Swede hollow är en verkligt berörande och tankeväckande bok om tillvaron för en del av de som lämnade Sverige för Amerika vid det förra sekelskiftet. Betyg: 4+ bromsare av 5.
Swede hollow av Ola Larsmo är en roman som utspelar sig i den istidsspricka som idag är en liten park i St Paul, Minnesota. Vid 1800-talets slut och 1900-talets början var området kvarter för fattiga invandrare som kommit till Amerika från Irland, Italien, men kanske framför allt Sverige, vilket fick området att kallas för ”Svenska dalen”, Swede hollow.
Boken följer några svenskar som utvandrar från Sverige – på grund av fattigdom, på grund av försök att undkomma fängelsestraff eller på grund av andra orsaker. Utan just någonting hamnar de i sitt nya land, där villkoren är tuffa och jobben få.
Gustav och Anna slår sig ned i New York med sina tre barn. Gustav har jobbat på skofabrik, men får ingen lycka i sitt jobbsökande i New York. När vintern kommer tvingas de ge upp och lämnar storstaden för Swede hollow, där bekanta från båtöverfarten redan har slagit sig ned. Här finns tomma ruckel lediga för den som vill flytta in. Jobb är det dåligt med, men det går att få uselt betalda påhugg vid järnvägen, ett jobb som är både smutsigt, tungt och livsfarligt. Här börjar deras nya liv i Amerika.
Ola Larsmo har skrivit en verkligt berörande bok om det hårda liv och den enorma fattigdom som många utvandrade svenskar hamnade i sedan de utvandrat från Sverige vid det förra sekelskiftet. Det är inte så vansinnigt länge sedan, men levnadsstandarden var enormt dålig jämfört med idag. Det är svårt att helt ta till sig.
När den här boken kom ut första gången fick den mycket uppmärksamhet och kastade ljus över en bortglömd del av historien. Jag tyckte mycket om att genom Larsmos roman få veta mer om hur verkligheten kunde se ut vid den här tiden. Den väcker också mycket tankar kring hur det ser ut idag, när vi över lag har det enormt mycket bättre, men där det fortfarande finns stora klyftor. Det är i regel de som invandrar som hamnar på botten, i dagens ”Dalen”, som kan vara ett utanförskapsområde eller en ort med stort segregation.
Det märks att Ola Larsmo har gjort mycket research inför den här boken och är ivrig att berätta om det han rotat fram i arkiven i sitt letande efter information om livet i Swede hollow. Samtidigt är det helt klart en roman, med romanens kvalitéer. Jag tycker om att läsa om bokens huvudpersoner och följa dem i livets upp- och nergångar.
Inga pratade på, i samma lugna tonfall som alltid, frågade barnen hur resan varit. De svarade enstavigt, redan halvsovande. Själv sjönk hon ned på en stol och kände med ens hur blöta hennes skor och strumpor var. Hon ville luta sig fram med huvudet i armarna och somna där hon satt, lutad mot bordsskivan, men i stunden kunde hon inte ta blicken från Inga. Hon gick runt i sin vita särk utan att verka generad, med vad som såg ut som raggsockor stora nog för en karl på fötterna.
– Det blir snart varmt, sade Inga, nu när vi är så många, men vi kanske får tända i spisen i alla fall. För barnen.
Hon lutade sig fram och öppnade spisluckan, rotade runt i askan för att se om där var någon glöd kvar, tände ett spån mot ljusstumpen och stoppade in ett par pinnar. När hon lutade sig fram och blåste skimrade hennes mörka hår rött i återskenet från glödbranden därinne. Så rätade hon sig upp igen och log. Välkomna till Svenska Dalen, sade hon.
Ur Swede hollow av Ola Larsmo
Swede hollow av Ola Larsmo
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 416. ISBN: 9789100139681, 9789100168216.
”Swede Hollow” är en ravin mitt i St Paul, Minnesota. Idag är den öde. Men vid sekelskiftet 1800–1900 bodde mer än tusen svenskar i en slum som stadens myndigheter beskrevs som ett pesthål. Barnadödligheten var hög, döden i arbetsolyckor likaså. Här samlades några av den miljon svenska migranter som aldrig lyckats ta sig in i det nya samhället – illa sedda av såväl amerikaner som mer väl lottade svenska migranter. Vi känner dem till namnen, inte mer.
Människorna i ravinen är några av de svenskar vi sorterat bort ur vår gemensamma historia. Vi har valt att inte se dem, för deras erfarenheter gör något med vår självbild.
Men då världen åter präglas av migration och folkvandring stiger de fram på nytt och vill bli sedda.
I Swede Hollow samlas vintern 1897 en brokig skara av människor, som endast har det gemensamt att de fallit ur ett Sverige i stark förändring. Familjen Björn från Örebro flyr från en katastrof. David Lundgren jagar en förlorad och hopplös kärlek. Den föräldralösa Inga från Dalsland söker större frihet och kontroll över sitt eget liv. De möter en verklighet präglad av hårda arbetsvillkor, sjukdom och plötsliga utbrott av naket våld – men de kom att tillsammans bygga sig ett liv i utkanten av den framväxande industristaden St Paul, illa sedda och utsatta för omvärldens förakt, men med drömmar om att ”ta sig upp på gatan”. Deras drömmar tar sig olika uttryck, men lever och verkar ända in i vår tid.
Förlagets beskrivning
Ola Larsmo
Ola Larsmo (född 1957) är en svensk författare och journalist. Han har tilldelats ett flertal fina priser och utmärkelser, däribland medaljen Litteris et artibus, och är också hedersdoktor vid Uppsala universitet. Ola Larsmo finns på Twitter och har en hemsida.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman om en ung kvinna som växer upp med en tyrann till far. Den är en spännande roman med många lager. Betyg: 3+ skator av 5.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman som jag har läst tack vare bokcirkeln. Gotisk skräck är ingen genre jag är särskilt bevandrad i – ärligt talat fick jag googla vad begreppet egentligen innebär, och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog inte hittat till den här boken. För eventuella andra noviser inom gotik kan jag meddela att det är en genre där man blandar skräck och romantik.
Den här berättelsen kretsar kring Maud, som växer upp på godset Wake’s End tillsammans med sin oerhört stränga pappa, som är något av en tyrann med en skrämmande kvinnosyn. Kvinnor anses inte ha något intellektuellt att tillföra och det gäller inte minst Maud, trots att hon hjälper honom mycket i arbetet med att analysera texter. Pappan utnyttjar också kvinnor sexuellt. Allt detta och mycket annan galenskap bevittnas först genom Mauds barnögon och sedan genom pappans dagboksanteckningar, som hon börjar läsa när hon blir lite äldre. Det avslöjas tidigt i boken att pappan så småningom kommer att begå mord och bli fullständigt galen. Vad ledde dit? En tavla över Domedagen verkar spela en stor roll, liksom kärren som hör till ägorna. Är det demoner eller psykisk sjukdom?
Den romantiska biten kommer in som en liten sidohistoria som ärligt talat inte tar så mycket plats, men som inbegriper en son till en av tjänstefolken. Här får författaren också in ett litet lager om klass.
Jag ska erkänna att jag inte är speciellt förtjust i skräck. Jag brukar över huvud taget inte titta på skräckfilm, för jag vet med mig att jag lätt blir mörkrädd. När det gäller böcker gäller det omvända – jag brukar sällan/aldrig ryckas med eller bli särskilt skrämd. Här hinner det dock bli ganska äckligt och splattrigt i vissa scener – och det är otäckt på sitt sätt. Trots att jag inte är helt kompis med skräckgenren så kan jag ändå känna att det är en spännande bok. Det är mycket som är ovisst och det finns många lager. Vi har ännu inte bokcirklat boken, men jag kan se att den öppnar för många intressanta diskussioner, t.ex. om kvinnosyn genom historien eller om skräcken att växa upp med någon som framstår som helt galen. Jag ser fram emot att diskutera den!
”Jag vet vad du gjorde.”
En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck.
I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake’s End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake’s End, särskilt det mystiska kärret …
En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna …
Ett skrämmande mästerverk av Michelle Paver.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Wakenhyrst (engelska). Översättare: Carina Jansson. Uppläsare: Anja Lundqvist. Utgivningsår: 2019 (första brittiska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Bokförlaget Semic), 2019 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 345 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789155267414, 9789178274789. Andra som läst: Epiloger, Fiktiviteter, Hellre barfota än boklös, Läsa & lyssna.
Michelle Paver
Michelle Paver (född 1960) är en brittisk författare, född i Malawi. Hon är bland annat känd för sina barnböcker i Vargbröder-serien och för skräckromanen Evig natt. Michelle Paver har en hemsida och finns på Facebook, Twitter, Youtube och Instagram.
Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.
Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.
Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.
Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.
Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.
Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.
Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!
Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
Det tysta huset av Orhan Pamuk
Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.
Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.
Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Sessiz ev (turkiska). Översättare: Dilek Gür. Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 390. ISBN: 9113005189.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Vi, skuggorna är en intressant och upprörande bok om skuggsamhället: samhället där människor utnyttjas till att arbeta under slavlika förhållanden och där kriminella arbetsgivare kan agera utan att någon ens tycks se vad som pågår. Betyg: 4 lunchrestauranger av 5.
Vi, skuggorna är en reportagebok där Elinor Torp berättar om tillvaron för några av de som sällan eller aldrig ges något större utrymme annars: de som utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare och jobbar under slavlika förhållanden i det som brukar benämnas skuggsamhället. När pris är den viktigaste parametern i offentliga upphandlingar är det ofta just den här typen av arbetsgivare som vinner. I en del branscher förefaller det omöjligt att driva företag på ett schyst sätt och att betala ut vita löner. Torp berättar om branscher där kriminella har gett sig in eftersom att det utgör ett enkelt och riskfritt sätt att tvätta pengar. Det finns mycket att förfasa sig över i den här boken. Hela systemet känns som ett haveri. För staten innebär det bland annat mångmiljardbelopp i uteblivna skatteintäkter, men för de enskilda är det här såklart någonting mycket värre.
I Torps reportage berättas det om människor som skadar sig allvarligt på arbetet men som inte kan eller har råd att betala för vård eller rehabilitering (arbetsgivarna betalar såklart ingenting). Det berättas om människor som får lön, men som förväntas betala tillbaka stora delar av lönen i ett nästa skede. Det berättas om människor som jobbar under långa pass, ibland med farliga arbetsuppgifter och noll säkerhetstänk, utan att få mer än småpengar i timlön, i den mån de ens får någon lön. Några erbjuds ”bostad” i garage, i verkstäder eller på byggarbetsplatser. Några är här helt lagligt, andra är här utan att någon tycks ha koll på dem.
Det är slående att de här människorna lever i en så osynlig värld. Ingen tycks bry sig om dem eller se dem. Ett talande exempel är de uzbeker som arbetade illegalt – som städare i polisens lokaler på Arlanda (ett skyddsobjekt). En annan som rörde sig i skuggsamhället och som också omnämns i boken är Rakhmat Akilov. Innan han blev terrorist och vansinneskörde på Drottninggatan arbetade han som asbestsanerare i skuggsamhället.
Merparten av människorna i skuggsamhället är naturligtvis inga terrorister. Om något framstår de som offer. Det är människor som får restauranger att fungera, som bygger och renoverar våra hus och som städar i våra offentliga lokaler, men som samtidigt behandlas som skräp. De är osynliggjorda, utnyttjade och lever och verkar under omständigheter som ofta gör dem skadade eller sjuka. En del har med sig sina barn och lever under omständigheter som normalt sett inte ens skulle betraktas som acceptabla för djur.
Egentligen är det som vanligt: om någonting verkar vara för bra för att vara sant så är det inte sant. Kommer det ett billigt anbud eller erbjudande, eller lockas det med riktigt låga priser är det alltid någon annan som får betala. I den här väldigt intressanta och upprörande boken har Torp kastat ljus på några av de som gör just det: betalar.
Uppläsare: Inga Onn. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Leopard förlag), 2020 (den här ljudboken, Leopard förlag). Antal sidor: 256. ISBN: 9789173439084.
Aura kom i tron att det här landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Hon visade sig ha fel.
Wilder bodde i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år. ”Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp.”
Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.
Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på sätt och vis de värsta bovarna.
Förlagets beskrivning
Elinor Torp
Elinor Torp är en svensk Guldspaden-belönad journalist och författare.
Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm är en snygg, men lite svår bok om en gruppvåldtäkt: de som vill glömma den och den som vill göra en film om den. Betyg: 2 fashionabla villor av 5.
Vem dödade bambi? av Monika Fagerholm är en kort men effektiv roman om människor med kopplingar till en gruppvåldtäkt: en tonårig tjej som blev våldtagen av en grupp jämnåriga. Det hela skedde i stans finare kvarter. Nu är de inblandade vuxna. En av de som helst vill glömma händelsen är Gusten, som själv medverkade, och Nathan, rikemanssonen och den som drev på. En som tvärtom vill återvända till händelsen är Cosmo ”an entrepreneur at heart”, som planerar att göra en film om det som hände. Boken glider fram och tillbaka mellan Gusten, Nathan och Cosmo, men också mellan vännerna Saga-Lill och Emmy. Den sistnämnda är Gustens exflickvän och den förstnämnda har någon slags relation med honom i detta nu. Några av förövarnas mammor är också viktiga personer: Nathans karriärmamma och Gustens mamma, som är operasångerska. Sascha, offret i berättelsen, finns också med, men med en förvånansvärt liten roll.
Jag lyssnade på boken i uppläsning av författaren själv. Författaruppläsningar kan vara toppen och finlandssvenska är förmodligen den mest behagliga dialekt man kan lyssna till, ändå var den här boken märkligt svår att lyssna på. Det är många olika personer och berättelsen flyttas i tid och rum och är svår att hänga med i som lyssnare, i alla fall i min mening.
Boken innehåller många referenser till det 00-tal då den utspelar sig och då handväskor och bloggar hade sin storhetstid. Emmy är en av de som bloggar och som kämpar med att skapa content och polera den yta som visas upp i flödet. På ett sätt är det de här bitarna som fastnade mest. Jag är verkligen en nostalgiker och jag har hittills inte läst speciellt många skildringar av just 00-tal. Det känns orättvist mot boken att just de här glimtarna är det som lever kvar, men jag tror helt enkelt att boken är för spretig för att funka riktigt bra som ljudbok. Är du sugen på att läsa den här romanen, som hyllats på kultursidor i både Sverige och Finland, så tipsar jag om att läsa pappers- eller e-boken.
I centrum av romanen finns två kvinnor i tjugosjuårsåldern, väninnorna Saga-Lill och Emmy Stranden, båda från Gråbbå. Emmy är småbarnsmamma, gift med Mats, en äldre, garvad placeringskonsult. Saga-Lill är en vilsen före detta teologistuderande som försöker hitta fotfäste. Och så Gusten Grippe, deras vän, som växte upp i den fashionabla villastaden där en brutal gruppvåldtäkt inträffade i huset nere vid sjön. Det gamla brottet är egentligen utagerat. Men plötsligt återvänder Cosmo Brant, den alltid lika ivrige entreprenören, numera filmproducent, för att göra en film om brottet med titeln Vem dödade bambi?
Vem dödade bambi? är en berättelse om kvinnlig vänskap och konkurrens, om pojkar prisgivna åt varandra och om familjer som går sönder.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Monika Fagerholm. Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboken, Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 218 (ca 9 h lyssning). ISBN: 9789178275045, 9789100181291.
Monika Fagerholm
Monika Fagerholm (född 1961) är en finlandssvensk författare, bland annat känd för Underbara kvinnor vid vatten och den augustprisbelönade Den amerikanska flickan.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en fascinerande, självbiografisk berättelse om uppväxten i en fanatiskt religiös familj och om resan därifrån. Betyg: 3+ skrotupplag av 5.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover är en av förra årets mest omtalade böcker och jag kan verkligen förstå varför. I boken berättar Westover om sin egen livsresa – från en fattig mormonsk familj, styrd med järnhand av en paranoid fader, till en tillvaro på de tjusiga universiteten. Det är svårt att ens förstå hur någon som har fått hålla till godo med hemundervisning och som har levt i en så hårt kontrollerad och tuff värld, kan klara sig så bra på universitetet, och till och med fixa forskarutbildningen på ett prestigeuniversitet.
Resan är dock allt annat än lätt. I familjen ser man skeptiskt på det mesta i samhället – skolor, sjukhus och mycket annat betraktas som kommunistiskt och farligt, något som kan skada dem, vilseleda dem. Det gäller att stå utanför, klara sig på egen hand och att förbereda sig på undergången. Särskilt pappan är misstänksam och han har också den, för honom, så självklara synen att en kvinnas plats är i hemmet. Det är långt ifrån välkommet att Tara ska släppas iväg till universitetet.
Tara lyckas ändå ta sig dit, via ett högskoleprov. Det återstår dock att försöka få ihop de pengar som krävs. Familjen lever på de småpengar som pappan lyckas dra in på sitt skrotupplag och de pengar som mamman tjänar genom att förlösa traktens kvinnor och kurera dem med örtmediciner. Det är oerhört fattigt och torftigt i deras hem, smutsigt och unket. Mina tankar dras till Flickorna, en roman som baseras på sekten runt Charles Manson. Där finns samma skitiga, råa skildring av smutsigt liv och villkor för amerikansk underklass (fast med ett helt annat utfall, såklart).
Tara har inte själv de pengar som krävs för att gå på universitetet och hon är uppvuxen med att ta avstånd från bidrag, något som inom familjen och av den paranoida pappan har setts som ett sätt för staten att kontrollera och övervaka. Vid varje lov måste hon också lära sig att stå emot familjens försök att hålla henne kvar hemma. Under loven och närhelst de får chansen tvingar de henne att jobba med det skitiga, farliga och tunga jobbet på familjens skrotupplag och att genom det ekonomiska sätter de käppar i hjulet för Tara i hennes försök att utbilda sig.
Det är en fascinerande bok om att slå sig fri, men kanske framför allt om priset hon får betala. Under läsningens gång slås jag ofta av hur starka band det kan finnas i en familj, trots att mycket är dysfunktionellt. Här skildras dock inte uppväxten med det avståndstagande som man kanske hade väntat sig. Tara har haft en uppväxt i en familj som på många sätt levt utanför samhället, vilket i mångt och mycket också har lett till fattigdom och lidande, men hon skriver inte om det som om det vore en misär eller något som hindrat henne. Faktum är att hon gjort någon slags akademisk raketkarriär när hon väl tog klivet mot universitetet. Hennes livserfarenheter skildras som erfarenheter så goda som några, vilket de väl också är. Samtidigt blir det min invändning mot boken. Jag förstår helt enkelt inte hur den här livsresan gick till. Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta sig genom nålsögat och få forska och jag vet att det inte är en självklarhet att ta sig igenom en akademisk utbildning. Det känns som att mycket är utelämnat i Tara berättelse, där många bitar bara faller på plats helt okommenterat. Dessutom känns kontrasterna nästan sökta – det dras till ytterligheterna när hon å ena sidan rör sig i korridorerna på de tjusigaste av universitet och å andra sidan jobbar på en skrot. Hade det inte varit en självbiografisk berättelse hade jag tyckt att det var ett löjligt grepp att gå till olika extremer på det sättet. Nu förstärker det bara bilden av att det finns saker Westover har vässat för att få fram en starkare story.
Oavsett är det verkligen en intressant bok som väcker många tankar om klassresor, bildning, starka blodsband och om vad vi bär med oss från uppväxten. Jag läste den i min bokcirkel och de flesta blev helt till sig och tyckte att den här boken var fullständigt makalöst bra, bland det bästa de läst. För mig är det nog en typisk ”tre av fem”. Kanske ligger en del av förklaringen i att jag lyssnade på ljudboken istället för att läsa själv. En del subtila lager och språkliga finesser har en tendens att försvinna i ljudboksversionen.
Allt jag fått lära mig av Tara Westover
Allt jag fått lära mig har rosats av kritiker över hela världen, låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och översatts till 26 språk. Den är en gripande skildring av en ung människas strävan efter kunskap, om att formas som människa, om familj, lojalitet och självförverkligande.
Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.
På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Educated (amerikanska). Översättare: Peter Staffansson. Uppläsare: Katarina Cohen. Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2019 (den här ljudboken, Natur & kultur). Antal sidor: 395. ISBN: 9789127150898, 9789127162396.
Tara Westover
Tara Westover (född 1986) är en amerikansk författare och doktor i idéhistoria. Hon är främst känd för den hyllade debutromanen Allt jag fått lära mig.
Nu börjar julen kännas lite avlägsen, men jag har försökt portionera ut mina novellinlägg lite, så först nu kommer alltså ett inlägg om de tre sista novellerna jag läste i decembers novelladventskalender. 🙂 Novellerna går naturligtvis fantastiskt bra att läsa när som helst på året (även om två i och för sig har jultema).
Migrän
Migrän av Arne Dahl är en rörig novell, men berättarstilen är av allt att döma högst medvetet vald för att skildra den röriga situation huvudpersonen hamnar i under ett migränfall. Huvudpersonen springer, på flykt med ett byte, förföljd av människor som är ute efter honom och hans medbrottslingar. Sedan går allt åt pipan. Eller? Novellen överraskade flera gånger och innehöll också några kul blinkningar till författarens övriga författarskap, men jag måste erkänna att det ändå blev lite väl rörigt för min smak. Det är en annorlunda berättelse som kräver en skärpt läsare.
Betyg: 3+ tvättmaskiner av 5.
Migrän av Arne Dahl.
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 978-91-86847-47-0.
Jul
Jul av Victoria Benedictsson är en novell på det klassiska temat: vad är egentligen det viktigaste med julen? När julen skildras i kulturen kommer det förvånansvärt ofta att handla om klass och förvånansvärt sällan lyfts det då fram hur kul det är att fira med överdåd och vräkighet. Jul är på det här temat. En rik familj firar, med små och stora sorger bakom kulisserna, och en fattig familj firar runt en skål gröt. En riktigt klassisk och julig berättelse tycker jag.
Betyg: 4 kärror av 5.
Utgivningsår: 1887 (första publiceringen, i samlingen Folklif och småberättelser, Z. Hæggströms förlagsexpedition), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 15. ISBN: 978-91-7589-333-4.
Den riktiga jultomten
Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg handlar om en äldre man som lever i sin enkelhet och ensamhet i ett litet arrendetorp. Det börjar närma sig jul och huvudpersonen söker sig mot herrgården för att betala för sig. Plötsligt får han det ovälkomna beskedet: patron tycker inte att gubben ska bo kvar uppe i skogen och vill inte låta honom bo kvar i sitt torp. Moberg skriver så fint, tycker jag. Människor med mindre makt – fattiga, gamla, av vilken anledning det vara månde – förväntas ofta vara tacksamma och stå med mössan i hand. I Mobergs novell är huvudpersonen rakryggad och arg på riktigt, inte det minsta tacksam över att erbjudas att flytta närmare herrgården. Han är en stolt man. Jag tyckte att det var riktigt uppfriskande!
Betyg: 5 kaffekoppar av 5.
Utgivningsår: 2010 (första publiceringen, i Den riktiga jultomten och andra julberättelser, Carlssons), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-334-1.
Ghachar Ghochar av Vivek Shanbhag är en både skarp och humoristisk kortroman om en dysfunktionell storfamilj som tappat greppet när nyrikedomen förändrat förutsättningarna och maktstrukturen. Betyg: 4+ myror av 5.
Ghachar Ghochar av den indiske författaren Vivek Shanbhag är en kortroman om en familj – två vuxna barn och deras föräldrar och farbror – som genom nyrikedom blivit dysfunktionell. Inom familjen finns ett kryddföretag, som nu blivit så framgångsrikt att familjen flyttat från sin trånga, enkla boning till en tjusig våning. Den unga man, som är berättarröst, får en månatlig inkomst, men utför i praktiken inget arbete – hans mesta tid fördrivs istället på ett kaffehus. Pengar finns i överflöd och till vem som behöver, men är samtidigt något som fördelas och sköts gemensamt inom familjen, där alla på så sätt blir onaturligt beroende av varandra. Särskilt är familjen beroende av farbrodern, vars företag är det som möjliggör deras extravaganta livsstil. Nu står berättarjaget i begrepp att gifta sig med sin Anita, ett arrangerat äktenskap. Anitas intåg i familjen blir inte smärtfritt eller enkelt. Hon ifrågasätter genast varför hennes make inte arbetar och känner frustration över situationen. Berättarjaget är fortsatt passiv samtidigt som de andra i familjen blir allt mer passivt aggressiva.
Premisserna känns ovana. En familj där det blivit ett stort problem att det finns för mycket pengar, kan det vara något att skriva om? Faktum är att det är briljant. Först läste jag boken nästan som en komedi. Det kändes dråpligt att läsa om den unge mannen och hans totala brist på motivation och driv och samtidigt kändes det spännande att läsa om en storfamilj som lever ihop på ett sätt som inte är direkt vanligt i Sverige. Boken innehåller dock mer än så och den saknar inte skärpa och allvar. Pengar kan uppenbarligen förvrida huvudet på en och annan och hos berättarjaget och hans familj står det snart klart att det paradoxalt nog gör familjemedlemmarna väldigt ofria. De är fast i pengarnas makt och i de patriarkala strukturer som kontrollerar pengaflödet. Till slut blir det rent ödesdigert.
Jag blev väldigt förtjust i Ghachar Ghochar. Jag är svag för korta, koncentrerade berättelser och den här är ett sällsynt bra exempel på en sådan. Boken har är vass och rolig på samma gång och det känns mycket uppfriskande att det är en indisk roman. Det är inte många indiska romaner som kommer i svensk översättning, så det är bara att tacka och ta emot att Shanbhags originella berättelse har nått ända hit.
Originalets titel: Ghacar ghocar (kannada). Uppläsare: Jacob Nodenson. Översättare: Peter Samuelsson (översättning av den engelska utgåvan, översatt av Srinath Perur). Utgivningsår: 2015 (första indiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Appell förlag), 2020 (den här Radioföljetongen, producerad av Sveriges radio). Antal sidor: 177 (ca 4 h lyssning). ISBN: 9789198406436.
Vivek Shanbhag
Vivek Shanbhag (född 1962) är en indisk författare och dramatiker som skriver på det sydindiska språket kannada. Ghachar Ghochar är den enda av hans verk som (hittills) finns översatt till svenska.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
