Bokblomma

Etikett: Utläst 2014

  • Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran

    Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran

    Konsten att vara kvinna, av Caitlin Moran, är en underhållande självbiografisk roman. Det är inte för feminismen jag kommer att komma ihåg den, men feministiska frågor tar plats på ett lättsamt sätt.

    Betyg: 3.5 av 5.

    Konsten att vara kvinna beskrivs som en självbiografi, men jag läser den mest som en underhållande krönikesamling. Boken består av ett antal kapitel, där Caitlin Moran, med utgångspunkt från sig själv, tar upp feministiska frågor på ett roligt sätt. Det är inte direkt faktaspäckat eller torrt, utan mer så att det känns som stand up-material. Ett tankeväckande sådant. Jag valde att lyssna på ljudboksutgåvan, som är klockrent inläst av Rachel Mohlin, och det känns som ett bra drag. Det här funkar verkligen bra att lyssna på.

    Moran skriver om bröllop, onani, att föda barn och att göra abort. Allt går att skriva om och allt går att skoja om. Det känns befriande och skönt att någon gör just det. Bara det att vara kvinna och rolig, kan i många sammanhang framställas som motsatser, men det här lockar verkligen fram ett och annat gapskratt. Samtidigt drabbas jag av det som jag ganska ofta drabbas av när jag läser texter där humorn bygger på att läsaren, som del av något slags kollektiv, ska känna igen sig. Det är långt ifrån alltid jag kan identifiera mig med de situationer och känslor som poppar upp. Med det sagt så tycker jag fortfarande, trots allt, att det funkar.

    Det här är både roligt och tankeväckande. Ibland glittrar det till och blir helt briljant, nästan så att man önskat att det fanns lite mer, lite mer fakta att ta med sig, lite mer underlag för en diskussion. Nu tycker ju jag, som sagt, att det här är en väldigt bra bok att lyssna på, men kanske finns det också avsnitt som man vill bläddra tillbaka till och läsa i sin egen takt. Det ska bli intressant att diskutera Morans biografi i bokcirkeln. Kanske har de andra, om de läst pappersboken, läst den på ett lite annat sätt än jag själv. Jag gillade den i alla fall! Men även om feminism är centralt i boken så är det inte djupare kunskaper i just det ämnet som jag tar med mig.

    How to be a woman översattes till svenska av Molle Kanmert Sjölander och gavs ut av Bonnier 2012. Jag har lyssnat på en inläsning av Rachel Mohlin, utgiven av Bonnier audio 2013. ISBN: 9789100128418, 9789174332070.

    Caitlin Moran

    Catherine Elizabeth ”Caitlin” Moran är en brittisk författare och journalist.

  • Vi var skapta för lycka av Véronique Olmi

    Vi var skapta för lycka av Véronique Olmi

    Vi var skapta för lycka, av Véronique Olmi, är roman om en otrohetsaffär och hur den leder till en inre resa.

    Betyg: 3 av 5.

    Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru, som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar dock sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.

    Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar känslorna upp och de inleder en affär, som kommer att bli omskakande.

    Jag hade förväntat mig kärlek i den här boken, men störst fokus läggs faktiskt inte på Suzannes och Serges affär, utan på deras respektive inre resor. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne är förvånansvärt mycket bifigur.  

    Inre resor kan förvisso vara intressant, men för mig känns boken irriterande ”fransk” och med det menar jag framför allt att det känns som att jämställdheten är ljusår från den vi är vana vid i Sverige. Jag får en känsla av att författaren förväntar sig att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, men för mig är det såklart självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det är ytterligare en vardaglig grej man förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märklig läsning. Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne som person, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut.  Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.

    Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Boken har varit en mysig utflykt i Paris och i kvarteren kring Montmartre – och det är aldrig fel. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan konsten att skriva och hon har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det dammiga jämställdhetsperspektivet och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte känna med karaktärerna. Nej, det här blev ingen minnesvärd läsning för mig, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint och jag läser gärna mer.

    Nous étions faits pour être heureux finns översatt till svenska av Marianne Tufvesson och utgiven av Sekwa 2014. ISBN: 9789187648205.

    Véronique Olmi

    Véronique Olmi är en fransk författare.

  • Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

    Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

    Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson, är en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.

    Betyg: 4.5 av 5.

    Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att jag knappt vågat läsa den i rädsla för att bli besviken. Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med: det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff är det inget vidare flöde. Tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång och dialogerna är knappast några man skulle höra i det verkliga livet. För att uppskatta humorn, som boken faktiskt är fylld av, krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet, rent av.

    Nog om det, jag tycker faktiskt att Egenmäktigt förfarande är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i 25–30-årsåldern (min gissning). Hon är i ett jobbsammanhang när hon träffar konstnären Hugo, en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många andra förälskade har hamnat i för henne: föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på någon som inte är förmögen att ge henne något tillbaka. Ester och Hugo träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid. Allting är dock bara en illusion, något hon själv konstruerat, förblindad av förälskelsen. Ester tolkar och övertolkar minsta lilla signal av intresse, men i slutändan får hon just ingenting. Ester grubblar och grubblar över när och hur hon ska höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men Hugo vill inte ses, inte på det sättet. Ibland vill Ester ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon. Samtidigt undviker hon allt som kan uppfattas som krävande, rädd för att kväva den kärlek hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav, däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända.

    Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt är det lätt att minnas liknande händelser från sitt eget liv och skämmas lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.

    Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock snarare en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.

    Egenmäktigt förfarande

    Egenmäktigt förfarande gavs ut av Natur & kultur 2013 och är den första delen i en serie: läs även Utan personligt ansvar. ISBN: 9789127136991.

    Om Lena Andersson

    Lena Andersson är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.