Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.
När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.
Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.
Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.
Nu har jag läst (eller snarare lyssnat) på ett verk av en nobelpristagare. Minsann! Herr Arnes penningar är det jag har haft i lurarna den senaste tiden och jag tycker faktiskt att den var riktigt bra. Jag gillar att den har sina inslag av övernaturligheter. Dessutom passade den mig väldigt bra att just lyssna på, eftersom den inte är så lång (3 CD). Jag brukar inte intensivlyssna så mycket på ljudböcker, utan mest ha i lurarna när jag promenerar till universitetet. En längre bok kan därför råka ta evinnerligt lång tid att lyssna ut.
Herr Arnes penningar är en spännande liten historia med touch av övernaturligheter och spöken. Den tar sin början i ett rått mord, där den rike herr Arne och alla i hans hus, brutalt slaktas, och förövarna smiter med alla pengarna som fanns i huset. Den enda som lyckas undkomma är Elsalill, och det blir fattiga fiskaren Torarin, som tar hand om henne. Elsalill hamnar så i Marstrand, där hon hjälper Torarin att rensa fisk, och väl där blir hon förälskad i en stilig skotte, sir Archie, som vill föra henne med sig tillbaka till Skottland. Det är nu det börjar ske övernaturliga saker och Elsalill blir på ett eller annat sätt hela tiden varnad eller hindrad från att vara med sir Archie. Den mörka hemligheten, att sir Archie är herr Arnes mördare, rullas så upp, och Elsalill står plötligt i en svår situation.
Sensmoralen går inte att ta miste på i denna historia. Även om det är kärleken som står på spel, måste den som har begått ett brott sona sitt straff. Hur det går till kan du läsa om i boken om du inte redan har gjort det. Det är ingen lång berättelse, men den är spännande och trevlig och känns väldigt typisk för Lagerlöf. Jag gillar hennes sätt att väva in spökhistorier i sina berättelser och jag tycker att det här är en läsvärd historia.
Jag har faktiskt lite svårt att skriva om den här boken. Människohamn är en skräckroman och det är verkligen inte min genre eftersom jag både är lite mörkrädd och inte särskilt road av sådant som är övernaturligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Det är något speciellt med John Ajvide Lindqvists sätt att skriva. Hans påpricken-beskrivningar av pirrig första kärlek och andra insiktsfulla scener från relationer, uppväxt, åldrande och allt annat som man skulle kunna känna igen sig i gör att jag närmast tycker att det är synd att han inte slog sig på någon annan genre. Hade han grävt djupare i folks mörka inre hade han kunnat bli en ny Jonas Gardell. Men nu är han inte Jonas Gardell och det vore orättvist att döma boken för det.
Människohamn utspelar sig i skärgården, Roslagen, på en ö som heter Domarö och som namnet antyder har en ganska hård dom över sig och en mörk historia. Det är många som genom åren har förlorats till havet, däribland huvudpersonens, Anders, dotter, som försvann helt spårlöst för några år sedan. Nu är Anders, som vid det här laget är en deprimerad och alkoholiserad spillra av sig själv, tillbaka på Domarö. Det börjar samtidigt hända otäcka saker på ön och Anders upptäcker bit för bit att hans försvunna dotter försöker att meddela sig med honom och att det verkar som om de som försvunnit i havet är på väg tillbaka.
För mig blir det naturligtvis lite för mycket med allt övernaturligt, men jag kan ändå uppskatta berättelsen, just för John Ajvide Lindqvists berättande, som jag redan har nämnt. Boken förtjänar verkligen uppmärksamhet, även om jag själv tyvärr är lite svårcharmad när det gäller just skräckböcker.
Det tog mig ett tag att komma in i den här boken, men när jag la den ifrån mig kände jag att det var en nyttig bok att ha läst. I huvudrollen hittar vi Erik, som arbetar med biståndsarbete i det oehört fattiga Nicaragua. Det känns som att det här med bistånd är ett ganska känsligt ämne att ta upp och det är inte sällan det endast ges en väldigt svartvit bild av det hela – givarna framställs som genomgoda och oumbärliga och mottagarna som evigt tacksamma. I Lapidus bok skildras dock frågan i all sin komplexitet och som läsare förstår man att detta är ett inifrånporträtt. Här finns byråkratin, misslyckade projekt, politik, kulturkrockar och ambassadörer som lever i en så skyddad värld att de inte vet vad som händer i landet där de vistas. Det här känns oerhört angeläget att läsa om, samtidigt som det, för mig ganska okända landet, Nicaragua skildras.
Berättelsen avhandlar också olycklig kärlek, en sviken son och lite annat. Jag kan tycka att det blir lite spretigt och att en del saker rent av känns lite överdrivna och för mig ganska oengagerande, men överlag tycker jag att det är en spännande och viktig bok, som jag gärna rekommenderar.
Nu har det blivit mycket Majgull Axelsson ett tag! Idag har jag läst ut Slumpvandring, som jag tyckte var väldigt bra.
När man har läst några böcker av Majgull Axelsson känner man att det är vissa teman som återkommer. Även i Slumpvandring skildras några kvinnoöden och vi får följa flera generationer i en familj. Liksom i flera tidigare böcker rör sig boken skickligt mellan nutid och dåtid och allt vävs ihop på ett snyggt sätt.
Den här gången är det den ensamma och missförstådda flickan Angelica, på flykt från sitt otrygga hem, som står i centrum tillsammans med en äldre släkting, Alice, som p.g.a. ett vykort från en gammal romans åter får en massa minnen av sin förstfödda son. Både Angelica och Alice har mycket i bagaget och båda kommer så småningom fram till ett varsitt ödesdigert beslut.
Tema och berättande känns alltså igen från flera tidigare böcker, men det stör mig inte alls. Jag älskar Majgull Axelssons berättande och även om det ibland blir ganska dramatiskt så känns det hon berättar alltid trovärdigt och berörande. Jag tycker verkligen om hennes medryckande sätt att berätta och hennes sätt att varva nutid och dåtid, som gör att det alltid känns spännande och att man vill läsa mer. Jag kan varmt rekommendera den här boken!
Det är den sista biblioteksboken jag har här borta, så det känns bra att jag hann läsa ut den. I morgon åker jag hem till Umeå igen, för nu är ledigheten snart slut. Kanske blir det inte lika mycket tid till läsande framöver, men jag har i alla fall påbörjat Joyce Carol Oates Dödgrävanrens dotter, som både Boktipset och många andra har tipsat mig om. Det kan ju bara inte slå fel! 😉
Jerusalem skulle kunna vara en modern såpopera och det säger jag mest på ett positivt sätt. Här finns alla möjliga såpoperaelement: folk som går med i en sekt, en hel by som splittras på grund av detta, folk som blir kära i varandra och sedan ångrar sig och sedan ångrar sig igen, en båtolycka, som inte är helt olik Titanics förlisning, skrock och sagor, en liten dos övernaturlighet, död och elände och barn som föds. Jag undrar lite hur den togs emot när den kom för över 100 år sedan och jag tänker mig att om en moden bok kom ut idag och berörde samma ämnen och samma spann av ämnen skulle jag nog förkasta den som lite löjlig, men jag förkastar inte denna. Jag tycker den är skön, i brist på bättre ord, och det hade jag definitivt inte väntat mig av denna gamla klassiker.
Delar av den kan jag känna liknar Utvandrarna ganska mycket och det är ju en bok jag verkligen tycker om. När jag skriver detta menar jag mest att folk utvandrar även i denna bok och att man får följa dem genom så många sidor att de till slut känns som gamla bekanta och man känner med dem i allt de gör och hittar på. Det är också trevligt att få kika in i det Dalarna som Lagerlöf beskriver och den vardag hon berättar om.
Jag har inte gillat allt jag har läst av Lagerlöf, men denna rekommenderar jag varmt. Det gick inte i ett rasande tempo att läsa ut den, men det var hur som helst en väldigt trevlig läsupplevelse.
Det här är en bok som man blir glad av! I den läser Mark Levengood upp kåserier och det är både roligt, varmt och lite tragikomiskt. Inte sällan delar Levengood med sig av fina ord och lite filosoferande, utan att det för den skull blir pretentiöst eller fånigt.
Boken passar utmärkt att lyssna på, då varje del kan lyssnas på för sig och är lagom långa i mitt tycke. Mark Levengood är också en utmärkt uppläsare. Helt klart passande för avkoppling i sommarsolen!
Här om dagen läste jag ut Rut-Emma och nu har jag läst ut fortsättningen, Rut-Emma, Ingeborg och Madlän, som innehåller böckerna Rut-Emmas blåa bok, Till Rut-Emma från morbror Karl samt Rut-Emma, nästan nio. Det här är högst omtyckta böcker från min barndom!
I de här böckerna har Rut-Emmas pappa kommit tillbaka och hela familjen flyttar från Storgatan till en lägenhet inne i stan. Det innebär att Rut-Emma lämnar bästavännen Elsbeth och hennes förälskelse, Teofil, på gården där hemma. Sedan fortsätter boken att berätta om det som Rut-Emma och hennes syskon funderar över, pratar om och gör. Även här finns det mycket igenkänningsfaktor, trots att boken utspelar sig på 20-talet.
Jag älskade böckerna om Rut-Emma när jag var liten och jag tycker fortfarande att de är kanon! Böckerna i den här samlingsvolymen har fina illustrationer på i stort sett varje sida, men det finns mer text än i tidigare böcker.
Jag är hos mina föräldrar och hälsar på just nu och det är här jag förvarar alla mina böcker. Jag plockade om lite bland mina hästböcker (jag har en hel separat bokhylla med sådana!) här om dagen och fick en massa nostalgikänslor och nu har jag även passat på att läsa om en av mina riktigt älskade böcker: Rut-Emma.
Det här är en av de böcker som jag verkligen kommer ihåg från när jag var liten. I den får vi läsa om Rut-Emma som växer upp någon gång på 20-talet. Hon leker nere på gården med sina syskon och sina kompisar, hon börjar skolan, hon bråkar med sina syskon och fantiserar om att pappan har rymt med cirkusen. Det finns hur mycket som helst att känna igen sig i och många fina, talande, bilder som illustrerar allting.
Jag älskar den här boken! Den känns så autentisk. När jag läser den som vuxen kan jag verkligen känna ”precis så var det!” och ”precis så tänkte jag också!” och jag kände likadant när jag var liten och fick den uppläst för mig. En fantastisk bok, som håller än!
Boken är en samlingsvolym som innehåller titlarna Rut-Emma själv, Rut-Emma, Storgatan 12, Jordklotet, Världen, Rut-Emma + Teofil = Sant. Denkom ut i en nyutgåva av En bok för alla för några år sedan, så den finns kanske fortfarande att få tag på. Jag rekommenderar den för alla som vill ha en mysig bok att läsa för sina barn!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.
