Här om veckan var jag på bio och såg Gräns, Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists novell/kortroman med samma namn. Berättelsen finns i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, men har också kommit i nyutgåva i samband med att filmen har gått upp på bio. Filmen har fått ett enormt fint mottagande och vann tidigare i år priset Un certain regard på filmfestivalen i Cannes. Nu är Gräns aktuell som Sveriges Oscarsbidrag (den tävlar alltså om att bli nominerad i kategorin Bästa icke engelskspråkiga film). Fantastiska framgångar med andra ord!

Jag tycker helt klart att filmen är värd all uppmärksamhet och hyllningar. Det är en intressant och engagerande berättelse och filmatiseringen har verkligen lyckats ta med sig novellen till vita duken. Jag kan ju börja med att säga att jag tycker att Ajvide Lindquist är exceptionellt bra på att skildra ensamhet och utanförskap. När han sedan väver in detta i sina skräckberättelser så blir det verkligen rejält läskigt, berörande och träffande på samma gång. Det blir verkligen otäckt när det i botten finns rädslor och skräck som är rent allmänmänskliga. Det här är också något som går fram i filmatiseringen.

I Gräns är det tulltjänstemannen Tina som står i centrum. Hon har ett exceptionellt luktsinne med vilket hon kan lukta sig till skam och rädsla. Det hjälper henne också att identifiera alla som försöker passera gränsen med smuggelgods eller annat otillbörligt. Luktsinnet är inte det enda som gör Tina annorlunda, hon har också ett speciellt utseende och verkar på många sätt höra mer hemma i naturen än någon annanstans. Hemma har hon en urtrist karl, med vilken hon inte direkt känner någon gnista. Han sitter framför TV:n eller pysslar om sina ”muskelhundar” – hon går barfota ut i skogen. När hon plötsligt träffar Vore, en man som på många sätt liknar henne själv, förändras allt och hon kommer till insikt med varför hon aldrig har känt sig riktigt som alla andra och dessutom alltid har känt sig ful och annorlunda: både hon och Vore är troll. När de träffas så uppstår en stark passion och på många sätt är filmen faktiskt en ren kärleksfilm, fast på sitt väldigt annorlunda sätt. Det är både annorlunda och starkt och det är svårt att inte beröras när allt plötsligt verkar falla på plats för Tina. Hon hittar ett sammanhang där hon kan vara precis den hon är och där hon också kan vara åtrådd och älskad. Fast naturligtvis är det inte så enkelt och när Vores mörkare sidor dyker upp så ställs Tina inför svåra val.

Det finns många lager i den här filmen och den lämnade mig verkligen inte oberörd. Det känns så fånigt att beskriva en film om troll, men Gräns är verkligen fantastiskt fin och säger verkligen någonting allmänmänskligt om att vara annorlunda och vilket högt pris det kan komma att kosta att få höra till, ett pris som kanske faktiskt gör att utanförskapet blir ett bättre alternativ.

Både Eva Melander och Eevo Milonoff, som spelar huvudrollerna, gör helt otroliga rollprestationer och Göran Lindström, som har gjort masken förtjänar också ett särskilt omnämnande. Jag vet inte om jag någonsin har försökt föreställa mig ett troll, men Tina och Vore känns helt rätt. De är helt klart troll, samtidigt som de berättar en väldigt mänsklig historia, på sätt och vis.

Jag tyckte att filmen var riktigt, riktigt bra. Hade du tänt gå på bio någonting framöver är det här helt klart ett filmtips!