Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru, som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar dock sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.

Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar känslorna upp och de inleder en affär, som kommer att bli omskakande.

Jag hade förväntat mig kärlek i den här boken, men störst fokus läggs faktiskt inte på Suzannes och Serges affär, utan på deras respektive inre resor. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne är förvånansvärt mycket bifigur.  

Inre resor kan förvisso vara intressant, men för mig känns boken irriterande ”fransk” och med det menar jag framför allt att det känns som att jämställdheten är ljusår från den vi är vana vid i Sverige. Jag får en känsla av att författaren förväntar sig att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, men för mig är det såklart självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det är ytterligare en vardaglig grej man förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märklig läsning. Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne som person, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut.  Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.

Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Boken har varit en mysig utflykt i Paris och i kvarteren kring Montmartre – och det är aldrig fel. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan konsten att skriva och hon har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det dammiga jämställdhetsperspektivet och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte känna med karaktärerna. Nej, det här blev ingen minnesvärd läsning för mig, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint och jag läser gärna mer.

Véronique Olmi

Véronique Olmi är en fransk författare.