Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!
Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.
Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.
Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!
Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”
Ännu mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo är den ultimata kokboken för familjen som vill äta mer vegetariskt till vardags (och kanske även till jul!). Betyg: 5 tofutärningar av 5.
Ännu mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo
Jag har tidigare bloggat om kokboken Mera vego, boken som på bara något år har blivit lite av en självklarhet i kök runt om i Sverige. Nu tänkte jag följa upp med några rader om uppföljaren: Ännu mera vego. Precis som sin föregångare så är det här alltså en kokbok med recept för barnfamiljen som vill laga mer vegetarisk mat. Den passar naturligtvis fantastiskt bra även för den som inte har några småbarn hemma, men det märks att författarna själva har barn och är väldigt kunniga om barn och mat (Sara Ask är barndietist). Det finns exempelvis en hel del tips på hur man kan få kräsna barn att våga prova nya smaker och hur man över huvud taget kan försöka få familjemiddagen att flyta på smidigare. Det kanske mest sympatiska på barnfamiljtemat är dock att boken är indelad i kapitlen Kaos, Vanlig vardag och Äntligen helg. Under Kaos hittas 16 snabblagade rätter och det kan även en helt vanlig, barnfri vuxen tacksamt ta emot.
Mera vego avslutades med ett kapitel med sötsaker och plockrätter. Ännu mera vego har ett avslutande kapitel med recept för speciella tillfällen. Här hittas tips på vegetariska rätter till julbordet, brunchen, grillen, picknicken och dessutom finns det några mellanmål och desserter. Det är förmodligen inte allt för utmanande att laga någon vegetarisk rätt då och då, men jag tror att många kliar sig lite i huvudet när det kommer till julmiddagen och grillkvällen. Vad finns det för vegoalternativ vid sådana tillfällen? Just dessa recept har jag faktiskt inte testat att laga, men jag uppskattar verkligen att de har tagits med! Både Mera vego och Ännu mera vego är verkligen användbara och trevliga kokböcker i vardagen, men genom recepten för speciella tillfällen så blir de ännu mer heltäckande.
Recepten i boken är enkla att följa och boken är rikt illustrerad med inspirerande bilder. De flesta recept är lakto-ovo-vegetariska (och fungerar därför för vegetarianer som också äter mejeriprodukter och ägg), men det tipsas ofta om hur rätterna kan modifieras för att bli helt veganska. För att särskilt peka ut de veganska rätterna (eller de som enkelt kan göras veganska) så finns det särskilda symboler. Vad man också har valt att märka ut lite särskilt är rätter som passar bra i matlådan. Jag hör till de som alltid har matlåda med mig till jobbet, så jag tycker det är väldigt trevligt att någon har tänkt på att rätterna även ska vara goda att äta dagen därpå.
Är rätterna goda då? Svar: ja! Jag har lagat mig igenom en stor del av boken och jag tycker att jag har lyckats med det mesta. Några favoriter som jag har hittat hittills är pasta med morotspesto och curryrostade svarta bönor, halloumi stroganoff, rödbetsbiffar med jordnötter (det här kan vara de första vegobiffarna jag har lagat som faktiskt sitter ihop och har något att tugga på!) och sataytofu.
Om Sara Ask, Lisa Bjärbo och Ännu mera vego
Sara Ask är en svensk barndietist, matskribent och föreläsare. Hon har medförfattat flera böcker med fokus på mat för barn och familj. Lisa Bjärbo (född 1980) är en svensk journalist, bloggare och författare. Hon debuterade 2006 med barnboken Stora syndboken som hon skrev tillsammans med Elin Lindell och sedan dess har det blivit ytterligare närmare 20 böcker. Lisa Bjärbo bloggar på bloggen Onekligen, twittrar under @onekligen och instagrammar under @onekligen. Sara Ask har en hemsida. Tillsammans har de också hemsidan Mera vego.
Illustration och form: Katy Kimbell.
Foto: Ulrika Pousette.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 158.
Läs även: Mera vego.
ISBN: 9789170378669.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Under 2014 minskade köttätandet i Sverige för första gången på många år. En liten förändring, men ändå ett trendbrott och ett tecken på att många vill laga mer vegetarisk mat till sig och sina familjer. Samma år var Mera vego mat för hela familjen en av de kokböcker som sålde allra bäst. Nu är den efterlängtade uppföljaren här!
I Ännu mera vego finns över 70 familjeanpassade recept indelade i kapitel efter hur lång tid matlagningen får ta. Här finns allt från rätter som tar tjugo minuter att laga till helgmiddagar som kräver lite mer tid. Dessutom finns det recept för ett vegetariskt julbord, en bra vegobrunch, och upplägg som gör grillkvällen, picknicken och mellanmålen grönare. Den som lagat maten i Mera vego kommer att känna igen sig, även om alla recept är helt nya.
Ännu mera vego vänder sig till alla som behöver vegetarisk matlagningsinspiration. Den ger också tips på hur man familjeoptimerar en middag, hur man får kräsna familjemedlemmar att våga smaka på nya rätter och hur man ska tänka för att laga vegetarisk mat som ger ett komplett näringsintag till alla i familjen. Boken är fullmatad, färgglad och lätt att använda. Låt oss äta ännu mera vego!”
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är en relationsroman från här och nu – någonstans där bokens huvudperson har märkligt svårt att befinna sig. Betyg: 4 selfies av 5.
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här är en ironisk titel på den här boken, för bokens huvudperson, Elise, är överallt utom just här. Hon är egentligen aldrig här och nu. Det finns inte en situation som inte kan motas iväg med någon distraktion. Föreläsningar, middagar, romantiska promenader försvinner medan hon kollar på Tinder eller instagrammar. Utekvällar, arbetspass, egentligen vilken stund som helst, kan dövas med Sobril eller andra droger. Elise är aldrig här, men hon är märkligt nog sällan i det förflutna heller – hennes familj är inga människor som hon direkt har någon kontakt med och hennes bakgrund är inte precis något som hon vill prata om. Framtiden tar hon inte heller tag i. Hon jobbar några timmar här och där och lever i någon slags fantasi om att hon skriver på något och att hon ska bli författare. Egentligen gör hon just ingenting av sitt liv och tycks inte ha någon som helst idé om hur framtiden ska te sig, hur hon ska försörja sig, var hon ska bo. Allting i hennes liv är löst och tomt. Hon tycks inte ens ha någon endaste verklig vän, förutom den vän som inte längre finns i hennes liv: den ständigt saknade Sofia, som nu för tiden lever en vanligt svenssonliv och har skaffat sambo.
När hon läser en strökurs på universitetet får hon en fix idé om att inleda en relation med en viss Victor, som går på samma kurs. Vad han ser hos henne är en gåta som jag grubblar på boken igenom och inte riktigt kan släppa, men någonting ser han i alla fall, för på väldigt kort tid hinner de både träffas och flytta ihop och bli ett etablerat par. Victor är en typisk medelklassig akademiker som ägnar fritiden åt uppbyggliga aktiviteter som löpning och konstutställningar och som kan laga mat, diskutera litteratur och inreda innerstadslägenheten med de rätta inredningsdetaljerna (Elfahyllor istället för String, ni vet).
Förhållandet är dock lite av en kuliss. Elise är ju aldrig här och i samma stund som hon ”får” Victor är han precis lika ointressant som allt annat runt omkring henne. Victor dras snart ner av hela den miserabla situationen han hamnar i genom Elise. Hon parasiterar på honom, gnäller om allt och inget, och hon är aldrig någonsin här, aldrig någonsin äkta, aldrig någonsin ärlig.
Det här är som en Egenmäktigt förfarande (Lena Anderssons bok om olycklig kärlek), men från ”den andra” sidan, så att säga. Här är det inte ”offrets” sida av situationen som skildras, utan huvudrollsinnehavaren är den som låter sina egna problem och tillkortakommanden tynga den andra. Det märkliga är att boken inte ger någon ny förståelse eller insikt. Det går liksom inte att läsa den här boken och sympatisera med Elise eller förstå henne. Man läser bara och tycker att hon är äcklig och vidrig rakt igenom.
Det är ingen behaglig läsning. Samtidigt kan jag inte säga någonting annat än att boken är riktigt, riktigt bra. Hur ofta kan berättelser väcka så mycket känslor? Även om den främst väcker avsky så får den verkligen läsaren att känna. Berättelsen är också kryddad med extremt mycket tidsmarkörer och lyckas verkligen ta pulsen på samhället – Kent ska ha sin sista spelning, lägenheter är inredda med femtiotalsmöbler och affischer från Fotografiska, unga stockholmare sitter på parmiddagar och pratar om hur stressade de är. Ibland tycker jag att författaren droppar lite för många kommentarer om medelklassig Stockholmstillvaro; det känns nästan lite sökt, men boken är ändå en verkligt intressant skildring av vår tid och vår huvudstad. Det är faktiskt en riktigt tankeväckande bok, som är svår att skaka av sig.
Citerat ur Just nu är jag här
”Min psykolog sa att jag ska känna efter hur marken känns mot fötterna och hur luften känns i lungorna, det är en mindfulnessövning.
Jag blundar och försöker känna hur luften känns när jag andas in den. Jag känner hur kroppen fylls av tomhet och hur tiden bara går.
När jag öppnar ögonen är jag fortfarande där, kvar med mig själv.
Jag tittar på min spruckna mobilskärm. ”73 personer har gillat dig sedan du senast kollade. Tryck för att kontrollera vilka” Hej Elise, hur mår du idag? skriver någon på Tinder. Det känns obehagligt intimt att han använder mitt namn, som om vi kände varandra.”
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Om Isabelle Ståhl och Just nu är jag här
Isabelle Ståhl (född 1988) är en svensk skribent och författare, som bland annat har skrivit för Expressen och Svenska dagbladet. Hon är också doktorand i idéhistoria på Stockholms universitet. Just nu är jag här är hennes debutroman. Isabelle har en blogg och twittrar under @isabellestahl.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur och kultur).
Antal sidor: 294.
ISBN: 978-91-27-15241-0, 978-91-27-15242-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.
När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.
”Just nu är jag här” handlar om hur man ska kunna säga »jag älskar dig« i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.
En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.”
Utan dina andetag av Karin Aspenström är en relationsroman som hade kunnat berätta något verkligt intressant om tvåsamhet och ensamhet, men som tyvärr ballar ur i några osannolika serier händelser. Betyg: 2 indiska långfärdsbussar av 5.
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Evelyn och Erik är på resa i Indien. De är i en ålder och en livssituation då det finns många förväntningar på att relationen ska gå in i en ny fas – efter att ha varit tillsammans i ett decennium och passerat 30-strecket är det verkligen hög tid att fundera på om de vill skaffa barn. Faktum är att de har bestämt sig för att försöka, men i hemlighet tar Evelyn p-piller i alla fall. Det är någonting som trots allt gnager och det finns trots allt sprickor som gör att framtiden inte känns helt självklar. Det är Eriks nedstämdhet, Eriks hopplösa författardrömmar och Eriks framtidsplaner, som märkligt lite verkar involvera Evelyn. Trots att allting är skenbart jämställt och andas medelklassig medvetenhet så står Evelyn som en betraktare och ifrågasätter ingenting av det Erik tycker, vill eller drömmer om. Hon köper alla hans resonemang rakt av och försvarar honom alltid, även när det gäller sådant som hon själv närmast skäms över, som hans totalt misslyckade författarkarriär t.ex. Hennes egna drömmar, ambitioner och hennes egna begåvning verkar ha dött. Det är inte underligt att Indienresan, som borde bli en sådan härlig sista långresa innan småbarnsår och familjeliv, blir allt annat än en friktionsfri resa.
Karin Aspenström skriver igenkännbart och insiktsfull om tvivel och kval som säkerligen drabbar många par efter ett antal år tillsammans. Hon skriver också intressant om svårigheterna med att uppnå en verkligt jämställd relation och om hur lätt det är att åsidosätta sina egna intressen och framtidstankar för att få en relation att rulla på smidigare – en fälla som kvinnor oftare än män tycks hamna i. Tyvärr slarvas berättelsen i mitt tycke bort i en serie osannolika och skruvade händelser. Jag hade gärna sett Aspenström utveckla ämnet mer och kanske skriva om hur man kan återfinna sig själv och komma vidare i en sådan här relation, som länge har drivits framåt av främst den ena parten. Istället rusar paret iväg på resa i sällskap med en random psykopat som de båda ömsom tycks attraheras av något otroligt och ömsom verkar sky som pesten. Absolut ingenting övertygar om varför de väljer att styra om sin resa så att de kan följa honom på hans äventyr. Det finns även annat som jag tycker haltar och sista halvan av boken lyssnade jag på ljudboken med ett ganska svalt intresse, ärligt talat. Synd på en så lovande bok och så intressanta teman!
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Om Karin Aspenström och Utan dina andetag
Karin Aspenström (född 1977) är en svensk författare, som bland annat har skrivit ett antal deckare med infiltratören Peter Rätz i huvudrollen. Aspenström skriver också manus för film och TV. Hon har en hemsida.
”Jag tänker på hur snygg han är. Snyggare nu än när vi möttes. Munnen bred och profilen rak. Manlig, fast ingen av oss egentligen gillar det ordet. Ögonen har små rynkor, de har djupnat sedan han fyllde trettio. Den ljusa luggen hänger ner över ögat och en impuls att stryka undan hårtestarna kommer över mig, men jag håller tillbaka.
När Evelyn tänker på sin och Eriks relation tänker hon på det perfekta paret. Så jämställda. Medvetna. Hon vet att de hör ihop. Har gjort det i tio år. När de gifter sig och skaffar barn tänker Erik ta Evelyns efternamn och halva föräldraledigheten, det är båda överens om.
Först ska de bara göra den där långresan de så länge har pratat om: Två månaders kringflackande i Indien, genom söderns landskap av stränder och kokospalmer, sedan norrut mot Himalayas karga berg.
Den här resan ska bli en nystart i deras förhållande; Evelyn är övertygad om det.
Utan dina andetag är en roman om tvåsamhet och ensamhet.
Om drömmar, förväntningar och det svåra i att upptäcka att livet inte blev som man hade tänkt sig.”
Selma Lagerlöf har skrivit en lång rad älskade klassiker. Missa inte hennes noveller! Här är fyra underbara små berättelser om tro och tröst. Betyg: 5 vålnader av 5.
Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Den här sommarens semester har jag bland annat varit på besök i Värmland, där vi också lyckades pricka in Västanå teaters fantastiska föreställning Charlotte Löwensköld, som är baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Den väckte en svår lust att läsa mer Selma Lagerlöf och som tur var så hade jag faktiskt fyra små noveller med mig i packningen. Det har varit riktigt härligt att läsa dem, särskilt efter att precis ha varit i Lagerlöfs trakter och upplevt landskapet.
Jag har en blandad erfarenhet av Selma Lagerlöf: dels står hon bakom några av mina alla tiders favoritböcker (Kejsarn av Portugallien, Jerusalem), men samtidigt har jag läst andra böcker (jag tänker främst på Gösta Berlings saga) och inte förstått ett dugg. Jag börjar inse att det kanske hänger ihop med mognad. Jag tycker verkligen att de här novellerna bjuder på mycket mellan raderna och jag är inte så säker på att jag kunde uppfatta speciella många lager i t.ex. Gösta Berlings saga, som jag läste när jag var i tonåren.
Ett lager som är väldigt tydligt i novellerna som presenteras i den novellask som jag har läst (innehållandes Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord och Dödskallen), är tron och Guds kraft. I flera av novellerna hamnar huvudpersonerna rejält snett – en man som dödshotar sin egen fru, ett sällskap som vill hämnas fruktansvärda gärningar som drabbat en familjemedlem, en ung man som tar en obehaglig genväg för att ta sig framåt i livet – men i slutändan sker alltid något som leder in huvudpersonerna på banan igen och påminner dem om deras litenhet inför Gud. Jag är inte själv kristen, men finner ändå någonting väldigt fint och trösterikt i att någon vakar över de här människorna.
Den allra finaste novellen är dock den som inte riktigt är på samma tema. I Vägen mellan himmel och jord är det ingen på moraliska villovägar som behöver ledas rätt. Däremot handlar den om en av de ”kavaljerer” som figurerar i Gösta Berlings saga. Nu är han på ålderns höst och har blivit en fattig man. En natt får han besök av döden själv, som meddelar att hans stund är kommen och att han bara har en dag kvar i livet. I novellen får läsaren följa mannen under hans sista dygn och genom hans val hur han ska spendera denna dag. Det är en verkligt rörande och fin historia där ett helt liv får fladdra förbi utan att fastna i resonemang om vad som är ”viktigt på riktigt” här i livet. Istället är det något mycket enkelt och mänskligt som får sätta punkt för den här mannen, som omöjligen kan leva om sitt liv eller ta adjö av allt som har betytt något under hela långa livet. Även den här novellen berättar någonting trösterikt och fint, vilket verkligen berörde mig.
Jag tyckte om de här novellerna oerhört mycket och jag gillar hur de är kryddade med övernaturligt och folktro och hur de rör sig och utspelar sig i de värmländska bygderna. Just nu är jag faktiskt uppriktigt sugen på att läsa om Gösta Berlings saga.
Citerat ur Vägen mellan himmel och jord
”Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”
Om Selma Lagerlöf och om novellerna
Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Novellen Dödskallen publicerades första gången 1914 under titeln En underlig julgäst i tidningen Julstämning och finns också publicerad i samlingen Troll och människor II, utgiven av Bonniers 1921.
Novellen Frid på jorden publicerades första gången 1917 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Höst, utgiven av Bonniers 1933.
Novellen Tjänsteanden publicerades första gången 1911 under titeln Spirrtus i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
Novellen Vägen mellan himmel och jord publicerades första gången 1914 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix 2013.
ISBN: 978-91-87451-83-6, 978-91-87451-82-9, 978-91-87451-83-6, 9789175890067.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Frid på jorden, Tjänsteanden, Dödskallen och Vägen mellan himmel och jord är de fyra noveller som ingår i denna presentask med melodramens drottning, Selma Lagerlöf. Följ med in i berättelsernas kusliga värld när vintermörkret tätnar där Selmas moraliskt ockulta universum följer sagans alla mönster och former. Kan man undkomma sina handlingars konsekvenser?”
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur åt puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
I Värddjuret, av Marie Hermanson, har en kvinna i 35-årsåldern huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.
Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.
Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto vagare blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.
Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat den, faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret är en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.
Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.
Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.
Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.
Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.
Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.
Och jag kände igen alltihop.
Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.
Jag hade inte alls kommit vilse.
Jag hade kommit hem.
Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid.
Ur Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret
Den första utgåvan av Värddjuret gavs ut av Bonniers 1995, men jag har läst den som e-bok, i en utgåva utgiven av Bookmark 2014. ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Marie Hermanson
Marie Hermanson är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie.
I sommar har DN en liten artikelserie om förorten. Det finns säkerligen många sätt att skildra livet i städernas utkanter, men det kanske intressantaste och bästa sättet måste ändå vara genom noveller. På ett bättre sätt än en faktaspäckad artikel kan en novell låna ut ett stycke verklighet. Därför kändes det fint att det här om veckan bjöds på en novell av författaren Aleksander Motturi, som i novellen Jag skulle ha lämnat den här platsen berättar om en ung man som börjar på en skrivkurs: ”Författardrömmar i orten”. Egentligen är den riktad till nyanlända och novellens berättarjag är född i Sverige, men han lyckas få en plats ändå. Det finns många fällor att ramla i när ”orten” ska beskrivas. En del vill att den ska beskrivas som en plats med våld och kriminalitet, andra vill berätta om Zlatan, hiphop och karnevaler. För novellens berättarjag blir det en flugfiskefluga som får symbolisera förortens sprängkraft, men i slutändan måste han ändå fråga sig om det finns någonting nytt under solen.
Novellen finns att läsa på DN:s hemsida, för den som missade den. Jag tycker att den är riktigt tänkvärd, inte minst för att den ger några överraskningar och säkert leder många läsare upp och ner i precis de där fällorna som folk så lätt hamnar i när ”orten” ska beskrivas.
Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.
Hemmet av Mats Strandberg
Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.
För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.
Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.
Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.
Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!
Citerat ur Hemmet
”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.
Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.
”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””
Hemmet av Mats Strandberg
Om Mats Strandberg och om Hemmet
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman. Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.
”Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
