Kategorier
Pettersson, Thomas

Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme

Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är ett spännande reportage om Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är en riktig bladvändare, men när jag har läst ut den sitter jag med fler frågor än svar. Betyg: 4 handlovsväskor av 5.

Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är en reportagebok som kom ut flera år innan den omtalade presskonferensen då åklagare Krister Petersson lade ned Palmeutredningen och samtidigt pekade ut Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. Hatten av till Thomas Pettersson, som var tidigt ute med att ifrågasätta varför Engström avfördes så tidigt i utredningen! Det kan i och för sig tilläggas att han inte var först med att peka ut Skandiamannen, eller ens den första att lansera sina teorier i en bok, men han var åtminstone den som nådde ut till den breda massan tack vare ett omtalat reportage i magasinet Filter och därefter den här boken. Olof Palmes son, Mårten Palme, som alltid har trott på sin mors vittnesmål om att Christer Pettersson är den skyldige, lär ha ändrat åsikt tack vare Thomas Petterssons artikel och reportagebok. Det säger något om hur övertygande teorin om Skandiamannen faktiskt är.

Stig Engström arbetade som grafiker på Skandia, alldeles vid mordplatsen, och jobbade över samma natt som Olof Palme blev skjuten. Vittnesmål och stämpelklocka säger att han lämnade byggnaden 23.19, två minuter innan mordet skedde. Efter mordet försvann gärningsmannen uppför trapporna på Tunnelgatan och vidare längs David Bagares gata, där flera vittnen såg honom och har gett ett signalement som övervägande stämmer in på Engström: längd, rörelsemönster, kroppstyp, jacka, keps, handväskan som han alltid bar. 20 minuter senare återvände Engström till Skandia i chock. I senare förhör hävdar han att han var ett vittne på mordplatsen, att han pratade med Lisbet Palme och att han försökte rädda Olof Palmes liv genom att lägga honom i framstupa sidoläge – rena lögner eftersom inget vittne kan styrka detta. Inget vittne från mordplatsen känner ens igen att Stig Engström var där. Engström själv kunde bara peka ut de vittnen som även gärningsmannen måste ha sett. Tiden efter mordet fortsatte Engström att upprepa sin version och genom sina lögner skapa osäkerhet kring vad som egentligen hände på mordplatsen. Allt detta får verkligen varningsklockorna att ringa.

Och visst förekom Stig Engström i utredningen, men man siktade snart in sig på helt andra spår. Pettersson pekar på otaliga brister i utredningen; Det verkar ha börjat från första stund med att man gjorde en för snäv avspärrning. När man läser den här boken blir man inte förvånad över att mordet faktiskt aldrig har fått sin lösning och kanske är det det som jag verkligen tar med mig från läsningen.

För hur genomarbetad den här boken är och hur många källor som än redovisas så skaver det verkligen att motivbilden är så tunn och att så lite övertygar om att Engström hade ett skjutvapen. Hur visste han att paret Palme skulle passera just där och då? Var det planerat, eller skedde det på slump? Brukade han i sådant fall gå omkring med ett skjutvapen? Frågorna är många.

Jag hade hoppats på att presskonferensen skulle räta ut en del av dem, men så blev det inte. Presskonferensen, det jag snappade upp av den, kändes nästan som en sammanfattning av den här boken. Vi får alltså nöja oss med att Palmeutredningen aldrig kom längre än till att peka ut Stig Engström som misstänkt. Hade vi kunnat vrida tillbaka tiden sisådär 34 år så hade vi kanske fått veta mer, men nu går det såklart inte att komma vidare. Konspirationsteorierna har säkerligen fått mer bränsle, privatspanarna har säkert blivit fler, mer övertygande än så är det inte när det kommer till kritan.

Men vill du läsa en riktigt gedigen bok som samlar all relevant och tillgänglig information som finns kring Engström så är det här definitivt rätt bok. Den osannolika mördaren är imponerande eftersom det märks att det ligger enormt mycket researcharbete bakom. Dessutom är den lättläst och spännande. Det enda man kunde önska sig vore ju just en lite bättre slutkläm, men det kan man ju inte lasta författaren för. Det är ju ingen deckare vi talar om, utan ett reportage och då är det såhär långt man kommer.

Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson

Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Offside press), 2019 (den här e-boken, Offside press).
Antal sidor: 255.
ISBN: 9789185279593, 9789185279586.

I maj 2018 avslöjade journalisten Thomas Pettersson sanningen om »Skandiamannen« Stig Engström i magasinet Filter. Det var också Pettersson som gav tipsen som ledde till att dagens Palmeutredare har Engström som huvudspår. Stig Engström var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett – men utreddes sedan aldrig som gärningsman. Thomas Pettersson har nu hittat det som alla andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med.

I Den osannolika mördaren presenterar Pettersson en rad nya fakta för Palmemordets uppklarande – inklusive hur Stig Engström avfördes från utredningen på helt felaktiga grunder. Intervjuer med USA:s främsta expert på politiska mord och Mårten Palme fogar också viktiga bitar till pusslet. Resultatet är en sensationell, spännande och skrämmande bok om ett statsministermord som plågat Sverige i drygt 30 år, men som nu närmar sig sin lösning.

Förlagets beskrivning

Thomas Pettersson

Thomas Pettersson (född 1957) är en svensk journalist, som bland annat är känd för den Guldspaden-belönade boken Den osannolika mördaren. Boken bygger på ett reportage som publicerats i Magasinet Filter.

Kategorier
-

Deckare och true crime: när verkligheten överträffar fiktionen

Jag vet inte om det bara är jag, men visst har deckaren tappat en del i popularitet på sistone? Och visst är “true crime” på uppsegling? Det fanns en tid när det sprutades ut så många deckare att det inte gick att hålla isär dem och det fanns också en tid när public service försökte göra ett slags “Stjärnorna på slottet” fast med enbart deckarförfattare. Under ett antal år kördes till och med en egen bokmässa med deckarprofil – Crimetime Gotland, som numer ingår i den “vanliga” Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Min känsla är att den största hypen har lagt sig och att det numera finns andra genrer som växer mer.

Samtidigt känns det uppenbart att folks intresse för kriminalhistorier består. Det är bara att kolla på (det nu nedlagda) Veckans brott – SVT-produktionen som hann köras i 16 säsonger innan programmets stora stjärna, Leif GW Persson, gick vidare till TV4, där han fortsätter att mumla och humma och sprida sina kunskaper om kriminalhistoria och kriminologi. Kollar man in podcast-topplistor så hittas exempelvis P3 dokumentär, Svenska mordhistorier och P1 dokumentär på topp 10 (P3 dokumentär och P1 dokumentär är förvisso inga renodlade kriminalpoddar). En annan stor podd (som just nu är mellan två säsonger (eller nedlagd!?)) är Spår, där läsaren närmast i realtid får följa ett fall. Spår är för övrigt en podd inspirerad av  amerikanska Serial, som har laddats ned mer än 175 miljoner gånger av lyssnare världen över.

Välskrivna deckare är en sak, det är något visst att få följa en välkomponerad och spännande berättelse, skriven av en skicklig författare, men om det är spänningen som är grejen så undrar jag vad deckare tillför. Det som alla dessa kriminal- och “true crime”-program serverar kan upplevas som bra mer spännande än det deckare kan erbjuda, särskilt med tanke på hur många deckare som har pumpats ut och hur många upprepande och tjatiga deckare det därför finns där ute. Verkliga kriminalfall kan på många sätt kännas mer intressanta, men för många är det inte ens “true crime”-programmen som är mest kittlande – inte när det går att följa brott i realtid genom att läsa kvällstidningar, läsa & skriva på populära nätforum och till och med läsa förundersökningsprotokoll och domar (både förundersökningsprotokoll och domar är offentliga handlingar och de finns ofta upplagda på nätet – och det är förvånansvärt många som läser dem).

De senaste åren har “hela Sverige” hållit andan medan exempelvis Lisa Holms öde har rullats upp. För att inte tala om “Sommarstugemordet”, fallet där ett äldre par blev angripna med kniv i sin egen sommarstuga. Sedermera kom deras vuxna dotter och hennes dåvarande pojkvän att bli dömda. Under utredningens gång hade man dessutom anledning att börja undersöka ett tidigare dödsfall, då mycket pekade på att den vuxna dottern också hade varit inblandad i sin tidigare makes död och att motivet då var att försöka få ut pengar för en försäkring som hon strax innan hade skaffat i hans namn. Nu i vår är förresten boken Sommarstugemordet, av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers, rykande färsk och det är säkert många läsare som kommer att kasta sig över den. Fallet innehåller många spektakulära delar och bara det att en kvinna är kapabel till att göra något så rått och ont, och att någon är så kallsinnig och störd att den är beredd att döda sin egen make och sina egna föräldrar (för att få ut arv och försäkringspengar) är också helt obegripligt. Självklart är det ett fall som berör.

Jag har också sett att Norstedts, förlaget bakom boken, har valt att göra just Sommarstugemordet till ljudserie för strömningstjänsten Storytel. Det här blir således den första säsongen av Storytels “true crime”-serie Svenska brott. Bokserien med samma namn är redan uppe i volym 3; Man har redan gett ut Bodenfallet, Trippelmordet i Uddelvalla och, ovan nämnda, Sommarstugemordet, men ljudbokserien kommer nog göra än mer succé, även om den bara blir tillgänglig för Storytel-prenumeranter.

Jag förstår fascinationen, även om jag inte fullt ut tycker att det känns okej att grotta ned sig i sådant här – förr eller senare slår det alltid över och blir skvallrigt och osmakligt. När någon utsatts för ett grovt brott finns det också brottsoffer och dess anhöriga att skänka en tanke och då är det naturligtvis mycket trevligare och värdigare att läsa en deckare och att engagera sig i det rent fiktiva.

Jag tror i alla fall att en utveckling mot mer “true crime” är att vänta. Den här typen av berättelser har redan varit i ropet i åratal, som jag också har exemplifierat lite längre upp i texten, men jag tror att vi bara är i början. Det blir spänning och skvaller i en oslagbar kombination samtidigt som verkligheten på ett paradoxalt och sorgligt sätt ofta har betydligt mer grymhet och råhet att uppvisa än vad författare kan hitta på i sina deckarhistorier. En del verkliga fall skulle inte ens fungera i bokform. Om någon exempelvis skrev en roman om en psykopatisk och sexuellt störd raketforskare som mördar en kvinna i en ubåt och sedan styckar kroppen, ja, då skulle den berättelsen ganska snabbt kunna avfärdas som överdrivet trams utan trovärdighet. Eller vad tror ni? Ibland undrar jag vad deckaren kan tillföra, rent spänningsmässigt och med tanke på överraskningsmomentet, när det finns en verklighet som är så grym och ful.

Vad tycker du om “true crime”?