Kategorier
Falkenland, Christine

Sfinx

Sfinx - Christine FalkenlandSfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.

“Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”

Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen  tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.

Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.

Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.

Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Bokstugan och Dagensbok.com.

Kategorier
Sagan, Françoise

Bonjour tristesse

Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Bonjour tristesse av Françoise Sagan

Jag har nog sagt det mesta om den här boken när jag skrev om den svenska översättningen Ett moln på min himmel. Det jag kan addera om just den här franska utgåvan är att jag tyckte att boken var ganska svårläst trots att det är relativt kort. Man ska nog kunna en hel del franska innan man ger sig på den här.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.

Betyg: 2 segelbåtar av 5.

Om Bonjour tristesse och Françoise Sagan

Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.

Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 2002 (den här pocketutgåvan, Pocket).
Antal sidor: 153.
IBSN: 2266127748.
Svensk titel: Bonjour tristesse, Ett moln på min himmel.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

“La villa est magnifique, l’été brûlant, la Méditerranée toute proche. Cécile a dix-sept ans. Elle ne connaît de l’amour que des baisers, des rendez-vous, des lassitudes. Pas pour longtemps. Son père, veuf, est un adepte joyeux des liaisons passagères et sans importance. Ils s’amusent, ils n’ont besoin de personne, ils sont heureux. La visite d’une femme de cœur, intelligente et calme, vient troubler ce délicieux désordre. Comment écarter la menace ? Dans la pinède embrasée, un jeu cruel se prépare.

C’était l’été 1954. On entendait pour la première fois la voix sèche et rapide d’un « charmant petit monstre » qui allait faire scandale. la deuxième moitié du XXe siècle commençait. Elle serait à l’image de cette adolescente déchirée entre le remords et le culte du plaisir.”

Kategorier
Sagan, Françoise

Ett moln på min himmel

Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Bonjour tristesse av Françoise Sagan

Det är inte så lätt att hitta någon att sympatisera med i boken Ett moln på min himmel (också utgiven på svenska med titeln Bonjour tristesse). Människorna är platta figurer som över huvud taget är svåra att förstå. I centrum står 17-åriga Cécile, som tillbringar sommarlovet i en hyrd villa på Rivieran tillsammans med sin ensamstående far. Pappan träffar helt öppet älskarinnor och när boken tar sin början är det Elsa som bor hos dem. Snart kommer dock Anne och gör dem sällskap och Elsa får vackert ge sig av. Hela grejen känns absurd att läsa om, men framstår som helt naturlig i boken; varken Anne, Elsa eller Cécile tycks ha någon tanke på att det skulle finnas något okänsligt eller konstigt med att byta älskarinnor lite sådär som andan faller på och att skicka ut den ena när nästa står på tur.

Mellan Anne och pappan hettar det i alla fall till så mycket att de bestämmer sig för att gifta sig. Cécile drabbas av svartsjuka. Kallt och beräknande startar hon ett spel för att slå ut Anne med hjälp av Elsa och en kille som hon har en romans med.

Boken har total avsaknad av normala relationer eller något som man över huvud taget kan relatera till eller känna något för. Jag hade åtminstone mycket svårt för att fastna för den här boken. Jag förstår inte människorna, intrigen eller någonting. Jag tycker att berättelsen är helt obegriplig.

Desutom känns språket styltigt och konstigt. Ord som microcefal och demimonde får det att kännas som att läsa en bok som delvis inte är översatt. De orden har i alla fall aldrig funnits i min vokabulär förut.

Pricket över i med denna bok är förresten baksidestexten, som är den mest idiotiska som jag har läst på år och dag. Läs den inte. Snälla! Läser du baksidestexten så behöver du inte läsa boken. Jag säger bara det.

Min egentliga tanke med den här boken var att läsa den parallellt med den franska versionen, Bonjour tristesse, och försöka lära mig något och utöka mitt franska ordförråd. Det var nog den enda behållningen med den här läsningen.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.

Betyg: 2 segelbåtar av 5.

Om Bonjour tristesse och Françoise Sagan

Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Boken har getts ut under både titeln Bonjour tristesse och Ett moln på min himmel på svenska. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.

Originalets titel: Bonjour tristesse.
Översättare: Lily Wallquist.
Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 1955 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1983 (den nyutgåva som jag har läste, Wahlström & Widstrand, 2012 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 143.
IBSN: 978-91-7429-277-0.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

(från pocketutgåvan på bilden och inte från den utgåva som jag har läst)

“Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.

Kategorier
Dagerman, Stig

Bränt barn

Boken tar sin början vid en begravning där en mor och maka ska begravas och efter det rullar ett märkligt svartsjukedrama upp. Till sonens förargelse har fadern bedragit sin nu döda fru. Först får man som läsare följa hur sonen blir arg på sin far, som utan skam i kroppen är med sin älskarinna istället för att sörja sin bortgångna fru, men sedan visar det sig att det sonen egentligen känner är svartsjuka. Det som är sorg över en förlorad mor börjar mer och mer täckas över av svartsjukan över att fadern är med den kvinna som han själv älskar.

Jag blir inte riktigt klok på den här boken, som i all sin lågmäldhet ändå lyckas ta väldigt skarpa vändningar. Ibland, under läsandets gång, känner jag för sonen, som på sätt och vis har anledning att känna besvikelse över sin fars handlande, men det kommer också ställen i boken där jag bara tycker att han är grym och cynisk. Inte minst är han rå mot sin fästmö, som han inte bara bedrar utan också är elak mot när hans humör svänger. Vad jag framför allt har svårt med i boken är dock att förstå vad sonen egentligen känner. Man måste läsa mycket mellan raderna för att förstå, men jag blir ändå inte på det klara med om sonen verkligen är svartsjuk eller om han egentligen är en helt trasig själ. Kanske är han både och. Oavsett vad Dagerman egentligen vill berätta med den här boken så tycker jag att den är fint skriven. Personerna i den beskrivs med känsla och en äkthet och känslan i de olika situationerna i boken är exakt fångade på papperet.