Ämnesarkiv: Vänskap

Cirkeln

Postat av
Svara

Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.

I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.

Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.

Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.

Till häst i New York

Postat av
Svara

Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.

I Till häst i New York lämnar de tre kompisarna sin lilla idyll till småstad och åker till New York för att titta på en stor tävling, där en vän till dem ska ställa upp. Väl i New York kastas de rätt in i ett typiskt fall för deras klubb, Sadelklubben. De råkar av en slump på en stor flickidol: skådespelaren Skye Ransom och han måste lära sig att rida inför en roll i en film.

Boken varken stör eller berör särskilt mycket, men är ändå hemskt söt och trevlig. Stallkompisar var min barndoms favorithästböcker och jag kan verkligen förstå hur de blev det. Ridlektionerna och ridturerna är beskrivna på ett närmast pedagogiskt sätt och på så sätt att man känner igen sig om man själv är en hästtjej som går på ridskola och lär sig grunderna. Samtidigt är böckerna konstruerade så att vem som helst kan känna igen sig även i de episoder som inte direkt berör hästarna och ridningen. Lisa, Susan och Carole är verkligen olika som personer och alltid finns det någon av dem man som liten tjej kan känna igen sig i och tycka om.

Jag tycker ändå att det har varit skojigt att dyka ner lite i genren igen! Och jag undrar vad jag skulle tycka om t.ex. Peter Pohls böcker eller böckerna om Steffie och Nellie (av Annika Thor) eller om Mirandaböckerna (av Kerstin Sundh) om jag läste om dem. De var favoriter på sin tid, så att säga, men vad skulle jag tycka idag? Skulle jag våga? Eller är risken för stor att jag inte längre hittar något bra i dem? Usch, vad hemskt det vore!

Böckerna om Rut-Emma älskade jag i alla fall som liten och när jag läste om dem i somras tyckte jag fortfarande att de var kanon. En annan som som riktar sig till en yngre publik är Le petit prince och den är ju helt underbar! Detsamma får nog sägas gälla för Astrid Lindgrens böcker, som kan tilltala små som stora, inte sällan på helt olika sätt.

Vilka barnböcker tycker du är ”odödliga” favoriter? Har du vågat läsa om det du gillade när du var liten?

Sadelklubben ställer upp

Postat av
2

Stallkompisar hörde till mina favoritböcker när jag var 10-12 år och Sadelklubben ställer upp är en av två böcker i serien som jag inte har läst förut. Det var med stora nostalgikänslor jag öppnade den här boken, men också med lite besvikelse som jag la den ifrån mig. Det är tyvärr en ganska platt bok, med enkla intriger och ingen direkt djupdykning i känslor och relationer. Det spelar dock ingen större roll. Hästtokiga tjejer kan nog fortfarande älska böckerna om de tre kompisarna Lisa, Susan och Carole och deras upptåg. I den här boken handlar det om en kadriljuppvisning, som de planerar som en överraskning för att locka fler elever till sin ridskola.

Ett plus i kanten för att skildringarna av hästarna och ridningen faktiskt känns som om de kommer från någon som själv har varit där och vet vad det handlar om. Det är inte överdrivna och löjliga berättelser om tjejer som tävlar i världsmästerskap med vildhästar, utan autentiskt berättat om ridlektioner för några tjejer som har lärt sig grunderna.

Lyckan är en sällsam fågel

Postat av
2

Anna Gavalda har hyllats för sitt sätt att skriva, sitt moderna språk och hennes skicklighet när det kommer till att beskriva människor och relationer. Jag tror att den som har läst och gillat Tillsammans är man mindre ensam kommer att känna igen mycket av detta, för nog är det här en bok som man blir glad av. Visst är det förutsägbart och visst hade det kunnat kortats ned 200 sidor och ändå varit samma berättelse, men jag tycker ändå att det är helt okej.

I huvudrollen hittar vi en arbetsnarkoman som kämpar för att hålla uppe fasaden inför styvdottern. I verkligheten har förhållandet med sambon sedan länge havererat. Livet rullar på och bjuder nästan aldrig på eftetanke eller framtidsdrömmar. Så får han ett brev från en vän som han inte har haft kontakt med på många år. Brevet är mycket kort: ”Anouk är död”, men det rubbar hela hans liv.

Genom boken får vi sedan följa huvudpersonens otroliga utveckling och se hur han blommar ut. Det skildras inte minst i språket, som är nästan jobbigt osammanhängande när det beskriver huvudpersonens oändliga tjänsteresor, hans försök att hålla igång relationen där hemma och allt annat som utgör hans vardag. Det är skickligt skrivet, men, som sagt, nästan jobbigt. Jag kan inte låta bli att misstänka att mycket helt enkelt har fallit bort i översättningen. Det som alldeles säkert flyter på bra i franskan blir här avhuggna meningar och ord som knappt finns i svenskan, men som är tappra försök att översätta vardagsord och slang från franskan.

I slutändan blir det bara ett medelbetyg från mig. Jag kunde inte riktigt fastna för berättandet den här gången och de drygt 500 sidorna blev också lite för mycket för att beskriva denna historia. Jag tycker ändå att det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Gavalda.

Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter

Postat av
Svara

Det här är ingen ny bok direkt. Sedan den kom ut har den hunnit läsas av fantastiskt många människor och förvandlats till en film. Den har också fått uppföljare och det är på grund av uppfölarna som jag över huvud taget satte tänderna i den här boken. Jag hittade nämligen en av dem i en rea-låda och slog till och därför blev jag lite tvungen att leta upp den här romanen i bibliotekets arkiv.

Det har varit en trevlig läsning. Huvudpersonen är Sidda, som plötsligt börja tveka på om hon verkligen ska gifta sig. Hon och hennes mamma, Vivi, som är en del av Ya-Ya flickorna, har brutit helt med varandra sedan en tid tillbaka. Det är alltså ganska rörigt kring Sidda när hon bestämmer sig för att dra sig undan en stund för att fundera. Under den tiden hinner hon börja nosa en del på Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter (i form av en klippbok) och hitta en massa sanningar om sig själv, hennes mor och deras förhållande till varandra.

En mysig bok om relationer! Den är inte alltigenom lättsmält, men är i det stora hela rolig och underhållande. En bok som passar bra att slöläsa i sommarvärmen! Jag hoppas att uppföljaren är lika bra.

Harry Potter och dödsrelikerna

Postat av
Svara

Så var det äntligen dags att läsa slutet på denna berättelse, om kampen mellan det onda och goda i trollkarlsvärlden. De sex föregående böckerna har sakta men säkert byggt upp en spänning. I de första böckerna kan man inte riktigt förstå vad som händer och vad allt syftar till. Huvudpersonen är en liten kille, som upptäcker att han kan utöva magi. Han dras in i trollkarlsvärlden, som existerar lite parallellt med den värld vi känner till, och börjar i bok efter bok att inse att det finns en stor ondska som han kanske är utsedd till att förgöra. Jag ska erkänna att jag inte blev frälst till en början, men ju äldre den lilla killen blev, desto råare blev världen omkring honom och när jag vände det sista bladen i den sjätte boken kunde jag inte göra annat än att känna mig rejält fast i denna berättelse. Jag vet inte om någon annan bok har väckt en sådan nyfikenhet hos mig och fått mig att vilja sträckläsa så mycket.

Spänningen var alltså rejält uppskruvad från sida ett och hela den närmare 800 sidor tjocka boken, den sista boken om Harry Potter, har jag nu läst ut i en rasande fart. Det känns närmast tomt nu. Frågetecken från tidigare böcker har rätats ut. Kanske är den här sista boken om Harry Potter lite väl pretentiös på sina ställen, men jag ser gärna förbi det. Det här var en underbar läsuppelvelse! Och till min lycka är inte den här sista boken en snabb redogörelse för hur Harry Potter steg för steg går till väga för att slutföra det uppdrag han getts. Tack och lov hinner den nämligen ta en del svängar så att det är nervkittlande ända till slutet.

Jag har inte så mycket mer att skriva. De flesta bokintresserade har nog provat Harry Potter och gillar man de här böckerna så gör man. Gillar man de inte kan man kanske tycka att de är töntiga, att en del personer blir lite väl glorifierade och att en del saker är förutsägbart eller avhandlas för snabbt. Själv har jag verkligen fastnat för Potter. Det är den enda fantasy hittills som jag faktiskt tycker har varit läsvärd. Som vanligt är jag mycket glad åt att den handlar om människor med känslor och med både dåliga och bra egenskaper istället för om abstrakta sagofigurer. Man kan leva sig in i böckerna och känna igen sig, trots att den utspelar sig på en skola som lär ut trollkonst, samtidigt kan man också drömma sig bort till den magiska värld boken utspelar sig i. De flesta kan nog hitta något i de här böckerna.

Nu hoppas jag bara att Rowling sätter punkt på historien på riktigt och inte får för sig att skriva en till serie om häxor och trollkarlar på Hogwarts. Det skulle förta ganska mycket av grejen för mig. De här böckerna var bra och liknar inte riktigt några andra och för mig ska det vara så.

Tisdagarna med Morrie

Postat av
Svara

Under studietiden träffade Mitch en alldeles speciell lärare, Morrie. Han kom att bli mer än bara en lärare: han kom att bli mer som en livscoach och en vän. Efter studenten skiljdes de åt med Mitchs löfte att han skulle höra av sig. Det hinner dock dröja många år innan han slutligen gör som han lovat. När Mitch kontaktar Morrie igen är det för att han har fått reda på att Morrie sedan en tid tillbaka lider av en obotlig neurologisk sjukdom, som sakta gör honom förlamad och till slut kommer att leda till hans död.

Under de sista månaderna av Morries liv börjar Mitch och Morrie att träffas regelbundet igen och de samtalar om livets svåra frågor. Det är en rörande berättelse om en döende man som delar med sig av sina insikter. Hans tankar kring åldrande och död är osjälviska och förunderliga.

Den här lilla boken hinner behandla en hel del filosofiska och fina tankar och det är också svårt att inte beröras av berättelsen om vänskapen mellan Mitch och hans forna lärare och Morries sista månader. Ändå når den inte ändra fram hos mig. Kanske är det för att jag alldeles nyligt läste ut en annan bok om döende, Tätt intill dagarna, och faktiskt inte orkar engagera mig så mycket mer i dessa svåra frågor just nu. Kanske var det av någon annan anledning.

Tillsammans är man mindre ensam

Postat av
Svara

Jag hade inte förväntat mig den här tegelstenen när jag gick till biblioteket för att hämta ut Anna Gavaldas senaste. Båda hennes tidigare böcker är ganska tunna i omfånget, men den här landar på 535 sidor. Trots den markanta skillnaden i längd känner jag igen Gavaldas sätt att berätta. Det är roligt och tragiskt och det är vackert och vardagligt på samma gång.

Berättelsen kretsar kring fyra människor och deras brokiga liv. Vad de har gemensamt är den ensamhet som för dem samman och blir början till stora förändringar i deras liv. Framför allt får vi följa Camille, som har hamnat på glid i livet och slutat teckna trots att hennes konstnärliga begåvning är en av de största sakerna hon har. Istället för att ägna sig åt måleriet bor hon i ett kallt och dragit kyffe och jobbar som städerska på nätterna. Hennes tillvaro är miserabel och tvingar henne till sist några våningar ner i huset, ner till Philou – den stammande, ensamma och historieälskande vykortssäljaren, som hjälper henne när hon blir sjuk och när hon inser att hon inte kan stanna i sin så kallade bostad. I samma lägenhet bor också Franck, som arbetar och sliter alldeles för mycket och inte har en sekund över till sig själv, särskilt inte sedan hans mor, Paulette, blivit för gammal för att klara sig själv och som därför kräver hans tid.

Det här är en sådan där bok som man blir glad av och som man blir helt fylld av hopp efter att ha läst. Det är en varm och levande berättelse om fyra människor och hur livet kan förändras när man tar sig ur ensamheten och vågar släppa människor inpå livet. En oerhört fin bok!

Jenny

Postat av
Svara

Ännu en gång återvänder Jonas Gardell till Juha, Jenny och de andra som växte upp i Sävbyholm på 70-talet. Återigen är det Juha som ser i backspegeln och glimtar från det som varit varvas med en berättelse om hur Juha åker runt och besöker gamla klasskompisar för att ta reda på vad som hände på skolavslutningen i nian, då han själv lämnade Sävbyholm för att aldrig mer komma tillbaka. Det är Jennys berättelse som han vill ta reda på. Vad var det som hände Jenny? Äckel-Jenny, Jenny med det flottiga håret, Jenny som aldrig har fått vara med.

Det är en obehaglig historia som rullas upp, men som vanligt är Gardells böcker aldrig fria från hopp och styrka. Jenny känns som en bra bok att avsluta den här trilogin med. Som läsare får man se hur vuxenlivet ter sig för de tonåringar som tidigare böcker har handlat om och man får se hur märkta alla är efter vad de varit med om under åren i Sävbyholm, paradiset på jorden. Tyvärr känns dock inte boken lika berörande som tidigare böcker. Kanske för att den är lite splittrad mellan nutid och återblickar. Det är dock en mycket bra bok, där Gardell som vanligt tar upp utanförskap och ensamhet på ett sätt så att vem som helst kan känna igen sig.

En obeskrivlig människa

Postat av
Svara

Att göra en fullständig och perfekt beskrivning av en människa är någonting som får anses vara omöjligt. Den här bokens berättare gör dock ett försök att beskriva en slumpvis vald människa. Människan som ska beskrivas blir Anna och berättaren inser själv att det bara är Annas näsa som hon har lyckats beskriva på ett bra sätt.

Det här är dock ingen jättetunn roman, så den innehåller trots allt någonting som måste anses vara en beskrivning. I boken får vi följa Anna genom hennes liv och se vad som händer henne i livet och följa henne i hennes möten med andra människor.

Det hade kunnat vara intressant, men jag tycker mest att boken är tråkig. Ett liv är vanligtvis ganska långt och det består mest av dagar som är tråkiga vardagar. Att läsa en beskrivning av en människas liv kan således vara rätt tröttsamt. Åtminstone blev jag rätt uttråkad av den här boken. Dessutom känns det som att vissa saker ältas om och om igen. När Anna blir ovän med en kär vän får vi i kapitel efter kapitel läsa om hur svårt hon tar det.

Jag tycker inte att det någonsin blir särskilt engagerande eller spännande. Det är rätt och slätt en bok om en helt vanlig människas liv. Visst händer det saker i Annas liv, men boken berättas av en tredje person och Annas verkliga känslor och tankar försvinner ofta för att ge plats åt beskrivningar om ditt och datt. Jag blev inte så road.