Kategorier
Barbery, Muriel

Smaken

För något år sedan läste jag en annan av Barberys böcker, Igelkottens elegans, och tyckte mycket om den – tills jag nåddes av slutet, som författaren slarvade bort fullständigt. Det gjorde mig hur som helst lite glad att jag oväntat fick återse en av huvudpersonerna i Igelkottens elegans när jag lyssnade på den här ljudboken. Renée, portvaktsfru, skymtar nämligen förbi. Men egentligen handlar inte boken om Renée den här gången. Den handlar mest om… mat. Och om en annan av husets invånare.

Pierre Arthens är gourmand och matkritiker, som nu ligger på sin dödsbädd och försöker att erinra sig en smak. Han gör en lång resa i minnet och kommer ihåg smakupplevelser från barndomen och ungdomen och framåt, men får aldrig fram vad det är han egentligen söker.

Längs vägen förstår man att Pierre är självupptagen och inte hyser särskilt stort intresse för vare sig sin fru eller sina barn. Det är verkligen inte en man man sympatiserar direkt mycket med. Faktiskt blev jag inte alls engagerad av berättelsen om honom.

Däremot tycker jag att Barbery lyckas med själva berättandet. Hur skriver man egentligen om mat? Jag läser aldrig mattidningar eller matkritik och jag går sällan ut och äter på finare restauranger, ändå lyckas hon faktiskt göra mig intresserad och väcka en känsla för hur alla dessa maträtter och drycker smakar och upplevs. Den är som ett skolboksexempel på hur man skriver bra, beskrivande texter. Synd bara att själva storyn kändes lite tunn.

Du hittar boken hos bl.a. Adlbris och Bokus. Några andra som skrivit om boken: Boktoka, dagensbok.com och SvD.

Kategorier
Barbery, Muriel

Igelkottens elegans

Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.

Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.

Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).

Nåväl. Man kanske inte ska låta slutet styra hela läsupplevelsen, även om jag tidigare faktiskt har påpekat att det ofta är slutet som är viktigast för mig när det gäller böcker. Det är en filosofisk, finstämd och fin bok. Den räckte dock inte för att infria mina höga förväntningar.