Kategorier
-

5 romaner om att bli sjuk

Okej, det här är kanske inte så upplyftande i oktober, mitt under en pandemi (eller någonsin). Man önskar naturligtvis att alla fick hålla sig friska och pigga och glada i alla sina dagar och helst vill man aldrig behöva tänka på sjukdom och elände. Ibland är det dock väldigt fint att få läsa en riktigt bra bok som ger lite insikt om vad det kan innebära att leva med ett svårt sjukdomsbesked. Det ger perspektiv. Idag tänkte jag tipsa om några böcker som handlar om att leva med en allvarlig sjukdom eller att uppleva att en anhörig drabbas.

I kroppen min

Kristian Gidlunds självbiografiska roman I kroppen min lämnar ingen oberörd. Vackert och ofiltrerat berättar Gidlund om livet sedan han drabbats av en obotlig cancer. Som läsare får man följa honom genom smärta och ångest – aldrig innan hade jag anat vidden av hur tufft det kan vara att genomgå cellgiftsbehandling. I kroppen min är verkligen en smärtsam bok, men det är också en bok om stark livslust. Och det värsta av allt: att älska livet och veta att man har så väldigt lite kvar av det. När man läser Gidlunds bok blir det påtagligt hur mycket liv som han tyvärr aldrig hann uppleva. Och hur många vackra texter vi läsare tyvärr aldrig fick läsa.

I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en roman baserad på Tom Malmquists egna upplevelse när hans gravida sambo plötsligt blir allvarligt sjuk i leukemi. Deras dotter blir förlöst med kejsarsnitt och Tom springer mellan neonatalavdelningen, där hans för tidigt födda barn vårdas, och den intensivvårdsavdelningen där hans sambos tillstånd blir alltmer allvarligt. Det är en oerhört intensiv roman; Som läsare håller man nästan andan. Otroligt fint berättat om en oerhörd situation.

Glaskupan

Glaskupan av Sylvia Plath är förmodligen det bästa jag läst om att bli deprimerad (i en tid långt innan vår tids effektiva behandlingar). Huvudpersonen, Esther, är precis på väg mot ett spännande vuxenliv. Hon planerar för skrivkurser och collegeliv, men befinner sig i bokens början i New York, dit hon fått möjlighet att resa tack vare en tävling hon vunnit. Allt borde vara kul och spännande, men Esthers liv börjar sakta att falla sönder. Ett övergrepp. En motgång. Hon faller ned i en djup depression, som verkligen känns insiktsfullt skildrar av Plath, som själv led av psykisk ohälsa (och begick själv självmord 30 år gammal).

Glaskupan av Sylvia Plath
Glaskupan av Sylvia Plath

Jag är kvar hos er

Jag kan inte gå i god för att den här ungdomsromanen fortfarande håller såhär 20 år senare, men den är helt klart en av de mest berörande böcker jag läste i tonåren. Jag är kvar hos er av Peter Pohl är en oerhört levande skildring av en tjej som drabbas av en hjärntumör och hur hennes anhöriga försöker att hantera situationen. En av få böcker som jag har gråtit till på riktigt.

Jag är kvar hos er av Peter Pohl
Jag är kvar hos er av Peter Pohl

Torka aldrig tårar utan handskar

Torka aldrig tårar utan handskar är en trilogi där Jonas Gardell berättar om HIV i Sverige. Det märks att Gardell själv har förlorat många vänner till sjukdomen. I böckerna skriver han rakt och berörande om hela kompisgäng som suddas ut och förloras, samtidigt som det finns så mycket skam och tabu kring HIV och AIDS att det inte var ovanligt att man mörkade dödsorsaken. En del dog i ensamhet. En otroligt bra skildring av en mörk tid.

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
Kategorier
McPartlin, Anna

Rabbit Hayes sista dagar

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin är en varm och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som hamnar på hospice och om hennes anhöriga. Betyg: 3 rockkonserter av 5.

Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin handlar om den ensamstående mamman Rabbit Hayes sista dagar i livet. Hon har drabbats av en långt gången cancer och skrivs nu in på hospice för vård i livets slutskede. Boken handlar om hur Rabbit och hennes anhöriga försöker att hantera situationen. Inte minst handlar den om dottern Juliet, som inte helt har förstått, eller vill förstå, hur läget är för hennes mamma. Rabbits egna föräldrar vill, precis som hennes bästa kompis, syster och bror, alla ta hand om Juliet och alla har argument för de att de andra inte kan komma på fråga: föräldrarna, som själva och gamla och kan gå bort innan Juliet blivit vuxen, den bästa kompisen som är nyseparerad och bor i en pytteliten lägenhet, brodern som lever musikerliv i USA och kuskar runt i en turnébuss, systern som har en stor, bullrig familj och redan är trångbodd.

Boken är såklart otroligt sorglig. Det står klart redan från sidan ett att Rabbit inom kort kommer att gå bort och lämna en stort tomrum efter sig hos sina anhöriga. Det går inte att skriva glatt och glättrigt om en sådan förlust. Ändå måste jag säga att boken känns väldigt varm och dessutom har passager som är riktigt roliga. Bokens huvudpersoner är alla excentriska och speciella på sitt sätt och det är kul att få följa dem, även om det är i en så svår stund i livet.

Det som känns mindre bra med den här boken är dock hur den är skriven. Den består nästan helt av dialoger och har väldigt tunt med annan text som kan fylla ut berättelsen. Dialogen är inte dum, Anna McPartlin får till ett bra flyt i dialogerna och många repliker är verkligen vassa och roliga, men det blir enformigt ändå. Jag läser också och känner att berättelsen borde vara en film eller en TV-serie.

Med det sagt så tycker jag att det här var en skön läsning. Den blandar ett jobbigt ämne med lättsammare delar utan att det blir för sentimentalt eller lättviktigt. Jag har också läst den här boken parallellt med annat under hela den här coronaperioden hittills och mitt i detta vansinne fann jag att den här boken passade rätt bra. Trots att den inte känns som någon stor litteratur så gav den verkligen perspektiv mitt i den här krisen. Livet alltså, var rädd om det!

“Verkar badkaret bra?” frågade Rabbit. Molly förstod att hennes dotter var medveten om hennes kamp, och det gav henne den spark hon behövde för att ta sig samman.

“Det gör det verkligen”, sa hon och kom ut från badrummet. “Man skulle kunna drunkna i det.”

“Det ska jag komma ihåg ifall det blir alltför illa.” Rabbit skrattade.

Rabbit hade för länge sedan insett att hennes mamma var den sortens person som, om det fanns minsta möjlighet, alltid måste säga fel sak vid fel tillfälle. Exemplen var otaliga, men av Rabbits favoritincidenter hade inträffat när en äldre granne med handprotes frågat Molly hur hon hade tagit sin mammas död. Varpå Molly hade svarat: “Om jag ska vara ärlig, Jean, så var det som att förlora sin högra hand.”

Ur Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin, översättning av Åsa Brolin.
Rabbit Hayes sista dagar av Anna McPartlin

”Det var en vacker aprildag och fyrtioåriga Mia ’Rabbit’ Hayes – älskad dotter till Molly och Jack, syster till Grace och Davey, mamma till tolvåriga Juliet, bästa vän till Marjorie Shaw och den enda stora kärleken i Johnny Fayes liv – var på väg till ett hospice för att dö.”

Under nio dagar får vi vara med Rabbit när hon försöker förlika sig med att hon måste lämna sin familj. Vi får följa Mollys kamp för att, mot alla odds, hitta ett botemedel mot dotterns cancer – en irländsk mor ger aldrig upp.

Och Juliet – vem ska ta hand om henne? Alla vill, men vem är mest lämpad? Och har Juliet ens förstått hur illa däran hennes mamma är? Rabbit Hayes sista dagar är en känslomässig berg-och-dalbana, som får läsaren att skratta, gråta och uppskatta livet på ett helt nytt sätt. En bok man aldrig glömmer.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: The Last Days of Rabbit Hayes (engelska).
Översättare: Åsa Brolin.
Utgivningsår: 2014 (första irländska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Printz).
Antal sidor: 373.
ISBN: 9789187343483, 9789187343650.
Andra som läst: Annes bokhörna, Böcker, Dagensbok.com.

Anna McPartlin

Anna McPartlin (född 1972) är en irländsk författare som skrivit flera bästsäljare. Rabbit Hayes sista dagar är den hittills enda som har översatts till svenska. Anna McPartlin har en hemsida och finns på Twitter och Instagram.

Kategorier
Gidlund, Kristian

I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början

I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.

I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.

I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.

Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.

Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.

Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.

Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.

Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark “litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).

I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.

Det har nu gått tio dagar.

Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.

Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.

Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 330.
ISBN: 9789137140520, 9789175032450.

I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.

“Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”

Förlagets beskrivning

Kristian Gidlund

Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.

Kategorier
Hashemzadeh Bonde, Golnaz

Det var vi

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en smärtsam berättelse om rötter och sorg när livet är på väg att rinna en ur händerna. Betyg: 4 midsomrar av 5.

Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en bok fylld av smärta. Nahid har precis fått en cancerdiagnos med en dålig prognos, något som hon har svårt att acceptera. Samtidigt frågar hon sig om hon alls borde ha haft ett liv sedan den dagen då hon gav upp frihetskampen och förlorade sin syster och så småningom sin familj, som blev kvar i Iran medan hon och hennes Masood flydde till Sverige. I tankarna dras hon tillbaka till Iran och revolutionen och hon kastas förtvivlat ned i minnen fyllda med sorg, och ibland skuld, samtidigt som hon försöker att hålla igång en normal relation till sin dotter, som naturligtvis också plågas av cancerbeskedet.

Det var vi är en stark och poetisk berättelse om frihetskampens pris och om kampen att fortsätta leva, i betydelsen att ryckas upp och rota sig på en ny plats lika mycket som att försöka fortsätta trots att tiden börjar rinna ut. Jag älskar bokens framsida, där just rötter spränger fram i silver mot en blå bakgrund. När Nahid inser att livet snart är över kommer rötterna i Iran tillbaka, lika mycket som tankar på dotterns rötter och vad som kan växa fram i framtiden.

Det som berörde mig mest var dock skildringen av att leva med en cancerdiagnos – och att vara anhörig till någon som har drabbats av cancer. Nahid och hennes dotter är två personer i sorg och två personer med egna behov för hur sorgen ska hanteras. Ibland går ekvationen inte ihop: dottern vill uppleva saker tillsammans med sin mamma, Nahid vill vara ifred. I kärlek måste man ibland mötas någonstans vid mitten.

Det var vi är verkligen en stark och smärtsam bok. Jag tyckte väldigt mycket om språket och känslan, samtidigt som jag ibland känner att den snuddar lite för lätt vid en del teman. Revolutionskampen hade kunnat vara en egen bok och broderas ut mer, att fly och rota sig på en ny plats är också uppslag för en egen roman. Samtidigt är kanske det vackra just att boken flyktigt berör alla dessa ämnen. Även om boken egentligen aldrig djupdyker ned i något så skapas en imponerande väv. Jag blev verkligen berörd.

“”Mamma, lyssna: Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.

Jag tittar tomt på henne.

“Förstår du?” frågade hon mig. “‘Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.’ Och nu har vi begravt pappa.”

Hon tittar på min tystnad, och fyller i, som att det skulle hjälpa.

“Det är en persisk tjej som har skrivit det.”

Jag vill säga att det är löjligt. Först och främst är det ingens jord, det är bara patriotiskt skit. Ingen äger någon jord. Din pappa blev kremerad, tänker jag. Jag är en sådan som säger sådant. Så jag sa det. Jag hörde mig själv säga det högt. Jag kunde se smärtan skjuta upp ur hennes bröst, hur hennes hals blev tjock.

Ur Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde

Det var vi

“Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.

Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.

För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.

30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.

Det var vi är en roman som vibrerar av både sorg och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som angår oss alla.”

(förlagets beskrivning)

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 219.
ISBN: 9789146234005.

Golnaz Hashemzadeh Bonde

Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983) är en svensk författare med rötterna i Iran. Hon har hittills gett ut två romaner: Hon är inte jag (2012) och Det var vi (2017). Hashemzadeh Bonde är även grundare till föreningen Inkludera invest, som arbetar med att stärka sociala entreprenörer.

Kategorier
Colombani, Laetitia

Flätan

Flätan av Laetitia Colombani är en roman om tre livsöden som vävs ihop: cancerpatient, kastlös, perukmakare. Det är en fin bok, men också en ganska klyschig och onödigt snyftig berättelse. Betyg: 2 grottor av 5.

Flätan av Laetitia Colombani är en roman där tre livsöden flätas ihop. Läsaren får omväxlande följa indiska Smita, som är kastlös och tvingas ägna dagarna åt att bokstavligt talat ta hand om andras skit, italienska Giulia, som går i sin pappas fotspår och som kämpar på med familjens ateljé där man tillverkar peruker enligt en urgammal siciliansk tradition, samt kanadensiska Sarah, som är en toppresterande advokat och karriärkvinna.

Jag tror inte att jag behöver utfärda en spoiler-varning här, men det står alltså ganska snart klart att Sarah har drabbats av cancer och för mig gick det snabbt att räkna ut att Smitas hår så småningom, på ett eller annat sätt, skulle hamna i Giulias ateljé och bli till en peruk åt Sarah, som förlorar sitt egna hår under sina cellgiftsbehandlingar. Ibland är det de enklaste idéerna som är de bästa och jag har egentligen ingenting att invända mot berättelsens lite förutsägbara upplägg. Det är också de tre olika livsödena, var och en för sig, som berör, snarare än hur författaren väljer att foga samman dem.

Mest berörande är berättelsen om Smita, som kämpar hårt för att kunna erbjuda sin dotter något annat än det stinkande och ovärdiga arbete som hon tvingats till genom kastsystemet, det system som egentligen är förbjudet, men som ändå inte tycks gå att rubba. Giulia kämpar på med pappans ateljé, som snart helt hamnar i hennes knä när pappan plötsligt blir sjuk. Då uppdagas också hur dålig lönsamhet ateljén lider av och situationen blir alltmer pressad. Sarah har sina problem, i sin del av världen. Hon gör vad hon kan för att mörka sin sjukdom och för att fortsätta att prestera på topp. Hon siktar högt och det finns inte tid eller utrymme till att vara sjuk. Tre olika världsdelar, tre olika problem, men ändå lika krossande kriser för samtliga inblandade. Det hade kunnat bli riktigt intressant, men problemet är att det blir onödigt snyftigt, överdrivet och klyschigt. Det gäller särskilt Sarah, som är platt som en pappdocka: en kall karriärkvinna som försummar sina barn, har man någonsin hört talas om det förut? Smita är inte “bara” en dalit, hon är också en dalit som tvingas att plocka bajs med sina bara händer och som i en snyftig och utdragen scen lämnar sin man med en buss och ser honom förgäves springa så mycket han orkar för att hinna ikapp. Boken är fylld av staplade klichéer och texten är dessutom fylld av förklaringar och ord som hela tiden stryker under och pekar ut precis hur sorgligt och ledsamt allting är. Det är rent av tjatigt. Jag önskar hela tiden att dessa livsöden hade gestaltats med lite mer finess istället för långrandiga förklaringar som skriver läsaren på näsan.

Nej, det här var inte min kopp te. Det är en i grunden intressant berättelse, eller snarare tre berättelser, men det blev alldeles för platt och förutsägbart för mig.

Flätan av Laetitia Colombani
Flätan av Laetitia Colombani

“Hon vaknar klockan fem varje morgon. Hon har inte tid att sova längre, varje sekund räknas. Hennes dag är inrutad på millimetern som pappret i blocken hon köper inför varje skolstart till barnens mattelektioner. Den bekymmerslösa och spontana tillvaro som hon hade före advokatbyrån, före moderskapet, före ansvaret ligger långt bort.”

Ur Flätan av Laetitia Colombani

Originalet titel: La tresse (franska).
Översättare: Lotta Riad.
Utgivningsår: 2017 (första franska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Sekwa).
Antal sidor: 224.
ISBN: 9789187648946.
Andras som har läst: Beas bokhylla, Bokmalen.nuBokstunderdagensbok.com, Och dagarna går…Skrivarbloggen Kim M Kimselius.

“Smita, Giulia, Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Tre vägar som inte är avsedda att korsas. Tre berättelser som är kopplade till varandra.
Indien. Smita är kastlös och drömmer om ett annat liv. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan och få en möjlighet att lämna fattigdomen bakom sig.

Italien. Giulia arbetar i sin fars hårateljé i Palermo. När hennes far är med om en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant.

Kanada. Sarah är en känd advokat. Precis när hon ska bli befordrad får hon samtidigt veta att hon är svårt sjuk.

Smita, Giulia och Sarah vägrar att acceptera sitt öde och bestämmer sig för att försöka ändra på det. En fängslande historia om tre kvinnoöden sammanflätade genom en önskan om hopp och ett bättre liv.”

(förlagets beskrivning)

Laetitia Colombani

Laetitia Colombani (född 1976) är en fransk skådespelare och författare. Flätan är hennes debutroman.