Kategorier
-

Hon ville inte släppa mina händer

Hon ville inte släppa mina händer är en fin poesiantologi med dikter skrivna av personer med erfarenhet av migration. Betyg: 4 skolor av 5.

Hon ville inte släppa mina händer är en poesiantologi där poeterna är personer som deltagit på poesiworkshops på Rosengårds Folkets Hus. Boken innehåller bidrag från många olika författare och en del har även bidragit utan att lämna sina namn, så som det kan bli när man relativt nyss har kommit till Sverige och lever i en väldigt oviss tillvaro där man plötsligt kan behöva lämna innan man har hunnit avsluta sådant som påbörjats. Alla deltagare har erfarenheter av migration och många av dikterna rör sig kring just kontrasterna mellan den miljö de kommer ifrån och det Sverige de upplever: de flesta med tacksamhet och tillförsikt, en del med besvikelse. Många av dikterna rör sig också kring glappet mellan vad andra ser hos dem och vilka de själva känner att de är. En del poeter har en bakgrund med prestigefyllda jobb och hög utbildning men hamnar i Sverige i något helt annat. En del håller inne med sin personlighet och blir kanske sedda som blyga eller tålmodiga, men har ett inre som känns som något annat.

Det är en fin läsning för mig, som inte alls bär på erfarenheten av att flytta till ett nytt land, med allt vad det kan innebär. I författarnas fall kan migrationen innebära livsfarliga färder över havet, stora förluster och/eller att behöva leva långt från delar av familjen. Det är fint att så många röster delar med sig i den här antologin.

I efterordet berättar redaktörerna Henrik Johansson och Anna-Maria Olsson samt Pia Jörgensen, som är pedagog och verksamhetsledare för Rosengårds Folkets Hus språkskola, om bokens tillkomst. De berättar mer om den språkskola som de arrangerar och som kan ha uppemot 70 besökare åt gången och de sätter ord på hur viktigt det är att behärska språket. När jag läser dikterna i den här antologin upplever jag ofta språkförbistring, men ärligt talat gör det ingenting. Poesi är fritt i sin form och ger stor möjligheter till känsla och uttryck utan att för den skull kräva att allt är språkligt korrekt. Det är inspirerande. Vem som helst äger möjligheten att uttrycka sig genom poesi. Den här antologin visar vad som kan komma ut om man vågar prova, till och med på ett språk som inte är ens modersmål.

Jag gillade den här boken! Är du sugen på att läsa den finns den att ladda ned hos Föreningen Arbetarskrivare, som tillsammans med Rosengårds Folkets Hus har gett ut boken.

Hon ville inte släppa mina händer.

Författare:

Mahdi Awes, Sabah, Layla, Maysoun, Fatimah, Royda Mahmoud Salih, Hawa Muhamed, Zahraa Mohammed, Prince Gnadou, Kamel Kasem, Asmaa Abu Daya, Mohamad Abo Hashem, Abbas Sahid Mohammad, Denisa Tota.
Redaktörer/medarbetare: Henrik Johansson, Anna-Maria Olsson, Åse Andreasson, Pia Jörgensen.
Utgivningsår: 2020 (Raya förlag).
ISBN: 9789151900810.

Kategorier
Nord, Malin

Barmark

Barmark av Malin Nord är en mörk bok om moderskap och en saknad och sorg som ärvs över generationer. Betyg: 3 norrsken av 5.

Barmark av Malin Nord är en riktigt tung berättelse i bemärkelsen tyngd av sorg. Den rör sig mellan Signe, en kvinna som flydde över gränsen från Norge under Andra världskriget, och Anja, hennes barnbarn. Båda bär på förluster: Signe tvingades lämna sin son, som var för liten för att tas med på den svåra färden till Sverige. För Anja blev det en stor förlust att drabbas av ett missfall. För Anja visar det sig dock att hon burit på tvillingar och att det ena fostret fortfarande är vid liv. Det blir dottern Hanna. För Anja blir Hanna allt och det finns en spänd, lite kvävande och överbeskyddande sida hos Anja. Signe å sin sida fick en dotter när hon kom till Sverige: Anjas mamma. Deras förhållande blev spänt av en annan orsak: Signe kunde aldrig riktigt gå vidare efter förlusten av allt hon lämnat i Norge och kunde aldrig bli riktigt hemma i Sverige och på den gård hon så småningom flyttade till.

Boken utspelar sig till stor del på just denna gård. Efter Signes ankomst till Sverige får hon möjligheten att hjälpa en änkling, Erik, i hemmet. Hon och den nyfödda dottern flyttar in och dottern kommer att växa upp och se Erik som sin pappa. Signe stannar hos Erik hela hans liv: tar hand om honom och har ömma känslor för honom. Något officiellt förhållande har de dock aldrig, båda är märkta av svåra händelser i det förflutna och har svårt att gå vidare. För Anja blir den avlägset belägna gården, med dess närhet till naturen, en tillflyktsort både under tiden hon längtar efter barn, under graviditeten och under tiden sedan Hanna har kommit. Det verkar ensamt, isolerat: Anja har just ingenting annat än sin dotter och det verkar vara logistiskt krångligt att bo där ute. Ändå är det något med platsen som både lockar och skrämmer Anja. Platsen har blivit länken till det förflutna, precis som att hon ser sig som något av en tolk mellan mormoderns historia och mamman.

Boken vrider och vänder på frågor som moderskap och rötter. Jag tycker om Malin Nords språk och det finns otroligt fina delar i den här boken, inte minst de som på olika sätt kretsar kring just moderskapet. Det är också otroligt berörande att läsa om Signes flykt från Norge. Jag har läst många romaner som utspelar sig runt Andra världskriget, men förvånansvärt få har handlat om situationen i våra närmsta grannländer. Det finns alltså mycket i den här boken som känns viktigt, intressant och berörande. Samtidigt måste jag, med risk för att framstå som extremt osympatisk, erkänna att jag också störde mig väldigt mycket på huvudpersonerna, inte minst Anja. Jag har svårt för vuxna människor som inte ens försöker ta ansvar för sin egna liv och lösa sina problem. Sidorna dryper av ångest och Anja har återkommande mardrömsbilder av döda barn. Hon verkar inte direkt frisk eller förmögen till att ha kontakt med andra människor förutom dottern, som hon har ett kvävande förhållande till. Jag känner mig hemsk som skriver det här, men jag blir så frustrerad när vuxna människor inte tar ansvar för sin hälsa och söker hjälp, särskilt när det finns barn inblandade. Det här är ju en fiktiv person, i en bok som till stora delar är väldigt bra, men den blev verkligen lite väl “feel bad” för min smak.

“Jag hör inte alltid när Hanne stänger ytterdörren efter sig. Barn springer mellan gårdarna här, det finns inget farligt i det, men den senaste tiden har ett tomrum vällt upp i mig när hon lämna huset. Jag sitter vid köksbordet och bläddrar i tidningen. Allt stillnar. Som om tystnaden lagt sig tillrätta för en lång tid. Som snö. Allt uppgår i allt. Slätas ut och blir allt.

Du kommer väl tillbaka?

Ur Barmark av Malin Nord
Barmark av Malin Nord

Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 314.
ISBN: 9789100167202.

Hur ska döttrar kunna skydda sig från sina mödrars sorg? Går det att älska sitt barn utan att samtidigt överge det? Varför så mycket blod när ultraljudet visar hjärtslag? I Malin Nords roman Barmark flockas korparna där förluster och rädslor härjar.

Anja och dottern Hanne måste lämna barndomshemmet på myrmarken vid älven. För att förstå sina oroskänslor och den stumma relationen till sin egen mamma börjar Anja läsa sin norska mormors efterlämnade dagböcker: om hennes dramatiska flykt över fjället i december 1942 och om de omöjliga beslut hon tvingades fatta för att rädda livet på sitt ofödda barn. Barmark är en mörkt skimrande, grym och starkt rörande berättelse om sorg som går i arv mellan generationer. En roman om närhet och avstånd och om de förlorade barn som irrar i de jämtländska skogarna med evigt mörker omkring sig.

Förlagets beskrivning

Malin Nord

Malin Nord (född 1973) är en svensk författare. Hon debuterade 2012 med romanen Stilla havet.

Kategorier
Moberg, Vilhelm

Din stund på jorden

Din stund på jorden av Vilhelm Moberg är en otroligt tänkvärd och fin bok om att se tillbaka på livet. Vad gör du av din stund på jorden? Betyg: 5 kaniner av 5.

Din stund på jorden av Vilhelm Moberg är en av Mobergs sista böcker. När den kom till var Moberg i 65-årsåldern och hans Utvandrarsvit var avslutad. Det är lätt att tänka sig att Moberg vid den tiden hade anledning att blicka bakåt och fundera över sitt livsverk. Det är också med den vemodiga tonen han berättar Din stund på jorden.

Boken kretsar kring svenskamerikanen Albert Carlson, som nu har avslutat de affärer han har ägnat sig åt i yrkeslivet. Trots att han aldrig tänkte bli affärsman var det precis det han blev. En hel del annat fick stå tillbaka. Nu sitter han på ett hotellrum i Kalifornien och funderar på sitt liv: fruar har blivit exfruar, barn har blivit vuxna och han förefaller inte vara speciellt djupt engagerad i deras liv. Nu räknar han sina slantar och försöker att få sin nya pensionärstillvaro att gå ihop.

Men mest av allt rör sig tankarna mot hemtrakten, så om det kanske blir för många som utvandrat. Han minns sin uppväxt i småländska Bjurbäcken, högt och lågt, ljust och mörkt: första kärleken, bedrövelsen när hans kaninungar blev tagna av familjens jakthund och mycket annat. Alldeles särskilt rör sig tankarna mot storebror Sigfrid, som tog värvning och kom hem helt förändrad, dödssjuk. Sigfrids stund på jorden blev väldigt kort. Varför? Arvid minns tillbaka till detta sorgliga och den hemlighet som mörkades under många år.

Din stund på jorden är en lågmäld och vemodig tillbakablick på ett liv som blev vad det blev och de människor och platser som förlorats längs vägen. Jag läste och blev alldeles berörd. Ett liv kan bli så kort. Vad gör du med just din stund?

Din stund på jorden av Vilhelm Moberg
Din stund på jorden av Vilhelm Moberg

Uppläsare: Iwar Wiklander.
Utgivningsår: 1963 (första utgåvan, Bonniers), 1996 (den här Radioföljetongen, producerad av Inga Rexed för Sveriges radio), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 299 (ca 11 h lyssning).
ISBN: 9789100566975, 9789174295047.

Vilhelm Moberg flyttade från sin småländska hembygd redan när han var några och tjugo, men i sitt författarskap lämnade han den aldrig. De romaner som utspelas bortom Värendsbygden handlar nästan alltid om längtan tillbaka dit, till jorden, till ursprunget.Din stund på jorden (1963) kan läsas som ett avsked till den utvandrarvärld som sysselsatte Moberg i över tio år. Affärsmannen och svenskamerikanen Albert Carlson sitter i början av sextiotalet på ett hotellrum i Kalifornien och försöker få syn på sitt eget liv. Bruset från Stilla havet blandas i hans fantasi med sorlet från Bjurbäcken intill fädernehemmet, och Carlson minns sin älskade storebror Sigfrid som dog när han var pojke. Broderns uppmaning att ta väl vara på livet, på ”din stund på jorden”, blir romanens sorgsna credo.

Förlagets beskrivning

Vilhelm Moberg

Vilhelm Moberg (1898–1973) var en svensk författare, känd för bland annat Utvandrarböckerna, som brukar hållas för några av de viktigaste verken i den moderna svenska litteraturen.

Kategorier
Otsuka, Julie

Vi kom över havet

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en helt hjärtskärande berättelse om de “postorderbrudar” som lämnade Japan för att skaffa sig ett nytt liv i USA och hur de sedan “försvann” efter attacken mot Pearl Harbor 1941. Betyg: 5 kimonor av 5.

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en poetisk och smärtsam berättelse om de “postorderbrudar” som under 20-talet lämnade sina hem i japan för att gifta sig och skaffa sig nya liv i USA. Det var bara det att de foton de fått skickade till sig från sina blivande män inte visade de fattiga trashankar som sedan mötte dem på kajen i San Francisco. De brev de fått skickade till sig, de som utlovade att deras blivande makar drev blomstrande verksamheter och hade prestigefulla jobb, var skrivna som lockbeten och skildrade inte den krassa verkligheten. I verkligheten hade deras blivande män de uslaste jobb: omänskligt slit på åkrar och odlingar, oglamourösa jobb som tjänstefolk åt rika amerikaner. Otsuka skildrar helt hjärtskärande hur de japanska kvinnorna (i vissa fall unga flickor) stiger iland med fina sidenkimonor och kalligrafipennor i bagaget och möter sitt öde.

Boken är uppbyggd som en kollektiv berättelse, inte olik Svetlana Aleksijevitjs brännande reportageböcker om Ryssland. Här är det dock en fiktiv kör av berättelser som vävs ihop på ett poetiskt och vackert sätt. Boken är skriven i ett långt flöde med inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men mest av allt med inslag av nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsuka beskriver den amerikanska synen på de arbetsamma, flitiga och noggranna japanerna och hur de skamlöst utnyttjades och hon beskriver hur många av de invandrade japanerna kämpar oerhört hårt för att trots allt bygga upp sina små verksamheter, sina egna små odlingar, skaffa sig sin försörjning.

Tjugo år senare, 1941, sker attacken mot Pearl Harbor och plötsligt möts japanerna av misstänksamhet och drabbas av förföljelse, hot och hat. Allt som byggts upp, rivs ned, och kvar lämnas ett tomrum. I samhällen där invandrade japaner levt blir andra amerikaner kvar, frågande vilka japanerna egentligen var och var de nu har tagit vägen. Snart är de glömda. Otsuka har manat fram alla dessa livsöden på nytt, synliggjort dem på det mest brännande och berörande vis.

Vi kom över havet är verkligen en vacker och smärtsam liten bok och den skildrar något som jag fram tills nu inte har vetat någonting om, helt bortglömda livsöden som berättar starkt och kraftfullt om utsatthet, fattigdom och rasism. Det här är en av årets bästa böcker för min del.

På båten hade vi inte kunnat veta att då vi för första gången fick syn på våra makar skulle vi inte ha någon aning om vilka de var. Att skaran av män i stickade mössor och slitna svarta rockar som stod och väntade på oss där nere på kajen inte skulle ha några som helst likheter med de stiliga unga männen på fotografierna. Att fotografierna som skickats till oss var tjugo år gamla. Att breven som hade skrivits till oss hade skrivits av andra personer än våra makar, yrkesmänniskor med vacker handstil som hade till uppgift att berätta lögner och vinna hjärtan. Att när vi första gången hörde våra namn ropas ut över vattnet skulle en av oss hålla för ögonen och vända sig bort – Jag vill åka hem – medan resten av oss skulle lyfta våra huvuden, rätta till fallet på våra kimonor, gå nerför landgången och stiga ut i den ännu varma dagen. Det här är Amerika, skulle vi intala oss. Det finns ingenting att oroa sig för. Och vi skulle ha fel.

Ur Vi kom över havet av Julie Otsuka (översättning av Ulla Roseen).
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Vi kom över havet av Julie Otsuka

Originalets titel: The Buddha in the attic (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Utgivningsår: 2011 (första amerikanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 175.
ISBN: 9789174293517, 9789100127305.
Andra som läst: Carolina läser…, Kerstins bokblandning.

Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser. Ömsint och omsorgsfullt ger Julie Otsuka liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet – från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare. Fram träder en del av nutidshistorien som ofta har förbisetts i historieböckerna.

Förlagets beskrivning

Julie Otsuka

Julie Otsuka (född 1962) är en amerikansk författare. Hon debuterade 2002 med När kejsaren var gudomlig. För hennes stora genombrott, Vi kom över havet, har hon bland annat belönats med The PEN/Faulkner Award for Fiction. Julie Otsuka har en hemsida och en Facebooksida.

Kategorier
Diakité, Jason

En droppe midnatt: en familjebiografi

En droppe midnatt av Jason “Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Jason Diakité  har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för “Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för “Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det “svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.

När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia.  Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.

Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.

Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig “kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.

En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.

Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités “star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Om Jason Diakité och En droppe midnatt

Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.

Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

“31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…

Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.

Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”

I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”