Kategorier
-

Böcker som utspelar sig på havet

Havet är ett tacksamt element inom litteraturen. Det finns där som metafor och det finns där som ett kraftfullt och otyglat element. Idag bloggar jag om några böcker och berättelser där havet spelar en stor roll.

Sommar. Och svan.
Havet

I Berättelsen om Pi ska Pi Patel och hans djurparksägande föräldrar lämna indiska Pondicherry, där det politiska läget börjar bli komplicerat, och ta sig över havet till sitt nya hemland. Mitt i Stilla havet förliser dock deras fartyg och Pi hamnar som enda överlevande människa i en livbåt. Som sällskap får han dock en skadad zebra, en orangutang, en hyena och den imponerande och skräckinjagande tigern Richard Parker. Berättelsen om Pi är en fascinerande och tänkvärd historia med en överraskande liten twist på slutet…

Berättelsen om Pi av Yann Martel
Berättelsen om Pi av Yann Martel

Människohamn av John Ajvide Lindqvist är en skräckroman som utspelar sig kring mina hemtrakter i Roslagen (!). I centrum står (den fiktiva 😉 ) ön Domarö och, som namnet antyder, har den en hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är huvudpersonen en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, samtidigt som det börjar hända otäcka saker på ön. Det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka. Ajvide Lindqvist skriver insiktsfullt och intressant om människor och relationer. När han också väver in skräck så blir det helt klart otäckt. Den här gången blir det extra läskigt för mig eftersom havet och kusten är en sådan igenkännbar miljö från min uppväxt.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Människohamn av John Ajvide Lindqvist

I Fyren mellan haven får läsaren följa ett barnlängtande fyrvaktarpar som hamnar i ett etiskt dilemma när en båt flyter iland och det i båten finns ett litet överlevande spädbarn. Till slut bestämmer de sig för att ta barnet som sitt eget. Boken kretsar främst kring parets dilemma, men vad jag främst tar med mig är det otroliga i att fyrvaktarna på den här ön är så isolerade. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren, med familj, bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. Ofattbart, eller hur?

Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Fyren mellan haven av M.L. Stedman

Ensligheten är också något som är väldigt påtagligt i Atlas över avlägsna öar, som inte direkt är en roman eller ens handlar om havet. Däremot är den precis vad den heter: en atlas över avlägsna öar. Den ger verkligen perspektiv och insikt om hur fantastiskt många avlägsna och förbluffande platser det finns här på jorden.

Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

Många med mig har läst och älskat böckerna om Utvandrarna av Vilhelm Moberg. När de diskuteras brukar det främst vara själva uppbrottet från Sverige eller den första tiden i USA som kommer upp. Många minns hur utvandrarna planterade frön från sina Astrakanäpplen och hur de drömde om den nya tillvaron i USA. Men vad som nästan aldrig kommer upp, men som ändå är något jag själv bär med mig från den första boken i serien, är hur mödosam och lång själva båtfärden var för följet som bestämde sig för att lämna det fattiga och eländiga Småland i slutet av 1800-talet. Och faktum är att halva den första boken handlar om just färden över havet. Det är otroligt bra och levande skildrat, dessutom.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Kategorier
Byggmästar, Eva-Stina

Naturbarn: dikter i urval 1986–2016

Naturbarn är en fin introduktion till Eva-Stina Byggmästars författarskap. Här ryms dikter från hennes första 30 år som poet. Att läsa dem får en att längta till skogen. Betyg: 4 mesar av 5.

Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar (och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen)
Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar (och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen)

Eva-Stina Byggmästar var bara 19 år när hon debuterade som poet. Året var 1986 och efter en 30 års diktande (och många fler blir det, antar jag!) passade det såklart att samla en del av hennes poesi i en tjusig antologi. Naturbarn är just den antologin. Jag är inte bekant med Byggmästar sedan tidigare, men jag har förstått från efterordet (skrivet av Peter Björkman) att urvalet delvis har skjutits mot texter som varit svårare att få tag på tidigare, t.ex. poesi som inte har getts ut i någon diktsamling, utan har publicerats i tidskrifter. På så sätt tror jag att den som följt Byggmästar kan få en del riktiga godbitar genom den här boken, samtidigt som nya läsare, sådana som jag, ändå har fått en fin introduktion till Byggmästars poesi.

Att många av dikterna handlar om naturen är kanske ingen hemlighet när man har läst titeln, men det är alltså just naturen som är en av Byggmästars viktigaste teman i sin poesi. Jag vet inte om ni kan relatera, men jag ibland känner jag att det är lätt att bara ta naturen för given, att man t.ex. kan ta en löptur eller promenad i skogen och ändå inte riktigt se. Och sedan kan man råka slå på TV:n någon dag eller bläddra upp en tidning med ett vackert fotoreportage och plötsligt ser man skönhet och fascinerande ting i de mest obetydliga saker. Med rätt vinkel, ljus och berättande kan insekter eller fiskar plötsligt bli så spännande att man häpnar. Att läsa den här antologin är lite i samma stil. Byggmästar tar en med på en resa där naturen liksom visar upp sig och där det finns en energi, en brusande glädje, som smittar. Jag tycker att man blir glad och inspirerad till skogspromenad av den här boken.

Boken har också dikter på andra teman och de jag tycker bäst om är kanske  i någon mening kärleksdikterna. Just kärlek känns lite uttjatat och poesi på temat kan lätt bli lite kliché, men Byggmästar överraskar mig verkligen. Med små, effektiva ord hittar hon fina sätt att beskriva förälskelse och åtrå. Jag gillade det verkligen!

Jag har ett kluvet förhållande till poesi. Lättillgängliga och vardagsnära dikter är den bästa litteraturen jag vet, men så fort det börjar bli för abstrakt och svårbegripligt så tappar de mig totalt. Det här är nog det mest obegripliga jag har läst och ändå har gillat. Det är stundvis större fokus på språk och stil än något annat, men tack vare att så mycket kretsar kring naturen, som vi alla kan relatera till på ett sätt eller ett annat, så finns det ändå en röd tråd att följa. Det här är en fin och läsvärd diktsamling tycker jag!

Citerat ur Naturbarn

“Man matar in också ordböcker, lösryckta
rader eller bara versaler, ibland hela
floror, alltså lite av varje går in på ett
band i maskinen, sen drar man en vev,
varv efter varv och lägger in en högre
växel, när allt är klart radas diktsamlingar
i rad efter rad efter rad efter rad, det är
särskilt vackert.”

(Ur Diktfabriken nr 153 i Men hur små poeter finns det egentligen)

Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar
Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar

Naturbarn

Utgivningsår: 2017 (första (finlands)svenska utgåvan, Schildts & Söderströms).
Antal sidor: 286.
ISBN: 978-951-52-4133-7.

Eva-Stina Byggmästar

Eva-Stina Byggmästar (född 1967) är en finlandssvensk poet, som debuterade redan som 19-åring med I glasskärvornas rike. Hon räknas som en av Nordens främsta poeter och har fått många priser och nomineringar för sina dikter. 2008 nominerades hon t.ex. till Augustpriset för Men hur små poeter finns det egentligen.

Förlagets beskrivning

“Kärleksbudskapet är kärnan i mitt författarskap. Jag vill trösta och vårda de söndriga själarna.

I 30 år har Eva-Stina Byggmästar varit en orädd och originell uttolkare av naturen och kärleken. Hennes mångkunniga författarskap rymmer allt från renodlad naturlyrik till språklekar, mystik och metadikt. Ett författarskap fullt av språklig förnyelse, blixtsnabba associationer och glädje!

Peter Björkman har skrivit förordet till jubileumsvolymen.”

Kategorier
Schalansky, Judith

Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är en alldeles egen och poetisk atlas som påminner om hur oerhört stor och rik vår planet är och som säger mycket tänkvärt kring kolonialism och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Betyg: 5 sjökor av 5.

Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

Boken Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är precis vad titeln säger: en atlas över avlägsna öar, men det är verkligen en helt egen bok, olik allt annat jag har läst. Schalansky växte upp i Östtyskland och hon berättar i inledningen om hur kartböcker blev ett sätt för henne som barn att resa. Hon fortsätter med att göra en betraktelse över kartors begränsningar och motiv – en karta kan inte fånga den skönhet som en verklig plats äger, men den kan ringa in och kontrollera ett område som någon vill göra anspråk på. I boken ges  ett stort utrymme för att beskriva kolonisatörers och upptäcktsresandens framfart.  Här beskrivs lidandet (svält, skörbjugg) som många gånger krävdes för att nå nya, okända platser, men också med vilken brutalitet människor har stigit iland på nya platser och tagit för sig av vad man har velat ha, utrotat det liv som fanns där – ett beteende som för övrigt har fortsätt in i modern tid med t.ex. provsprängningar. Det är en intressant och tankeväckande berättelse om människors sökande efter nya platser och att få sätta ner sin fot på avlägsna platser (och kalla dem för sina). Ofta är själva målet med resan en besvikelse och bjuder inte på det man hoppats på.

Atlas över avlägsna öar består av en generös inledning och sedan följer 50 uppslag där lika många öar fått en kartavbildning, korta fakta och en text som berättar någonting om ön. Det är inte en bok som gör anspråk på att vara ett komplett verk med all upptänklig fakta om en avgränsad del av världen. Det här är mer ett poetiskt verk, som hela tiden överraskar och fascinerar. I de korta texterna kan de mest häpnadsväckande berättelser skildras, men vad som både är bokens styrka och svaghet är att berättelserna bara är några stycken långa och lämnas precis där de är. Schalansky skrapar lite på ytan när hon delar med sig av fakta om dessa avlägsna platser och deras historia. Ibland törstar man som läsare efter mer, men det är samtidigt precis just det där som också fascinerar och knockar en. Tänk att de här platserna ens finns, på samma planet, men ändå så avlägset! En del platser vet vi nästan ingenting om, men de finns ändå här, just nu, ett tag till, innan somliga sjunker i havet i takt med att havsnivån höjs.

Atlas över avlägsna öar är ingen traditionell kartbok, ingen reseskildring eller inspirerande turisthandbok – det är en alldeles egen och fantastisk liten bok och en måste-läsning för den som roas av kartor och geografi, men också en överraskande och förbluffande läsning för den som möjligen tror och tycker att det låter torrt och tråkigt att läsa en atlas.

Citerat ur Atlas över avlägsna öar

“Varken missionärer eller forskare får sätta så mycket som en fot på den här ön. Människorna på Takuu vill vara sig själva och sin tro trogna. De behöver närheten till andarna, som skapade denna ö av havets knotor, och till anfäderna, som tagit hand om den sedan dess: en spröd ring av sand, bara en meter över havsytan.

Havet stiger. Vindarna vänder. Öarna sjunker. Efter varje storm har stranden blivit smalare. Hela landstycken försvinner över en natt. Det är de vandrande kontinentalplattornas fel, och klimatförändringens. Havet äter sig längre och längre in. Det dränker kokospalmernas rötter och gör grundvattnet salt, så att taroplantorna förkrymps och måltiderna blir alltför torftiga för att stilla hungern.”

Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

Om Judith Schalansky och om Atlas över avlägsna öar

Judith Schalansky (född 1980) är en tysk författare, formgivare och förläggare. Hon debuterade som skönlitterär författare 2009 med romanen Blau steht dir nicht. På svenska finns hennes Atlas över avlägsna öar (2012) och Giraffens hals (2013) utgivna.

Originalets titel: Atlas der abgelegenen Inseln (tyska).
Översättare: Carl Henrik Fredriksson.
Utgivningsår: 2009 (första tyska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Pequod press).
Antal sidor: 144.
ISBN: 978-91-86617-17-2.
Andras röster: Bokmania, dagensbok.com.

Förlagets beskrivning

“För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustre­rade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.”

Kategorier
Christensen, Inger

Ljus

Ljus av Inger Christensen
Ljus av Inger Christensen

Jag har under en tid plöjt Bodil Malmstens Samlade dikter med god behållning. Normalt sett ser jag mig inte direkt som någon som läser poesi, men inspirerad av Malmstens jordnära och snärtiga dikter så vågade jag mig nu på att läsa Inger Christensens diktsamling Ljus. Jag har sett den hyllas på många håll och jag vet också att Christensen ofta har varit på folks läppar när det har spekulerats i kommande nobelpristagare. Tyvärr lämnade Ljus mig med känslan av att vara lite dum.

Jag önskar att boken kom med en introduktion eller förord av något slag så att det hade varit lättare att komma in i den. Nu flög det mesta över huvudet. Jag tycker om melodin i dikterna, men innebörden av dem är inte direkt glasklar för mig.

Nej, det här har jag inte bildning nog för att förstå mig på eller uttala mig seriöst om. Jag tror säkert att Christensen förtjänar alla hyllningar, men själv får jag nog backa några steg och läsa fler poeter som skriver mer om vardag och sådant som jag enkelt kan relatera till. I Ljus utspelar sig i och för sig många dikter i naturen, som vi ju alla säkert kan leva oss in i, men för mig blir det ändå för vagt för att gripa tag i mig.

Kan någon förklara Ljus för mig?!

I korthet

Rekommenderas för: Den vane poesiläsaren som vill läsa ett av de mest hyllade verken av den danske poeten Inger Christensen, som så många trodde skulle belönas med nobelpriset i litteratur.

Betyg: 3 frusna sjöar av 5.

Citerat ur Ljus

“Vattenytan
skär sig själv
med is.

Vinterbåten
skräms upp
på land

Under huden
värjer
ett hjärta sig

(Vattenytan ur Ljus)

Om Inger Christensen och om Ljus

Inger Christensen (1935 – 2009) var en dansk poet. Utöver poesi har hon också skrivit romaner, essäer och pjäser för både scenen och radio. Hon debuterade 1962 med diktsamlingen Lys (Ljus).

Originalets titel: Lys (danska).
Översättare: Marie Silkeberg.
Utgivningsår: 1962 (första danska utgåvan), 2013 (den här svenska utgåvan, Modernista). Ljus har också getts ut år 1993 i en samlingsutgåva med diktsamlingen Gräs, då i översättning och urval av Jan Östergren och utgiven av Symposion).
ISBN: 9789186629571.
Andras röster: bernurdagensbok.com.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

“Som ingen annan poet i Norden är Inger Christensen både i främsta stridslinjen för det nya och så klassisk som litteratur någonsin blir. Ännu efter sin död känns hon ung, modern och revolutionär, den mest självklara danska referensen för de sista decenniernas språkkritiska poesi. Samtidigt låter sig hennes dikter mätas med vad som helst sedan litteraturens gryning.

Såsom de riktigt stora oftast gör, så växer Inger Christensens författarskap organiskt fram från och med debuten: Redan i Ljus [1962] är hon en färdigutvecklad diktare. När hon långt senare gör sin mest legendariska, sjungande diktinläsning, är det från debuten hon läser. En diktbok om världsskapelsen som natur, som mänskligt jag och som språk; allt i magisk spänning och samklang.”

Kategorier
Lerin, Lars

Naturlära

Naturlära - Lars LerinInnan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.

Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:

“Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.

Ett universum att inventera.”

Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att “se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.

Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.