5 oskrivna böcker jag vill läsa

Ibland får jag känslan av att det går trender i böcker. Går det bra för deckaren så sprutar förlagen ut sig dussindeckare, är Harry Potter på tapeten så försöker förlagen få ut extra mycket fantasy, råkar en porrbok bli en snackis så försöker förlagen få iväg en massa ”erotika”. Och däremellan så finns det såklart alla möjliga och omöjliga böcker i olika genres och med olika målgrupper. Det här gör mig lite nyfiken på vad det är som inte ges ut. Och jo, det finns nog några berättelser som jag i någon mening saknar. Idag listar jag fem av dem!

  1. Jag har redan skrivit att jag är mätt på berättelser från Stockholm. Visst finns det några pärlor som utspelar sig på mindre orter (fiktiva eller verkliga), men de kunde vara fler och de kunde gärna få lyfta fram någonting annat än det som många gånger uppfattas som problem med att bo i en småstad. Det känns trist med den där stereotypa bilden av att unga i småstäder vill flytta därifrån och med den där negativa bilden av småstaden som en plats där folk skvallrar och är intoleranta eller som en plats där ingenting händer. Skriv fram en annan småstad! Överlag är jag förresten sugen på att läsa mer om städer (små eller stora) där jag inte har varit (och Stockholm har jag ju varit i några gånger, så ta någon annan!).
  2. Det här leder mig lite till en annan berättelse som jag skulle vilja läsa. Jag vet att tillvaron för lantbrukare är otroligt tuff i Sverige och det är inte på något sätt givet att unga tycker att det är värt att, så att säga, ta över gården. Och vad det betyder för Sverige vet jag inte om människor i allmänhet ens har reflekterat över. Ibland ser jag någon rubrik om att mjölkpriserna är sanslöst låga, men sedan hörs det inte så mycket mer, tycker jag. Jag tycker att det borde finnas plats för fler berättelser om den osminkade verkligheten för bönder idag. Jag kan inte direkt påminna mig om någon lantbruksskildring förutom Grabben i graven bredvid (Katarina Mazettis bestseller från 1998).
  3. Jag tycker om igenkänning och det finns såklart massor av böcker som jag känner igen mig i, men det finns ändå vissa situationer som jag gärna skulle hitta igen oftare i böcker. Jag tänker kanske särskilt på studietiden. När jag läste Annika Paldanius Jag vet allt det här, som följer några tjejer på läkarlinjen, så blev jag oväntat glad över att få läsa om just studentliv (även om boken behandlar en hel del andra ämnen också). Jag tänker att det borde finnas tusentals sådana här böcker, men jag kommer inte på så många fler, så de är nog inte så många som man kan tro..? När jag pluggade så var jag verkligen engagerad i allt studentikost man kan tänka sig – och jag älskade det. Det är kul att påminnas om den där knäppa mellantiden: tiden när man är både vuxen och får vara extremt omogen på samma gång. Man står på tröskeln till ett vuxenliv som kanske innefattar karriär och sådant, men man har det fortfarande framför sig och lever fortfarande ungefär som på gymnasiet, fast friare och vuxnare. En grej som jag har funderat på en hel del den senaste tiden är också att studenttiden är en så spännande tid för att alla är förvånansvärt jämlika på något sätt. Alla sitter där med sina små studiemedel och ett party kan i princip bestå av att man svänger förbi en kompis och har en chipspåse i ena näven. Allting var så futtigt, fast på ett skönt sätt. Att vissa egentligen kom från väldigt privilegierade bakgrunder märktes liksom inte, på samma sätt som det heller inte riktigt syntes vilka som inte gjorde det. Här ser jag många uppslag till intressanta berättelser. Det finns ju redan några hyllade böcker om trist lunk i universitetets korridorer (Stoner t.ex.), så varför inte skriva mer om studenter också?
  4. Det sägs lite nu och då att vänskap har fått ett uppsving som tema tack vare t.ex. Elena Ferrantes böcker om Lila och Elena, men jag tycker mest att vänskap skildras i ungdomsböcker och YA-böcker. Jag tycker att man borde skriva mer om vuxna vänskapsrelationer. De är inte alltid så lätta att underhålla, särskilt när man blir just vuxen och många har relationer, jobb och familj att prioritera före. Ändå ska de där vänskapsrelationerna på något sätt finnas där som ett tryggt skyddsnät. Det finns många aspekter av vuxna vänskapsrelationer som skulle kunna skildras mer i litteraturen.
  5. Nu blir det många platser på den här önskelistan, men jag kan inte låta bli. Torgny Lindgren har fått bort och Sara Lidman har jag gett en chans och inte riktigt förstått mig på. Nu återstår alltså Per Olov Enquist som någon slags skildrare av Västerbotten. Men jag vet inte..? Det känns som att alla de här författaren främst skriver om inlandet och om en tid som jag inte känner igen mig i. Jag vill läsa fler böcker från Umeå och från samtiden! Det är så roligt att få känna igen sig.

Vilka oskrivna böcker önskar du dig?

Tio över ett

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.

Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.

Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.

Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.

Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.

Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!

Citerat ur Tio över ett

””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”

Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.

”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”

Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.

Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett

Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
Antal sidor: 261.
ISBN: 9789129698985.
Andras röster: Agnes bokblogg, Carolina läser…, dagensbok.com, Eli läser och skriver, Enligt O, Feministbiblioteket, Ugglan & boken

Förlagets beskrivning

”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.

LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!

Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”

Alla hjärtans dag – tips på fina böcker om vänskap

Idag är det alla hjärtans dag hörrni! Jag tycker att livet är för kort för att missa dagar att fira, så varför inte visa lite extra kärlek och omtanke denna dag?

Jag har postat ett antal inlägg på temat kärleksromaner och för den som eventuellt vill hitta dem så tipsar jag om sökrutan eller arkivet för inlägg om kärlek. Idag tänkte jag istället tipsa om några fina böcker om vänskap. Kärlek är ju faktiskt något som inte bara handlar om parrelationer. På senare år har böcker om just vänskap fått lite av ett uppsving, mycket tack vare braksuccén Min fantastiska väninna, om Lila och Elenas uppväxt & vänskap i Neapels fattigare kvarter. Den boken är såklart också ett tips. Här kommer dock några fler!

Det finns en mycket olycklig och sorglig idé om att tjejer/flickor bara kan leka två och två och att det finns någon slags falskhet och ”sticka kniven i ryggen”-grej i vänskapsrelationer mellan tjejer. Jag får lust att SPY av detta och kan inte relatera till det här ALLS i mitt eget liv. Jag älskar böcker där tjejer umgås i grupp, vilket ofta är fallet i hästböcker, faktiskt. Nu kan jag inte precis lova att de här böckerna har hållit över tid och att de funkar att läsa idag, men Stallkompisar är en serie som jag älskade i hästboksåldern. Böckerna kretsar kring tre tjejer med helt olika personligheter och deras vänskap och (häst)liv. Hästbokgenren generellt är bra på att lyfta tjejer och deras vänskapsrelationer.

Stallkompisar och Follyfoot
Stallkompisar (och Follyfoot).

I Engelsforstrilogin får läsaren följa ett tjejgäng (som i och för sig är en grupp, som till en början även har en manlig medlem) som helt plötsligt inser att de är utvalda att rädda deras lilla bruksort undan apokalypsen. Ett gäng tjejer med helt olika status och bakgrunder blir därför tvungna att samarbeta med varandra och fram växer vänskap, mot alla odds. Det här är riktigt fina fantasyböcker, som jag brukar tipsa om i alla möjliga sammanhang – eftersom att de förtjänar det!

Engelsforstrilogin
Engelsforstrilogin.

Jag vet allt det här handlar om en tjejtrio som studerar på läkarprogrammet. Okej, allt är inte lätt att hantera i deras vänskap: till slut sker ett ödesdigert svek, i någon mening, men mest är det faktiskt en bok där vänskapen bär tjejerna genom stress, press och ohälsa. Många grejer, exempelvis kärlek och diverse strul, är något som bara händer lite i periferin: vänskapen är så mycket större. Det gillar jag!

I Stora små lögner är huvudpersonerna ett tjejgäng som träffas genom att deras barn går i samma skola. De peppar och backar varandra när det behövs, men trots allt så finns det mörka hemligheter som alla går och bär på. Till slut blir det såklart tvunget att glänta på dörren till hemligheterna och då är vänskapen en av de klippor som går att luta sig mot.

Stora små lögner av Liane Moriarty
Stora små lögner av Liane Moriarty

I böckerna om Ya-Ya-flickorna får läsaren följa några kvinnor i den amerikanska södern. De här kvinnorna lever inte helt ”katolska” och stillsamma liv, kan man säga, och allt är inte rosenskimrande eller enkelt, men de har alltid varandra och när det behövs så skyndar de sig att rycka in och styra upp situationer som är på väg att spåra ur: som när en av dem bryter med sin dotter.

I Grand final i skojarbranschen är huvudpersonerna två väldigt omaka kvinnor. Den ena är en hyllad författare, den andra den hemliga spökskrivaren. Nu skickar spökskrivaren in ett manuskript i sitt eget namn och i det här manuskriptet avslöjas allt. Vad göra? Det här är en riktigt rolig roman för den som, liksom jag, älskar kulturtanshumor. Det är också en fin roman om vänskap med toppar och dalar.

Så: det var några tips på böcker om kvinnor i olika åldrar och livsviktiga vänskapsrelationer i olika skeenden i livet! 🙂

Björnstad

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.

Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.

Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?

Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.

En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.

En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.

Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.

Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.

Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.

Betyg: 5 hängivna supporters av 5.

Björnstad av Fredrik Backman
Björnstad av Fredrik Backman

Om Fredrik Backman och om Björnstad

Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.

Uppläsare: Marie Richardson.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Piratförlaget), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Piratförlaget).
Läs även: Kommande delar i serien Björnstad hockey.
Antal sidor: 472 (ca 15 h lyssning).
ISBN: 9789164222848, 9789164204967.
Andras röster: Carolina läser…, Fantastiska berättelser, Feministbiblioteket, Just här – just nu.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?

Bara allt. Den betyder bara allt.

Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.

Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.

Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.

Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”

Avskedsfesten

Avskedsfesten av Anna Fredriksson
Avskedsfesten av Anna Fredriksson

Rebecca står inför ett helt nytt kapitel i livet. Hon är 40+ och ska efter förhållandevis trygga anställningar i filmbranschen prova på att starta eget och att producera sin första film på eget bolag. Dessutom: hon och Jacob har bestämt sig för att separera efter 26 år tillsammans. Skilsmässan är tänkt att ske helt odramatiskt och det är meningen att de ska förbli bästa vänner.

Singellivet visar sig dock bli knepigare än befarat. Inte bara för att dejtandet är en syssla som är lika tärande som fylld av besvikelser utan också för att de gemensamma vännerna, som hon och Jacob har umgåtts med i alla år, plötsligt blir obekväma och slutar att höra av sig. Varken Rebecca eller Jacob verkar längre passa in i deras paraktiviteter och utan att ha en partner att vända sig till så blir ensamheten extra tung att hantera för Rebecca. De sociala medierna visar på middagar, semestrar och resor som hennes tidigare livs vänner roar sig med, men Rebeccas eget liv känns ofta tomt. Och det där med att starta eget visar sig dessutom vara mer krävande än vad hon först hade trott.

Det märks att Fredriksson själv har upplevt en separation, för det här känns som en väldigt trovärdig och fin berättelse om att vara 40+ och tillbaka på singelmarknaden efter ett långt äktenskap. Författaren lyckas på ett bra sätt skildra många av de känslor och situationer som den nyseparerade kan uppleva. Jag tycker också om hur hon skriver om vänskap och hur förlusten av vänner kan vara en minst lika stor förlust som ex-partnern. Vänskapsberättelserna har nog fått ett uppsving på senare år, men vänskap är ändå ett tema som har avhandlats förvånansvärt sällan jämfört med exempelvis kärlek. Och det att vänskap inte lyfts fram på samma sätt i kulturen kanske också bidrar till att det är något som vi sällan pratar om? Eller är det bara jag? Och Rebecca..? Det är så lätt att ta för givet att vänner ska finnas där, men en separation kan också rycka undan förutsättningarna för att umgås på samma sätt som förut, vilket Rebecca blir varse när hon hade behövt sina vänner som mest.

Jag tycker riktigt mycket om den här boken. Det är så lätt att tycka om Rebecca och att känna med henne och allt som står i boken känns väldigt realistiskt och äkta på något sätt, vilket väl gör sitt till för att boken ska kännas berörande. Det är också en lättläst och direkt skriven berättelse utan en massa krusiduller och det kan ju också vara välkommet emellanåt. Jag är inte helt säker på om jag kommer att komma ihåg den här boken länge, men jag vill ändå ge den ett högt betyg. Bara en sådan sak som att jag inte alls är i Rebeccas ålder eller livssituation och att jag ändå uppskattade den här berättelsen tyder väl i någon mening på att den är riktigt bra!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och berörande bok om att vara 40+ och nyseparerad – och vad en separation kan göra med vänskapsrelationer.

Betyg: 4- diviga skådespelare av 5.

Om Anna Fredriksson och om Avskedsfesten

Anna Fredriksson (född 1966) är en svensk författare och manusförfattare. Som manusförfattare har hon bland annat skrivit manus till Rederiet och Maria Wern. Hon debuterade som författare 2011 med boken Sommarhuset. Anna Fredriksson twittrar under @annafredriksson, instagrammar under @annafredriksson66 och har en hemsida.

Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 298 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789176470893, 9789137147857.
Andras röster: Enligt OJust här – just nuOch dagarna går…, Stories from the sea.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Anna Fredriksson är en mästare på att skildra verkligheten så som den är. Nu är hon tillbaka med ännu en roman som skrapar på det såriga i våra nära relationer.

Rebecca och hennes man Jacob har fattat beslutet att skilja sig. Det är inget dramatiskt. Passionen har tagit slut och kärleken har ersatts av vänskap. Men när de berättar nyheten för sina bästa vänner på den traditionsenliga, årliga svamphelgen, är det som om en bomb briserar. De har varit gifta i tjugofyra år och ingen har märkt av några problem. Vännerna reagerar oerhört starkt, var och en på sitt sätt, trots att Rebecca uppmanar dem att se på helgen som en spontan avskedsfest av det som varit och samtidigt början på något nytt och spännande. Hon vill visa att en separation inte behöver vara någon katastrof. Självklart ska alla fortsätta umgås, precis som vanligt.

Men efter skilsmässan blir ingenting som Rebecca har tänkt sig. Kontakten med kompisgänget blir allt sämre och Rebecca tvingas inse att som singel är man inte längre välkommen till parmiddagarna.

Avskedsfesten är en roman om att bryta upp från ett långt äktenskap och behöva orientera sig i en okänd värld. Om hur man sakta skapar sig en ny identitet mitt i livet.”

Jag vet allt det här: En internmedicinsk roman

Jag vet allt det här av Annika Paldanius
Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Hanna går på läkarprogrammet och om dagarna går hon som kandidat och följer läkare i deras arbete. I huvudet snurrar all kunskap som hon har samlat på sig under utbildningen. Det är ett flöde av facktermer. Det går inte att stänga av. Det går inte att gå på spinning med bästisen Anna utan att fundera över Annas astma och att hon borde öka medicineringen. Det går inte att gå på dejt med en kille med diabetes utan att få en massa bilder av människokroppen och dess funktioner. Döden och livets förgänglighet är också något som inte riktigt går att bortse från när man spenderar dagarna i en sjukhusmiljö. Vad är det egentligen för mening med livet och att hålla sig vid liv?

Livet snurrar runt sjukhusets olika avdelningar, men också runt korridoren, där både hon och Anna bor. Tillsammans med vännen Filippa utgör de en dynamisk trio. De är tre amasoner som håller sina kroppar i trim, som pluggar intensivt och tar för sig av livet på studentikosa fester. Filippa är den enda som är upptagen. För Anna och Hanna är det inga problem att flirta med killar och att ta med dem hem.

När hösten kommer så börjar dock deras relativt bekymmersfri amason-tillvaro att ruckas. Filippa blir nedstämd, deprimerad och Anna och Hanna vet inte riktigt hur de ska räcka till, för samtidigt som Filippa dras ned i ett bottenlöst mörker och inte orkar med någonting så pågår Hannas och Annas egna liv med studier och kärlek och deras egna hälsoproblem som plötsligt blir uppenbara. Och trots all internmedicin som susar omkring i Hannas huvud så är det kanske inte så lätt att översätta den till sin egen verklighet och veta hur man ska handla.

Jag vet allt det här är en rätt spretig roman som ändå hålls ihop genom allt som Hanna vet och all medicinlingo som driver berättelsen framåt. Varje kapitel börjar med ”Jag vet att…” eller varianter därav och det är fint och känns lite poetiskt, samtidigt som det också balanserar på den fina linjen och känns lite sökt. Jag är inte helt överens med mig själv vad jag tycker här. Klart är i alla fall att det sätter tonen för berättelsen. Jag tycker också att det blir intressant med alla dessa torra medicinska fakta som krockar mot den nyansrika och färgrika verkligheten. De medicinska kunskaperna blir för Hanna som en slags bas som förklarar alla livets skeenden, vare sig hon vill det eller inte. Det ger mig en ny bild av vad läkaryrket kan innebära.

Jag tycker att boken på flera sätt delar element med två av mina favoritböcker från de senaste åren: Kalmars jägarinnor och Den andra kvinnan. I Kalmars jägarinnor är det ett lite lätt utflippat tjejgäng som står i fokus. I Paldanius roman är huvudpersonerna några helt andra amasoner, nästan parodiskt präktiga i jämförelse faktiskt. Men språkligt tycker jag att böckerna har en hel del likheter. Det är någonting med det avskalade och kärnfulla språket, det poetiska. Den andra kvinnan är en briljant bok om klass och att vara ”den andra kvinnan”. Paldanius roman handlar inte om något av dessa ämnen. Däremot tycker jag att huvudpersonerna ändå liknar varandra på något sätt. Det är någonting med deras ensamhet och deras analyserande sätt som gör det tror jag.

Det är sällan till en boks fördel att hamna lite såhär i kölvattnet av två fantastiska läsupplevelser. Jag vet allt det här får mig som sagt att tänka på såväl Kalmars jägarinnor som Den andra kvinnan, men utan att riktigt, riktigt nå upp till dessa böckers nivå. Det här är det orättvisa; hade jag läst Jag vet allt det här först så hade det kanske varit någon av de två andra böckerna som inte riktigt räckte hela vägen. Det som i det här fallet får mig lite mer tveksam är främst spretigheten. I Jag vet allt det här ryms så många olika teman: vänskap, psykisk ohälsa, kärlek, studentliv, frånvarande föräldrar, sjukdom, missfall, svartsjuka och tusen andra saker, som det känns. Det hade kunnat tightas till lite och fokuserats på några färre ämnen. Det som boken i alla fall tar upp och som jag verkligen gläds åt att författaren har valt att skriva om är depression och psykisk ohälsa. Det här är ämnen som är så tabubelagda i vår kultur att de inte går att prata om – och ändå är det över 1500 personer som begår självmord varje år. Det handlar alltså om allvarliga och potentiellt livshotande tillstånd som inte ens går att prata om i samhället. Paldanius närmar sig ämnet på ett insiktsfullt och bra sätt. Bra!

Ett annat, och långt mer ytligt, tema som Paldanius har valt att skriva om är studentliv och korridorsliv. Det väckte många härliga gamla minnen hos mig och gjorde mig helt varm, faktiskt! Jag kastades tillbaka i tiden och mindes mina egna kvällar på studentpuben och all tid jag har spenderat med mina kompisgäng under de här åren då alla var så fria och hade tid för varandra på ett annat sätt än när folk är upplåsta med jobb och familj. Jag har läst förvånansvärt få studentskildringar, inser jag. Det borde skrivas fler!

Jag har som ni kanske märker lite blandade tankar om den här boken, men ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver. Det är en alldeles egen och spännande skriven bok om kärlek, vänskap och sorg. Och trots att den kanske är lite spretig och att berättandet kanske går somliga på nerverna så måste jag säga att jag tycker om den här boken; riktigt, riktigt mycket till och med!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa en läkarkandidat under ett händelserikt år fyllt av vänskap, sorg, kärlek, studentliv och internmedicin.

Betyg: 4 elektrokardiogram av 5.

Citerat ur Jag vet allt det här

”Jag vet att träning förlänger livet och jag vet att det finns en fördel, en förmodad fördel med att leva länge om livet är något bra, och vårt blivande yrke bygger på en förmodan att livet är något bra, livet måste vara något bra, så vi springer. Springer för livet, för våra lungor. Och för våra höftben våra revben våra tider.”

Om Jag vet allt det här och om Annika Paldanius

Annika Paldanius är en svensk författare och läkare. Jag vet allt det här är hennes debutroman.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 375.
ISBN: 9789137146546.
Andras röster: Bokstaden, dagensbok.com, Jennies boklista.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.

Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.

Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.

De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?”

Springa med åror

Springa med åror av Cilla Naumann
Springa med åror av Cilla Naumann

Monika och hennes pappa Ivan bor på en gård där gödsellukten är lika ofrånkomlig som de kattungar som tittar fram varje år. Det är en helt annan värld än den som tillhör läkarens dotter, Johanna. När det blir svårt med ekonomin säljer Ivan av markplätt efter markplätt till sommargäster och Johanna och hennes far är några av de som köper tomt till sitt sommarställe. Monika och Johanna blir vänner, trots klasskillnaden. Sedan slits vänskapen itu. Johanna går vidare i livet på sitt håll. Monika blir kvar bland gödselstanken och gården. Hon blir ensamstående med sonen Lasse, som har en utvecklingsstörning. När Johanna och hennes söner åker till sommarstället får gradskillnaderna även en ny dimension. Monika och Lasse är inte bara från en annan klass, Lasse har också sitt funktionshinder som skapar ett utanförskap som till slut leder till en katastrof.

I sina bästa stunder är Springa med åror fantastisk. Naumann skriver oerhört säkert och känslosamt om klass och utanförskap. Och när hon skriver om Monika och Lasse, den gränslösa kärleken hon har till sin son samtidigt som hon också är oändligt ensam, så vill jag bara gråta för att det känns så äkta och smärtsamt. Samtidigt tycker jag att boken blir lite spretig och ofokuserad, kanske för att jag inte riktigt engageras lika mycket av berättelsen om Monika och Johanna och deras vänskap. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men låt er inte avskräckas av detta. I det stora hela är det här en intressant, välskriven och berörande berättelse med många lager.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten bok om vänskap, klass och moderskärlek till en pojke som inte är som ”alla andra”.

Betyg: 4+ parisdrömmar av 5.

Om Cilla Naumann och Springa med åror

Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.

Uppläsare: Mirja Turestedt.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2012 (den här ljudboksutgåvan, Ordfront ljud).
Antal sidor: 255 (ca 6,5 h lyssning).
ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Förlagets beskrivning

””Kom hit, Monika”, säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården.
Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat.
Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft.
Allt är egentligen som vanligt.
Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.

Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden – till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.”

Ett kvarter härifrån

Ett kvarter härifrån är en novell av Cilla Naumann. Den fanns att läsa i DN för några veckor sedan och går fortfarande att hitta på nätet. Novellen ingår det ”tema vänskap” som har gått under sommaren i DN:s boksommar. I Naumanns tappning är det två tjejer som hittar varandra på förskolan. Annika hör till de som blir hämtad tidigt och novellens berättarjag börjar snart att följa med till Annika och hennes mamma, som bor i Sibirien (det vill säga Vasastan i Stockholm). Det är inget fint kvarter vid den här tiden. Det finns utedass och luktar brand. Trots att det bara är något kvarter från berättarjagets hem så tycks det på vissa sätt vara en annan värld. När skolan börjar och de två vännerna börjar i olika skolor så blir också skillnaderna tydliga, fast också oväsentliga, för de har ju ändå varandra. Vänskapen växer och blir starkare, men något som också blir mer och mer uppenbart är att Annikas mamma inte mår bra. Hon är sjuk och blir sämre och sämre, svagare och svagare. Kan det smitta? Kan vänskapen klara prövningen när Annikas mamma blir sjuk och berättarjaget inte längre riktigt vågar vara där?

Det är en kort liten novell och jag tycker om när vänskap får stå i fokus eftersom det är en så stor grej i livet och som trots detta ofta får stå i skymundan i böcker och film till förmån för ”den stora kärleksberättelsen”. Jag tycker också att det är extra intressant med berättelser om vänskap över klassgränser. Barn är inte alltid medveten om klass. Tänk om vi alla behöll detta öppna sinne!

Ändå är det något som jag inte riktigt, riktigt kommer överens med i berättelsen. Jag förstår inte riktigt sjukdomen, skräcken eller tiden. När utspelar sig novellen egentligen? Vad har Annikas mamma drabbats av som till och med berättarjagets läkarpappa är rädd för? Eller är det bara ett svepskäl för att berättarjaget ska sluta vara där? Fast mamman blir ju sjukare och sjukare, så något är det ju också. Nja. Det är väl jag som inte riktigt förstår, men jag hade gärna sett att novellen hade fokuserat lite mer på vänskapen, faktiskt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort liten novell om vänskap som sätts på prov när den enes mamma blir sjuk i en smittsam sjukdom.

Betyg: 2+ virus av 5.

Citerat ur Ett kvarter härifrån

På hösten i andra klass går Ulla med kryckor och när vi börjar i tredje står en rullstol i deras port. Den julen – när jag är hos Annika hela dagarna – vill pappa en morgon tala med mig innan jag går. Jag står i dörren och balanserar på tröskeln när han säger att jag ska akta mig. Jag får inget säga till Annika, men det kan vara ett virus som gör Ulla sjuk. Pappa är läkare och jag märker med ens hans stora allvar. Jag fattar förstås inte allt, men förstår så mycket att vetenskapen nu talar om ett slow-reacting virus. Att ett virus kan smitta, det vet jag redan, men ingen vet med säkerhet hur Annikas mamma i så fall kan infektera andra. Men jag måste nog ändå akta mig, säger pappa.

Om Cilla Naumann och Ett kvarter härifrån

Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.

Publiceringsår: 2016 (i DN).
Antal sidor: 2.

Hundra omistliga ting

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon
Hundra omistliga ting av Lucy Dillon

Gina är nyseparerad och måste plötsligt tränga in sig själv och alla sina prylar i en liten lägenhet. Det blir startskottet för ett projekt som hon kallar för ”hundra omistliga ting”. Hon bestämmer sig för att gå igenom alla prylar hon äger och enbart spara 100 ting från sitt tidigare liv. Efter det ska hon göra en riktig nystart och bara fylla livet med nytt. Projektet går ”sådär”. Vad gör man med gamla kärleksbrev från första kärleken till exempel; han som hon inte har haft kontakt med sedan en olycka skiljde dem åt? Att gå igenom prylarna väcker minnen och många av de är smärtsamma. Cancer, förlorade föräldrar, första kärleken, äktenskapet som gick i kras, husdrömmarna, barnen som hon aldrig har skaffat… Det blir en lång inre resa för Gina.

Samtidigt tar hon sig an ett nytt projekt på jobbet. Hon är egen företagare och har som affärsidé att projektleda byggprojekt åt människor som vill ha hjälp med att bygga om och inreda sina hus. Nu blir hon kontaktad av ett par som vill rusta ett vackert K-märkt hus. Det råkar vara det hus som hon och hennes ex-make drömde om att få köpa. Nu blir hon istället involverad i projektet att förvandla huset åt ett annat par. Mannen i paret är den som är mest engagerad. Det visar sig snabbt att han och Gina har mycket gemensamt. Att det uppstår känslor är naturligtvis extremt förutsägbart. Det enda som förvånar mig är hur länge författaren drar ut på det. 😉

En annan kille som oväntat gör entré i Ginas liv är en övergiven greyhound som blir dumpad hemma hos henne av en fräck cykeltjuv. Gina har ingen plan på att bli hundägare utan gör sitt bästa för att lämna ifrån sig hunden till polisen, men av olika orsaker blir den kvar och det visar sig att den behöver Gina och att Gina, utan att hon kanske riktigt förstår det själv, behöver den.

Hundra omistliga ting är en mysig och varm feelgoodberättelse. Författaren lyckas pressa in många ämnen utan att det blir rörigt. Här trängs den förutsägbara kärlekshistorien och sidospåret med hunden med berättelsen om hur det kan vara att drabbas av cancer och att då inte bara stå inför en tuff behandling utan att också behöva grubbla över barn och de framtida chanserna att bli förälder. Boken handlar om vänskap, föräldraskap, familjehemligheter, husrenoveringar, driva eget företag… Dillon gör det också spännande genom att dra ut på vad som egentligen hände mellan Gina och hennes första kärlek.

Boken rymmer helt klart mycket – och det tycker jag är bra. Den här typen av böcker kan bli påfrestande tunna om författaren faller för frestelsen att fokusera för mycket på den förutsägbara lovestoryn som är ett obligatoriskt inslag i genren. Här blir det istället en fin och engagerande berättelse. Trots att jag är kattmänniska är det i någon mening hunden som berörde mig mest och då saknas det alltså inte andra berörande ämnen. Jag älskar berättelser om djur och vad djur kan tillföra här i livet och det märks att Dillon älskar hundar.

Vad jag annars tycker bäst om i den här boken är huvudpersonerna. Det är så fina, roliga och härliga människor att jag skulle vilja ha dem som kompisar. Jag hade gärna velat läsa mer. Det kändes så trist att boken tog slut!

Ja, jag gillade verkligen den här boken. Den är avkopplande och lättläst. Lyssnar man på ljudboken får man njuta av en uppläsning av Anna-Maria Käll, som faktiskt är en av mina favorituppläsare. Hon lyfter faktiskt boken ett snäpp, tycker jag! Någon som också gillar boken, om man får tro blurben på framsidan, är författaren Jojo Moyes, som bland annat är känd för romanen Livet efter dig. Den som gillar Jojo Moyes böcker borde absolut ge Hundra omistliga ting en chans. Det är en bok i samma stil och en riktigt lyckad sådan.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en värmande, avkopplande och engagerande berättelse om nyseparerade Gina och hennes inre resa när hon börjar rensa bland sina saker och påminns om gamla kärlekar, cancer och andra tuffa ämnen. Gillar du Jojo Moyes så kommer du förmodligen älska den här. Förstår du glädjen av att ha ett djur i sitt hem så är det ett plus.

Betyg: 4+ spektakulära lekstugor av 5.

Om Hundra omistliga ting och Lucy Dillon

Lucy Dillon (född 1974) är en brittisk författare som skriver romantiska feelgoodberättelser. Hon debuterade 2008 med The ballroom class (Tango för vilsna själar). Hennes senaste bok på svenska är När livet börjar om. Lucy Dillon har en hemsida, twittrar under @lucy_dillon, instagrammar under @lucydillonbooks och har en fansida på Facebook.

Originalets titel: A hundred pieces of me.
Översättare: Ann Björkhem.
Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 487 (ca 17 h lyssning).
ISBN: 9789137142425, 9789176470145.
Andras röster: Boktokig, Dolas bokblogg, Cattis boktips, Endast eböcker, Kattugglan, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Brev från den enda man hon någonsin älskat.
Ett minne från fadern hon egentligen aldrig lärde känna.
En blå glasvas som fångar ljuset en grå dag …

Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.

Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.

Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.”

Tiden läker inga sår

Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand
Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand

Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.

Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.

Betyg: 1 sommarstugor av 5.

Citerat ur Tiden läker inga sår

”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”

Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand
Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand

Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 302.
ISBN: 9789187783814.
Andras röster: Bokpool, Boktokig, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.

När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”