Kategori: Khemiri, Jonas Hassen

  • Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

    Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

    Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en tegelstensroman om livet och systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien.

    Betyg: 5 av 5.

    Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en roman om tre systrar och om en man vid namn Jonas Hassen Khemiri. Jonas växer upp i Stockholmsområdet Drakensberg med sin mamma, bröder och, tidvis, sin tunisiske pappa. Under en formande period i livet korsas hans vägar av Mikkolasystrarna, Ina, Anastasia och Evelyn, som liksom honom har en tunisisk förälder och som under en tid bor i samma kvarter. Mikkolasystrarna gör ett sådant intryck att Jonas aldrig riktigt kommer att kunna släppa dem eller lämna dem ifred, trots att livet pågår och deras vägar (knappt) korsas igen sedan systrarna och deras kringflackande mamma har lämnat Drakensberg. I ett antal delar, som skildrar en allt kortare tidsperiod i de fyra huvudpersonernas liv, får läsaren följa Jonas och Mikkolasystrarna genom uppväxt och vuxenblivande.

    Khemiri (författaren) har gjort sig ett namn genom att skriva kort och precist, som den 86 sidor långa Jag ringer mina bröder. Systarna är något helt annat, ur det perspektivet att den är på 700+ sidor. I övrigt innehåller Systrarna väldigt många element från tidigare romaner. Jag kanske till och med måste slänga in brasklappen att den är som bäst om man redan har läst allt av Khemiri och älskar hans tidigare romaner. Sådant han har vänt och vridit på i tidigare böcker, som ett oerhört skavigt pappa-son-förhållande (Montecore, Pappaklausulen) och en väns tragiska bortgång (Allt jag inte minns), får chans att breda ut sig på nytt i den här omfångsrika berättelsen. Att bli bedömd utifrån hudfärg och att leva med en fot i en annan kultur återkommer också (Ett öga rött, Jag ringer mina bröder). Som alltid finns såklart en Jonas Hassen Khemiri med i berättelsen, den här gången i en huvudroll med många kopplingar till verklighetens Khemiri. Läser man Systrarna kommer man också känna igen stilen och humorn.

    Finns det något nytt? Ja, det är klart att Systrarna också bjuder på många nya ämnen och är en fantastisk bok i sin egen rätt. Att få följa Mikkolasystrarna är en fröjd: det är tre personer att verkligen tycka om. Där finns storasystern, Ina: ordningssam, planerande, kontrollerad. Där finns mellansystern, Anastasia: konstnärssjälen som låter livet hända och som utan någon speciell plan går från att sova på soffor till att bli ekonomiskt oberoende. Där finns också lillasystern, Evelyn, som verkar ha fastnat för evigt i ett butiksjobb hon hatar och vars liv i mångt och mycket står och stampar tills hon plötsligt lättar sina vingar. Alla gör de otroliga resor och parallellt harvar Jonas på med sitt: skrivliv, familjeliv. Vad de alla fyra har gemensamt är deras tunisiska föräldrar och de märkligheter som pågår kring dem: Mikkolasystrarnas mamma är övertygad om att familjen har fått en förbannelse över sig, Jonas pappa har en tendens att överge familjen utan ett ord.

    Jag har läst det mesta av Khemiri och håller honom för en av mina största favoritförfattare. Att han skulle skriva en tegelstensroman hade jag inte väntat mig och kanske kände jag en liten tvekan över hur han skulle få ihop det. Jag hade såklart inte behövt oroa mig, det här är lika briljant som allt annat Khemiri har skrivit och sidantalet är på många sätt det som gör den här boken: att man får vara i berättelsen så länge, lära känna huvudpersonerna på djupet, följa dem genom livet. En underbar bok och en komplett läsupplevelse: humor, sorg, kärlek, här ryms det mesta, det är bara att följa med och beröras.

    Systrarna

    Systrarna gavs ut av Albert Bonniers förlag 2023. ISBN: 9789100800765.

    Jonas Hassen Khemiri

    Jonas Hassen Khemiri är en svensk författare och dramatiker.

  • Pappaklausulen

    Pappaklausulen

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en fantastisk bok om en familj som försöker att hålla ihop, sorg över en förlorad dotter och rädslan över att inte alltid fixa att vara den närvarande förälder man vill vara. Betyg: 5 wet wipes av 5.

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en roman om familjeliv och relationer. I centrum står en föräldraledig pappa som ägnar dagarna åt det kaos som gärna uppstår när en ettåring och en fyraåring är inblandade. Omtöcknad av sömnbrist sköter pappan hämtningar, lämningar, källsortering, byten av bajsblöjor, förfrukostar, frukostar, middagar, storhandling, tvätt, lek, tröst och tusen andra saker samtidigt som barnen gärna drar åt helt olika håll. Så kommer den tid på året då pappans egen pappa, barnens farfar, kommer till stan. Pappan, som är en farfar, bor utomlands och har lämpat över all hantering av posten och det ekonomiska till sin son, som också förväntas upplåta sitt kontor åt honom när farfadern kommer till Sverige för sin regelbundna visit, som han måste företa sig för att fortfarande kunna ta del av svenska välfärdssystem. För pappan, som är en farfar, är det naturligt att hans son tar hand om allt detta och han anser sig också förtjäna det eftersom han en gång i tiden överlät en hyresrätt till sin son och därför på något sätt har en livslång hållhake på honom. För pappan börjar det dock bli allt kämpigare att rodda allt kring farfaderns Sverige-liv, inte minst sedan han själv blev förälder. Nu börjar han känna sig redo att omförhandla pappaklausulen, det är dags att sätta ner foten och få sin pappa att sluta utnyttja honom.

    Boken berättas omväxlande från pappan, farfadern och från andra familjemedlemmar (levande som döda, ettåringar som farmödrar), vilket är ett genialiskt drag. Alla vinklar tas med och trots att var och en av bokens karaktärer bär på osympatiska drag så är det lätt att börja känna sympatier med dem när perspektivet ändras.

    Det är lätt att förstå att bokens pappa är så besviken på sin egen pappa, som visar så litet intresse för sin son och sina barnbarn, men som kräver så mycket i form av en massa praktiskt fixande, och som alltid tar för sig utan att säga tack, men som aldrig bjuder igen. Samtidigt är pappan, som är en farfar, naturligtvis en person med ett bagage och egna sorger, krämpor och ensamhet.

    Det är lätt att känna sympatier med bokens pappa, som sover så lite och sliter så hårt. Han är ständigt upptagen med att vara den perfekta och närvarande pappan, men han är också en person som, oskönt nog, helst vill ha applåder för att han gör det han gör. Sett ur hans frus och föräldrars ögon är det också lätt att förstå att bokens pappa kan upplevas som oerhört irriterande.  Han sliter som ett djur med vardagens sysslor, men han är också den som låter minsta småsak blir enorma projekt att läsa in sig på tills ingen energi längre finns att slutföra något. Hans liv är en lång rad påbörjade projekt som slutat i ett ingenting.

    Khemiri låter läsaren följa de två fäderna och deras närstående under ett antal dagar, där det utåt sett inte händer just någonting, men där det trots allt sker väldigt mycket, inte minst inuti dem. Det är en fin resa att få följa med på. Vi är alla människor med ett bagage som innehåller sorg, frustration och ilska, men också ömhet och kärlek. Khemiri påminner om att alla innehåller lite av varje: att vi alla har både bra och dåliga sidor, men att ingen faktiskt är sämre än att den kan bryta mönstret, åtminstone lite grann, och släppa fram nya sidor. Det är en fantastisk och trösterik liten bok om vad som håller ihop och drar isär en familj och om sorger som kan svälla ut och spränga fram stora avstånd mellan människor. Jag älskade verkligen att få följa den här familjen och att lära känna dem bortom de sidor de oftast väljer att visa utåt. Inte minst är det härligt att få vara i Khemiris språkvärldar ett tag. Han har ett alldeles eget sätt att skriva där rytm och flöde driver berättelsen på ett sätt som kan få vilken scen som helst att lyfta.  Han har ett lekfullt språk och en fenomenal förmåga att hitta oväntade, roliga och exakta liknelser och uttryck. Trots att boken innehåller många sorgliga stråk är det en bok som på många sätt är ren underhållning. Det går inte att göra annat än att skratta med pappan i hans vardagsstök och att dra på munnen när precis allt tycks gå honom emot.

    Jag vet ingen som skriver som Khemiri och har samma lätthet och ton i sitt berättande. Det är verkligen fantastiskt att kliva in i hans världar.  Hans tidigare böcker har ofta varit politiska och spetsiga på ett sätt som Pappaklausulen inte är på samma sätt, men Khemiris unika berättande och hans humor känns igen. Jag har älskat i princip alla romaner Khemiri har skrivit och det här är ännu en fullträff, en mångbottnad, underhållande och berörande berättelse som bjuder på igenkänning och som på ett oväntat sätt skänker både tröst och hopp för den som ibland ifrågasätter om livet verkligen går i rätt riktning.

    Citerat ur Pappaklausulen

    ”Hon går mot tunnelbanan, hon har sin nya väska, sin nya frisyr, sin rock, sina handskar, hon ser så professionell ut när hon ska ut i välden. Han står kvar hemma i kökskaoset. Han har en morgonrock med ettåringens snor på axeln, avtryck från fyraåringens gröthänder på fickan. Ettåringen springer runt med en gåvagn och vrålar av frustration varje gång som han fastnar i en matta eller i ett hörn.”

    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
    Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

    Pappaklausulen

    Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
    Antal sidor: 364.
    ISBN: 9789100176303.

    Jonas Hassen Khemiri

    Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 med Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den skrivits med en inte speciellt grammatiskt korrekt svenska. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Augustpriset, som han belönades med för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri, instagrammar under @jonashassenkhemiri och har en Facebooksida och en hemsida.

    Förlagets beskrivning

    ”En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

    Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.”

  • Standardlängden av ett mirakel

    Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.

    Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.

    Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!

  • Allt jag inte minns

    Allt jag inte minns

    Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.

    Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
    Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

    Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.

    På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:

    ”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.

    – Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.

    Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”

    Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.

    Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.

    Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.

    Citerat ur Allt jag inte minns

    ”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.

    – Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!

    – Vem?

    – Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.

    – Tackade du för senast?

    – Ja, var det konstigt eller?

    – Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.

    […]

    – Men det kan ju läsas ironiskt också.

    – Vilket då?

    – Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…

    Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”

    Allt jag inte minns - Jonas Hassen Khemiri

    Allt jag inte minns

    Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag)
    Antal sidor: 331.
    Andras röster: SVT, GP, Sveriges radio, DN, Expressen, Bokmania, Lyrans noblesser, Kulturkollo.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Jonas Hassen Khemiri

    Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003 Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.

    Förlagets beskrivning

    ”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

    Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.

    Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?

    Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”

  • Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog

    Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog

    Omslag2fyran.indd

    Att Jonas Hassen Khemiri är en av mina absoluta favoritförfattare är ingen hemlighet. Han har en fantastisk känsla för språket och en lekfull inställning till berättandet. Särskilt det sistnämnda lyser verkligen igenom i den här novellen, där berättelsen rör sig elegant mellan fantasi och allvar. Knasigheter blandas med mer tankeväckande teman. Det är klaustrofobiskt och förbluffande, om vartannat.

    I huvudrollen finns en ung kille. Det ringer på dörren och han tror att det är hans flickvän (eller är det flickvän?) som ringer på. Det är det inte. Det är polisen. Eller är det det?

    En underbar liten pärla till novell. Den är lättläst och krävande på samma gång. Rolig och tragisk i ett.

    Som alltid när jag läser något av Khemiri undrar jag bara en sak: när kommer nästa roman?!

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Ljudboka och I Elinas hylla.

  • Jag ringer mina bröder

    Jag ringer mina bröder

    Jag ringer mina bröder - Jonas Hassen KhemiriAmor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att  bli misstänkliggjorda bara genom att vara.

    Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.

    För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.

    Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!

    I korthet

    Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.

    Betyg: 5 borrmaskiner av 5.

    Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri

    Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.

    Utgivningsår: 2012 (Albert Bonniers förlag).
    Antal sidor: 125.
    Andras röster: Bokhora, GP, Expressen.
    Köp t.ex. hos: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.

    Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”

  • Invasion!: pjäser, noveller, texter

    Invasion!: pjäser, noveller, texter

    Oj, vad jag gillar Jonas Hassen Khemiri! Han är helt fenomenal på att använda språket, att leka med språket, att kanske inte alltid hålla sig till språkliga regler, men ändå ha ett flyt i det. En del kanske bara känner till Khemiri som författaren som skrev en roman på ”rinkebysvenska” (Ett öga rött), men Khemiri är mycket mer än så, även om hans texter inte sällan innehåller karaktärer som talar förortsslang. Hur som helst; oavsett vilken dialekt han använder i sina berättelser gillar jag verkligen allt han skriver.

    I Invasion! har han samlat ihop ett par pjäser och ett antal noveller och kåserier. Själv fastnade jag nog mest för novellerna. Det är sällan noveller blir riktigt bra, för de riskerar att bli förkrympta längre berättelser och där saknas alltid något. Novellformatet är faktiskt ett alldeles eget format och Khemiri är av de som behärskar att förmedla något i det.

    Men inte bara novellerna är läsvärda. Jag slukar allt och längtar efter nästa roman!

  • Montecore: en unik tiger

    Montecore: en unik tiger

    Bokens huvudperson heter Jonas Hassen Khemiri och har precis gett ut sin debutroman, som han anser har blivit missförstådd, när han får ett mejl från en barndomskamrat till hans sedan länge försvunna far. Barndomskamraten heter Kadir och han har fått en idé om att tillsammans med Jonas ge ut en roman om den fantastiska fadern, Abbas kallad. I Kadirs ögon är Abbas en fantastisk man, men Jonas sanning är en annan och innehåller svek och känslor av att inte räcka till och att ha valt fel liv att leva.

    Boken består av Kadirs mejl med förslag på hur den kommande boken ska vara uppbyggd och vad den ska innehålla. Känslan är att boken är ett utkast: som om man som läsare får kika in i något nästan lite hemligt och icke fullbordat. Kadir lägger in texter med förmodat välkryddade sanningar om Abbas liv och leverne och ibland flikas det också in minnen från Jonas uppväxt.

    Det är en spännande uppbyggd bok med sanning som centralt tema. Det är ett smart grepp att författaren har lånat sin eget namn till bokens huvudperson och boken väcker också nyfikenhet kring vem Kadir egentligen är och varför han så gärna vill berätta allt detta. Vem är vem och vad är sant?

    Andra ämnen tas också upp i boken. Genom 80- och 90-talens Sverige belyses frågor om integration och invandring på ett bra sätt. Komplexa frågor om hur vi grupperar varandra blir skrivna från vinklar som det sällan skrivs från annars.

    Det är en mycket välskriven och bra bok som lockar till sträckläsning. Någonting som jag verkligen fascineras av är språket, som från Kadir låter extremt högtravande genom att han försvenskar engelska och franska ord istället för att använda svenska. Det är inte den så kallade ”Rinkebysvenskan” från Ett öga rött, men även den här gången använder Khemiri språket till mer än att bara föra berättelsen framåt. Det är en del av berättelsen. Mycket imponerande och bra!

  • Ett öga rött

    Ett öga rött

    När jag tidigare i somras tänkte köpa några pocketböcker blev det på ett förvånande sätt självklart att köpa Ett öga rött. Det var förvånande eftersom man redan på baksidan får reda på att boken passar i samma hylla som Räddaren i nöden och Skit i traditionerna. Räddaren i nöden är en bok som jag inte gillar alls. Kanske var det den vackra framsidan som gjorde det eller också kanske det var den fina kritiken som den här annorlunda boken har fått. Vad det än var som lockade så valde jag att köpa just Ett öga rött och det är jag glad för.

    Helt fel är det inte att jämföra den här boken med de två böckerna som jag nämnde ovan. Liksom Panduros Skit i traditionerna behandlar den här boken ämnen som att smälta in i samhället och att ha ett tufft liv. Även Räddaren i nöden kan kanske sägas handla om lite samma saker, med den stora skillnaden är att Ett öga rött är mycket lättare att ta till sig och att språket är mycket intressantare och bättre.

    Boken handlar om ”problembarnet” Halim som vägrar att ”svennefieras” och som aldrig tänker ge upp kampen eller glömma bort sitt ursprung. Det är himla skönt att läsa om Halim och att för en gångs skull läsa en trovärdig bok om svårigheterna man kan ställas inför om man flyttar till ett nytt land. Härligt med en bok som vågar ta upp det sorgliga med att man som invandrare kanske tvingas till arbetslöshet och hur dumt det är att folk tror att alla problem kommer att lösa sig bara alla blir mer ”svenska”!

    Ja, jag gillar verkligen den här boken. Visserligen känns det på ett sätt som om det finns lite för många saker i boken som bara lämnas ouppklarade och ibland förvirras jag av att boken ibland berättas i jag-form och ibland berättas i tredje person. Det är dock lätt att överse med de sakerna eftersom boken är så härlig och innehåller så mycket värme och äkthet.

    Det allra bästa med boken är språket som jag också nämnde lite längre upp i den här texten. Boken är lite som en dagbok där Halim skriver om sitt liv och om kampen. Perfekt svenska är det definitivt inte och det är det som gör berättelsen så trovärdig och skön. När man läser Ett öga rött kan man verkligen se en vilsen andra generationens invandrare framför sig. Boken hade inte alls varit i närheten lika bra om den hade varit skriven på grammatiskt korrekt svenska. Dock kan jag mycket väl tänka mig att språket är något som man antingen älskar eller hatar. Jag älskar bokens språk!

    Det här är alltså en riktigt bra bok om du frågar mig, men den gör sig allra bäst just nu eftersom den innehåller en mängd aktuella företeelser som minskar bokens livslängd, men samtidigt gör den ännu mer lätt att sätta sig in i och le åt idag.