Snö

För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.

I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.

Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.

Oskuldens museum

Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.

I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.

Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.

Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.