Linjen, av Elise Karlsson, handlar om en kvinna som förtvivlat gärna vill ingå i en arbetsgemenskap, få ett riktigt jobb, skaffa sig en tillsvidareanställning. En kort bit in i boken får hon precis det – en visstidsanställning, som övergår till ett fast jobb på ett förlag. Huvudpersonen, Emma, arbetar lojalt och flitigt och kommer snabbt upp sig, samtidigt som ekonomin på företaget börjar vackla och den ena kollegan efter den andra får gå.

Arbetet, kontoret, är en stor del av boken, medan det lämnas mycket till läsaren att fylla i vem huvudpersonen är. En romans virvlar förbi, lägenheten omnämns någon gång, men i övrigt är det väldigt lite som berättar något om vem Emma är utanför jobbet. Förmodligen är det ett medvetet berättarknep. Det här är en bok om att längta efter att få jobb, om att ta sig genom nålsögat och bli en av de som kan blippa sig in till kontorets gemenskap. Det är en bok om att krampaktigt hålla sig kvar. Personen, eller det personliga, framställs däremot inte som någonting viktigt. Här handlar det istället om att arbeta och arbetet utförs i en slags sluten värld, som är svår att komma in i och samtidigt klaustrofobisk att vara i.

Jag tycker att Linjen är en intressant roman i sitt utforskande av arbetsplatsen och vad jobbet kan betyda – för den som har det, för den som saknar det och för den som är på väg att mista det. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte alls känner igen mig: jag har mestadels haft kul på mitt jobb och jag har haft förmånen att jobba med personer som är både roliga och härliga att jobba med. I Linjen håller alla en sval distans, och det visar sig snart att precis alla är helt utbytbara och ointressanta som personer, ointressanta utanför sitt jobb. Är det verkligen vanligt att jobb uppfattas såhär?

Jag antar att författaren har velat dra det till sin spets för att få ihop en intressant roman. Här är det kanske också på sin plats att nämna att Linjen utkom 2015, när ”arbetslinjen” fortfarande diskuterades flitigt . Kanske är mina tankar om boken färgad av att den tiden känns rätt avlägsen. Har Linjen varit en intressant läsning då? Ja, det har det. Var den kul att läsa? Nej, jag måste nog säga att jag inte blev helt såld. Jag hade förmodligen berörts mer om författaren släppt lite på den strama stilen och broderat ut personerna lite mer, gett dem lite mer kött och blod.