Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf är baserad på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från slutet av 60-talet. Den väcker många tankar om hur lite som faktiskt har förändrats här i världen sedan dess. Betyg: 4 telefoner av 5.
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf gavs ut första gången 1970 och bygger på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från åren 1967–1969. Ekelöf sliter ut sig själv genom sitt hårda arbete som städare och när hon kommer hem så är det till ett stort hus som ska tas om hand och fem barn på väg ut i vuxenlivet. Det är lätt att förstå att det har varit svårt för henne att hinna med att t.ex. utbilda sig och att skaffa sig något annat jobb än detta slitsamma, tunga, som inte ger tillräckligt betalt för att det ska gå runt. Under ytan bubblar dock en stor törst efter kunskap och bildning. Hon ägnar sina kvällar åt att gå kurser i allt från matematik till samhällskunskap och hon bär på en stor kärlek till litteratur. Hon plöjer arbetarlitteratur och reportageböcker, klassiker och romaner, men hon lyssnar också vaket på radion och följer de stora händelserna i världens oroshärdar och i vad som händer i Sverige och världen. Trots att hennes egna tillvaro kunde innehålla bekymmer nog så har hon ett oerhört starkt känslomässigt engagemang i vad som händer och sker i världen. Hon oroar sig över sin egna ekonomiska situation, men kan också vara genuint nedtyngd över rapporter om hur människor behandlas i Vietnam.
Det är någonting speciellt att få ta del av en ögonvittnesskildring. Det går att läsa otaliga artiklar och redogörelser över hur samhället såg ut under en viss tid, men varje skildring är körd genom ett filter och varje gång någonting återberättas eller summeras så faller detaljer bort. Det här är dock alldeles äkta och ärligt och på så sätt går det rakt in. Det är lätt att läsa den här boken och förbluffas över hur Ekelöf hade det och vad hon bekymrade sig över. Det kanske mest beklämmande är dock att inse att mycket av det hon oroade sig över är sådant som även människor idag tyngs av. Även såhär 50 år senare drabbas miljoner människor av krig och konflikter och vi förbrukar ändliga naturresurser som om det inte finns någon morgondag. Även idag har vi klassklyftor (som ökar dramatiskt i t.ex. Sverige) och även idag framstår jämställdhet som en utopi. Det finns även annat som verkar stå stilla: människor nu, liksom då, är t.ex. stressade. Det är lätt att tro att stress är ett nytt fenomen, men stress, liksom så mycket annat som tynger människor, verkar vara samma nu som då.
Rapport från en skurhink är på många sätt en ögonöppnare och en verkligt intressant bok. Det man dock måste stå ut med är formen. Boken är baserad på en dagbok och även om den säkert är redigerad så är det trots allt den form som berättelsen följer. Här ges ingen personbeskrivning eller bakgrund och det finns inte alltid en röd tråd. Det är sporadiska anteckningar, helt enkelt. Det är inte svårläst eller tungläst, men kanske lite torrt. Jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Jag kan särskilt rekommendera att diskutera den i en bokcirkel, för det är verkligen en bok som inbjuder till samtal.
Citerat ur Rapport från en skurhink
“I kväll tog Fokus upp stressproblemet …
Ja man orkar snart inte mer. Allt är så komplicerat, både i tankevärden och den “vanliga” världen. Framför allt på arbetsplatserna där har det varit oro sen några år. Ingen arbetare går trygg vad det gäller anställning. Rätt som det är görs det inskränkningar på såna arbetsplatser man trodde skulle “bestå” för alltid så gott som. Arbetarna står “friställda”.
Ungdomen idag måste kunna så mycket. De ska ha examen i alla sorters ämnen för att kunna få platser. Ungdomen har slitigt värre. De måste lära sig flera sorters språk för att följa med internationellt.”
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Om Maja Ekelöf och Rapport från en skurhink
Maja Ekelöf (1918–1989) var en svensk städare och författare. Hon debuterade 1970 med romanen Rapport från en skurhink, som är baserad på hennes egen dagboksanteckningar. Utöver Rapport från en skurhink så finns ytterligare en av hennes texter publicerade: Brev, som innehåller en brevväxling mellan Ekelöf och Kumlainternen Tony Rosendahl.
Utgivningsår: 1970 (första svenska utgåvan, Rabén & Sjögren), 2010 (den här utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 190.
ISBN: 978-91-1-303155-2, 978-91-1-302929-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
“Maja Ekelöfs (1918-1989) numera klassiska verk kom ut 1970 och väckte omedelbart stort uppseende och blev en storsäljare. Hennes manus belönades 1969 med Rabén & Sjögrens romanpris och Karl Vennberg skrev i Aftonbladet att boken gav “den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet”.”
En droppe midnatt av Jason “Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för “Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för “Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det “svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig “kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités “star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
““31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras “utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.
Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.
Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?
Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.
Betyg: 5 biografmaskinister av 5.
Lasermannen av Gellert Tamas
Om Gellert Tamas och om Lasermannen
Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.
“Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.
Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.
Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”
Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
“När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
“Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri(av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.
Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är “besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara “Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om “zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara “zigenare”.
En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med “migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.
I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en “zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.
Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.
Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.
Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.
Om Katarina Taikon och Katitzi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
“Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”
