Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.
Till en började älskade jag det nya: det enkla och brutalt uppriktiga språket, och faktiskt hela berättelsen. Det är korta kapitel med sällsynt skarpa vardagsiakttalgelser och ordentligt bittra tankar från en fullständigt livstrött man. Fenomenalt formulerat! Lyssna bara:
”Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.
Hon kommer att lämna dig. Nej, hon kastar ut dig. Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprogram. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-mcdonald’s varannan helg.
Du borstar tänderna och virar badlakanet runt midjan, av fåfäng vana ovanför dina love handles. Du går ut i köket, öppnar kylen. Den är full men du hittar inget. Du ställer dig vid fönstret och stirrar ut över gatan. Stavros och hans flinande fru har ännu inte gått upp, vädret är grått och tröstlöst.
Fan har du gjort.”
Tyvärr tappade jag intresset ungefär halvvägs. Det som började så bra som en berättelse om en vänsterprasslande mans leda och försök att upprätthålla någon slags fasad av ett fungerande förhållande, slutar tyvärr ganska skruvat. Bokens huvudperson går inte bara omkring och är bitter och less: han börjar plötsligt sabotera för sina så kallade vänner. Han repar bilar, skickar snuskiga SMS från andras telefoner, spärrar deras bankkort m.m. m.m. Till slut är han inne på att direkt skada människorna han har omkring sig. Det känns till slut lite överdrivet och inte så trovärdigt.
Boken kanske egentligen behöver något som är lite skruvat för att ens bli en bok och inte bara en nidbild över villalivet, men jag hade ändå så svårt för det att jag faktiskt tvekade länge på om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg. Nu blir det en fyra ändå, för jag tycker att språket är originellt och att det finns många briljanta formuleringar i den. Visserligen kan jag inte tänka mig in i boken och känna igen mig precis, för det här handlar inte om min generation eller mitt liv, men någonstans kan jag ändå köpa det rakt av. Det är nog såhär det kan vara att bo i ett kvarter där man ständigt måste se till att vara i fas med alla andras köksrenoverngar och bilinköp, att gå på parmiddag med människor man tycker uppriktigt illa om, att älska sin dotter sönder och samman, men ändå inte kunna hjälpa henne när hennes så kallade vänner är elaka mot henne. Det är verkligen väl skildrat: så få ord, men så mycker på pricken-beskrivningar. Jag kommer garnaterat att läsa mer av Koppel.
Jag vill också passa på att berömma framsidan. Så enkelt och snyggt! Eller hur? Över huvud taget är boken fint formgiven och satt.
Alla som har bott i hyreshus har nog stött på arga lappar, särskilt i tvättstugan, där stulna tvättider, ludd i torktumlarfiltret eller dålig städning kan göra folk så arga att de knyter näven under kudden och skriver en arg lapp dagen däpå. I David Batras bok Den som inte tar bort luddet ska dö! har han samlat ihop en mängd sköna arga lappar, inte bara från hyreshus, utan från alla möjliga platser. Det finns viktig information (”Morgondagen inställd p.g.a. bristande intresse”), lappar om störande ljud (”Den som spikar på julafton har allvarliga problem”) m.m.
De flesta lapparna är fyndigt kommenterade eller förklarade av författaren och det ger en extra krydda till boken, även om många av lapparna är så klockrena (eller knäppa!) att de talar för sig själva.
Helt klart en rolig bok att bläddra i! För den som surfar mycket på humorsidor och t.ex. besöker Arga lappen kan en del lappar kännas igen sedan tidigare och en del av lapparna kanske också känns igen för att de har florerat på nätet och visats vara påhittade. Det kanske gör att det här med arga lappar – och humorn i dem, inte känns så nytt och spännande längre, men jag tror ändå att alla kan uppskatta boken.
Den här boken är förresten ett bokreafynd. Den tycks finnas lite överallt för ca 50 kr. Jag köpte min på ICA Maxi.
Om man, som jag, älskar Hjalmar Söderbergs mästerliga klassiker Doktor Glas, kanske en bok, som är baserad på den, kännas lite avskräckande. Vilken författare skulle möjligen kunna tillföra något till en berättelse som är närmast fulländad? Bengt Ohlsson lyckas faktiskt ganska bra med detta! Hans bok, Gregorius, som berättar samma historia som i Doktor Glas, men från prästen Gregorius synvinkel, lyckas faktiskt ge något extra och utnyttjar inte Söderbergs bok på något dåligt sätt.
För den som inte har läst Doktor Glas är det här alltså berättelsen om en ung kvinna, som söker hjälp hos sin läkare för att hon vill att denne ska få hennes man, Gregorius, att hålla sig borta från henne. Äktenskapet är olyckligt och med en mycket stor åldersskillnad. Gregorius, som i Söderbergs bok är nästan märkligt förpassad till en figur lite i skuggan av själva berättelsen, får här huvudrollen. Han är en ensam och osäker man, som ofta lider av tanken på att människor runt omkring honom gör sig lite lustiga över honom. Han är klumpig och är obekväm i många sociala situationer och han önskar mycket hett att få bli far till ett litet barn och leva ett lyckligt liv med en liten familj. Detta är inte något som han får uppleva. Förhållandet till hans fru, den mycket yngre Helga, är inte lyckligt och han tycks inte kunna bli pappa. Skildringen av hans förhållande med Helga äcklade mig djupt när jag läste det. Hans dragning till henne börjar när hon är ett barn och det gränsar närmast till pedofili. Sedan de har blivit ett äkta par fungerar inte samlivet, men han tvingar sig ändå till sex med henne, vilket naturligtvis också känns obehagligt att läsa om. Det är över huvud taget en ganska rå bok, utan att boken för den skulle behandlar särskilt våldsamma händelser. Det är dock något i språket som gör boken svår att värja sig för.
Gregorius levnadsöde är svårt att inte beröras av. Jag sympatiserar inte med honom, men nog känner man med denna djupt olyckliga man, som har förvägrats allt han längtat efter i form av närhet. Att hela tiden veta hur boken kommer att sluta gör sitt till, särskilt när Gregorius åker på hälsoresa och en häftig förälskelse till en kvinna på hälsohemmet flammar upp, och man vet att hans drömmar återigen kommer att krossas.
Boken går verkligen i samma stil som Söderbers bok, både språkligt och i berättelsen, som naturligtvis inte kan sluta lyckligt. Jag är glad att jag inte blev besviken över den här boken. Det här är riktigt läsvärt, kanske även utan Doktor Glas.
Det står rätt still på läsfronten nu, men jag är rätt upptagen av exjobb. Nu har jag i alla fall läst ut Bodil Malmstens lilla pärla För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Visste jag inte att det var Bodil Malmsten som hade skrivit den här boken hade jag trott att den var skriven av Gardell. Liksom Gardell har Malmsten nämligen vågat sig på att skriva om det som många faktiskt inte ens vågar prata om: att det finns ensamma och olyckliga människor. I den här boken får vi träffa fem människor och ta del av deras liv, deras olycka, deras vrede, deras tankar om framtiden. Det är enkelt, på pricken och väldigt ömt berättat och en riktigt fin bok! Varenda ord tycks noga avvägt för att passa in i sammanhanget och allt målar upp ett sverigeporträtt som känns alldeles autentiskt. Oj, vad Malmsten är bra!
Årets första utlästa bok blev Bodil Malmstens fantastiskt fina lilla karamell till bok: Kom och hälsa på mig om tusen år. Malmsten har ett sådant vackert språk och ett så fint sätt att uttrycka sig på. Boken är vad hon själv kallar loggbok:
”Kom och hälsa på mig om tusen år är en fristående fortsättning på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, min loggbok, dagslägesberättelse, journal. Fristående för att ingenting som har hänt förut har hänt igen, fortsättning för att ett nytt år har följt på det förra.”
Låter det tråkigt? Nej! Det är riktigt, riktigt bra. Här blandas vardagsbetraktelser och (då) aktuella nyheter med boktips och texter hon skrivit till olika tillfällen (en novell, en dikt), allting med Malmstens fantastiska, ibland lite poetiska, språk. Jättefin liten bok, vackert illustrerad med passande foton och illustrationer.
Och titeln! Varför har Malmsten snott alla vackra titlar man kan komma på till en bok? Kom och hälsa på om tusen år, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Priset på vatten i Finistère… Någon av de titlarna skulle jag också vilja ha haft om jag hade skrivit en bok, men det krävs förmodligen en Bodil Malmsten för att kunna använda språket på det sättet, att hitta så uttrycksfulla titlar och skriva böcker med ett så enkelt, kärnfullt och vackert språk.
Titeln är tydligen vad Majakovskij svarade när någon sa att hans dikter var tillfälliga och snart bortglömda: Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se. Om Malmstens lilla bok, Kom och hälsa på om tusen år, fortfarande lever om tusen år, är väl kanske inte så troligt. Men jag läser den hemskt gärna och njuter av språket, bilderna och betraktelserna. Det räcker för mig.
Av Nesser har jag tidigare läst Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla: två romaner som berättar något om den tid och det land som de utspelar sig i. Jag tycker att de är väldigt ”svenska” faktiskt, och jag gillade dem! Maskarna på Carmine Street är något helt annat. Visste jag inte att det var Nesser som låg bakom det här verket hade jag trott att den är skriven av någon stor författare från andra sidan Atlanten. Det har inte bara att göra med att den faktiskt utspelar sig till stora delar i New York, utan det är något annat också, något i själva berättandet, betraktandet, sättet berättelsen tar sig fram på.
Jag gillar berättandet. Vi får följa en författare, som har förlorat sin dotter för 1,5 år sedan. Dottern blev bortrövad och sågs aldrig igen. Nu består tillvaron till stora delar av att sitta på ett bibliotek i New York och där försöka att skriva en ny roman. Hans koncentration störs dock ständigt av grubblerier: han tycker att hans fru beter sig märkligt, att någonting är fel, och han minns episoder ur livet, händelser som inte tycks ha så mycket med dotterns försvinnande att göra, men som kanske har det ändå.
Jag gillar hur berättelsen växer fram och det fina språket, men jag fastnade inte så mycket för själva intrigen, som känns lite för otrolig för mig. Jag kan liksom inte lura mig till att tro att det har hänt och då kan jag heller inte engagera mig fullt ut i berättelsen. Jag tycker också att flera av karaktärerna känns lite överdrivna och overkliga. De passar förmodligen i en Hollywood-film, men om man, som jag, hade väntat sig en ”svensk” bok kan man kanske bli lite besviken.
Det var inte så länge sedan jag lyssnade på Hjalmar Söderbergs Pälsen, men nu har jag lyssnat på ännu mer av denna fantastiska författare. Den här gången har jag lyssnat på utvalda Historietter, upplästa av Krister Henriksson. Förutom noveller från boken Historietter (1898) finns här den helt fantastiska novellen Kyssen ur novellsamlingen Det mörknar över vägen (1907). Jag vet ingen författare som Hjalmar Söderberg. Varje gång jag läser eller lyssnar till hans verk slås jag över vilket språk han har. Trots att hans böcker kom ut för ungefär 100 år sedan känns de på sätt och vis mer språkligt fräscha än det mesta som ges ut idag. Här är allt noga avvägt och varenda ord är det perfekta ordet för att bygga upp rätt stämning. Allt är perfekt. Perfekt och vackert. I ett informationssamhälle där vi hela tiden blir överösta med texter från tidningar, böcker, bloggar, webbsidor känns det oerhört befriande att ägna tid åt att läsa (eller lyssna till) något sådant här. Det här är litteratur där det känns att författaren har haft en tanke och faktiskt har spenderat tid med att bygga upp det han vill berätta. Jag tvivlar i och för sig inte på att alla författare har en tanke med det de skriver, men det är sällan jag faktiskt reflekterar över att det är något speciellt med berättandet i en bok. Söderberg är i alla fall speciell för mig. Jag ska nog läsa om Den allvarsamma leken snart. Historietter är en liten ljudbokpärla, där Krister Henriksson läser valda historietter, noveller, av Hjalmar Söderberg. Uppläsningen är bra och varierad (ibland viskas partier fram!) och passar bokens stämning. För den som vill läsa några historietter finns det en elektronisk utgåva (under framställning) hos Projekt Runeberg.
Lagens långa näsa är en bok som passar perfekt att lyssna på som ljudbok, särskilt om man inte lyssnar så långa stunder i taget. Den består av ett gäng fristående små humoristiska kriminalberättelser, upplästa av författaren själv. Alfredson är en fantastisk berättare och historierna, som handlar om allt från tio små negerbollar till ett mord på en Fantomen på en teater, är skojiga och oftast allt igenom snälla, trots allt. Mysigt och bra!
Det var inte igår jag lånade ljudboken Pälsen på biblioteket, men det har dröjt fram till nu innan jag lyssnade på denna lilla pärla till novell. Om ni undrar varför lyssningen har dröjt så länge kan jag tala om att det beror på att skivorna var ondsint kopieringsskyddade och inte gick att kopiera över till en mp3-spelare. Fy för sådant!
Pälsen är en sorgsen liten novell av min favorit, Hjalmar Söderberg. Den handlar om en ömklig doktor, doktor Henck, som får sin överrock förstörd när han råkar bli påkörd. Han får då låna en päls av en vän som han är på väg till för att låna pengar av. En päls är något han själv inte har råd med, men när han nu har en på sig lättas hans tunga sinne. Tankarna om hans sviktande hälsa, hans inte så lyckliga äktenskap och hans ekonomiska bekymmer ersätts med mer positiva känslor och ett ökat självförtroende. De goda känslorna försvinner dock när han kommer hem och hans fru förväxlar honom med någon annan. Söderberg gör det tydligt att en päls, liksom ett rikt och lyckligt liv i societeten inte är något som kan bli verklighet för alla. Det är en väldigt melankolisk novell och med Söderbergs perfekta språk och berättande. Jag kan verkligen rekommendera den, liksom jag gärna rekommenderar annat av denne författare.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Vi i villa är en omdiskuterad bok, inte minst för att författaren är en pseudonym och det har spekulerats i vem som ligger bakom den. Själv är jag inte så intresserad av att spekulera i det och jag tror mig heller inte kunna komma med någon smart gissning. Faktum är att boken inte liknar någon bok jag har läst tidigare, så jag har nog inte läst något av samma författare förut.
