Lust

Lust av Åsa Schwarz
Lust av Åsa Schwarz

Sara drömmer om att bli en bästsäljande författare. För att uppnå sitt mål tar hon till ett magiskt knep som hon har lärt sig av sin mormor. Genom att rita upp en speciell stjärna så kan hon önska sig vad hon vill. Hennes dröm om författarskapet slår in. Hon är snart en topplisteförfattare och blir också kontaktad av förläggaren Anders, som lockar över henne till sitt eftertraktade förlag. Sara blir också omedelbart tänd på Anders och de inleder ett förhållande, trots att Anders faktiskt har både fru och barn. Sara önskar både det ena och det andra för att få sin Anders och snart har hon satt igång någonting riktigt obehagligt.

Boken är en slags blandning mellan skräck och romance och visst bygger boken på en originell och kul idé. Inte minst är det kul när författare också vågar sig på att skildra författarskap och arbetet med en bok. Det är kul när författare vågar skoja om boksigneringar, mässor och mingelfester som hör till framgångsrika författarskap.

Originaliteten är dock en av få saker som jag uppskattar med den här boken. Tyvärr! Berättelsen är i huvudsak berättad ur ett jag-perspektiv, vilket känns väldigt stolpigt och gör berättelsen platt. I det här fallet staplas det mest en massa tankar och frågor, vilket varken målar upp några miljöer eller känslor hos mig. Som läsare får man följa Sara och hur besatt och kåt hon är på Anders. Hur Anders är som person, hur han ser ut och på vilket sätt han är så vansinnigt attraktiv har jag ingen aning om, för det framgår inte.

Därtill är den töntig i sina försök att skildra hippt Stockholmsliv. Tanken är väl att man ska sitta och sucka drömskt och önska att man fick springa på Grodan och Sturehof, precis som Sara i boken, men jag tycker bara att det känns sökt och fånigt. Den författare som vill mejsla fram Stockholm och pulsen i staden kunde med fördel ha försökt fånga stämningen istället för att namedroppa olika ställen.

Kanske på grund av att det är så tunt med beskrivningar av människor och miljöer så har jag också svårt att köpa storyn. Jag menar inte att en sådan här bok bör vara 100 % verklighetstrogen. Den innehåller ju trots allt en rejäl dos övernaturligt, men det är ju en fördel om man kan låta sig föras med istället för att fastna vid logiska luckor och annat som skaver.

Nej, det här var absolut inte min kopp te.

I korthet

Rekommenderas för: Den läsovane som inte är rädd för att blanda genres och som gillar både kärleksromaner och skräck.

Betyg: 1 signeringskö av 5.

Lust av Åsa Schwarz
Lust av Åsa Schwarz

Citerat ur Lust

”Förvånad inser jag att du försöker imponera på mig. Varför då? Jag höjer ena ögonbrynet åt din kunskapsdropping och suger in den svaga doften av exotiska frukter som försiktigt stiger upp ur glaset. Smaken är fyllig, oljig men torrare än chardonnay. Du förstår vad jag tycker om utan att jag behöver berätta. Jag tar en klunk till.”

Om Åsa Schwarz och Lust

Åsa Schwarz (född 1973) är en svensk författare som främst skriver skräckromaner och thrillers. Hon debuterade 2005 med Och fjättra Lilith i kedjor. Lust är hennes senaste bok. Åsa Schwarz har en hemsida, twittrar på @asaschwarz och har en fansida på Facebook.

Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Mix förlag).
Antal sidor: 282.
ISBN: 9789186845162, 9789186845452.
Andras röster: Bokhora, Bokomaten, En bok om dagen håller doktorn borta.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Baksidestext

”Sara blir antagen hos Sveriges största förlag och går från okänd till bästsäljande författare på osannolikt kort tid.

I turbulensen dras hon ofrivilligt in i ett triangeldrama med sin förläggare Anders.

Svartsjukan som river i henne blir bränsle till det nya manuset. När olycka efter olycka inträffar i Anders familj börjar en oroskänsla gry i Sara. Är det en slump eller blir hennes grymma texter verklighet?”

Katitzi

Katitzi & Katitzi och Swing - Katarina Taikon
Katitzi & Katitzi och Swing – Katarina Taikon

För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri (av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.

Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.

En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.

I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.

Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.

Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.

Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.

Om Katarina Taikon och Katitzi

Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.

Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”

Hundra omistliga ting

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon
Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Gina är nyseparerad och måste plötsligt tränga in sig själv och alla sina prylar i en liten lägenhet. Det blir startskottet för ett projekt som hon kallar för ”hundra omistliga ting”. Hon bestämmer sig för att gå igenom alla prylar hon äger och enbart spara 100 ting från sitt tidigare liv. Efter det ska hon göra en riktig nystart och bara fylla livet med nytt. Projektet går ”sådär”. Vad gör man med gamla kärleksbrev från första kärleken till exempel; han som hon inte har haft kontakt med sedan en olycka skiljde dem åt? Att gå igenom prylarna väcker minnen och många av de är smärtsamma. Cancer, förlorade föräldrar, första kärleken, äktenskapet som gick i kras, husdrömmarna, barnen som hon aldrig har skaffat… Det blir en lång inre resa för Gina.

Samtidigt tar hon sig an ett nytt projekt på jobbet. Hon är egen företagare och har som affärsidé att projektleda byggprojekt åt människor som vill ha hjälp med att bygga om och inreda sina hus. Nu blir hon kontaktad av ett par som vill rusta ett vackert K-märkt hus. Det råkar vara det hus som hon och hennes ex-make drömde om att få köpa. Nu blir hon istället involverad i projektet att förvandla huset åt ett annat par. Mannen i paret är den som är mest engagerad. Det visar sig snabbt att han och Gina har mycket gemensamt. Att det uppstår känslor är naturligtvis extremt förutsägbart. Det enda som förvånar mig är hur länge författaren drar ut på det. 😉

En annan kille som oväntat gör entré i Ginas liv är en övergiven greyhound som blir dumpad hemma hos henne av en fräck cykeltjuv. Gina har ingen plan på att bli hundägare utan gör sitt bästa för att lämna ifrån sig hunden till polisen, men av olika orsaker blir den kvar och det visar sig att den behöver Gina och att Gina, utan att hon kanske riktigt förstår det själv, behöver den.

Hundra omistliga ting är en mysig och varm feelgoodberättelse. Författaren lyckas pressa in många ämnen utan att det blir rörigt. Här trängs den förutsägbara kärlekshistorien och sidospåret med hunden med berättelsen om hur det kan vara att drabbas av cancer och att då inte bara stå inför en tuff behandling utan att också behöva grubbla över barn och de framtida chanserna att bli förälder. Boken handlar om vänskap, föräldraskap, familjehemligheter, husrenoveringar, driva eget företag… Dillon gör det också spännande genom att dra ut på vad som egentligen hände mellan Gina och hennes första kärlek.

Boken rymmer helt klart mycket – och det tycker jag är bra. Den här typen av böcker kan bli påfrestande tunna om författaren faller för frestelsen att fokusera för mycket på den förutsägbara lovestoryn som är ett obligatoriskt inslag i genren. Här blir det istället en fin och engagerande berättelse. Trots att jag är kattmänniska är det i någon mening hunden som berörde mig mest och då saknas det alltså inte andra berörande ämnen. Jag älskar berättelser om djur och vad djur kan tillföra här i livet och det märks att Dillon älskar hundar.

Vad jag annars tycker bäst om i den här boken är huvudpersonerna. Det är så fina, roliga och härliga människor att jag skulle vilja ha dem som kompisar. Jag hade gärna velat läsa mer. Det kändes så trist att boken tog slut!

Ja, jag gillade verkligen den här boken. Den är avkopplande och lättläst. Lyssnar man på ljudboken får man njuta av en uppläsning av Anna-Maria Käll, som faktiskt är en av mina favorituppläsare. Hon lyfter faktiskt boken ett snäpp, tycker jag! Någon som också gillar boken, om man får tro blurben på framsidan, är författaren Jojo Moyes, som bland annat är känd för romanen Livet efter dig. Den som gillar Jojo Moyes böcker borde absolut ge Hundra omistliga ting en chans. Det är en bok i samma stil och en riktigt lyckad sådan.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en värmande, avkopplande och engagerande berättelse om nyseparerade Gina och hennes inre resa när hon börjar rensa bland sina saker och påminns om gamla kärlekar, cancer och andra tuffa ämnen. Gillar du Jojo Moyes så kommer du förmodligen älska den här. Förstår du glädjen av att ha ett djur i sitt hem så är det ett plus.

Betyg: 4+ spektakulära lekstugor av 5.

Om Hundra omistliga ting och Lucy Dillon

Lucy Dillon (född 1974) är en brittisk författare som skriver romantiska feelgoodberättelser. Hon debuterade 2008 med The ballroom class (Tango för vilsna själar). Hennes senaste bok på svenska är När livet börjar om. Lucy Dillon har en hemsida, twittrar under @lucy_dillon, instagrammar under @lucydillonbooks och har en fansida på Facebook.

Originalets titel: A hundred pieces of me.
Översättare: Ann Björkhem.
Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 487 (ca 17 h lyssning).
ISBN: 9789137142425, 9789176470145.
Andras röster: Boktokig, Dolas bokblogg, Cattis boktips, Endast eböcker, Kattugglan, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Brev från den enda man hon någonsin älskat.
Ett minne från fadern hon egentligen aldrig lärde känna.
En blå glasvas som fångar ljuset en grå dag …

Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.

Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.

Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.”

Arvet efter dig

Arvet efter dig av Jojo Moyes
Arvet efter dig av Jojo Moyes

Arvet efter dig är uppföljaren till Jojo Moyes bestseller Livet efter dig. I Livet efter dig fick läsaren följa Lou, som börjar arbeta som personlig assistent åt en svårt deprimerad, rörelsehindrad man vid namn Will. Det uppstår känslor mellan dem, men förhållandet är ändå dömt att misslyckas – mannen har bestämt sig för att avsluta sitt liv på en klinik för aktiv dödshjälp.

I Arvet efter dig flyttas läsaren fram i tiden. Lou jobbar nu på en pub på flygplatsen och lever själv i en lägenhet i London. Jobbet är ingenting som hon trivs med och förlusten som hon precis har upplevt är också som ett oläkt sår. När hon faller från sin takterrass och skadar sig så räknar faktiskt omgivningen med att det rör sig om ett självmordsförsök. Trots att det faktiskt inte var ett självmordsförsök så är Lou självklart fylld av sorg efter vad hon har varit med om och hon börjar därför att träffa en sorgebearbetningsgrupp, utan att för den sakens skull bli speciellt hjälpt i att komma vidare.

En knuff framåt kommer istället från ett helt oväntat håll. En dag kommer en strulig tonårstjej in i hennes liv. Hon visar sig vara en okänd dotter till Will. Inte ens Will har vetat om detta, och ännu mindre har hennes farföräldrar eller Lou, gjort det. Nu blir tonåringen på en förvånansvärt kort tid en viktig och självklar del av Lous liv och med henne under sina vingar så börjar Lou att ta sig framåt igen och hon börjar faktiskt att dejta en kille.

Jojo Moyes är duktig på att skriva engagerande feel good-böcker och lagom fånig romance. Hon brukar hitta roliga och intressanta karaktärer och skriver med ett härligt flyt och skön humor. Det som skaver lite med just Arvet efter dig är kanske själva premisserna för alltihop. En okänd dotter..? Det känns verkligen dokusåpa på 90-talet. Sedan är faktiskt inte kärleksromaner min bästa genre. Jag har ofta svårt för när det blir löjlig Hollywoodkärlek av det hela och den här boken har tyvärr några dragningar åt det hållet. Det finns en del dramatiska förvecklingar som drar tankarna åt filmens värld – och det är inte nödvändigtvis en komplimang. Trots det lite sökta och överdrivna finns det aspekter som väger upp. Humorn är en sådan grej. De intressanta karaktärerna är en annan. Det är också bra att författaren balanserar kärlekstrubblet och relationsbitarna med lite mörker. Sorgebearbetningen ger faktiskt en lagom tyngd åt berättelsen. På många sätt tycker jag dessutom att den här boken är bättre än Livet efter dig, som jag tycker är mörk på ett oreflekterat och lite obehagligt sätt (det är inte lätt att försöka göra feel good av ämnet aktiv dödshjälp).

Jag skulle säga att Arvet efter dig är en läsvärd och avkopplande bok för den som vill veta vad som hände sedan med Lou. Jag kan dock tycka att författaren har bättre böcker bakom sig. Etthundra mil är en av dem.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en avkopplande feel good om Lous kärlekstrubbel efter händelserna i bestsellern Livet efter dig.

Betyg: 3 ambulanssjukvårdare av 5.

Arvet efter dig av Jojo Moyes
Arvet efter dig av Jojo Moyes

Om Arvet efter dig och Jojo Moyes

Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Uppföljaren till Livet efter dig, Arvet efter dig, är hennes senaste bok. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.

Originaltitel: After you (engelska).
Översättare: Pia Printz.
Uppläsare: Gunilla Leining.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2015 (Printz).
Antal sidor: 402 (ca 13 h lyssning).
Andras röster: Beas bokhylla, Bokmumriken, Bokpool, Hyllan.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Jag vill att du ska leva ett bra liv. Jag vill att du ska leva.
Med all min kärlek,
Will

Lou tampas med skuldkänslor över att hon inte lyckades förmå Will att fortsätta leva, samtidigt som hon själv ställs inför en hel rad nya utmaningar. Hon lovade Will att våga mer och att leva sitt liv fullt ut. Men hur? Och om man lärt sig att kärleken ibland lämnar en med outsäglig sorg och saknad, vågar man då bli kär igen?
Jojo Moyes uppföljare till succéromanen Livet efter dig är fylld av stora känslor, humor, svåra val och en stor dos igenkänning.”

5 feel good-favoriter

Feel good är en skön genre. Jag läser gärna böcker av det lite tyngre slaget och böcker som har ett visst tuggmotstånd, om man säger så, men för att kunna uppskatta den typen av litteratur så måste man också blanda upp med böcker som är lite mer bläddervänliga, så att säga; böcker som man kan ta upp och bara läsa, läsa, läsa. Feel good-böcker brukar funka väldigt bra i de lägena. Idag tänkte jag lista fem av mina feel good-favoriter.

En av mina favoritförfattare i den här genren är helt klart Martina Haag, som för övrigt verkar vara en sådan himla varm och fin person. Hon svarar typ på alla tweets hon får, bara en sådan sak (eller också gör hon inte det, men jag har i alla fall fått den känslan). Hon verkar så bjussig och snäll. Hennes böcker är lättlästa och roliga på ett sådant sätt som, åtminstone hos mig, har den effekten att jag har svårt att hålla tillbaka skrattet. Jag kan fortfarande, många år senare, le åt knäppa scener ur t.ex. Underbar och älskad av alla, som nog är min favorit bland hennes böcker (av de jag har läst hittills). Boken kretsar kring Isabella, som inte har haft en spikrak karriär sedan Calle Flygare teaterskola. Plötsligt vänder det! Hon får en riktig roll på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon kan avancerad akrobatik och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) - Martina Haag

Fredrik Backman är kanske att betrakta som Sveriges feel good-kung, eller vad man ska säga. Hans bestseller En man som heter Ove blev en braksuccé (och nu ser åtminstone jag fram emot att få se filmatiseringen, som har premiär på juldagen). Jag tycker om boken om den gubbige Ove och hans sorg, som han går omkring och bär på, men min favorit är nog egentligen en av Backmans senare böcker: Min mormor hälsar och säger förlåt, som handlar om en tjej som förlorar sin mormor och då får ett hemligt brev i sin hand och hamnar på lite av en skattjakt. På vägen lär hon känna, och får skaka om livet på, invånarna i hyreshuset. En väldigt varm, fin och rolig berättelse!

Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman

Många feel good-böcker skulle också kunna sorteras in i genren ”romance”. Personligen har jag svårt för sliskig Hollywoodromantik. En romantisk bok som jag trots allt gillar är Projekt Rosie, och uppföljaren Rosieeffekten, av Graeme Simsion. Det som får de här böckerna att sticka ut från mängden är att huvudpersonen, Don, ”inte är precis genomsnittlig”. Utan att hänga ut honom med en diagnos så blir det ändå snabbt uppenbart för läsaren att Don har en del autistiska drag. Och nu bestämmer han sig för att skaffa en fru. Vägen går genom ett långt formulär med frågor som han tänker sig ska vara till god hjälp för att sålla bland kvinnor och hitta en bra fru-kandidat. Det blir inte som han hade tänkt sig.

Projekt Rosie - Graeme Simsion

Några feel good-böcker som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är Mikael Bergstrands böcker om Göran och hans resor till Indien. Den första boken i serien heter Delhis vackraste händer. När boken tar sin början har Göran fastnat lite här i livet, eller hur man ska uttrycka det. Han ägnar till exempel sin arbetstid åt att surfa på fotbollssidor och till slut får han sparken. När han kommer iväg på en resa till Indien lär han känna indiern Yogi och han utvecklas också som person och omvärderar vad som är viktigt här i livet. Böckerna om Göran är roliga och handlar mycket om vänskap, vilket är ett förvånansvärt bortglömt ämne inom litteraturen.

Delhis vackraste händer - Mikael Bergstrand

Som femte bok tar jag en närmast helt bortglömd och, för de flesta, okänd bok, men som jag faktiskt tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Ian Sansom har skrivit ett antal böcker om bibliotekarien Israel Armstrong, som börjar köra bokbussen ute på den engelska landsbygden. En del av böckerna i serien finns översatta till svenska och den första heter Fallet med de försvunna böckerna. Jag tycker att böckerna om Israel Armstrong är sjukt roliga och vad som är extra kul är att de är fulla av referenser till böcker, bibliotek och boknördar på olika sätt. Jag fattar inte varför de här böckerna uppenbarligen har sålt så dåligt.

Fallet med de försvunna böckerna - Ian Sansom

Etthundra mil

Etthundra mil

Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv.  En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.

Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.

Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.

Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.

I korthet

Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.

Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.

Citerat ur Etthundra mil

Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.

Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”

”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.

Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”

”Inte nu, Nicky,”

Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.

”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”

Etthundra mil - Jojo Moyes

Om Etthundra mil och Jojo Moyes

Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.

Originaltitel: The One plus one (engelska).
Översättare: Emö Malmberg.
Utgivningsår (första utgåvan på svenska): 2014 (Printz).
Antal sidor: 384.
Andras röster: Kulturkollo, Feelgoodbiblioteket, Carolina läser…, Nobelprisprojektet.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.

Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.

IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?

Hon som älskade honom

Hon som älskade honom - Sara Kadefors

Jag måste börja med att säga att titeln till den här boken, Hon som älskade honom, känns skrämmande. Jag har inte mycket till övers för romancegenren. Hittills har jag just inte läst någon romance som har känts som min kopp te. Jag hoppades verkligen att rubriken skulle syfta på något annat, att boken inte skulle vara så förutsägbar, men tyvärr så säger rubriken precis vad det handlar om. Det är en klassisk flicka blir kär i pojke-berättelse.

Huvudpersonen heter Malena och hon har jobbiga saker i bagaget. Det berättas inte så mycket om detta, inte till en början i alla fall, men det skildras hur hon nästan kryper ur skinnet i sin lägenhet i stan. Hux flux bestämmer hon sig för att bryta upp. Hon hittar ett torp ute på landet och bosätter sig där. Där ska hon kunna jobba ifred (hon är översättare), slippa stadens buller och, innerst inne, så flyr hon såklart från det hon har varit med om.

Hennes hyresvärd är en attraktiv man och en älskad familjefar. Han heter Nathan och lever tillsammans med sin fru, deras dotter och några fosterbarn. Det är en genuint varm och välkomnande familj. De målas upp som godheten själva: empatiska, omtänksamma och trygga. Hela deras tillvaro är en perfekt liten kärleksbubbla där alla tar hand om varandra och bryr sig om varandra. Malena vill hålla sig lite på sin kant, men dras in i gemenskapen när hon går med på att undervisa två fosterbarn i svenska. Fosterbarnen är flyktingar och de får verkligen Malena att tina upp. Hon får särskilt starka band till Mortaza, som spänt väntar på att få uppehållstillstånd.

Det är den här delen av berättelsen som är behållningen, tycker jag. Det hade varit en helt annan bok, men jag hade gärna sett en bok som hade handlat om Malena och hur hon stöttar Mortaza i hans tuffa situation. Tyvärr blir det inga djupdykningar i ämnet, för även om Mortaza har en central del i berättelsen, så är det den förutsägbara lovestoryn mellan Malena och Nathan som är i huvudfokus. Den berättelsen är för mig totalt ointressant. Det är mest en massa klichéer staplade på varandra (hans stora mun, hur hon drar händerna genom hans korpsvarta hår, hur hennes hand drar sig som en magnet till hans och så vidare). Persongalleriet känns också extremt platt, minst sagt.

Nej, det här var sannerligen inte min kopp te. Den känns tunn, mallad och extremt förutsägbar. Jag hoppades länge att kärleken skulle handla om en vänskaplig kärlek mellan Malena och Mortaza, men nej, det handlar om en typisk kvinna som blir räddad från sitt känslomässiga kaos av en man med vassa käkben och en varm famn… Så trist!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Jennifers hörna och Och dagarna går.

Handen på hjärtat

Handen på hjärtat - Hilary Boyd

Ibland undrar jag hur jag tänker när jag väljer böcker. När det kommer till romaner så vet jag ju att jag avskyr romantiskt trams och ändå har jag nu läst en bok med den avskräckande titeln Handen på hjärtat. Det var någon pålitlig person som påstod att den här boken är bra och Boktipset, som jag nog litar lite för mycket på, gissade att jag skulle ge den betyget fyra av fem… Det gör jag inte! Två av fem kan den få. Max.

Boken kretsar kring Flora, 40+, som jobbar som hemsjukvårdare åt en äldre dam. Flora lever ensam i en källarlägenhet, i London , som hon hyr av sin överbeskyddande syster. I bagaget har hon en rejäl hjärtesorg med påföljande depression. För tre år sedan blev hon nämligen lämnad av sin pojkvän sedan åtta år tillbaka. De hade precis diskuterat att skaffa barn när han försvann utan ett ord. Hon hann till och med anmäla honom försvunnen innan hon förstod att han helt enkelt hade gjort slut genom att packa sina saker och sticka utan att ens lämna en lapp. Hon har inte hört ifrån honom sedan dess. De tjusiga huset i Brighton hade hon inte råd att behålla och jobbet som sjuksköterska på akuten fixade hon inte heller att ha kvar. Livet har helt enkelt blivit lite fattigare, lite ensammare och lite sorgligare.

Så plötsligt dyker hennes ex, Finn, upp igen från ingenstans. Han har tidigare jobbat som äventyrare, men har skadat sig i en klätterolycka och nu är han fattig, saknar ett riktigt hem och är på ändlösa uppföljningar på sjukhuset för att undersöka hur läkprocessen går. Nu är han plötsligt extremt påstridig och vill börja om på nytt. Det räcker med en kort liten träff så har Flora klippt banden med en kille som hon precis börjat dejta och det räcker med ytterligare någon liten träff så har han plötsligt flyttat in hos Flora samt börjat hacka på henne om att hon måste säga upp sig (han önskar att damen hon vårdar ska dö) och att hon ska lämna sin släkt och vänner och bosätta sig i en ruckel i Skottland med honom. Han har även påbörjat ett högljutt gräl och bråk med Floras syster, tillika hyresvärd, vilket annars är en person som betyder väldigt mycket för Flora. Författaren beskriver lite vagt att Finn är sexig, men jag förstår inte hur det kan väga upp alltså.

Jag kan helt enkelt inte köpa intrigen. Den är löjlig och haltande. Därtill är boken skriven utan någon vidare finess. Särskilt taffligt tycker jag att det blir när författaren beskriver damen, som Flora vårdar. Det enda den här kvinnan, som förvisso är dement, gör är att säga ”Jo… Det tror jag”. Fast egentligen är alla karaktärer dåligt utvecklade. Boken är på många sätt förutsägbar och den kretsar kring stereotyper och helt ointressanta karaktärer. Det är platt, tråkigt och töntigt. När jag hade läst mer än halva boken råkade jag för övrigt läsa baksidestexten, där det direkt avslöjas att Flora kommer att bli oplanerat gravid. Det är något grovt irriterande med baksidestexter som summerar hela boken. Förvisso hade man lätt kunnat räkna ut graviditeten själv, men jag hade ändå uppskattat att slippa läsa om den omständigheten redan på baksidan, särskilt eftersom det händer så sent i boken.

Nej, det här var då inget vidare.

Boken finns utgiven av Norstedts och finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Dagensbok.com och Bloggbohemen.

Förr eller senare exploderar jag, filmen

Jag har flera gånger varit på väg att läsa John Greens omåttligt populära ungdomsroman Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De blir förälskade, men samtidigt som de bubblar av den första kärleken måste de också hantera smärta och ångest över den oundvikliga döden. Jag har varit på väg att läsa, som sagt, men jag har inte kommit till skott. Nu har jag i alla fall sett den bioaktuella filmatiseringen. I sällskap av två bokcirkelkamrater, faktiskt.

Jag tycker filmen var bra! Och då ska ni veta att romantiska filmer i allmänhet får det att krypa i hela kroppen på mig… Och ni ska också veta att klichéer och sökta scener känns ganska avskyvärt det med. Den här filmen är inte befriad från vare sig det ena eller det andra, men, jo, jag tyckte ändå att det funkade. Den lyfter från en dussinfilm om kärlek, tack vare att det finns en intressant vinkling när cancersjuka ungdomar är med i bilden. På något sätt är det också befriande att cancersjuka har huvudroller och inte är förpassade till biroller, som i så många andra filmer. Kanske var det därför jag fick tårar i ögonvrån några gånger. Det är ju något så outsägligt fruktansvärt med unga, livfulla personer som drabbas av allvarliga sjukdomar. Från ingenstans. Så orättvist! Och sjukt!

Filmen är inte det bästa jag sett och den hade gärna fått vara mindre tjatigt pratig och vara typ 30 min kortare, men ändå. Jag rekommenderar den! Vad min bokcirkelkompis Anna tyckte kan du läsa på hennes blogg.

Boken pallar jag nog inte läsa nu, tror jag. Nu vet jag ju hur den slutar.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar - Katarina BivaldEn sak är säker, om jag bodde i Broken Wheel och blev ombedd att rekommendera en bok så skulle jag absolut inte rekommendera Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det var länge sedan jag läste något så töntigt och förutsägbart. Lång är den också!

Det är lite inneboende i feel good-genren att böckerna är förutsägbara. Även om det finns något trassel i mitten så kan man liksom utgå från att det kommer att lösa sig mot slutet. Ibland är det precis det man vill se i en bok, men sedan finns det böcker som Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, där exakt allt känns kliché och exakt allt och alla är stereotyper. Som läsare blir man skriven på näsan hela tiden. Alla scener känns sökta, onaturliga, och konstruerade så att man får det tryckt upp i ansiktet vilken aktuell känsla som är tänkt att förmedlas; ”nu ska du tycka att det här är gulligt”, ”nu ska du skratta”, ” nu ska du bli rörd”. Själv blir jag bara trött. Jag avskyr när författare plattar till läsaren med sådant här.

Boken kretsar kring stockholmaren Sara, en stor bokälskare som väl är i 30-årsåldern någonting och precis har förlorat jobbet i den bokhandel där hon har jobbat i åratal. Nu åker hon iväg till USA för att träffa en äldre dam som hon har brevväxlat med i ett par år. Den här damen är, liksom Sara, en stor bokslukare och nu är Sara inbjuden att hälsa på i hennes lilla håla på den amerikanska landsbygden i Iowa. Väl där inser Sara att damen har gått bort (själv hade jag nog ringt innan jag stack iväg, men…).

Nu kommer ett inslag av fantasy. Eller nej, just det, det är ju inte fantasy, det är bara obegripligt i största allmänhet och, till skillnad mot fantasy, på ett sätt som är svårt att ha överseende med. Det som händer är att Sara flyttar in i den döde kvinnans hus och börjar sälja ut hela kvinnans boksamling i en bokaffär som hon smäller upp i den här hålan med < 1000 invånare (obs: Sara och den avlidne kvinnan har alltså aldrig träffats, någonsin, och Sara känner inte någon av den avlidne kvinnans vänner eller anhöriga). På något sätt har hon också ekonomi att fylla ut med inköpta böcker så att det blir som vilken vanlig bokhandel som helst. Fast driven av en arbetslös svenska utan arbetstillstånd då. Som ni kanske vet så köper varenda människa sina böcker på nätet nu för tiden och bokhandel efter bokhandel slår igen. Så det är ju lite oväntat egentligen att en bokhandel i en avfolkningsbygd skulle bli lukrativ... Hela ramen för berättelsen känns minst sagt haltande. I verkligheten hade man ju dessutom med fördel polisanmält en okänd, galen främling som olovandes tar över någons hus och säljer av grejer från det. Jag skulle bli rosenrasande om någon tog sig den friheten om någon av mina anhöriga gick bort. I den här boken ska dock hela spektaklet vara en gullig grej och man förväntas le och tycka om hur den naiva bokälskaren Sara försöker få byborna att läsa. Skriven på näsan som sagt. Synd bara att jag inte alls tycker att det är gulligt. Sara beskrivs som en nidbild av bokläsaren: en socialt inkompetent tönt som har böcker istället för vänner och som är mycket otrygg med relationer till andra människor. Hon har sådan social fobi att hon har med sig pocketböcker som något slags lugnande medel att ta till när hon borde interagera med andra människor och tvångsmässigt drar sig hennes tankar mot böcker och läsning i alla situationer där välmående människor är här och nu. Hon verkar också helt manisk på ett osunt sätt när det gäller läsning. Bridget Jones har hon liksom läst ett tvåsiffrigt antal gånger. Vem gör sådant? I en scen läser hon konstant i över fem timmar utan att släppa boken med blicken och utan att ha en aning om vad som händer runt omkring. Då ska man som läsare alltså skratta och le lite, men allvarligt talat, om det här är gullig bild som folk gör sig över läsande människor så vill jag absolut inte förknippas med böcker något mer. Om någon någonsin tror att jag och andra som läser böcker liknar Sara... ja... jag vet inte. Jag känner mig typ hånad när jag läser om den här karaktären, just för att det är en sådan hopplös figur och författaren bygger hela berättelsen på någon slags igenkänningskomik som inte infinner sig. Sara är bara tragisk. Svår att tycka om. Visst, hade boken handlat om social fobi och pyskiska problem så hade det varit en annan bok, men nu ska man liksom le och tycka att situationen är söt och det gör jag inte. Längre in i boken kommer dock Sara, såklart, att blomma ut, som ni förstår, för hon träffar naturligtvis en man i stan. Och då blir det lite blygt och tafatt, som ni inser, men det löser sig såklart på slutet, precis som i vilken töntig romantisk komedi som helst. Det behöver jag inte ens spoilervarna för att skriva ut, för det har alla läsare fattat ändå från första kapitlet. Karaktärerna är överlag stereotyper på ett sätt som inte ens framstår som ironiskt. Det är närmast stötande! Den manhaftiga kvinnan. Bögen. Den tillknäppta kvinnan som engagerar sig i kyrkan. Inte en enda person känns det minsta "levande" eller intressant, just eftersom absolut ingenting överraskar. Allt är bara klichéer staplade på varandra på ett sätt som gör mig trött. Det här var verkligen en riktigt dålig bok. Den räddas inte ens av alla referenser till böcker och litteratur. Den är inte rolig, inte gullig och den är ingenting att känna igen sig i (hoppas jag för din skull!). Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla, Kattugglan och Bokhyllan.