Kategorier
-

April: en tom månad

Ja, vad ska man säga. Världen har verkligen hamnat upp och ner och det går inte att planera en dag framåt, som det känns. Allt roligt som fanns i kalendern har blåsts bort: Littfest, opera, standup, musikal, konsert samt två resor. Allt känns deppigt och tråkigt. Det vi brukar göra om dagarna: gå på bio, spela brädspel med vänner, kolla på utställningar, fika, äta ute och så vidare – allt är ersatt mot att helt enkelt bara… vara hemma? Vilket inte direkt är min favoritsyssla, trot allt. Det är smärtsamt att just inte umgås med någon, för i normala fall är det en viktig komponent i mitt liv, en helt nödvändig komponent, till och med. Nu träffar vi inga vänner längre och vi kan heller inte träffa våra respektive familjer under obestämd tid. Jag inser att man säkert skulle kunna umgås med sina vänner utomhus eller så, men det är som att luften har gått ur.

Jag försöker att göra normala saker i stil med att jobba, springa (fast med ett mål som jag aldrig kan testa på något lopp) och att dansa (den ena danskursen är dock inställd och den andra ställs väl in tids nog den också), men det räcker inte. Jag tycker att livet har blivit ganska tomt, ärligt talat. Självklart är jag inte i någon unik situation. Faktum är att jag är i en privilegierad situation. Jag är inte i någon riskgrupp, jag har inte förlorat mitt jobb eller behövt genomlida att min verksamhet har gått omkull. Ingen anhörig har blivit allvarligt sjuk och jag jobbar inte ens inom vården, men jag antar att jag har rätt att vara ledsen jag också. Jag är i alla fall ledsen, ledsen och oroad över vad som händer med världen.

En nödvändig förändring i mitt liv har på sista tiden varit att stänga av informationen. Jag insåg ganska snabbt att jag inte fixar all hysteri. En del av mina vänner och bekanta har blivit tystade och bortplockade från mina flöden i sociala medier. Det räcker gott med den minimala information jag skaffar mig från Krisinformation.se; Jag behöver inga självutnämnda epidemiologer och andra “snillen” som spekulerar fritt och postar “omtänksamma” inlägg om viruset. Jag har bytt startsida i webbläsaren – sedan säkert ett decennium har jag haft Sveriges radio som startsida eftersom jag gillar deras nyhetsuppdateringar, men nu går det inte längre. Jag fixar inte att ha skräckrubriker som skriker mot mig varje gång jag öppnar webbläsaren. Jag har sedan många år tillbaka läst i princip hela DN i mobilen, varje dag. Nu går det inte längre. Jag har avslutat min prenumeration och nu för tiden tar jag ofta upp mobilen och vet inte ens vad jag ska göra med den. Förr tog jag fram tidningen när jag fick en lämplig paus, men nu fixar jag inte att läsa tidningar längre, inte ens kultursidorna går att läsa. Poddarna har också blivit rensade, liksom spellistor med nyhetsinslag. Jag tar bort allt med ordet corona någonstans i beskrivningen eller titeln och rensar bort allt som kan ge en ovälkommen nyhetsuppdatering. Det jag skrev i stycket ovan är kanske inte så dramatiskt. Det är bara det att det har blivit allt tommare här borta, i stort och smått. Världen har blivit väldigt mycket mindre, när liksom allt man brukade fylla den med har försvunnit, när både det sociala, kulturen och nyheter har skurits bort.

Jag har nog ovanligt svårt för ovisshet och förändringar. Jag kan bli uppstressad över förändringar även om de är bra. Och det här är ju inte så bra, så självklart är det här en stress för mig, även om allt förmodligen blåser bort och blir relativt normalt igen, förr eller senare. För många blir det såklart allt annat än normalt: många kommer att förlora en närstående eller förlora sin inkomst (jag orkar inte ens tänka på det), men för många andra blir det förmodligen som vanligt, tids nog. Det är det där med “tids nog” som är det svåraste att hantera för mig just nu. Jag tänkte i veckor i ett första läge, sedan månader. Nu vet jag inte längre. Jag vet inte alls vad jag ska hoppas på, eller om det ens är värt att hoppas. Själva smittan är ironiskt nog det som oroar mig minst. Jag har haft influensa och körtelfeber med mera i vuxen åldern och visst kan man bli sänkt under många veckors tid, men det känns ändå som något jag fixar. Jag har statistiken på min sida och känner ingen oro för att bli allvarligt sjuk. För mig känns det tydligt att det är oron och hysterin som är själva sjukan här.

Det här blev inget upplyftande inlägg, men tiden är helt enkelt inte sådan. Jag försöker att göra någorlunda normala saker om dagarna, som sagt, och jag tänker att man får vara glad så länge man kan. Böcker är också en konstant i mitt liv, dock får jag kanske börja plocka från hyllorna hemma var det lider. Hur länge håller biblioteken öppet? Varje normal grej jag gör nu för tiden är något jag gör med en känsla av att det kan ta slut på obestämd tid och därmed vara den sista gången på länge.

Jag vet inte om det kommer ut några böcker under rådande omständigheter. När jag en gång kollade vårens kataloger så var det i alla fall dessa som fångade min uppmärksamhet:

  • Ödesmark av Stina Jackson, författaren till supersuccén Silvervägen. Kanske är jag den enda i Sverige som inte har läst Silvervägen?! I april var det i alla fall tänkt att Ödesmark skulle komma ut, en bok som utspelar sig utanför Arvidsjaur och som förhoppningsvis är lika bra som debutromanen.
  • Kulla-Gulla-böckerna var planerade att komma i nyutgåva, såhär på 75-årsdagen(!). Nostalgifaktorn var hög när jag såg dem i katalogen, för de hade nämligen samma framsidor som de vällästa biblioteksexemplar jag själv plöjde i bokslukaråldern. Håller böckerna om den fattiga flickan Kulla-Gulla och hennes klassresa ännu? Jag hoppas! Kulla-Gulla var också tänkt att gå på Stadsteatern i Stockholm, har jag hört. Återstår att se vad det blir av det…
  • Ännu mer nostalgifaktor uppstod när jag såg Våra visor av Alice Tegnér med underbara illustrationer av Elsa Beskow. Klassiker!
  • Förra året gavs Astrid Lindgrens älskade Saltkråkanberättelser ut som bilderbok för första gången. April var tänkt för nästa del i serien: Far ända in i baljan. Saltkråkan hör till mina Astrid Lindgren-favoriter, så det känns verkligen superhärligt att de nu kommer som bilderböcker. Varför har det inte skett förrän nu? Just nu känns det i och för sig deppigt att påminnas om Saltkråkan eftersom att “stan” i Saltkråkan är just min hemort, Öregrund, ett ställe som jag inte vet säkert när jag kan besöka nästa gång. Hjärtat går sönder när jag tänker på just det, även om stan säkert står kvar länge till, i och för sig. Just städer, i bemärkelsen geografiska platser, brukar stå emot ekonomisk kollaps och pandemier.
Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström

Jag har inte orkat kolla om dessa böcker fortfarande är aktuella, men kommer de inte nu i april så kanske de kommer en annan gång. Vem vet någonting om någonting nu för tiden?

Själv läser jag fortfarande böcker från den imponerande hög jag har visat upp i olika sammanhang. Den har på senare tid även kompletterats med Klubben av Matilda Gustavsson, som efter lång tids köande faktiskt blev min här om veckan. Den är snart utläst. Såhär populära böcker får man ju bara låna ett par veckor, även i coronatider, så det gäller att speeda på med läsningen.

Klubben av Matilda Gustavsson

Förlåt om det här inlägget blev katastrofdeppigt och tråkigt. Ibland är man verkligen inte på topp, men jag antar att det bara kan bli bättre, eller att det åtminstone blir bättre tids nog. Läser jag det här inlägget om ett halvår eller ett år kommer jag förmodligen undra vad jag höll på med samt översköljas av en lust att ruska om mig själv, eventuellt skämmas, eventuellt tänka att det är patetiskt att tycka att det där var ett problem. Nu kan jag nämligen tänka tillbaka på t.ex. januaris bekymmer och undra varför jag ens tyckte att det var bekymmer?! Hade jag ens några bekymmer? Men i stunden är det ju svårt att bara skaka av sig saker. Åtminstone för mig. En slags tröst är att jag märker att många runt omkring också är påverkade, på ett eller annat sätt: få stå oberörda i denna stund, märker jag. Men snart har även detta passerat, det vet jag ju. Till dess får jag övning i att göra annat än det jag normalt sett brukar göra om dagarna. Kanske kommer det något gott även ur detta.

Vad gör du dessa dagar?

Kategorier
-

Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).

Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.

Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte “goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.

Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!

Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.

Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.

Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.

Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.

Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:

Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.
Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.
Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.

Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3

Kategorier
-

Kvinnors liv: några boktips

Grattis på kvinnodagen då! Idag infaller den internationella kvinnodagen, en dag för att uppmärksamma kvinnors situation över hela världen. Jag tänkte passa på att tipsa om några böcker från det senaste årets läsning, böcker där kvinnors situation skildras på ett särskilt intressant sätt.

Musan

Musan av Jessie Burton är en bok som bland mycket annat handlar om skapande kvinnors villkor. Det är 30-tal i Spanien och Olive skapar häpnadsväckande, färgsprakande målningar som väver ihop hennes speciella relation till familjens hemhjälp med traditionella berättelser och myter. Det är betydelsefull konst. Men det räcker inte. Det krävs att målningarna tillskrivs en man för att de ska nå ut. Ser världen fortfarande ut såhär? Nja, kanske inte riktigt, men det är uppenbart att män och kvinnor inte har samma villkor. Alldeles för många kvinnor jobbar på, strävsamt, och krattar manegen åt män som sedan skuttar in och tar all cred och vinner alla fördelar. Jag ser det hela tiden i min egen närheten. Det är faktiskt så.

Musan av Jessie Burton
Musan av Jessie Burton

Vi kom över havet

Känner du till de japanska “postorderbrudarna” som under 20-talet lurades till USA för att gifta sig med fattiga män, helt olika de män de sett på bild och fått lockande brev från? Jag hade ingen aning förrän jag läste Julie Otsukas makalösa och berörande kortroman, Vi kom över havet, om just dessa utnyttjade kvinnor. Boken har inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men är mest en bok om nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsukas roman levandegör bortglömda livsöden.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Vi kom över havet av Julie Otsuka

Väggen

I Marlen Haushofers klassiker Väggen hamnar en kvinna bakom en osynlig vägg. Hon finner sig plötsligt avskärmad från resten av världen och lever isolerad i en alpstuga tillsammans med sin hund, ko och katt. Hon återgår till ett enkelt liv, nära naturen, och utan att bli störd av någon, ingen man, ingenting. Det är ett hårt och slitsamt liv och boken väcker många tankar om livet, vilket tempo vi väljer att ha i våra liv och vad vi väljer att göra med livet. Allt detta är frågor som kvinnor i alla tider tycks tampas med. Det här med att räcka till på alla fronter, ni kanske vet.

Väggen av Marlen Haushofer
Väggen av Marlen Haushofer

5 noveller

Under året har jag läst flera riktigt bra noveller med mer eller mindre uttalat feministiskt fokus:

  • Elin Wägners De blå silkesstrumporna, om en kvinna som vågar stå upp mot orättvisor och ojämlighet på sitt jobb.
  • Lappin och Lapinova av Virginia Woolf, en novell om en kvinna som gifter upp sig och försöker att hitta sin plats i sitt nya sociala sammanhang.
  • Vilhelm Mobergs Avlägset mål, som handlar både om avlägsna mål under en vandring i Alperna, men ännu mer om det mål som väntar vid hemkonsten från alpresan: att komma hem och våga skaffa sig ett mer självständigt liv.
  • Rösten av Birgitta Stenberg som handlar om en ung kvinna som attraheras av den betydligt äldre föreläsaren på hennes universitetskurs. Och nä, maktförhållandena är inte riktigt som man kanske tror.
  • Blomman av Suzanne Brøgger, en novell om en kvinna som försöker att både vara den kvinna hon tror att hennes förälskelse vill ha och den självständiga och fria kvinna hon faktiskt är.
Kategorier
-

Mars: en högtid för kulturtanten

Äntligen är mars här (alldeles strax)! I år har vintern känts extra mörk och trist, av någon anledning, kanske för att det har varit ovanligt lite snö som ljusar upp. Det har därför känts underbart att det har vänt och att det redan nu i februari har varit ljust redan när jag cyklar till jobbet. Nu i mars blir det alltså ännu ljusare! Jippi!

Februari fylldes av diverse musikupplevelser. Dels blev det ju en hel del Melodifestivalen, såklart, men utöver det var jag på Norrlandsoperan två gånger och såg två konserter som var helt fantastiska, fast på olika sätt. För mig, som älskar slagverksmusik, var dubbelslagverkskonserten Spices, perfumes, toxins! något utöver det vanliga. Sedan var det jättekul att gå på Score veckan därefter och lyssna på spelmusik tillsammans med vänner. Jag kommer att springa på Norrlandsoperan även i mars, dels för att se operan Don Giovanni och dels för att se standup-showen SEMST. Jag är verkligen en kulturtant, som ni kanske hör.

Den bästa kulturhändelsen i mars är i och för sig Littfest. Jag har aldrig varit på Bokmässan i Göteborg, men på något sätt känns det inte så viktigt eller lockande när man har Littfest. Hör man till de lyckliga få som lyckas köpa biljett i tid (i år var alla biljetter slutsålda i januari) så har man verkligen något att se fram emot: Littfest brukar alltid få ihop ett riktigt bra program med många intressanta seminarier. I år deppar jag lite över att jag missar samtalet Att sampla glesbygden med Marit Kapla, David Vikgren och Mirja Unge (i samtal lett av David Väyrynen). Den hade man ju gärna lyssnat på, när man nu läst Kaplas Osebol och blivit helt såld! Dessvärre är jag på jobbet den tidiga fredagsförmiddag då just den programpunkten äger rum. Alltid missar man något sådana här dagar. Jag missar i alla fall inte Berör & förstör där Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar pratar om poesiantologin med samma namn (som jag för övrigt fick i julklapp 🙂 ).

Ja, jag tror att mars kommer att bli en inspirerande månad. Kultur kan ju ha den effekten. Självklart ska jag även läsa en massa böcker. Min läsning har spårat ur fullständigt på grund av biblioteksböcker som rasar in och inte går att låna om. Jag har lyckats påbörjat alldeles för många böcker. Mars ska bli månaden då jag slutför allt påbörjat. Jepp.

Mina påbörjade böcker. Ja, förutom de två böckerna i mobilen då.

Det kommer också ut mycket nytt och spännande, måste jag säga. Här är guldkornen jag har identifierat i förlagens kataloger:

  • Det här är nästan skämmigt, men jag tyckte att Vigdis Hjorts extremt hyllade roman Arv och miljö var bra tjatig… Jag känner mig ändå lite nyfiken på Lärarinnans sång, som handlar om en kvinna som tvingas till självrannsakan.
  • Jag är medlem i Naturskyddsföreningen och brukar läsa deras finfina tidning Sveriges natur. Där kan man lära sig allt möjligt spännande om vår natur och i något nummer läste jag om talgoxen och hur finurlig, men också blodtörstig(?!) den är. Jag blev både häpen och förskräckt. Hehe. I vår kommer tydligen en hel bok om mesar: Smartast bland mesar av Anders Brodin. Spännande ändå!
  • ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson vill jag läsa mer av! Jag älskade Brun flicka drömmer och nu i mars har jag möjligheten att läsa Närmar du dig mjukt. Den handlar om den första kärleken och ett förhållande med hinder.
  • När jag pluggade franska på 00-talet behövde jag läsa en del litteratur på franska och en av de författare som jag verkligen fick upp ögonen för var Annie Ernaux, vars vardagsskildring Journal du dehors verkligen berörde mig. I mars är hon aktuell med en ny roman på svenska, Åren.
  • Helena von Zweigbergk skriver oslagbart insiktsfull om människor och relationer (ni har väl läst Anna och Mats bor inte här längre?). I mars kommer en ny relationsroman: Tusen skärvor tillit.
  • Dorthe Nors är en relativt ny bekantskap för mig. Jag läste hennes underbara kortroman Blicken, pilen, filen för något år sedan och blev helt såld. Nu kommer novellsamlingen Karta över Kanada. Det känns ju minst sagt spännande för mig, som ju är så förtjust i noveller!
  • Annika Norlin, känd under artistnamnen Hello Saferide och Säkert, skriver låttexter som är poetiska berättelser. Hon är också populär samtalsledare på diverse författarsamtal, inte minst på Littfest, där jag har sett henne flera gånger. Att hon både kan skriva och har ett stort intresse för litteratur är med andra ord uppenbart. Nu kommer hennes skönlitterära debut. Mycket spännande! Hennes kommande roman heter Jag ser allt du gör och är en novellsamling.

Vad läser du i mars?

Kategorier
-

Bokrea 2020: Böckerna jag är sugen på att läsa

Här om dagen postade jag ett inlägg med mina bästa bokreatips. Det var ju bara det att jag också råkade hitta en hel del böcker som jag är intresserad av för egen del. Här kommer ett inlägg om dem! Obs: jag kommer på min höjd att köpa ett par böcker från bokrean. Även om jag bor på 114 kvadrat kan jag inte ha hur många böcker som helst hemma… Jag är ju mycket för att låna på bibblan! Men något vill jag säkert köpa. Kanske kan du ge något köpråd? 🙂

Nick Brandt är en helt otrolig naturfotograf som brukar fota med fast objektiv och alltså har som teknik att komma riktigt nära sina motiv. Det blir helt makalösa, närgångna bilder där djur visar upp sig som modeller. Jag har sett tre av hans utställningar och i vår bokhylla finns två av hans tre böcker som skildrar djurlivet i östra Afrika och deras försvinnande – bländande vackert, oändligt sorgligt. Den tredje delen finns på rean och skulle såklart sitta fint att ha i sin ägo för att få ihop hela trilogin, On this World a Shadow Falls Across the Ravaged Land.

Alla fick hångla mer på Tage Erlanders tid av Kent Wisti är en bok med Wistis serier. Han brukar alltid vara mitt i prick och kommentera samtiden på svidande vis. Känns som en kul bok att kunna bläddra i.

Jag har läst två helt otroliga romaner av Kazuo Ishiguro (nu snackar vi kandidater till min lista över alla tiders bästa böcker) och en “lite mindre bra” bok. Hehe. Jag är såklart nyfiken på var Bleknande berg hamnar på skalan. Det är hans debut.

Fartygets ögon är del tre av Roy Jacobsens böcker om invånarna på Barrøya. Jag fastnade verkligen för del ett, De osynliga, en otroligt fin bok om livsvillkoren på en avlägsen ö under norskt 10- och 20-tal. Fast innan jag läser Fartygets ögon är det såklart läge att läsa del två, Vitt hav

Gileads döttrar av Margaret Atwood är man ju sugen på att läsa. Eftersom att Tjänarinnans berättelse är bland det bästa jag har läst! Vilken otroligt drabbande bok om en framtid där kvinnor lever under starkt förtryck. Det finns stor risk att uppföljaren inte är i närheten, men jag är villig att ge den en chans.

Gileads döttrar av Margaret Atwood
Gileads döttrar av Margaret Atwood

I julas lyxade jag till det med en adventskalender från Bonniers och i en av luckorna fick jag ett litet smakprov på Louise Winblads härliga vardagsbetraktelser. Hennes serier ringar verkligen in oglammigt vardagsliv och nu känner jag mig väldigt nyfiken på seriealbumet Hej igen vardag.

Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm är en mycket hyllad biografi om Selma Lagerlöf. Det känns som en måste-läsning.

Jag är mycket förtjust i Alice Munro och hennes noveller. Däremot har jag inte läst hennes enda roman, Kvinnors liv, men visst blir man sugen. Det är en fiktiv självbiografi om en ung kvinnas vuxenblivande.

Lugnet av Tomas Bannerhed vill jag läsa! Jag läste hans debut, Korparna, för många år sedan och blev mycket imponerad. Jag har väntat sedan dess på något mer från samma författare..!

Lugnet av Tomas Bannerhed
Lugnet av Tomas Bannerhed

Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid har drunknat i hyllningar. Jag är mycket nyfiken på denna svartsjukeroman.

När man är en trogen DN-läsare har man inte kunnat undgå att förfasas över Nya Karolinska och alla skandaler kring detta rekorddyra sjukhus, alla konsulter och märkligheter… I Konsulterna av Lisa Röstlund och Anna Gustafsson finns hela storyn.

Mannen i skogen av Jens Liljestrand var favorittippad till Augustpriset här om året, men kammade inte hem det. Jag har ändå en stark känsla av att det är en otroligt intressant biografi av Vilhelm Moberg. Vill läsa!

Noveller av Tove Jansson

På årets rea finns samlingsvolymer med både romaner och noveller av Tove Jansson. Riktigt fina, dessutom. Jag är särskilt nyfiken på novellerna. Älskar ju novellformatet!

Romaner av Tove Jansson

En kollega till mig har pratat varmt om kokboken Portionen under tian av Hanna Olvenmark, så den är jag sugen på att skaffa mig. Vardagsmat får gärna vara billig och jag har förstått att boken har recept på god mat som ofta är vegetarisk. Det passar mig!

Jag brukar lyssna på En varg söker sin podd av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Det är inte alltid jag håller med dem… Men deras samtal är verkligen ständigt intressanta att lyssna på. Av den anledningen är jag såklart nyfiken på att läsa Rich boy av Ringskog Ferrada-Noli. En bok om med ett antal kvinnoöden som vävs ihop. Jag tror att den kan vara briljant.

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Råskinn är en bok fylld med en brevväxling mellan Lars Lerin och Kerstin Högstrand. Den lär såklart också innehålla en och annan akvarell från Lerin och för mig som är helt tokig i hans konstverk känns det här såklart som en lockande bok.

Tänk att jag fortfarande inte har läst Stina Jacksons Silvervägen! Den utnämndes till Bästa svenska kriminalroman för några år sedan och har hyllats överallt.

Svälten av Magnus Västerbro gör mig nyfiken! En bok som svälten, helt enkelt. Jag har redan läst Nödåret av Aki Ollikainen och blivit helt bedrövad och tagen av att lära mig mer om de där fruktansvärda åren under mitten av 1860-talet (8 % av den finska befolkningen dog!!).

Jag har köat Testamente av Nina Wähä, på mitt bibliotek men jag kanske borde köpa mig ett eget exemplar istället för att låna. Jag kan i alla fall intyga att den är otroligt poppis! Och då är den säkert väldigt bra också?

Till minne av en villkorslös kärlek sägs vara Jonas Gardells sista bok (har han själv påstått vid något tillfälle!). En autofiktiv berättelse om Gardells uppväxt med sin djupt kristna mamma som senare drabbades av demens. Jag hade en period när jag läste allt jag kunde hitta av Gardell. Förr eller senare måste jag läsa den här tegelstenen också.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag tycker Helena von Zweigbergk skriver så fint om människor och relationer. Jag har velat läsa Totalskada sedan jag först hörde talas om den. Nu kanske det är dags. Boken kretsar kring en kvinna som får hela sitt hem utraderat i en brand. Fast mest handlar den nog om relationer, misstänker jag.

Totalskada av Helena von Zweigbergk
Totalskada av Helena von Zweigbergk