Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
I december plöjdes det noveller och här är fem blandade noveller från förra månadens läsning!
Ravioli
Ravioli av Klas Östergren är en mångbottnad novell om att stå lite vid sidan av och se hur chefen och byggmästaren blir förälskad i byggets beställare, en kvinna från överklassen. Bokens berättare är en författare som tillfälligtvis hoppar in som byggjobbare. Nu blir han vittne till hur hans chef, som egentligen lever i en ordnad tillvaro med fru och barn, blir helt bortkollrad i sin förälskelse till kvinnan vars hus de nu bygger ut. Vem ska berättaren vara solidarisk med? Vem har rätt att följa sina drömmar? Jag tyckte riktigt mycket om den här novellen och gillar verkligen berättarperspektivet och hur berättelsen är uppbyggd.
Betyg: 4 syrenhäckar av 5.
Ravioli av Klas Östergren
Utgivningsår: 2013 (Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789186847975.
Nattrodd
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist är en spännande novell, som faktiskt inte riktigt är den skräckberättelse jag hade väntat mig. Den här berättelsen utspelar sig i skärgården, precis som Människohamn, Ajvide Lindqvists kanske mest läskiga roman, men den här novellen håller sig lite längre bort från den övernaturliga än vad Ajvide Lindqvist-läsare kanske är vana vid. Nattrodd är ändå spännande och riktigt bra. Huvudpersonerna är två åldriga damer, som traditionsenligt har tagit sig ut i skärgården för att tälta. Så dyker plötsligt en viss eka upp och de verkar inte längre vara ensamma på ön. Jag älskar valet av huvudpersoner: två kvinnor i 80-årsåldern, när fick de utrymme i en roman eller en novell senast? Och utan att enbart vara bräckliga och sköra mormor-varelser? En annorlunda och riktigt bra novell!
Betyg: 4 ormar av 5.
Nattrodd av John Ajvide Lindqvist
Utgivningsår: 2018 (Novellix). Antal sidor: 40. ISBN: 9789175892795.
Farväl, mitt kvinnofängelse
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist utspelar sig på just precis ett (amerikanskt) kvinnofängelse. Ramqvist skildrar internerna, med sina våldsamma, drogkantade och råa bakgrunder, och de tuffa villkoren där inne, men också kärleken, den omöjliga och förbjudna, som plötsligt kan uppstå. I Ramqvists kvinnofängelse ryms det mänskliga och omänskliga på samma gång och det är en tänkvärd och intressant berättelse.
Betyg: 3 skogar av 5.
Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890074.
Midsommar med herr Laakso
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö är en berättelse om en ung Kjell Westö som bor i en lyhörd lägenhet i Mejlans i Helsingfors. Hans musik, stökiga kompisar och slarvigt parkerade bil gör inte grannarna glada, men plötsligt en dag ringer herr Laakso, den kanske suraste grannen av dem alla, på dörren. Det har skett något akut och allt oväsentligt får läggas åt sidan. Midsommar med herr Laakso är verkligen en fin liten berättelse om unga vuxna-liv och den mognad som kan finnas under ytan om äldre vågar se förbi det bullriga och stökiga som stör. Jag tycker om det meta-fiktiva och att med den här romanen få göra ett litet besök i Helsingfors. Jag tyckte också att det var en fin och värmande berättelse.
Betyg: 4 LP-skivor av 5.
Midsommar med herr Laakso av Kjell Westö
Utgivningsår: 2012 (första publiceringen i Hufvudstadsbladet), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 32. ISBN: 9789175891828.
Madame de Breyves melankoliska sommar
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust är en kärleksberättelse om en överklassdam som lika plötsligt som oväntat blir häftigt förälskad i en viss monsieur de Lalénade. Utåt sett har han ingenting speciellt, men hon kan ändå inte få honom ur huvudet. Trots idoga försök så kommer det dock falla sig så att de över huvud taget inte hinner stifta någon närmare bekantskap innan monsieur de Lalénade lämnar stan för många månader. Kvar blir Madame de Breyves med sin smärtsamma längtan, som bara blir större för var dag. Jag vet ärligt talat inte hur man ska läsa den här klassiska novellen, men jag tyckte att den var rolig. Det är dråpligt att läsa om den här kvinnan blir helt besatt av en man hon knappt sagt hej till. Novellen är som en parodi på tramsig Hollywood-romantik. Vem är hon ens kär i? Kär i (avstånds)förälskelsen kanske…. Oj, oj, oj. Jag brukar irritera mig fasligt över alla dessa löjliga romantiska berättelser där det handlar om just förälskade människor, men där det helt oproblematiskt framstår som att de har drabbats av djup kärlek och är menade för varandra och yadiyadi. Jag tror att många vore lyckligare om de helt enkelt lärde sig att förälskelse är något helt annat än kärlek. I den här boken är förälskelsen en smärtsam besatthet i en ren fantasi, vilket känns tänkvärt och intressant. Och ja, jag roades av de här berättelsen, även om jag inte vet om den ska läsas så. Den är lite som Madame Bovary, fast mer kort och koncentrerad. Gillade den!
Betyg: 4 resor till Biarritz av 5.
Madame de Breyves melankoliska sommar av Marcel Proust
Originalets titel: Mélancolique villégiature de Mme de Breyves (franska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1896 (första franska utgåvan, i Les plaisirs et les jours), 1896 (första svenska utgåvan i Kärleken och döden, med översättning av Gunnar Ekelöf), 2014 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175890586.
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.
Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio). Antal sidor: 280. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. ISBN: 9100459291, 9789176517529.
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
Här kommer fyra noveller från min novelläsning i december.
Tretton dagar med John C
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes är en novell om en medelålders kvinna vars mångåriga äktenskap börjar knaka i fogarna. Hon och maken verkar helt ha slutat att se varandra och hon upplever mest att han bara sitter och tittar på sport. Så hittar kvinnan plötsligt och oväntat en mobil när hon är ute på promenad. Den är fylld med sms från en John C och utifrån meddelande-historiken förstår hon att den har tillhört John C:s älskarinna. Efter lite tvekan börjar kvinnan att svara på John C:s meddelanden. Moyes är en riktig feelgood-drottning och det är lätt att fängslas av hennes berättelser. Jag tyckte att Tretton dagar med John C var underhållande och intressant. Kanske var den lite förutsägbar, men jag tyckte ändå att den var väldigt bra.
Betyg: 4 fotbollsmatcher av 5.
Tretton dagar med John C av Jojo Moyes
Originalets titel: Thirteen days with John C (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 2016 (första publiceringen, i novellsamlingen Paris for one (svenska: Ensam i Paris och andra historier)), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892726.
Rösten
Rösten av Birgitta Stenberg är en novell om en ung kvinna som går på en föreläsning där hon plötsligt känner en enorm åtrå efter den, betydligt äldre, föreläsaren. Föreläsningen är mossig och ointressant, men någonting med hans person suger in henne och efter föreläsningen får hon honom att bjuda honom på middag, och något mer. Jag blev överraskad av den här uppfriskande novellen, där maktförhållandena kanske inte är de man först tror. Det är ingen stereotyp och förutsägbar story om en ung tjej som förförs av en äldre man utan en spännande berättelse om en ung, fri och självsäker kvinna.
Betyg: 4 politiker av 5.
Rösten av Birgitta Stenberg
Utgivningsår: 1984 (första publiceringen, i novellsamlingen Glatta livet), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175892580.
De blindas rike
De blindas rike av H.G. Wells är en SciFi-klassiker som väcker både tankar och känslor. På en avlägsen plats högt uppe i Anderna lever ett folk utan syn. Efter generationer av blindhet har de smidigt anpassat sig till en tillvaro där andra sinnen betyder mer och där det inte längre är dagen, med sitt ljus, som styr vilken del av dygnet som ska vara aktivt. Så kommer en man till dem, en seende man. Ska han bli kung i de blindas rike? Jag skulle inte påstå att Science fiction är min favoritgenre, men den här berättelsen tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att den på så många sätt vrider och vänder på makt och vad som är viktigt i livet och hur den lyckas få in många intressanta scener på sitt lilla sidantal. Mot slutet var jag nära att lägga boken ifrån mig för att det blev så starkt och för mycket, men sedan tog berättelsen ännu en överraskande vändning. En bok som var svår att släppa!
Betyg: 4 välplanerade gångvägar av 5.
De blindas rike av H.G. Wells
Originalets titel: The Country of the blind (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1911 (första brittiska utgåvan, i samlingen The country of the blind and other stories), 1952 (första svenska utgåvan, i översättning av Margareta Åstrand, i samlingen De blindas rike och andra berättelser), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 47. ISBN: 9789175892320.
Att titta ut genom fönstret
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk är en liten berättelse som rymmer många lager. Ytligt sett kretsar berättelsen kring en pojke som samlar på tuggummipaketens samlarbilder. Hans samling är på väg att bli komplett när han börjar spela med sin storebror för att vinna några fler och ytterligare några fler. Det är bara det att han förlorar och förlorar och förlorar på nytt. I bakgrunden utspelar sig den riktiga berättelsen: en pappa som försvinner, en mamma som blir kvar, och en mormor som har isolerat sig själv i en instängd värld i en stor villa. Jag blev helt tagen av den här berättelsen, som är enormt skickligt komponerad. Allt utgår från pojkens barnsliga värld och tankar, men samtidigt vibrerar berättelsen av sorgen och frustrationen som de vuxna försöker att hantera. En tillvaro kan rasa samman som ett korthus, precis som att en samling idolbilder plötsligt kan glida ur händerna och strös med vinden. En fantastisk berättelse!
Betyg: 5 vaccinationssprutor av 5.
Att titta ut genom fönstret av Orhan Pamuk
Originalets titel: Pencereden bakmak (turkiska). Översättare: Mats Müllern. Utgivningsår: 1999 (första turkiska utgåvan, i samlingen Öteki ränkler), 2010 (första svenska utgåvan, i samlingen Andra färger), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 35. ISBN: 9789175891736.
Flätan av Laetitia Colombani är en roman om tre livsöden som vävs ihop: cancerpatient, kastlös, perukmakare. Det är en fin bok, men också en ganska klyschig och onödigt snyftig berättelse. Betyg: 2 grottor av 5.
Flätan av Laetitia Colombani är en roman där tre livsöden flätas ihop. Läsaren får omväxlande följa indiska Smita, som är kastlös och tvingas ägna dagarna åt att bokstavligt talat ta hand om andras skit, italienska Giulia, som går i sin pappas fotspår och som kämpar på med familjens ateljé där man tillverkar peruker enligt en urgammal siciliansk tradition, samt kanadensiska Sarah, som är en toppresterande advokat och karriärkvinna.
Jag tror inte att jag behöver utfärda en spoiler-varning här, men det står alltså ganska snart klart att Sarah har drabbats av cancer och för mig gick det snabbt att räkna ut att Smitas hår så småningom, på ett eller annat sätt, skulle hamna i Giulias ateljé och bli till en peruk åt Sarah, som förlorar sitt egna hår under sina cellgiftsbehandlingar. Ibland är det de enklaste idéerna som är de bästa och jag har egentligen ingenting att invända mot berättelsens lite förutsägbara upplägg. Det är också de tre olika livsödena, var och en för sig, som berör, snarare än hur författaren väljer att foga samman dem.
Mest berörande är berättelsen om Smita, som kämpar hårt för att kunna erbjuda sin dotter något annat än det stinkande och ovärdiga arbete som hon tvingats till genom kastsystemet, det system som egentligen är förbjudet, men som ändå inte tycks gå att rubba. Giulia kämpar på med pappans ateljé, som snart helt hamnar i hennes knä när pappan plötsligt blir sjuk. Då uppdagas också hur dålig lönsamhet ateljén lider av och situationen blir alltmer pressad. Sarah har sina problem, i sin del av världen. Hon gör vad hon kan för att mörka sin sjukdom och för att fortsätta att prestera på topp. Hon siktar högt och det finns inte tid eller utrymme till att vara sjuk. Tre olika världsdelar, tre olika problem, men ändå lika krossande kriser för samtliga inblandade. Det hade kunnat bli riktigt intressant, men problemet är att det blir onödigt snyftigt, överdrivet och klyschigt. Det gäller särskilt Sarah, som är platt som en pappdocka: en kall karriärkvinna som försummar sina barn, har man någonsin hört talas om det förut? Smita är inte ”bara” en dalit, hon är också en dalit som tvingas att plocka bajs med sina bara händer och som i en snyftig och utdragen scen lämnar sin man med en buss och ser honom förgäves springa så mycket han orkar för att hinna ikapp. Boken är fylld av staplade klichéer och texten är dessutom fylld av förklaringar och ord som hela tiden stryker under och pekar ut precis hur sorgligt och ledsamt allting är. Det är rent av tjatigt. Jag önskar hela tiden att dessa livsöden hade gestaltats med lite mer finess istället för långrandiga förklaringar som skriver läsaren på näsan.
Nej, det här var inte min kopp te. Det är en i grunden intressant berättelse, eller snarare tre berättelser, men det blev alldeles för platt och förutsägbart för mig.
Flätan av Laetitia Colombani
”Hon vaknar klockan fem varje morgon. Hon har inte tid att sova längre, varje sekund räknas. Hennes dag är inrutad på millimetern som pappret i blocken hon köper inför varje skolstart till barnens mattelektioner. Den bekymmerslösa och spontana tillvaro som hon hade före advokatbyrån, före moderskapet, före ansvaret ligger långt bort.”
”Smita, Giulia, Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Tre vägar som inte är avsedda att korsas. Tre berättelser som är kopplade till varandra. Indien. Smita är kastlös och drömmer om ett annat liv. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan och få en möjlighet att lämna fattigdomen bakom sig.
Italien. Giulia arbetar i sin fars hårateljé i Palermo. När hennes far är med om en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant.
Kanada. Sarah är en känd advokat. Precis när hon ska bli befordrad får hon samtidigt veta att hon är svårt sjuk.
Smita, Giulia och Sarah vägrar att acceptera sitt öde och bestämmer sig för att försöka ändra på det. En fängslande historia om tre kvinnoöden sammanflätade genom en önskan om hopp och ett bättre liv.”
(förlagets beskrivning)
Laetitia Colombani
Laetitia Colombani (född 1976) är en fransk skådespelare och författare. Flätan är hennes debutroman.
De som följer mig på Instagram har kanske sett att jag har postat en hel del inlägg under hashtaggen #novellber, ett initiativ av @bokladan med syftet att peppa till mer novelläsning i november. Jag var inte sen att haka på, för jag älskar novellformatet och jag har en hel del olästa novellsamlingar och enstaka noveller här hemma. Under månaden har jag unnat mig läsning ur samlingar som Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg, Elva sorters ensamhet av Richard Yates, Kyrkogårdsdamen och andra noveller av Guy de Maupassant, Bli som folk av Stina Stoor och Nordisk fauna av Andrea Lundgren. Jag tänkte återvända till samlingarna när jag har läst ut alla noveller i dem (när nu det blir 🙂 ), men månaden har också bjudit på läsning av några enstaka noveller, som jag tänkte blogga om idag. Det är alltså fyra noveller från förlaget Novellix, som ger ut härliga små volymer med nyskrivna och klassiska noveller på olika teman.
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Författarnas himmel av P C Jersild
Författarnas himmel är en humoristisk berättelse om en författare som dör och hamnar i den del av himlen där historiens alla författare samlas. Det visar sig att författarnas himmel är ett hotell med både restaurang och ölstuga. De nya hamnar längst ned i hierarkin och får slita i grovdisken, men så småningom kan man avancera och få bättre och bättre arbetsuppgifter, för att så småningom få bli gäst i ölstugan, eller kanske till och med i matsalen, där den absoluta författareliten samlas. Mycket är oklart kring hur det egentligen ska gå till att bli uppflyttad. Kanske finns det till och med osaklighet och jäv inblandat?! Hur kan det annars komma sig att den enda svensk författare som hamnat i matsalen är Carl von Linné? Författarnas himmel är en härligt självironisk och knäpp berättelse fylld med historiska författargiganter, som fortfarande tycks vara precis lika excentriska som i jordelivet och som verkligen sliter för att bli respekterade. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt kul och härligt nördig!
Per Christian Jersild (född 1935) är en svensk författare och läkare, bland annat känd för romanen Barnens ö.
Förlagets beskrivning
”Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.”
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Han tänkte på dem som färger är en novell med ett högt tempo och driv, vilket verkligen speglar den livssituation som den unge huvudpersonen befinner sig i. Huvudpersonen är en ung man som befinner sig mitt i en virvelstorm av känslor: förtvivlad sorg och sprittande nyförälskelse. Jag vill inte skriva mer än så för att inte spoila för mycket av handlingen, som läsaren gör bäst i att upptäcka själv, men det är verkligen en fin novell som är lätt att ryckas med i. Jag älskar språket, som så tjusigt speglar huvudpersonens röriga liv.
”Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.”
Luise Justine Mejer: en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland av Astrid Lindgren
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren är en liten essä om just Luise Justine Mejer, en kvinna som levde i 1700-talets Tyskland och som under många år brevväxlade med vännen Christian Boie. Lindgren utgår från brevväxlingen mellan de två vännerna och skriver fram deras kärlek, som de först efter lång tid erkänner och tar hand om. Det är både roligt, vackert och sorgligt. För mig blev det också en överraskande läsning. Luise känns så modern och fri, vågar gå sin egen väg och väljer bort ett giftermål i unga år. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade kanske inte heller väntat mig den här berättelsen från barnboksdrottningen Astrid Lindgren, för det här är ju en berättelse riktad till vuxna, även om Lindgrens ton och humor är precis sig lik.
Betyg: 4 högläsningsstunder av 5.
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Utgivningsår: 2015 (den här utgåvan, Novellix). Berättelsen finns också i antologierna Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult (Rabén & Sjögren, 1975) och Liv kan vara så olika (Rabén & SJögren, 1985).
Antal sidor: 25.
ISBN: 978-91-7589-068-5
Andras röster: Lyrans noblesser, Skrivande.
Astrid Lindgren
Astrid Lindgren 1907 – 2002 är en av Sveriges mest älskade författare.Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se eller Astrid Lindgren-sällskapets hemsida.
Förlagets beskrivning
”Jag kan aldrig sluta gräma mig över hennes sorgliga öde den där hemska fredagsmorgonen i juni 1786. Varför måste hon dö, när hon nu äntligen … men vi ska inte gå händelserna i förväg!
Det är bäst att börja från början, förslagsvis tio år tidigare, den 2 september 1776.”
Skördebrev av Helena Granström
Skördebrev är den av novellerna jag hade svårast för. Det är en bok om sorg och förlust och saknaden efter en pojke, som växer upp. Det är också en berättelse om en ko, som skriver till pojken. Och här någonstans är jag förlorad som läsare för länge sedan. Det här säger mer om mig än om den här novellen, men jag fixar inte symboltyngda, formmässigt invecklade berättelser där läsaren förväntas stanna upp efter varje mening och tolka texten. Jag blir irriterad när budskapet och berättelsen ligger gömt bakom tunga sjok av liknelser och symbolik som ska förstås och tolkas. Jag orkar inte. Den här boken fungerade inte alls för mig.
Helena Granström (född 1983) är en svensk författare och skribent som debuterade 2008 med essän Alltings mått.
Förlagets beskrivning
”Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktigt diktverk som skildrar modern samisk historia och berättar om två samiska familjers livsöden. Betyg: 4+ älvar av 5.
Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson tar sin början 1913. Bér-Jona driver sina renar över den gräns som snart kommer att vara stängd för dem. Det här blir också en ödesdiger förflyttning: den ena sonen skadar sig allvarligt. Längre bak, längs flyttleden har Ristin slagit läger med familjens andra son, den som själv behöver så mycket omvårdnad och omtanke att han inte kommer att kunna bli renskötare. De kommande åren kommer svenskar med förnedrande skallmätningar och undersökningar och Bér-Jona och Risten drivs bort, bort från sina marker och välkända vägar. Nu ska Vattenfall exploatera älvarna och samerna har ingen plats i planerna. I Ædnan skildras den svenska kolonialismen och de sår den skapat hos de människor som drivits bort från sina marker och som har förlorat sitt språk och fråntagits sin kultur. Verkningarna fortsätter in i kommande generationer, vilket Axelsson brännande skildrar genom att fortsätta berätta samiska erfarenheter genom Lises och hennes dotter Sandras ögon. Den sistnämnda är samisk aktivist, den förstnämnda kan inte lära dottern det språk dottern vill lära sig eftersom det är en av de saker som Lise förlorat medan hon tvingats gå till Nomadskola, där samiska barn förbjöds tala samiska och tvingades att lägga bort sin kultur.
Jag har en förkärlek för de koncentrerade och samlade berättelserna där det inte strösslas med ord i onödan. När författare in i minsta detalj beskriver och förklarar allt så blir läsaren bara någon som lyssnar. De författare som vågar låta läsaren fylla i på egen hand bjuder däremot sina läsare på något som kan bli en mäktigare läsupplevelse. Här har det nästan dragits till sin spets: berättelsen är nedkokad till minsta möjliga ord, en dikt. Det är fantastiskt, för berättelsen är verkligen mäktig och berörande. Det suger till i magen ibland när Axelsson skildrar det förtryck som bokens huvudpersoner utsätts för och den respektlöshet med vilken de blir behandlade. Det är en bok med mycket känslor, inte minst väcker den en slags vrede och skam över hur Sverige har behandlat och än idag behandlar samer. Här går berättelsen ända in i nutid och skildrar rättegången mellan Girjas sameby och svenska staten. Jag får ont i magen när jag påminns om hur svenska statens ombud valde att använda ordet ”lappar” under rättegången. Länge än så har vi inte kommit i det här samhället, tydligen. Ædnan är brännande.
Jag älskar också att boken tar plats, rent fysiskt, med sina närmare 800 sidor – det är en rejäl koloss till bok och man ligger inte direkt i sängen och slöläser ur den. Det är hög tid att samiska erfarenheter och samisk historia får ta plats i kulturen. Det är också en skön paradox att något så luftigt som poesi ryms i något så rejält.
Citerat ur Ædnan
”Det var så mycket
jag ville berätta
för henne
Hur jag hade trott att
renskötarbarnen redan
visste hur man gör
Linnea Axelsson (född 1980) är en svensk författare och konsthistoriker. Hon debuterade 2010 med Tvillingsmycket. Hennes senaste bok är det kritikerrosade diktverket Ædnan, som bland annat har nominerats till Augustpriset.
Förlagets beskrivning
”En mor och hennes yngste son vilar med några andra kvinnor, gamla och barn i en kåta. Framför dem längs flyttleden driver hennes make och deras äldre son renhjorden. De är på väg mot en ö i nordligaste Norge och sommarens betesmarker. Ingen anar att gränsen till Norge inom ett par år kommer att vara stängd för dem, att de ska tvingas lämna sitt hem, och att kommande generationer ska möta helt andra svårigheter.
Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet Ædnan berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.
Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.
Kärleken är dödens motsats
Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.
Roberto Saviano
Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.
Förlagets beskrivning
”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.
Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.
Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.
Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.
Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.
Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.
I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig: Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.
Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Citerat ur Den tyska flickan
”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.
Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”
Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.
Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.
Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
