Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.
Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.
Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.
En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar. Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.
Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.
Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.
Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.
Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!
Citerat ur Mississippi
”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”
Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.
Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.
Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Det har gått några år sedan 11:e september-attacken och nu har en anonym tävling utlysts för vilket minnesmonument som ska byggas på tvillingtornens plats. I juryn sitter bl.a. Claire, som är änka efter en av de som miste livet i attacken.
Efter många om och men enas juryn om bidraget ”Trädgården”: ett bidrag som främst promotats av Claire. När vinnarens namn blir känt så väcker det dock många känslor, inte minst hos de anhöriga. Det vinnande bidraget är nämligen inskickat av Mohammed Khan, som är muslim. Islamofober och anhöriga protesterar kraftigt mot att att en ”islamisk trädgård” ska byggas som minnesmonument. Att Mohammed Khan inte har något med terrorism att göra spelar ingen roll. Juryns val blir kraftigt ifrågasatt och en utfrågning arrangeras och sänds i internationell TV.
Som icke-amerikan har jag svårt att förstå allt ståhej. Jag minns mycket väl 11:e september och ser det som en väldigt tragisk händelse, men utan att förminska de anhörigas rätt att sörja så anser inte jag att 11:e september är en större händelse än alla andra terrordåd, krig och skit i världen. Jag vet inte om en sådan här tävling skulle kunna bli en världsangelägenhet, men jag hoppas inte det.
Man kan försöka läsa boken som en bok om främlingsfientlighet, rasism och islamofobi och försöka se förbi att den kretsar kring 11:e september, men ärligt talat tycker jag inte att det lyfter och blir intressant. Boken består av ungefär 350 sidor dialog och karaktärerna är svåra att lära känna, kanske för att författaren har sparat in på ungefär all text som inte är tjatig dialog. Den enda karaktär som jag har någon direkt tanke kring är Claire, som jag kommer på mig med att blanda ihop med den tröttsamma huvudpersonen i Presidentens hustru – som är jävligt svår att tycka om.
Nej, tyvärr blev jag besviken över den här boken. Jag har svårt att relatera till den och tycker att masspsykosen kring det där monumentet känns orealistiskt. Rent språkmässigt känns boken ointressant och har för lite variation. Det förutsätts nog att man är amerikan för att kunna bli berörd av det här.
Conrads klassiker från 1902 handlar om en resa in i ”mörkrets hjärta” – rakt in i den av européerna så outforskade kontinenten Afrika. Bokens huvudperson är på jakt efter en man vid namn Kurtz, som ska befinna sig där inne och bedriva handel med elfenben. Kurtz är mytomspunnen och ju mer de närmar sig, desto ondare framstår han och ju grymmare verkar hans handlingar vara mot landets befolkning.
Det är naturligtvis en intressant bok med tanke på det historiska sammanhanget och vad den berättar om ondska, rasism, tyranni och kolonisatörernas framfart. Jag tyckte dock att den var otroligt seg och tung att lyssna på som ljudbok. Jag fick spola tillbaka flera gånger och lyssna om, men tappade ändå koncentrationen mest hela tiden. Jag borde kanske ha läst den i pappersform och gett den den uppmärksamhet den förmodligen behöver.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Innan jag gav mig i kast med Barack Obamas memoarer var jag lite tveksam och skeptisk. Jag är inte så insatt i USAs historia och politik och jag förväntade mig att en bok av Obama skulle vara väldigt tung och full av politiska diskussioner som jag kanske inte skulle kunna hänga med i. Jag oroade mig i onödan! Min far hade en dröm är välskriven och lätt att hänga med i.
Boken skrevs egentligen 1995, när Barack Obama gick juristutbildningen och som förste afroamerikan någonsin hade valts till ordförande för Harvard Law Review. Det är just situationen för afroarmerikaner som är bokens centrala tema och han återkommer ständigt till det identitetssökande han har ägnat sig åt hela livet. Boken tar sin början på Hawaii, där Obama växte upp med sin vita mamma, fortsätter till Chicago, där Obama jobbade som organisatör under några år och kämpade för att förändra den tuffa situationen för svarta i ett lågstatusområde med stora problem, och till Kenya, dit Obama reser för att träffa släktingar han tidigare aldrig har träffat. Det är personligt, insiktsfullt och slår med full kraft. Obama lyckas verkligen belysa många viktiga punkter kring afroamerikanernas situation.
Naturligtvis är boken också oerhört inspirerande. Jag visste inte mycket om Obama innan jag började läsa den här boken, men det låg nära till hands att tro att han var en kille som fått allt serverat på silverfat och som har vetat hela livet att han ville bli USAs president. Sanningen tycks vara att han har levt ett inte helt lätt liv och att han har kommit dit han har kommit med hjälp av hårt arbete. Jag fascineras över hans engagemang i Chicago, ett ställe han inte hade någon anknytning till innan han flyttade dit, driven av att göra något gott för samhället. Hans slit framstår som så otacksamt och arbetet så motigt, men han gav inte upp.
Jag gillar verkligen den här boken och när jag har läst den känner jag mig glad över att det har gått så bra för Obama. Kanske finns det lite hopp för världen ändå!
Det blev ingen bok läst i oktober (förutom Kemiteknik, Kemisk reaktionsteknik, Design of Experiments, Multi- and Megavariate Data Analysis, ja, ni fattar). Nu har jag i alla fall vänt sista bladet på Dödssynden och jag hoppas att jag snart står näst i tur på någon av de böcker som jag började köa för på biblioteket när jag kom tillbaka till Umeå i september. Tusen strålande solar borde vara min ganska snart. De andra kanske jag kan hoppas på att få i början av nästa år. Men Dödsynden alltså:
Det är 30-talets USA och den lilla flickan Scout lever ett tryggt liv, fullt med lekar med storebrodern och andra kompisar. Pappan är advokat och när han får till uppgift att försvara en svart man, som anklagas för våldtäkt, får Scout också upp ögonen för samhällets mörkare sidor. Trots att den anklagade mannen knappast har begått brottet har han inte en chans att undslippa ett dödsstraff, p.g.a. den utbredda rasismen i samhället.
När boken kom var den förmodligen väldigt angelägen och det är den till stora delar fortfarande. För mig kändes det dock mest som en lagom lättsmält klassiker och min största behållning är att få läsa om Scouts uppväxt och livet i småstaden, som boken väldigt varmt och detaljrikt berättar om.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en moden klassiker om rasism i 30-talets USA.
Betyg: 3 härmfåglar av 5.
Om Harper Lee och Dödssynden
Harper Lee (född 1926) är en amerikansk författare. Dödssynden (To kill a mockingbird, utgiven första gången 1960) är hennes enda roman och för den tilldelades hon det prestigefyllda Pultizerpriset. Idag räknas den som en modern klassiker.
Originalets titel: To kill a mockingbird.
Översättare: Jadwiga P. Westrup.
Utgivningsår: 1960 (första utgåvan), 1960 (första svenska utgåvan, Bergh), 2015 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 272.
ISBN:9789174294958.
Baksidestext
”Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Scout ser den lilla staden med sina invånare för vad den är och hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss slipper undan.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.