofta jag sitter med datorn uppslagen framför mig och försöker få ner min känsla i ett blogginlägg; Halva anledningen till att jag bloggar skulle kunna vara att jag behöver den motivationen för att stanna upp och åtminstone försöka reflektera kring det jag har läst. Inlägg efter inlägg skriver jag och repetition är, som bekant, ett bra sätt att få saker att fastna i minnet. Fastnar böckerna därmed i mitt minne? Nej, förmodligen inte. Här om veckan hann jag läsa ut hela ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna” innan jag förstod att det var en omläsning. Inte ens när jag hade förstått att det var en omläsning kunde jag minnas den första läsningen. Tack vare bloggen kunde jag dock se att jag tyckte att boken var lika bra nu som då, vilket kändes betryggande på något vis.
Jag tycker det där är så spännande! Jag kan se böcker i min bokhylla och det jag minns ifrån dem är antingen (i fallande ordning):
1) om jag kände något
2) om jag tyckte att den var dålig, sådär eller bra
3) en specifik scen/händelse/karaktär/mening som råkat fastna t.ex. för att det var något som var sjukt kul/oväntat/äckligt eller något annat
4) handlingen i stora drag (och vid omläsnings visar det sig att jag missat kanske 60 %)
5) absolut ingenting.
Minnet alltså!
Vi kom in på ämnet när vi hade bokcirkelträff här om dagen och vi skojade om att vi, som har bokcirklat i över tio år och alltså har en ganska diger lista med utlästa bokcirkelböcker, borde plocka någon gammal goding och göra ett blindtest: slå in boken i omslagspapper och låta bokcirkelkompisarna gissa vad det är de läser. Kommer någon ihåg? Jag tror jag skulle komma ihåg på ett ungefär, det skulle jag väl… Men tanken på att blindtesta böcker är verkligen kul. Om jag läste en bok utan att se framsidan, skulle jag känna igen en favoritförfattare? Skulle jag se mer positivt på böcker skrivna av författare jag normalt sett har svårt för? Vad skulle jag känna för en bok om jag inte har någon aning om vad som skrivits om den på kultursidorna?
Det är svårt att koppla bort en bok från omgivningen, så är det såklart. En bok färgas av förväntningar och av ens mognad, sinnesstämning och livssituation när läsningen sker. På så sätt blir varje bok en ny berättelse vid varje läsning. På gott och ont.
Jag gör sällan omläsningar (medvetet), men det händer emellanåt, t.ex. om en redan utläst bok råkar bli nästa bokcirkelbok. Eller om jag har glömt att jag redan har läst boken (uppenbarligen). Jag brukar känna mig tveksam till att läsa om favoriter, trots att det framför allt är favoriter jag har samlat på mig och ställt i bokhyllan här hemma. Jag är rädd om dem, vill inte förstöra minnet av en bra bok (och minnet är, som sagt, i regel en vag känsla). Dessutom kommer det ju så många nya böcker hela tiden och jag hinner inte med.
Den senaste tiden har jag dock blivit mer och mer sugen på att göra fler omläsningar. Jag tänker inte längre att det spelar någon större roll om jag skulle råka ”förstöra” en bra bok. Den första läsningen av en favoritbok blir faktiskt inte förstörd av en senare läsning. Det blir en separat läsupplevelse, bara. Jag är heller inte så störd av tanken på att omläsningar stjäl tid från läsningen av nyutkomna böcker. Jag kommer ju ändå inte hinna läsa alla böcker.
Så: nu har jag bestämt mig för att verkligen satsa mer på omläsningar. Det känns mysigt att ha anledning att gå och plocka i bokhyllan lite oftare och kanske blir det här också en anledning att rensa lite, som man emellanåt behöver göra för att lämna plats åt nytt.
Jag har redan botaniserat lite och fastnat för ”Oskuldens museum” av Orhan Pamuk – en bok jag faktiskt minns att jag la ifrån mig med en tydlig känsla. Jag minns det som en helt omvälvande läsning, som att jag upplevde att boken på något sätt förklarade något om mig själv jag inte riktigt förstått tidigare. Jag ska börja den här omläsningen så fort min hög med påbörjade böcker börjar sjunka undan lite och jag ser väldigt mycket fram emot att känna något för den här boken på nytt. Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa den med en helt annan känsla den här gången. Förmodligen kommer jag undra vad det var i mig själv jag läste in i den här romanen förra gången. Jag har svårt att förstå det, ärligt talat. Det enda jag minns från handlingen är att huvudpersonen är en man som blir så förälskad att han raserar hela sitt liv i sin besatthet. Här finns absolut inga likheter med mitt eget liv. Det blir en extra dimension att läsa ”Oskuldens museum” på nytt och försöka förstå vem jag var när jag läste. Fortsättning följer.
Det kommer ut många intressanta titlar i höst, tycker jag. Jag har redan bloggat om romaner och barnböcker, men kände att det också fanns utrymme för ett svep med fackböcker av olika slag. Kommer här!
Den stora stölden: Hur välfärden blev en lekstuga för näringslivet av Rikard Allvin. Någonting är skevt i samhället, det tror jag att många känner tydligt. Andra författare har belyst det i böcker som Girig-Sverige eller Draksådd. I Den stora stölden beskrivs ”hur marknadens jakt på det mätbara och produktiva inte bara kommersialiserat allt från vår demokrati till vår skola, utan också berövat oss vår förmåga att föreställa oss ett annat samhälle”. Säkert en läsvärd bok såhär när valår närmar sig…
En pixibok. Jag älskar pixiböcker – jag läste och tuggade på åtskilliga när jag själv var liten och har en dotter som gjort ungefär samma sak (mest läst). En pixibok är en nostalgifest med samlade omslag under de 70 år som förflutit sedan den första pixiboken gavs ut. Känns som en bok jag gärna vill bläddra i.
Husets ABC av Per Hemgren och Henrik Wannfors. Den här boken beskrivs som en ”bibel” inom hus och ”gör det själv”. Jag hör till den utdöende skara som gärna läser sådana här böcker, snarare än kollar på Youtube-klipp. Jag vet knappt vad jag ska söka efter när jag undrar över något. Läser man en bok får man istället allt serverat – och det tackar jag för! Jag vet just ingenting om hus, men råkar bo i ett (rad)hus. Det här känns således som en bok för mig.
Ingen surf: Handbok i nedkoppling av Jonas Gren. Jag läste en intervju med Jonas Gren om hans experiment kring att leva ett mindre uppkopplat liv. Jag är inte den som är hysterisk kring skärmar, men visst, även jag har veknat lite med tiden. Det stör mig att vi lever i ett så uppkopplat samhälle att det blivit sårbart. Och det skrämmer mig att tech-miljardärer på andra sidan Atlanten fått sådan enorm makt över oss. Så jo: jag läser gärna den här boken!
Naturhaverierna av Malin Kivelä. Jag blev väldigt berörd av Kiveläs roman Hjärtat, där hon skriver om att bli mor till ett hjärtsjukt barn. Jag läser gärna mer av henne och i höst är hon alltså aktuell med den här boken om livet och naturen.
Sveriges sak var vår av Johan Wennström. En bok om den hemliga svenska motståndsrörelsen känns inte som en självklar bok som väcker min nyfikenhet, men jag vill faktiskt gärna läsa detta historiska verk och idébok. Det är en väldigt speciell tid vi lever i. Helt enkelt.
Vitön av Bea Uusma. Finns det något mer att tillägga om Andrées polarexpedition, som super-nörden Uusma inte redan har redogjort för i Augustprisbelönade boken Expeditionen? Ja! Gud, så spännande att få höra vad mer Uusma har att berätta!
Här om dagen postade jag ett inlägg om böcker jag ser fram emot i höst och vinter. Självklart har jag inte glömt barnböckerna. Här kommer de jag är mest sugen på att läsa tillsammans med dottern:
Bakom hjärtat av Lisen Adbåge. En kärleksförklaring till ett barn. Förmodligen inte en bok som lättrörda personer (som jag) kan läsa utan att få en tår i ögonvrån, men alldeles säkert en fin bok att läsa för sitt lilla barn.
Bara rumpor på äventyrsbad av Annika Leone och Bettina Johansson. Genialt i all sin enkelhet; Dottern gillar verkligen ”Bara rumpor”-böckerna. Kul böcker där kroppar i alla möjliga storlekar får synas.
Bojan och bussen av Johan Anderblad och Filippa Widlund. Bojan-böckerna är mina favoriter när det gäller barnböcker om fordon. Mysiga och lärorika! Jag har lärt mig ett och annat för egen del och dottern är fascinerad.
Idde och Hajen av Ellen Ekman. Ekman står bakom illustrationerna till många barnboksfavoriter och nu är hon aktuell med en Idde-bok om att få en egen katt. Tänk om man hade en katt… <3
Kattpalatset av Cecilia Heikkilä. Det är något särskilt med Heikkiläs illustrationer: ofta med djur i huvudrollen. Här kommer en ny berättelse om ett sommaräventyr.
Pojken på andra sidan havet av Lars Lerin. En bilderboksdär Sveriges främste akvarellmålare skildrar makens, Junior Lerins, barndom i Brasilien. Jag tänker att Lerin är en konstnär, snarare än författare, så kanske är det en bok jag läser främst för bildernas skull, men det är inte fy skam.
Påsen av Emma AdBåge. Emma AdBåges barnböcker är i en klass för sig! Roliga, träffsäkra och med hög ingenkänning. Påsen beskivs som ”en rolig och träffsäker berättelse om den livsviktiga leken, om makt och relationer. För vem bestämmer egentligen vad som är skräp och vad som är en älskad leksak? Och vad skulle hända om de vuxna alltid fick som de ville?”. Här anar jag en bok i stil med fantastiska Gropen.
Sjung med barnkammarboken: Godattvisor. Barnkammarböckerna brukar hålla en hög kvalitet och samlar våra mest älskade sånger och texter och illustrationer från några av de främsta. I den här boken finns godnattvisor. Fin gåva till de minsta, tänker jag.
Tage börjar förskolan av Ellen Karlsson och Laura Di Francesco. En ny bok om Kompisarna på förskolan. Mysiga småbarnsböcker om förskolelivet.
Nej, hösten är såklart inte här, men min semester är över och det blir snabbt mörkare om kvällarna. Snart är hösten här och då är det här de titlar jag är mest nyfiken på från förlagens höst-utgivning:
Artens överlevnad av Lydia Sandgren. Äntligen en ny roman av Augustprisvinnaren Lydia Sandgren. Förlaget skriver beskriver den som ”en rik och vindlande roman om skapandets villkor, om musik, kärlek och litteratur i Göteborg, Rom och New York, från 1970-talet och in i vår samtid.” Bådar gott!
En bit av Bodil av Sara Lövestam. Lövestams böcker brukar allt som oftast befolkas av spännande karaktärer som man snabbt känner sympatier med. Jag har på känn att även En bit av Bodil kan vara en sådan där härlig, varm bok som så många andra av hennes böcker. Säkert är det också en bok som belyser större frågor, det brukar man också kunna vänta sig av Lövestam.
Eurydikes natt av Elin Cullhed. Jag blev inte speciellt förtjust i Cullheds Augustprisbelönade roman Eufori, men jag ger henne gärna en andra chans. Kanske är Eurydikes natt mer en roman för mig: ”en tät roman om de mörka understråken i kärleken och konsten, och om vilka krafter som kommer i gungning när en kvinna gör sig sårbar för att älska.”
Fyra berättelser av Han Kang (i översättning av Anders Karlsson och Okkyoung Park). Jag tar inte farväl var en av de mest drabbande böcker jag läste förra året. Nu kommer fyra av Han Kangs noveller på svenska. Måste-läsning för min del.
Major Virvelvind av Nina Wähä. Vi var många som läste och fastnade för Wähäs romaner Testamente och Babetta. Nu kommer en roman om varför man blir som man blir. Förlaget bjuder på ett citat som säger ganska mycket: ”Min farsa var ingen bra farsa. Men han var många andra saker. Bankrånare till exempel.”
Stockholmsvitt av Karin Magnusson. En debut som gjorde mig nyfiken! Förlaget beskriver den som ”en roman om klass, pengar, kärlek och vänskap. En berättelse om när Sverige bytte skepnad och alla kunde bli sin egen lyckas smed.”
Stugorna av Johan Theorin. Jag gillade verkligen Theorins Ölandskvartett – spännande deckare med mycket inslag av folktro. Därför är jag också nyfiken på Stugorna, som verkar vara något liknande men som utspelar sig i Småland.
Svinen av John Ajvide Lindqvist. Jag brukar läsa ungefär allt av Ajvide Lindqvist. Det jag brukar uppskatta minst i hans böcker är skräcken, men jag brukar kunna köpa att han verkar i just den genren eftersom han skriver tillräckligt underhållande och bra för att det ska gå hem ändå. Kanske är Svinen lite väl. Här ska det tydligen bjudas på mycket grafiskt våld, men jag är ändå beredd att ge den en chans: ”hillbilly horror” med ett dansband i huvudrollen.
Trakten av Anna Karin Palm. Jag har länge velat läsa Palms Selma Lagerlöf-biografi, men har aldrig kommit till skott. Den fick fantastiskt fin kritik när den kom. Nu är Palm aktuell med en novellsamling och eftersom jag älskar novellformatet blev jag såklart mycket sugen på att läsa.
Vägen till det nya landet av Chigozie Obioma (i översättning av Nils Wadström). Jag tänker förvånansvärt ofta att jag skulle vilja läsa fler böcker från författare med ursprung från Afrika, men jag har svårt att hitta rätt. Obioma är en av få nigerianska författare jag har läst (Fiskarmännen). Nu är han aktuell med nytt på svenska: en krigsroman från 60-talets Lagos. Låter läsvärt!
Jakthundarna, av Jørn Lier Horst, är en deckare om en polis som stängs av från sitt arbete och som tillsammans med sin dotter, kriminalreporter, börjar privatspana för att ta reda på vad som egentligen hände i det mordfall som nu är på väg att stjälpa hans karriär.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Jakthundarna är den åttonde boken i Jørn Lier Horsts serie om polisen William Wisting (i Sverige råkar den vara den fjärde boken i utgivningen). Boken inleds med att huvudpersonen blir avstängd från sitt jobb. Ett 17 år gammalt mordfall har plockats upp på nytt i samband med att den dömde mördaren ska släppas fri. Mördaren hävdar att han är oskyldig och med en advokat har nya bevis och vittnen presenterats, som talar för att polisutredningen, i ledning av Wisting, inte gick rätt till när det begav sig. Mycket talar för att bevis rent av fabricerades och Wisting finner sig nu vara på ”andra sidan” i förhörsrummet och i utredningsarbetet. Jobbet är en stor del av Wistings identitet och avstängningen är knäckande. Han kan därför inte avhålla sig från att börja privatspana – han vill förtvivlat gärna förstå vem det var som för sjutton år sedan förde bort en ung kvinna, som sedan hittades död. Att det samtidigt råkar vara en ung kvinna som i nutik försvunnit på ett liknande sätt är extra oroande för honom.
Den vuxna dottern, Line, är kriminalreporter och upptagen av att bevaka ett helt annat mordfall. Nu börjar hon också rota i den utredning som Wisting återvänt till. Det visar sig finnas oväntade kopplingar.
Jakthundarna är en spännande bladvändare som verkligen fyllde sitt syfte som underhållande läsning under semestern. Allt i boken var inte speciellt övertygande. Är det verkligen troligt att en erfaren utredare blir avstängd och misstänkliggjord på det sätt som framställs i boken? Det känns inte så. Inte heller känns Wistings privatspaning speciellt proffsig – är det verkligen troligt att en polis under utredning sätter så mycket på spel genom att t.ex. olovligt ta sig in i polishuset och ta hem utredningsmaterial? Nja. Det finns ett och annat som skaver. Lägg till att jag snabbt förstod vem som planterat bevis och man kan konstatera att det inte är den absolut vassaste deckaren jag läst. Men ändå! Jag blev verkligen fängslad och jag uppskattade berättelsen och att den fokuserar på utredningsarbetet snarare än våld och chockeffekter, som är så vanligt i genren annars. Jag skulle nästan vilja säga att boken är trevlig och puttrig – och det menar jag på ett positivt sätt.
Jakthundarna
Jakthundene finns översatt till svenska av Per Olaisen och utgiven av Lind & Co 2014. ISBN: 9789174612646.
Jørn Lier Horst
Jørn Lier Horst är en norsk författare och dramatiker.
Sommaren är här! Nu har det i och för sig varit så kallt att syrenen knappt har fått knoppar och jag har ännu inte sett någon anledning att plocka fram mina sommarkläder. Dessutom har jag vansinnigt mycket jobb, mycket mer än någonsin, vill jag påstå, så inte har jag direkt hamnat i något semester-läge på det sättet heller. Men det kommer väl… För nu är det bara veckor kvar till midsommar och då får jag faktiskt semester.
Sommarens läsning då? Jag kommer i första hand läsa ut de bokcirkelböcker jag har på gång: Skymning 41 av Kjell Westö och Lanny av Max Porter. Jag lär nog hinna läsa en hel del annat också, men jag börjar såhär. Jag har inga särskilda mål uppställda för sommarens läsning och många gånger tycker jag att sommaren paradoxalt nog bjuder på mindre tid för läsning än vanligt. Ledig i fem veckor? Visst! Men det är tid för familjen, släkten, trädgården, utflykter… Böckerna är inte min prio 1 precis. Det blir vad det blir med läsningen.
Min vana trogen har jag ändå kollat igenom förlagens kataloger, för det är alltid skoj, tycker jag. I vanlig ordning är det en blygsam utgivning under sommaren (naturligtvis är det semestertider även på förlagen). Några intressanta titlar har jag ändå hittat:
Musan av Mats Strandberg. Äntligen en till skräckroman där man kan lita på att det också finns igenkännbara miljöer och personer som känns alldeles levande. Mats Strandberg skriver fenomenalt och jag har verkligen uppskattat hans tidigare skräckromaner: Färjan och Hemmet, som utspelar sig på en finlandsfärja, respektive ett äldreboende. I Musan är miljön inte fullt lika igenkännbar kanske: här handlar det om en författare som får låna ett lantställe att ha som en inspirerande skrivmiljö. Jag tror dock att man kan lita på att det är en roman i samma stil som Strandbergs tidigare romaner. Musan är redan utkommen och min mamma har lyssnat på den och tyckte att den var riktigt bra (men lite seg att komma in i, om jag minns rätt).
Stål-Berit av Martina Haag. Martina Haag skriver vasst och roligt och kan samtidigt beröra på djupet (Det är något som inte stämmer!). Förlaget beskriver Stål-Berit som ”en roman om klimakteriet, om att åldras med värdighet och att aldrig ge upp, oavsett ålder. Det är också en bok om att få superkrafter. Lite lagom svenska superkrafter.” Stål-Berit är eventuellt en av Haags mer underhållande, snarare än ångestfyllda, romaner, men det är inte fel. Känner för att köa Stål-Berit på biblioteket direkt!
Sedan har vi såklart barnböckerna. Barnböcker plöjer vi kanske 5 om dagen eller så. Jag är därför tacksam att förlagen matar ut massor med spännande bilderböcker året om. Här är de nyutkomna bilderböcker jag är mest sugen på att läsa med dottern:
Hej då, Sickan av Sofia Rådström. Sickan-böckerna är några av mina största barnboksfavoriter. Egentligen har väl mitt barn (4 år) vuxit ur dem, men jag kommer säkert läsa Hej då, Sickan ändå. Älskar rytmen och humorn i Rådströms finfina små vardagsäventyr med Sickan! Hej då, Sickan utkom redan i april, ser jag, men jag missade den när jag listade vårens böcker.
Knorr, Koko och siffran 4 av Maria Nilsson Thore utkommer i dagarna och Knorr och Koko planterar och påtar, av samma författare, är redan utkommen. Jag tycker om Nilsson Thores illustrationer och böckerna om Knorr och Koko är mysiga. Jag och dottern har läst ett antal siffer-böcker tidigare och de passar verkligen bra när man har ett barn som gillar siffror. ”Planterar och påtar” känns också som en klockren bok. Dottern tycker det är jättespännande att plantera och jag är säker på att hon hade gillat att läsa om när Knorr och Koko fixar i trädgården.
Pelle Svanslös och svansjakten av Camilla Läckberg, Gösta Knutsson och Lovisa Lesse. Pelle Svanslös-böckerna (de moderna bilderboksvarianterna som bygger på Gösta Knutssons förlaga) är några av favoriterna här hemma. När vi var på biblioteket senast lämnade vi rent av tillbaka ett par stycken och dottern gick sedan till barnavdelningen och letade omedelbart upp en av dem på nytt. Nu har Camilla Läckberg tagit över stafettpinnen och skrivet om snälla Pelle och de andra katterna i Uppsala. Det är ingen författare jag väljer att läsa för egen del (hennes deckare alltså), men jag vill gärna läsa den här bilderboken med dottern. Lovisa Lesses illustrationer verkar vara i liknande stil som de vi vant oss vid från den tidigare illustratören, Ingrid Flygare. Pelle Svanslös och svansjakten är redan utkommen, så den hittar vi förhoppningsvis på bibblan inom kort.
Pippi Långstrump fyller 80 år i år och det märks såklart även i utgivningen. I april kom den första bilderboken med berättelsen Pippi på de sju haven av Astrid Lindgren. Generation efter generation har sett filmen, men nu har den alltså gått från filmmanus till bok. Kul! Fabian Göranson har illustrerat. I april kom även Pippi ordnar en utflykt av Astrid Lindgren. Jag kan inte min Pippi tillräckligt bra för att veta varifrån berättelsen är hämtad, men förlaget lovar rent av ”en helt ny bilderbok” med ”nya illustrationer i klassisk Pippi-stil”. Två störande beskrivningar, känner jag. Det är ju inte som att Astrid Lindgren, död sedan över 20 år tillbaka, författar helt nya berättelser, och det är inte som att det finns en ”klassisk Pippi-stil” – mer korrekt är att de flesta av oss ser bilderboks-Pippi Långstrump så som hon ser ut i Ingrid Vang Nymans klassiska illustrationer. Vang Nyman gick bort, blott 43 år gammal, år 1959 och har naturligtvis inte heller tillfört något nytt till den här ”helt nya” Pippiboken. Märkligt nog ger man ingen cred alls till den som faktiskt illustrerat Pippi ordnar en utflykt. Men visst, jag ska sluta gnälla. Det är såklart skoj att Pippi fortsätter att ges ut, så att barn kan fortsätta att ta del av berättelserna.
Småspråkarnas språksagor av Maria Strutz, Andrea Wallenberg och Oskar Jonsson. Inte rätt läsålder för dottern egentligen, men hon har någon pixibok om Småspråkarna och tycker att den är jättekul: den innehåller ”leta i bilden”, ljudhärmning och diverse uppgifter där barnet ska fylla i vilket ord som saknas eller gissa vilket föremål som beskrivs. Dottern går all in på allt detta.
Vem vill inte? av Stina Wirsén. Jag kan erkänna att jag tycker så mycket om Wirséns Vem-böcker att jag emellanåt funderar på vad jag ska göra när dottern vuxit ur dem helt. Hon är väl redan på gränsen till för stor (på vårt bibliotek får man leta efter Vem-böckerna bland småbarnsböcker, ca 0–3 år). Ja, man får helt enkelt njuta av dem medan man kan. Wirséns oerhört vardagliga och igenkännbara berättelse om småbarnsliv är fantastiska: roliga, varma och med stor känsla för småbarnslivets stora små frågor. Älskar dem! Kommer absolut låna Vem vill inte? så fort jag ser den på biblioteket.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
