Etikett: Cancer

Kategorier
Gidlund, Kristian

I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början

I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund

I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.

I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.

I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.

Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.

Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.

Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.

Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.

Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark “litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).

I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.

Det har nu gått tio dagar.

Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.

Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.

Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 330.
ISBN: 9789137140520, 9789175032450.

I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.

“Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”

Förlagets beskrivning

Kristian Gidlund

Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.

Kategorier
Hashemzadeh Bonde, Golnaz

Det var vi

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en smärtsam berättelse om rötter och sorg när livet är på väg att rinna en ur händerna. Betyg: 4 midsomrar av 5.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en bok fylld av smärta. Nahid har precis fått en cancerdiagnos med en dålig prognos, något som hon har svårt att acceptera. Samtidigt frågar hon sig om hon alls borde ha haft ett liv sedan den dagen då hon gav upp frihetskampen och förlorade sin syster och så småningom sin familj, som blev kvar i Iran medan hon och hennes Masood flydde till Sverige. I tankarna dras hon tillbaka till Iran och revolutionen och hon kastas förtvivlat ned i minnen fyllda med sorg, och ibland skuld, samtidigt som hon försöker att hålla igång en normal relation till sin dotter, som naturligtvis också plågas av cancerbeskedet.

Det var vi är en stark och poetisk berättelse om frihetskampens pris och om kampen att fortsätta leva, i betydelsen att ryckas upp och rota sig på en ny plats lika mycket som att försöka fortsätta trots att tiden börjar rinna ut. Jag älskar bokens framsida, där just rötter spränger fram i silver mot en blå bakgrund. När Nahid inser att livet snart är över kommer rötterna i Iran tillbaka, lika mycket som tankar på dotterns rötter och vad som kan växa fram i framtiden.

Det som berörde mig mest var dock skildringen av att leva med en cancerdiagnos – och att vara anhörig till någon som har drabbats av cancer. Nahid och hennes dotter är två personer i sorg och två personer med egna behov för hur sorgen ska hanteras. Ibland går ekvationen inte ihop: dottern vill uppleva saker tillsammans med sin mamma, Nahid vill vara ifred. I kärlek måste man ibland mötas någonstans vid mitten.

Det var vi är verkligen en stark och smärtsam bok. Jag tyckte väldigt mycket om språket och känslan, samtidigt som jag ibland känner att den snuddar lite för lätt vid en del teman. Revolutionskampen hade kunnat vara en egen bok och broderas ut mer, att fly och rota sig på en ny plats är också uppslag för en egen roman. Samtidigt är kanske det vackra just att boken flyktigt berör alla dessa ämnen. Även om boken egentligen aldrig djupdyker ned i något så skapas en imponerande väv. Jag blev verkligen berörd.

“”Mamma, lyssna: Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.“

Jag tittar tomt på henne.

“Förstår du?” frågade hon mig. “‘Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.’ Och nu har vi begravt pappa.”

Hon tittar på min tystnad, och fyller i, som att det skulle hjälpa.

“Det är en persisk tjej som har skrivit det.”

Jag vill säga att det är löjligt. Först och främst är det ingens jord, det är bara patriotiskt skit. Ingen äger någon jord. Din pappa blev kremerad, tänker jag. Jag är en sådan som säger sådant. Så jag sa det. Jag hörde mig själv säga det högt. Jag kunde se smärtan skjuta upp ur hennes bröst, hur hennes hals blev tjock.“

Ur Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Det var vi

“Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.

Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.

För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.

30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.

Det var vi är en roman som vibrerar av både sorg och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som angår oss alla.”

(förlagets beskrivning)

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 219.
ISBN: 9789146234005.

Golnaz Hashemzadeh Bonde

Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983) är en svensk författare med rötterna i Iran. Hon har hittills gett ut två romaner: Hon är inte jag (2012) och Det var vi (2017). Hashemzadeh Bonde är även grundare till föreningen Inkludera invest, som arbetar med att stärka sociala entreprenörer.

Kategorier
Colombani, Laetitia

Flätan

Flätan av Letitia Colombani
Flätan av Letitia Colombani

Flätan av Laetitia Colombani är en roman om tre livsöden som vävs ihop: cancerpatient, kastlös, perukmakare. Det är en fin bok, men också en ganska klyschig och onödigt snyftig berättelse. Betyg: 2 grottor av 5.

Flätan av Laetitia Colombani är en roman där tre livsöden flätas ihop. Läsaren får omväxlande följa indiska Smita, som är kastlös och tvingas ägna dagarna åt att bokstavligt talat ta hand om andras skit, italienska Giulia, som går i sin pappas fotspår och som kämpar på med familjens ateljé där man tillverkar peruker enligt en urgammal siciliansk tradition, samt kanadensiska Sarah, som är en toppresterande advokat och karriärkvinna.

Jag tror inte att jag behöver utfärda en spoiler-varning här, men det står alltså ganska snart klart att Sarah har drabbats av cancer och för mig gick det snabbt att räkna ut att Smitas hår så småningom, på ett eller annat sätt, skulle hamna i Giulias ateljé och bli till en peruk åt Sarah, som förlorar sitt egna hår under sina cellgiftsbehandlingar. Ibland är det de enklaste idéerna som är de bästa och jag har egentligen ingenting att invända mot berättelsens lite förutsägbara upplägg. Det är också de tre olika livsödena, var och en för sig, som berör, snarare än hur författaren väljer att foga samman dem.

Mest berörande är berättelsen om Smita, som kämpar hårt för att kunna erbjuda sin dotter något annat än det stinkande och ovärdiga arbete som hon tvingats till genom kastsystemet, det system som egentligen är förbjudet, men som ändå inte tycks gå att rubba. Giulia kämpar på med pappans ateljé, som snart helt hamnar i hennes knä när pappan plötsligt blir sjuk. Då uppdagas också hur dålig lönsamhet ateljén lider av och situationen blir alltmer pressad. Sarah har sina problem, i sin del av världen. Hon gör vad hon kan för att mörka sin sjukdom och för att fortsätta att prestera på topp. Hon siktar högt och det finns inte tid eller utrymme till att vara sjuk. Tre olika världsdelar, tre olika problem, men ändå lika krossande kriser för samtliga inblandade. Det hade kunnat bli riktigt intressant, men problemet är att det blir onödigt snyftigt, överdrivet och klyschigt. Det gäller särskilt Sarah, som är platt som en pappdocka: en kall karriärkvinna som försummar sina barn, har man någonsin hört talas om det förut? Smita är inte “bara” en dalit, hon är också en dalit som tvingas att plocka bajs med sina bara händer och som i en snyftig och utdragen scen lämnar sin man med en buss och ser honom förgäves springa så mycket han orkar för att hinna ikapp. Boken är fylld av staplade klichéer och texten är dessutom fylld av förklaringar och ord som hela tiden stryker under och pekar ut precis hur sorgligt och ledsamt allting är. Det är rent av tjatigt. Jag önskar hela tiden att dessa livsöden hade gestaltats med lite mer finess istället för långrandiga förklaringar som skriver läsaren på näsan.

Nej, det här var inte min kopp te. Det är en i grunden intressant berättelse, eller snarare tre berättelser, men det blev alldeles för platt och förutsägbart för mig.

Flätan av Laetitia Colombani
Flätan av Laetitia Colombani

“Hon vaknar klockan fem varje morgon. Hon har inte tid att sova längre, varje sekund räknas. Hennes dag är inrutad på millimetern som pappret i blocken hon köper inför varje skolstart till barnens mattelektioner. Den bekymmerslösa och spontana tillvaro som hon hade före advokatbyrån, före moderskapet, före ansvaret ligger långt bort.”

Ur Flätan av Laetitia Colombani

Originalet titel: La tresse (franska).
Översättare: Lotta Riad.
Utgivningsår: 2017 (första franska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Sekwa).
Antal sidor: 224.
ISBN: 9789187648946.
Andras som har läst: Beas bokhylla, Bokmalen.nu, Bokstunder, dagensbok.com, Och dagarna går…, Skrivarbloggen Kim M Kimselius.

“Smita, Giulia, Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Tre vägar som inte är avsedda att korsas. Tre berättelser som är kopplade till varandra.
Indien. Smita är kastlös och drömmer om ett annat liv. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan och få en möjlighet att lämna fattigdomen bakom sig.

Italien. Giulia arbetar i sin fars hårateljé i Palermo. När hennes far är med om en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant.

Kanada. Sarah är en känd advokat. Precis när hon ska bli befordrad får hon samtidigt veta att hon är svårt sjuk.

Smita, Giulia och Sarah vägrar att acceptera sitt öde och bestämmer sig för att försöka ändra på det. En fängslande historia om tre kvinnoöden sammanflätade genom en önskan om hopp och ett bättre liv.”

(förlagets beskrivning)

Laetitia Colombani

Laetitia Colombani (född 1976) är en fransk skådespelare och författare. Flätan är hennes debutroman.

Kategorier
Allnutt, Luke

Himlen tillhör oss

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd.  Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.

Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en “vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Himlen tillhör oss

Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.

Luke Allnutt

Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.

Förlagets beskrivning

“Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.

Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.

Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”

Kategorier
Lindstedt, Laura

Oneiron: en fantasi om sekunderna efter döden

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron av Laura Lindstedt är en bok om sju kvinnor, med helt olika erfarenheter av livet (och döden), och som möts i ett tillstånd efter det här livet. Betyg: 2 röda peruker av 5.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

I Oneiron möts sju kvinnor i ett tillstånd efter döden. De kommer från helt olika hörn av världen och med helt olika erfarenheter med sig i bagaget. Varför de plötsligt möts är oklart, liksom vad som kommer att hända sedan. På deras nya plats och i deras nya tillstånd blir det naturligt att börja berätta om livet och döden.

Läsaren får möta senegalesiska Maimuna, som drömmer om att bli modell, men som hamnar mitt i ett gisslandrama innan livet plötsligt tar slut, och den rika fransyskan Nina, vars liv hastigt tar slut mitt under hennes tvilling-graviditet. Läsaren får också möta den cancersjuka holländskan Wlbgis, den hjärttransplanterade brasilianskan Rosa Imaculada, den alkoholiserade ryskan Polina och tyskan Ulrike, vars liv plötsligt tar slut när hon är på väg hem från sitt jobb. Framför allt får läsaren höra konstnären Shlomiths berättelse. Shlomith utforskar den judiska kulturen i sin konst, men det som framför allt väcker känslor hos hennes publik är hennes grepp att koppla judisk kultur till ätstörningar. Shlomith lider själv av grav anorexi och har tagit sig till den yttersta svältdödsgränsen inför ett framträdande som hon planerar att göra.

Kvinnorna i boken ges inte ett lika stort utrymme. Det är klart flest sidor, ja, långa hela avsnitt, som ägnas åt Shlomith – och visst finns det mycket i hennes berättelse som är provocerande, tankeväckande, berörande och som talar för att hennes berättelse ska få mycket plats. Först störde det mig dock att så stort fokus riktades mot just en av sju intressanta kvinnor, men efter hand förstod jag att det såklart är ett medvetet grepp och att boken inte är tänkt att berätta sju berättelser utan att den är tänkt att berätta om just Shlomith, anorexi och judisk kultur.

Mitt största problemet är att jag hellre hade läst den andra boken, den om sju kvinnor som möts efter döden. Bokens bästa del är i mitt tycke slutet, där allt vävs ihop och läsaren får veta på vilket sätt de här kvinnorna egentligen dog. Det var fint att få läsa om deras liv och tankar som de hade när allt plötsligt rycktes bort och de landade på en ny plats. Bakom sig lämnade de den värld som vi känner, men också en värld där livet pågår och saker får ett efterspel. Jag hade gärna läst mer om detta. En del av kvinnorna i boken minns rent av inte vad som egentligen hände i deras dödsögonblick eller vad de utsattes för. I en del fall lämnar de just ingenting efter sig, men i andra fall blir det stora tomrum, sorgearbeten eller till och med rättegångar.

Man kan inte kritisera en författare för att ha skrivit “fel” bok, men här får jag väl konstatera att jag tycker att Oneiron var en på tok för lång bok och en bok med en hel del lite väl pretentiösa inslag och att det här gjorde att den inte direkt föll mig i smaken. Sedan är Oneiron helt klart kryddad med inslag som jag tyckte var helt briljanta, men de vägde tyvärr inte upp. Jag verkar för övrigt vara i princip ensam om att vara tveksam till den här boken, för den faktiskt hyllats unisont av kritiker. Men jag tyckte alltså att den bara var “sådär”. Tyvärr.

Oneiron av Laura Lindstedt
Oneiron av Laura Lindstedt

Oneiron

Originalets titel: Oneiron (finska).
Översättare: Camilla Frostell.
Utgivningsår: 2015 (första finska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 444.
ISBN: 978-91-1-307432-0.

Laura Lindstedt

Laura Lindstedt (född 1976) är en finsk författare och doktorand. Hon debuterade 2007 med romanen Sakset (Saxen) och har därefter kommit ut med romanen Oneiron, som har gjort succé både i hemlandet och utomlands. Oneiron belönades med Finlandiapriset 2015 och blev också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017.

Förlagets beskrivning

“Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken.

Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performanskonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.”