Kategorier
Persson, Leif GW

Den döende detektiven

Den döende detektiven - Leif GW PerssonDen döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.

Av det man känner Leif GW Persson så som han framstår i medierna och så som han beskriver sig själv i sin biografi, så känner man verkligen igen både jargong och detaljer från Perssons eget liv. Inte så att jag tror att det här ska vara självbiografiskt, men det känns att författaren känner för det han skriver. När han skriver om Johanssons dåliga hälsa så förstår man att det åtminstone delvis är självupplevt. Det är åtminstone väldigt känslosamt, utan att vara sentimentalt, när Persson skriver om Johanssons sorg över att inte kunna röra armarna som vanligt, att kanske inte kunna vara med på jakten, att inte kunna njuta av den mat och dryck som han suktar efter och alla andra små glädjeämnen som han känner sig bestulen på.

Jag gillade den här boken! Mordgåtan känns ordinär, kan jag tycka, men det vägs upp av allt runt omkring. Sedan är det också lite svårt att ogilla boken ifall man, som jag, tycker att Leif GW Persson är rolig, klok och underhållande. Jag hör till de som flitigt följer Veckans brott på TV och gör man det så känner man som sagt igen en hel del från Persson själv i karaktärerna i den här boken och det förhöjer faktiskt på något sätt.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven deckare och en fin roman om hur ålderdomen drabbar.

Betyg: 4 jakttorn av 5.

Om Den döende detektiven och Leif GW Persson

Leif GW Persson (född 1945) är en svensk författare och professor i kriminologi. Han har en lång och framgångsrik karriär bakom sig inom polisväsendet och universitetsvärlden, men för många är han nog främst känd från TV, där han bland annat har synts i Efterlyst på TV3 och i SVT:s Veckans brott. Persson debuterade som författare 1978 med kriminalromanen Grisfesten, som Persson skrev efter det att han förlorat jobbet på Rikspolisen efter sin inblandning i den så kallade Geijeraffären. Hans senaste roman är Bombmakaren och hans kvinna, som kom ut 2015. Leif GW Persson har en hemsida.

Uppläsare: Peter Andersson.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Bonniers), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 509 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-012482-3, 91-7348-435-0.
Läs även: Övriga böcker i serien om Lars Martin Johansson. Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm.
Andras röster: DN, Bokhora och PocketBlogg.

Baksidestext

“Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.

Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?

När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.”

Kategorier
Persson, Leif GW

Gustavs grabb: Berättelsen om min klassresa

Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.

Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.

Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.

Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.

Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.

Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.

Boken finns bl.a. hos Adlibris och Bokus. Några andra som har skrivit om boken: DN, SvD, Mimmiemariesböcker, Malin the Writer och Läsjäntan.