Kategorier
Laforet, Carmen

Nada

Nada av Carmen Laforet är en bok om en ung kvinna som kommer till Barcelona efter det spanska inbördeskriget. Hon längtar efter frihet och bor hos släktingar i ett praktfullt hus i förfall. Alla verkar ha hemligheter. Betyg: 4 rakknivar av 5.

Nada är Carmen Laforets debutroman, som kom ut när Laforet endast var 23 år gammal. I Sverige har den inte fått så stor uppmärksamhet; Den kom ut i en tidig översättning 1949 och har sedan inte gjort speciellt mycket väsen av sig förrän den kom i nyöversättning här om året. Att den inte har nått en riktig klassiker-status kan tyckas lite märkligt, för det är en roman som känns väldigt lätt att sugas in i.

Berättelsen kretsar kring den unga Andrea, som kommer till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos släktingar, som bor i det som en gång var ett praktfullt hus, men där allt är i förfall. Släktingarna är excentriska och alla verkar alla bära på hemligheter, men Andrea längtar mest av allt efter frihet och att skapa sig ett eget liv. Snart lär hon känna Ena. En nära vänskap uppstår mellan de båda unga kvinnorna, men snart börjar allt att kompliceras. Ena verkar intressera sig för Andreas ena morbror, men vad är hennes motiv?

Alla i boken verkar ha sina egna agendor och mycket pågår i hemlighet. Trots att det inte är så mycket action och spänning så är det en bok som greppar tag. Allt är så mystiskt och jag läste med en känsla av att vad som helst kan hända, vilket fick mig att pirrigt läsa vidare. Jag tycker verkligen om hur författaren har komponerat berättelsen och vävt ihop alla lager. Jag tycker också hemskt mycket om att läsa om vänskapen mellan Andrea och Ena. Tankarna leds till Elena Ferrantes långt senare Min fantastiska väninna-böcker. Trots att böckerna inte har så många gemensamma nämnare om man går till botten med det, så är det ändå någonting i känslan som överensstämmer: vänskapen, frihetslängtan, det våldsamma och sjaviga som finns dolt under ytan, det mystiska, det som hålls hemligt, något som känns som en annalkande katastrof. I ärlighetens namn tycker jag nog att Ferrantes böcker är snäppet vassare än Nada, men det är absolut en läsvärd bok.

Nada

“Eftersom det hade varit svårt att få tag på en biljett i sista stund, kom jag till Barcelona vid midnatt, med ett annat tåg än det jag hade angett, och det var ingen där för att möta mig.”

Så börjar Carmen Laforets debutroman från 1945, där artonåriga Andrea en sen natt anländer till storstaden för att studera på universitetet. Hon längtar efter äventyr och frihet, men livet hos hennes släktingar i lägenheten på Calle Aribau blir inte som hon har tänkt sig.

Nada har kallats en gotisk bildningsroman, och skildrar inte bara ett krigsdrabbat Barcelona och en familj i upplösning, utan också framväxten av en väninnerelation som för Andrea får en livsavgörande betydelse.

Nada, som omedelbart blev en stor försäljningsframgång, kommer ständigt ut i nya upplagor och är idag en av de mest översatta böckerna från spanska någonsin.

Förlagets beskrivning

Originalets titel: Nada (spanska).
Översättare: Siri Hultén.
Uppläsare: Ana Gil de Melo Nascimento.
Utgivningsår: 1945 (första spanska utgåvan), 1949 (första svenska utgåvan, i översättning av Olallo Morales, Wahlström & Widstrand), 2017 (första utgåvan i Siri Hulténs översättning, Bokförlaget Komet), 2019 (den här radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 319 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789163926525.
Andras röster: Bina’s books, C.R.M. Nilsson,Feministbiblioteket.

Carmen Laforet

Carmen Laforet (1921 – 2004) var en spansk författare. Hon skrev ett tjugotal romaner, men hittills finns endast debutromanen, Nada, utgiven på svenska.

Nada av Carmen Laforet
Nada av Carmen Laforet
Kategorier
Ruiz Zafón, Carlos

Himlens fånge

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är en äventyrlig roman som rör sig nära böckernas världar. En mysig och spännande bok. Betyg: 3 bröllop av 5.

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. Det var verkligen förskräckligt länge sedan jag läste del ett, Vindens skugga, och tvåan har jag faktiskt inte ens läst. Jag tycker ändå att Himlens fånge var en trevlig lyssning. Daniel Sempere, som var i 10-årsåldern i Vindens skugga, är nu en vuxen man som arbetar i bokhandeln Sempere & söner i Barcelona. Boken börjar med att en man köper en dyrbar utgåva av Greven av Monte Cristo, men mystiskt nog lämnar den kvar efter sig med en dedikation till Fermin Romero de Torres, d.v.s. till Daniels vän, som också arbetar i bokaffären. Sedan följer ett äventyr där Daniel söker sanningen om Fermin. Det leder till händelser under inbördeskriget och innefattar bland annat en fängelsevistelse. Det är spännande och äventyrligt och med ett högt tempo. Mina tankar leds lite till Da Vinci-koden. Fast med lite mer litterär anknytning.

Och visst är det spännande och underhållande, men på något sätt drogs jag inte med till hundra procent. Det är någonting som gör att karaktärerna känns platta, kanske för att det är en bok där väldigt mycket händer och pågår, men där det sällan stannas upp och ges någon fördjupning kring vilka karaktärerna i boken är. Eventuellt är det meningen att man ska läsa hela serien i ett svep och därmed verkligen spendera tid med karaktärerna och lära känna dem, men när jag hoppade rakt in i den här boken, efter att till och med ha skippat del två, ja, då kändes det som att något kanske saknades. Ändå skulle jag vilja säga att det är en läsvärd bok. Det är alltid tacksamt med böcker där just böcker spelar en stor roll och det är inte dumt att kasta sig in i böcker där man får följa med på ett äventyr.

Himlens fånge

Originalets titel: El prisionero del cielo (spanska).
Översättare: Elisabeth Helms.
Uppläsare: Philip Zandén.
Utgivningsår: 2011 (första spanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Ulla Strängberg för Sveriges radio).
Antal sidor: 295.
Läs även övriga delar i serien De bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skugga, Ängelns lek, Andarnas labyrint.
ISBN: 9789100129934.

Carlos Ruiz Zafón

Carlos Ruiz Zafón (född 1964) är en spansk författare som slog igenom 2005 med romanen Vindens skugga. Han har skrivit romaner och ungdomsböcker och finns översatt till fler än 40 språk. Carlos Ruiz Zafón har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

“I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona.

Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig ­– istället lämnar han boken med en dedikation: “Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.”

Kategorier
Ruiz Zafón, Carlos

Vindens skugga

Vindens skugga är något så annorlunda som en bok om en bok. När Daniel är 10 år tar hans pappa med honom till “De bortglömda böckernas gravkammare”. Det är en märklig plats, där besökarna får välja en bortglömd bok, eller om det kanske är boken som väljer besökare(?), att beskydda. Daniel väljer boken Vindens skugga, skriven av den, för honom, okände författaren Julián Carax. Boken väcker en lust att ta reda på mer om Carax och hans böcker och efter lite efterforskningar visar det sig att Vindens skugga är en riktigt speciell bok, nämligen det sista återstående exemplaret. Någon tycks ägna all sin tid åt att söka upp Carax böcker för att bränna dem.

Daniel finner sig snart indragen i den spännande berättelsen om Carax liv och det tycks finnas märkligt många beröringspunkter till hans eget.

Det här är en vida omtyckt och väldigt omtalad bok som jag har velat läsa länge. Det är alltid svårt att tycka om en bok när man har höga förväntningar och tyvärr blev det kanske inte en “wow!”-upplevelse för mig. Boken är en sådan där mystisk och spännande bok där alla personer sätts i sitt rätta sammanhang och alla händelser får en förklaring och vävs ihop, som ett pussel, mot slutet. Jag tycker väldigt mycket om sådant! Samtidigt lämnas väldigt lite till läsaren, så det är väl en smaksak vad man gillar. Min invändning mot den här boken är egentligen att den innehåller så mycket romantik och kärlek och det är faktiskt inte riktigt min grej. Tyvärr! Jag måste ändå säga att jag är nyfiken på att läsa mer av Carlos Ruiz Zafón. Jag tycker att det var en välskriven och fin berättelse.

Jag valde att lyssna på den som ljudbok och den är mycket bra uppläst av Jonas Karlsson, som skickligt “spelar” bokens alla karaktärer.

Kategorier
Vargas Llosa, Mario

Tant Julia och författaren

Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.

Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.

De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: “Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”

Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.