Etikett: Deckare

  • Rödhake av Jo Nesbø

    Rödhake av Jo Nesbø

    Rödhake, av Jo Nesbø, är en spännande deckare som rör sig mellan nutid och händelser under Andra världskriget.

    Betyg: 3 av 5.

    Rödhake är den tredje boken om kriminalaren Harry Hole och med fördel borde jag kanske läsa de sex efterföljande böckerna. Det gör ingenting att man hoppar in mitt i berättelsen, och skippar de två tidigare böckerna i serien, men jag känner mig delvis snuvad på slutet, vilket faktiskt drog ned betyget en hel del.

    Trots detta är det en spännande deckare. Handlingen kretsar kring Harry Hole, som i bokens början blir befordrad, och som får i uppdrag att utreda nynazistiska grupper, bland annat för att det finns en misstanke om att det kommer att bli bråkigt under nationaldagsfirandet, som sammanfaller med Eid al-Fitr. Hole är dock mest intresserad av ett sidoprojekt som kretsar kring ett kraftfullt vapen som någon har fört in i landet. Parallellt med berättelsen från Holes synvinkel, görs historiska tillbakablickar till en grupp norska soldater som stred för tyskarna under Andra världskriget. Denna berättelse har på något sätt en koppling till en cancersjuk man, i nutida Oslo, som är ute efter hämnd.

    Den historiska biten gör att deckaren sticker ut och blir extra intressant. Jag tycker att Boken var riktigt bra och välskriven, men som sagt saknar jag ett fullständigt slut. Det är väl dock mitt eget fel: vad kan man begära av en bok som är en del av en serie?

    Jag såg förresten filmatiseringen av Jo Nesbø-deckaren Huvudjägarna för några månader sedan. Den var onödigt rå och blodig, men också väldigt klurig och spännande, precis som Rödhake. Vi kan nog förvänta oss fler filmatiseringar framöver, om jag får gissa. Det här verkar faktiskt funka som film.

    Rödhake

    Rødstrupe översattes till svenska av Per Olaisen och gavs ut av Forum 2002. Övriga delar i Harry Hole-serien är Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Törst, Kniv, Blodmåne. ISBN: 9137118773, 9789174295559.

    Jo Nesbø

    Jo Nesbø är en norsk författare. Han är även sångare i bandet Di Derre.

  • 80° från varmvattnet

    80° från varmvattnet

    80° från Varmvattnet belönades med Deckarakademins debutantpris när den kom ut 2006, men själv tycker jag inte helt att den passar in i deckargenren. Det här är inte en klassiskt uppbyggd kriminalhistoria med brott och utredning, utan snarare en samhällskritisk kommentar kring utsatta kvinnors situation och kring fria aborter. Det är naturligtvis nog så viktigt och jag gillar boken som den är.

    Handlingen rör sig fram och tillbaka mellan Zambia, där läkaren och doktoranden Ellen Elg driver ett projekt kring mödravård och sexualupplysning, och Florida, där en ung kvinna berättar sin smärtsamma livshistoria, som kantas av övergrepp, oplanerad graviditet, flykt och svek. För båda kommer abortmotståndare att spela en avgörande roll i deras liv.

    Som sagt, så ser jag den inte som en vanlig deckare. I den mån det finns offer så utgörs de av alla de kvinnor i boken som utsätts för övergrepp, som blir mamma alldeles för unga och skadas av det och som får häxstämpel för att de försöker att göra något åt situationen. Boken känns viktigt och intressant och det märks att författaren har varit mycket i Zambia och vet vad hon skriver om. Flera av bokens karaktärer, barnmorskor i fattiga byar i Zambia, är starkt inspirerade av verkliga personer. Ibland tycker jag dock att boken är lite spretig och så märks det att den är en del i en serie och att det finns en fortsättning. Det finns intressanta karaktärer i boken som bara presenteras som hastigast och som sedan inte får en riktig plats i berättelsen. Hur som helst är det en fin debut, väl värd sitt pris.

    Jag valde att lyssna på boken som ljudbok och den finns i en författaruppläsning som jag absolut kan rekommendera.

  • Välbekanta miljöer

    Välbekanta miljöer

    När jag var på bokcirkelmöte senast var det någon (Med näsan i en bok kanske? Jag kommer inte ihåg!) som berättade om en deckare som hon läst och som utspelat sig i Umeå (jag kommer heller inte ihåg vilken bok det var ;)). Det gav något extra att känna igen sig i miljöerna. Det fenomenet känner jag också igen. Som uppvuxen i en uppländsk kuststad finns det för mig något alldeles särskilt skrämmande i John Ajvide Lindqvists berättelser, som ofta utspelar sig i trakterna runt Norrtälje, där jag har varit en hel del. Människohamn är bland det läskigaste jag har läst! Den miljön känns precis som den småstad som jag själv vuxit upp i!

    Nu är jag faktiskt lite sugen på att läsa Pontus Wikners deckare Låsta lusthus, som kommer ut i slutet av november. Boken är en samhällskritisk deckare som utspelar sig i Uppsalatrakten och handlar om ett pedofilifall med många inblandade politiker, poliser och bankchefer. I någon mening är den kanske ”som deckare är mest”, men kanske blir den något extra för mig, som också har Uppsalatrakten som ”hemort” (jag jobbar dessutom i Uppsala nu och då).

     

  • Också en hjältinna

    Också en hjältinna

    En ny del i Berit Hård-trilogin är ute! Jag lyssnade på första delen, Bluffen, tidigare i år och hade blandade känslor när jag lade ljudboken ifrån mig. Ändå är det en av de böcker jag verkligen minns från året och det måste ju vara ett bra betyg! Jag tror den har bitit sig fast i minnet för att den var både underhållande och spännande och för att den har en extra krydda i att många av karaktärerna i boken är riktiga kändisar (Unni Drougge är själv en karaktär i boken och dessutom spelar Leif GW Persson en stor roll i den). Dessutom var uppläsningen av Katarina Ewerlöf verkligen kanon!

    Jag kommer nog faktiskt att läsa (eller lyssna på) den nya Berit Hård-deckaren så småningom. Förkunnaren heter den. Förlaget skriver:

    En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.

    Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.

  • Snart kommer sista delen!

    Snart kommer sista delen i Stefan Tegenfalks deckartrilogi  om Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Jag tyckte att den första delen, Vredens tid, var lite sådär, men med del två, Nirvanaprojektet, drogs spänningen verkligen upp. Den 22:a september kommer del 3: Den felande länken.

    Här är en trailer:

  • Aldrig fucka upp

    Aldrig fucka upp

    När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).

    Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.

    En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.

    För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.

    Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.

    Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.

  • Deckarpris

    Deckarpris

    Det är flera litteraturpriser som är aktuella just nu. Anders Roslund och Börge Hellström har nyligt tilldelats brittiska deckarakademins (Crime writers’ association) pris International dagger för sin bok Tre sekunder. Jag är faktiskt lite nyfiken på boken. Jag har inte läst något av författarduon ännu, men jag kan tänka mig att de adderar något nytt i och med Hellströms erfarenheter (han är en av grundarna till Kriminellas revansch i samhället, Kris).

    Själv har jag precis läst ut Jens Lapidus Aldrig fucka upp och Lapidus, som också är advokat, har naturligtvis också sina erfarenheter som kan ge något extra till böckerna. Jag gillar när författare vet vad de snackar om. Det gäller särskilt deckargenren där böckerna annars tenderar att sväva iväg i de mest osannolika berättelser. Har du läst Tre sekunder?

  • Nirvanaprojektet

    Nirvanaprojektet

    Nirvanaprojektet är del 2 i trilogin om poliserna Walter och Jonna. Det är alltså fortsättningen på Vredens tid, så om du inte har läst den kommer en spoilervarning nu.

    Den första boken i trilogin slutade med att Walter och Jonna fann hjärnan bakom ”drog X” – en drog som använts för att framkalla så fruktansvärda vredesutbrott att den drogade mördat folk i deras omgivning. De fann Leo Brageler skyldig, förmodligen med motivet att hämnas för hans frus och dotters olyckliga död. Vad Jonna och Walter inte lyckades med var att få tag på Leo.

    I boken behandlas flera spår parallellt. Leo är som sagt inte i häkte, utan är i själva verket kidnappad av några som vill komma åt drog X och forskningen bakom för att använda till egna, dunkla syften. En av polisens egna män, säkerhetspolisen Martin Borg, är inblandad, vilket inte precis underlättar utredningen som pågår. Walter och Jonna förstår snart att fallet är mycket större än en utredning kring mord och en drog: hela den egna organisationen kan vara infiltrerad av personer med koppling till det kriminella gäng som har Leo Brageler i förvar.

    Det är väldigt spännande faktiskt! Boken besvarar en del frågor från Vredens tid, men ställer också nya, som förhoppningsvis får en bra upplösning i del 3: Den felande länken, som kommer ut i september. I den första boken hade jag åsikter om själva drog X och annat som jag tar för otroligt och har svårt att köpa. Det har jag fortfarande. Ändå hade jag stor behållning av boken och tyckte att den var snäppet bättre än första boken i trilogin. Det är spännande från första till sista sidan och finns flera intressanta sidospår. Det ska bli riktigt intressant att se hur författaren knyter ihop säcken till slut.

  • Bluffen

    Bluffen är en av de ljudböcker som är nominerade till Iris ljudbokspris i år och visst är det en otroligt bra uppläsning hon gör, Katarina Ewerlöf. Så bra det blir när duktiga skådespelare tar sig an en inläsning! Jag tror faktiskt att Ewerlöf är min nya favorituppläsare.

    Själva boken har jag mer blandade känslor inför. Drougge är frispråkig och orädd inför att skriva om porr, prostitution, sex… Jag är lite för pryd för sådant. Jag tyckte att Boven i mitt drama kallas kärlek var alldeles för ”privat” och obekväm att ta del av och Bluffen, som i och för sig inte på något sätt är självbiografisk, känns också lite ”för mycket”, inte minst språkligt.

    Bluffen är hur som helst en deckare – den första i en rad, får man förmoda, deckare om Berit Hård. Berit Hård är journalist på den inte särskilt creddiga tidningen Veckans OJ. När hon är på Bokmässan för att spana på kändisar blir hon vittne till hur Jan Guillou segnar ned i något som visar sig vara ett mordförsök. Händelsen sätter fart på en rad händelser för Berits del. Hon får unika bilder som hon kan sälja dyrt till TV4, hon lämnar Veckans OJ, träffar Leif GW Persson och får av honom i uppdrag att snoka i Unni Drougges liv. Genom Drougge dras hon in i en porr/knark-härva och börjar rota i något som skulle kunna vara ett mord av en prostituerad kvinna, men som har avfärdats som en ”naturlig” död av en överdos. Det blir lite spretigt! Samtidigt är det såklart spännande, och också lite extra kul att Drougge har låtit använt riktiga kändisars (en del av dem är ju också personer som hon har haft sina duster med i pressen!) namn i boken.

    Berit är förresten en skön karaktär. Hon är en kvinnlig huvudperson i en deckare, men är tack och lov inte en spinkig Lisbeth Salander-typ, utan en stor kvinna som vet hur man tar för sig av pengar, män och annat hon vill ha. Hon är hård och framställs inte som någon som hyser varma känslor för sina medmänniskor, men hon känns ändå som en sympatisk och kul person.

    Jag både gillar och ogillar boken, om vartannat. Drougge har humor och jag tycker att det är otroligt roligt av henne att göra en roman där hon blandar in både Guillou, sig själv och GW. Tyvärr tycker jag att boken är något ojämn. Trots det tror jag faktiskt att jag kommer att läsa mer om Berit Hård om jag får chansen.