Kategorier
Nesbø, Jo

Törst

Törst av Jo Nesbø är en spännande Harry Hole-deckare om en bloddrickande seriemördare som gäckar polisen om och om igen. Betyg: 4 dejtingappar av 5.

Törst av Jo Nesbø är den elfte Harry Hole-deckaren, men faktiskt bara den andra i ordningen jag har läst. Jag kan säga direkt att den gav mersmak. Jag har haft en period när jag har slukat deckare, men sedan blev jag mätt och tyckte att böckerna bara blev mer och mer upprepande. Nu känner jag mig dock inspirerad att läsa spänningsromaner igen. Det är dessutom något härligt med att få följa karaktärer under en länge tid och följa deras utveckling i en länge serie. Om jag kommer att läsa hela Harry Hole-serien är kanske tveksamt, men någon mer bok kommer jag säkerligen att ta mig an. Harry Hole är en osedvanligt klipsk polis och en man med lagom många brister. Han är en sympatisk huvudperson att följa.

I Törst har han dock slutat att arbeta med mordutredningar. Jag har missat Holes senaste äventyr (eftersom jag har hoppat över det mesta i serien), men jag läser mellan raderna att hans nära och kära är less på hans gränslösa jobbande och har krävt att han trappar ned. Nu undervisar han istället på polishögskolan.

Plötsligt skakas staden av flera blodiga mord. Unga kvinnor hittas mördade i riktiga blodbad. De förefaller ha dejtat någon och sedan blivit uppsökta i sina hem där en seriemördare har bragt dem om livet genom att bita ihjäl dem med specialgjorda metalltänder. Det spekuleras i att mördaren kan vara en så kallad vampyrist, en människa med den ovanliga störningen att han går igång på att dricka blod. En chef med ambitionen att klättra politiskt ser de uppmärksammade morden som en möjlighet att få den publicitet han behöver och för honom blir det personligt viktigt att mördaren hittas och grips. Harry Hole blir därför tillfrågad om att driva en liten parallell utredning till den ordinarie, allt för att så snabbt som möjligt reda ut fallet och förhindra att fler mord sker. Till slut kan inte Hole tacka nej och snart visar det sig att mördaren är en person som gäckat Hole förut (jag har som sagt missat det mesta i serien, så jag vet inte riktigt vad som hänt tidigare).

Det är en mycket spännande bok, skickligt uppbyggd med flera dramatiska höjdpunkter. Trots att boken är lite väl lång så hålls tempot mestadels på en bra nivå och författaren lyckas hålla kvar intresset genom att bygga på med lagom många sidospår. Jag har personligen svårt för blod (jag har på riktigt haft blodfobi, alltså ingen “rädsla” för blod utan en fobi, d.v.s. sjukligt stora problem), så visst är delar av den här boken lite väl splattriga för min smak (om man har eller har haft en fobi måste man i och för sig exponera sig för det som är svårt, det är enda sättet att bli frisk, så vi kan ju se dessa delar som terapi 😉 ).

Min enda invändning mot boken är egentligen slutet. Nesbø lyckas plantera flera villospår, vilket gör det ovisst in i det sista (åtminstone för mig) hur allting det riktigt hänger ihop. I det sista kapitlet försöker författaren sedan knyta ihop allting, vilket gör att det blir lite för mycket. Vissa delar känns otroligt sökta och/eller onödiga. Jag kan rent av tycka att Nesbø kunde ha lämnat en del åt läsaren att klara ut. Exakt allt behöver inte förklaras, kanske till och med skrivas på läsarens näsa. Det sista kapitlet blev faktiskt lite för tjatigt och omfattande för min smak, men allt fram till dess tyckte jag var riktigt bra och i det stora hela tycker jag att Törst är en mycket lyckad deckare.

Han hade lovat Rakel att han inte skulle tillbaka dit. Lovat sig själv.

Harry tittade på högen med bilder igen. Såg på bilden av Elise Hermansen. Namnet hade fastnat automatiskt. Detaljerna på bilden där hon låg på sängen också. Men det var inte detaljerna. Det var helheten. Det var förresten en film som hette The Drop Rakel hade sett den där kvällen. Och det var inte James Gray som var regissör. Harry hade tagit fel. 15 procent. Och ändå.

Det var något med sättet hon låg på. Lagts på. Arrangemanget. Det var som ett eko från en glömd dröm. Ett rop i skogen. Rösten hos en man han försökte undvika att komma ihåg. Han som kom undan.

Ur Törst av Jo Nesbø, översättning av Per Olaisen
Törst av Jo Nesbø
Törst av Jo Nesbø

Originalets titel: Tørst (norska).
Översättare: Per Olaisen.
Utgivningsår: 2017 (första norska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Läs även andra delar i Harry Hole-serien: Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Rödhake, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Kniv.
Antal sidor: 585.
ISBN: 978-91-0-016713-4.
Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Kulturbloggen, Lottens bokblogg.

En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister? Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.

Förlagets beskrivning

Jo Nesbø

Jo Nesbø (född 1960) är en norsk författare och en av världens mest framgångsrika deckarförfattare. Hans böcker har sålt i över 40 miljoner exemplar och översatts till fler än 50 språk. Han är också författare till de populära barnböckerna i Doktor Proktor-serien och har tidigare arbetat som aktiemäklare, journalist samt varit medlem i popgruppen Di derre. Jo Nesbø har en hemsida och en Facebooksida.

Kategorier
-

Påskekrim: Mina senaste deckarfavoriter

Påskveckan är äntligen här och vi är många som pustar ut med ledighet. Själv är jag i Öregrund och hälsar på mina föräldrar, klappar på deras katt och springer lagom långa rundor i vårvädret. Inte dumt!

Runt påsk har det blivit en grej med påskekrim, den norska “traditionen” att läsa deckare under påskens ledigheter. Jag tänkte därför passa på att tipsa om några krim-favoriter från året (inte nödvändigtvis purfärska romaner).

  • Ristat i hud av Ashley Dyer är en riktigt otäck deckare där läsaren får följa med i jakten efter en seriemördare som tatuerar sina offer, fyller deras hud fullständigt med smärtsamma tatueringar.
  • Rör inte mitt mord! av Lars Forsberg är en mysig feelgoodroman med en oskicklig (men charmig!) polis i huvudrollen. När det kommer till deckare måste jag erkänna att jag helst går mot den här typen av romaner; För mig får deckare gärna innehålla stor portion humor. Rör inte mitt mord! är första delen i en liten serie om polisen T-Rex och jag gillar dem verkligen jättemycket!
  • En rasande eld av Andreas Norman är en riktigt spännande thriller om en svensk diplomat som plötsligt blir anklagad för att planera ett terrordåd. Det låter så torrt med en “UD-deckare”, men den är riktigt bra och tänkvärd. Författaren har själv gjort karriär på UD, så nu vet man precis hur det brukar gå till där borta! 😉
  • Sist, men inte minst, vad vore deckartips om man utelämnade deckardrottningen Agatha Christie? Hon har ju skrivit många, många romaner, men också en hel del noveller. Mitt tips idag får bli Den blå pelargonen, en spännande och klassisk pusseldeckare.

Har du läst någon bra deckare på sistone?

Kategorier
Dyer, Ashley

Ristat i hud

Ristat i hud av Ashley Dyer är en spännande deckare, om än med en del element som är “lite för mycket”. Betyg: 3 whiskyglas av 5.

Ritat i hud av Ashley Dyer är en deckare som börjar spännande med att en kriminalinspektör, Ruth Lake, finner sin kollega, poliskommissarien Greg Carver, skjuten i sitt hem. Det är en sen kväll och det första Ruth gör är att tassa omkring i lägenheten, ta med sig alla mappar, som Greg har använt sig av medan han har arbetat med att utreda en serie otäcka mord, där unga kvinnor har hittats mördade och med sina kroppar helt täckta av smärtsamma tatueringar. Hon tar också med sig den pistol som hon hittar på platsen och ser noga till att sopa igen alla spår efter sig. Ristat i hud börjar alltså lite sådär opålitligt som många deckare gör idag (tänk Gone girl, Kvinnan på tåget…) och det är högst ovisst vad de båda huvudpersonerna eventuellt döljer för något.

Fortsättningen är klart spännande och lockar till sträckläsning. Greg vaknar upp, mirakulöst nog, men har en lång rehabilitering framför sig och minnena från tiden runt skjutningen är dimmiga. Eller är de det? Jag gillar det här greppet när man som läsare inte kan vara helt säker på om det går att lita på huvudpersonerna.

Samtidigt är mordförsöket mot Greg något av ett sidospår i boken. Vad den framför allt handlar om är den seriemördare, Taggmördaren, som gäckat Greg under lång tid och som Ruth nu är på spåren.

Det finns element i den här boken som är “lite för mycket” och som kanske heller inte är helt trovärdiga, men jag kan ha överseende med det, för det är verkligen en engagerande bok som lockar till sträckläsning. Det är effektivt och smart att ha flera parallella spår och de vävs dessutom ihop snyggt. De gör också att tempos hålls uppe utan att det för den sakens skull känns slarvigt berättat. Ja, jag tycker verkligen att Ristat i hud är en läsvärd deckare.

Citerat ur Ristat i hud

“”Var är din bil?”

Lake nickade mot sin Renault Clio som stod parkerad mitt emot Carvers hus och innanför polisens avspärrning. I den låg Carvers mappar och pistolen kvar i bagageutrymmet. Hon borde ha flyttat på den direkt efter att hon hade ringt in och larmat: just nu räknades den officiellt som en del av brottsplatsen.

“Kom med.” Wilshire fattade tag om hennes armbåge. “Vi sätter oss i bilen och pratar där.

“Va?” Mapparna. Pistolen. “Nej!” Hon ryckte sig fri ur hans grepp.”


Ristat i hud av Ashley Dyer
Ristat i hud av Ashley Dyer.

Ristat i hud

Originalets titel: Splinter in the blood (engelska).
Översättare: Gabriel Setterborg.
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Louise Bäckelin förlag).
Antal sidor: 415.
ISBN: 978-91-7799-045-1.

Ashley Dyer

Ashley Dyer är pseudonym för den brittiska författaren Margaret Murphy (född 1959), känd för bland andra Glömd i mörkret (utgiven på svenska 2002), och den brittiska kriminalteknikern Helen Pepper. De planerar att ge ut fler romaner om Ruth Lake och Greg Carver. Ashley Dyer har en hemsida, Facebooksida, Youtubekanal och twittrar under @AshleyDyer.

Förlagets beskrivning

“I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?

Ristat i hud är en fängslande spänningsroman som tar dig med på en berg-och-dalbana av hemligheter, överraskningar och svek i jakten på en makaber mördare.”

Kategorier
Slimani, Leïla

Vaggvisa

Vaggvisa av Leïla Slimani är en spännande bok om ett par som anlitar en barnskötare, som snabbt blir oumbärlig. Samtidigt börjar boken dramatiskt med att familjens två barn har blivit mördade. Betyg: 4+ glassar av 5.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa av Leïla Slimani börjar dramatiskt med att två små barn har blivit mördade. Sedan följer en spännande tillbakablick där det hela tiden känns ovisst vad som egentligen har hänt.

Berättelsen kretsar kring Myriam och Paul, ett medelklasspar med en ordnad tillvaro i Paris. Myriam har under en tid varit hemma med de små barnen, Mila och Adam, men känner sig instängd och obekväm med hemmafrulivet. Innan barnen var hon en lovande jurist och nu längtar hon tillbaka till den hon var innan barnen. Plötsligt öppnar sig en möjlighet att ta ett jobb på en advokatbyrå, men en förutsättning är att de i sådant fall anställer en barnskötare som kan ta över Myriams uppgifter i hemmet. På så sätt kommer Louise in i parets liv. Paul var till en början inte överförtjust över att Myriam skulle börja jobba igen, men när Louise kommer till dem så blir det nästan som en förälskelse för både honom och Myriam. Louise går bra ihop med barnen, hon lagar fantastiskt god mat och hon håller ordning och städar parets hem. Allt blir plötsligt lite lättare och lite ljusare, Myriam skördar framgångar på sitt nya jobb och relationen mellan Myriam och Paul mår också bra av att det finns mer tid och ork till varandra och över all guldkant som Louise förstår att sätta på tillvaron genom sköta all markservice och alltid göra det lilla extra.

Självklart förstår man som läsare att någonting är fel, men författaren ger inte många uttalade ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Däremot bygger hon skickligt upp stämningen. Som läsare dras man med i den inledningsvis uppsluppna stämningen när Louise virvlar in i parets familj och ger nytt syre till deras relation och lyfter Myriam från den tråkiga och instängda tillvaro hon levt i. Sedan dras läsaren neråt tillsammans med Louise, som bakom kulisserna lever rörigt i en sjaskig lägenhet och har en hel del i bagaget.

På sätt och vis hade jag gärna fått mer svar på vad som egentligen hände. Trots att berättelsen blir mörkare och mörkare, så känns det samtidigt som att det dåd som boken inleds med är så extremt att det är svårt att riktigt ta det på allvar. Jag funderar också på vad det är för eventuell sensmoral som författaren vill förmedla. Genom boken kan man ana att det finns någonting skamligt kring att Myriam inte trivs som hemmafru. Det framkommer lite nu och då att hon och Paul jobbar för mycket. Jag vet inte om man ska läsa in kritik mot föräldrar som väljer att försöka kombinera föräldraskap med att göra karriär. Som svensk är det knappast kontroversiellt att tycka att det är självklart att mammor också har ett jobb, men det kanske är ovanligare i Frankrike?

Jag vet inte om man ska ödsla så mycket tid på att leta sensmoral i den här boken. Den kan med fördel läsas som en spännande och annorlunda roman och som sådan är den riktigt bra. I förlagets beskrivning står det att läsa att boken liknar Gillian Flynns Mörka platser. Jag kan förstå liknelsen. Båda böckerna berättas delvis av opålitliga berättare som håller läsaren i en ovisshet. Det är ett smart och intressant berättargrepp, som effektivt håller spänningen uppe.

Ska jag peka ut någon skillnad mellan Vaggvisa och exempelvis Mörka platser, så kan jag tycka att Vaggvisa är snäppet svårare att följa. Faktum är att jag först lyssnade på ljudboken, men efteråt kände att jag missat så många lager att jag också valde att läsa e-boken. Fortfarande vet jag inte om jag förstått hur boken egentligen slutade. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en bok där stämningen ensam utgör berättelsen.

Vaggvisa av Leïla Slimani
Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa

Originalets titel: Chanson douce (franska).
Översättare: Maria Björkman.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
Antal sidor: 231 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127152502, 9789188711601.

Leïla Slimani

Leïla Slimani (född 1981) är fransk-marockansk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Dans le jardin de l’ogre. Hennes stora internationella genombrott kom två år senare med Chanson douce (Vaggvisa), för vilken hon belönades med Goncourtpriset.

Förlagets beskrivning

“Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Fransk-marockanska Leïla Slimanis succéroman har samma psykologiska spänningsnerv som Gillian Flynns “Mörka platser” och har sålt i mer än 600 000 exemplar i Frankrike. Den översätts nu i 38 länder.”

Kategorier
Norman, Andreas

En rasande eld

En rasande eld av Andreas Norman är en spänningsroman om en svensk diplomat som plötsligt och oväntat blir misstänkt för att planera ett terrordåd. Betyg: 4 poesisamlingar av 5.

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

En rasande eld av Andreas Norman är en thriller som utspelar sig i en så skenbart mossig och trist miljö som UD. Där jobbar den unga och ambitiösa diplomaten Carina Dymek och hårt arbete är på väg att löna sig: Carina börjar känna att ett utlandsjobb på ambassad börjar bli inom räckhåll. Plötsligt rasar dock hela hennes karriär. Efter ett helt vanligt EU-möte i Bryssel blir Carina kontaktad av en man som ger henne en sekretessbelagd rapport som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Rapporten går igenom de långt framskridna planer som finns kring en ny europeisk säkerhetstjänst med oväntat långtgående befogenheter. Carina skickar rapporten till några chefer och kollegor som hon bedömer kan ha intresse av rapporten. När de får rapporten blir det plötsligt kris: rapporten har läckt från EU-kommissionen och Carina misstänks plötsligt ha kopplingar till en terrororganisation. Att hon sedan några månader tillbaka har en pojkvän med egyptiskt ursprung gör henne särskilt misstänkt i somligas ögon eftersom gräv kring pojkvännens släktingar leder till egyptiska grupperingar som kan tänkas planera terrorhandlingar.

Carina stängs omedelbart av från sitt jobb och både svenska och brittiska säkerhetstjänster gräver djupt på nätforum, e-post och i avlyssnade samtal efter fler upplysningar kring det om de fruktar kan komma att bli ett terrorattentat mot ett EU-toppmöte. Britterna är särskilt pådrivande och den enda som i någon mening försöker att hålla huvudet är kallt är Bente, som chefar över en ytterst hemlig Brysselbaserad grupp inom säkerhetspolisen. Carina själv förstår inte mycket av vad det är som händer: hon har inte någon tydlig bild av varför hon har blivit avstängd från sitt jobb och hon har ingen aning om att hon är föremål för en stor utredning där hon pekas ut som terrormisstänkt.

Det tog ärligt talat ett tag att komma in i den här boken, som till en börjar rör sig kring UD och främst följer en person, d.v.s. Carina, som är helt absorberad av sitt jobb. Boken börjar också dramatiskt med ett mord, som inte känns glasklart kopplad till Carina och hennes liv och jobb i Stockholm. När det börjar hända lite mer så accelererade det dock fort och blev riktigt spännande. Det är spännande att få reda på hur allt hänger ihop, hur det ska gå för Carina och, inte minst, vem och vilka det egentligen går att lita på. Alla tycks ha sina egna agendor och hemligheter och in i det sista hölls spänningen uppe. Deckare brukar i allmänhet ta många spännande vändor innan allting till slut får sin upplösning och löser sig på bästa sätt. Här kändes det in i det sista oklart om något skulle lösa sig över huvud taget.

Vad som är fint med En rasande eld är att den faktiskt är olikt mycket annat i genren. Både miljöer och huvudpersoner känns annorlunda och att författaren själv har arbetat på UD i åratal gör det såklart extra kittlande. Boken väcker faktiskt många tankar kring politiska spel och cyniska upplägg för att driva igenom egna agendor.

En riktigt spännande och läsvärd deckare!

En rasande eld av Andreas Norman
En rasande eld av Andreas Norman

En rasande eld

Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 486.
ISBN: 9789100135263, 99-0307595-2.
Andras röster: Döda zonen, Kvarteret Ängeln.

Andreas Norman

Andreas Norman (född 1972) är en svensk författare, som också har gjort karriär på UD, där han bland annat har jobbat i den säkerhetspolitiska enhetens terroristbekämpningsgrupp och med katastrofhanteringen i Thailand efter tsunamin 2004. Norman debuterade redan 1996 med diktsamlingen I dagarnas lutning, men En rasande eld, från 2013, är hans debutroman. Hans senaste roman är De otrogna (2017).

Förlagets beskrivning

“Carina Dymeks framtid är utstakad. Hon är påläggskalv på UD. Alltid påläst, alltid pålitlig. Efter ett möte i Bryssel blir hon kontaktad av en främmande man som ber henne ta hand om ett usb-minne. Det visar sig vara en rapport om ett nytt europeiskt antiterrorsamarbete. Carina lämnar den vidare till sina överordnade – och blir omedelbart avstängd från sitt arbete. För att bevisa sin oskuld måste hon hitta mannen som gav henne usb-minnet. Hennes nya kärlek, pojkvännen Jamal, försöker enträget hindra henne från att forska vidare. När hon upptäcker att hon är förföljd förstår Carina att det enda sättet att hålla sig vid liv är att få fram sanningen. Det är fler som vill ha fram sanningen men inte alla vill hålla henne vid liv.

Den som fått uppdraget att bevaka Carina är säkerhetspolisen Bente Jensen, som snart blir varse att även hon står under bevakning. Av brittiska MI6? Eller ett terrornätverk? Vem är jägare och vem är jagad?”