Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf är baserad på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från slutet av 60-talet. Den väcker många tankar om hur lite som faktiskt har förändrats här i världen sedan dess. Betyg: 4 telefoner av 5.
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf gavs ut första gången 1970 och bygger på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från åren 1967–1969. Ekelöf sliter ut sig själv genom sitt hårda arbete som städare och när hon kommer hem så är det till ett stort hus som ska tas om hand och fem barn på väg ut i vuxenlivet. Det är lätt att förstå att det har varit svårt för henne att hinna med att t.ex. utbilda sig och att skaffa sig något annat jobb än detta slitsamma, tunga, som inte ger tillräckligt betalt för att det ska gå runt. Under ytan bubblar dock en stor törst efter kunskap och bildning. Hon ägnar sina kvällar åt att gå kurser i allt från matematik till samhällskunskap och hon bär på en stor kärlek till litteratur. Hon plöjer arbetarlitteratur och reportageböcker, klassiker och romaner, men hon lyssnar också vaket på radion och följer de stora händelserna i världens oroshärdar och i vad som händer i Sverige och världen. Trots att hennes egna tillvaro kunde innehålla bekymmer nog så har hon ett oerhört starkt känslomässigt engagemang i vad som händer och sker i världen. Hon oroar sig över sin egna ekonomiska situation, men kan också vara genuint nedtyngd över rapporter om hur människor behandlas i Vietnam.
Det är någonting speciellt att få ta del av en ögonvittnesskildring. Det går att läsa otaliga artiklar och redogörelser över hur samhället såg ut under en viss tid, men varje skildring är körd genom ett filter och varje gång någonting återberättas eller summeras så faller detaljer bort. Det här är dock alldeles äkta och ärligt och på så sätt går det rakt in. Det är lätt att läsa den här boken och förbluffas över hur Ekelöf hade det och vad hon bekymrade sig över. Det kanske mest beklämmande är dock att inse att mycket av det hon oroade sig över är sådant som även människor idag tyngs av. Även såhär 50 år senare drabbas miljoner människor av krig och konflikter och vi förbrukar ändliga naturresurser som om det inte finns någon morgondag. Även idag har vi klassklyftor (som ökar dramatiskt i t.ex. Sverige) och även idag framstår jämställdhet som en utopi. Det finns även annat som verkar stå stilla: människor nu, liksom då, är t.ex. stressade. Det är lätt att tro att stress är ett nytt fenomen, men stress, liksom så mycket annat som tynger människor, verkar vara samma nu som då.
Rapport från en skurhink är på många sätt en ögonöppnare och en verkligt intressant bok. Det man dock måste stå ut med är formen. Boken är baserad på en dagbok och även om den säkert är redigerad så är det trots allt den form som berättelsen följer. Här ges ingen personbeskrivning eller bakgrund och det finns inte alltid en röd tråd. Det är sporadiska anteckningar, helt enkelt. Det är inte svårläst eller tungläst, men kanske lite torrt. Jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Jag kan särskilt rekommendera att diskutera den i en bokcirkel, för det är verkligen en bok som inbjuder till samtal.
Citerat ur Rapport från en skurhink
”I kväll tog Fokus upp stressproblemet …
Ja man orkar snart inte mer. Allt är så komplicerat, både i tankevärden och den ”vanliga” världen. Framför allt på arbetsplatserna där har det varit oro sen några år. Ingen arbetare går trygg vad det gäller anställning. Rätt som det är görs det inskränkningar på såna arbetsplatser man trodde skulle ”bestå” för alltid så gott som. Arbetarna står ”friställda”.
Ungdomen idag måste kunna så mycket. De ska ha examen i alla sorters ämnen för att kunna få platser. Ungdomen har slitigt värre. De måste lära sig flera sorters språk för att följa med internationellt.”
Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
Om Maja Ekelöf och Rapport från en skurhink
Maja Ekelöf (1918–1989) var en svensk städare och författare. Hon debuterade 1970 med romanen Rapport från en skurhink, som är baserad på hennes egen dagboksanteckningar. Utöver Rapport från en skurhink så finns ytterligare en av hennes texter publicerade: Brev, som innehåller en brevväxling mellan Ekelöf och Kumlainternen Tony Rosendahl.
Utgivningsår: 1970 (första svenska utgåvan, Rabén & Sjögren), 2010 (den här utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 190.
ISBN: 978-91-1-303155-2, 978-91-1-302929-0.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Maja Ekelöfs (1918-1989) numera klassiska verk kom ut 1970 och väckte omedelbart stort uppseende och blev en storsäljare. Hennes manus belönades 1969 med Rabén & Sjögrens romanpris och Karl Vennberg skrev i Aftonbladet att boken gav ”den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet”.”
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.
Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.
Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?
Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.
Betyg: 5 biografmaskinister av 5.
Lasermannen av Gellert Tamas
Om Gellert Tamas och om Lasermannen
Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.
”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.
Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.
Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”
Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri(av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.
Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.
En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.
I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.
Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.
Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.
Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.
Om Katarina Taikon och Katitzi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Thomas Salme är piloten som flög passagerarplan i 13 år utan att ha en giltig licens. Det är förstås en både förskräcklig och imponerande story på samma gång. I den här boken berättar Salme tillsammans med journalisten Stefan Lövgren om hur det gick till och hur Salme till slut åkte fast. Förmodligen har det väl gått till så som det brukar gå till när kändisar och b-kändisar och c-kändisar ska skriva en biografi: kändisen berättar och journalisten eller spökskrivaren skriver. I den här boken vill man dock ge sken av att den första halvan berättas av Salme själv, för där är det Salme som är berättarröst.
Det är en spännande historia, men då Salme inte skäms över att framställa sig själv som ett riktigt pucko så är det inte direkt görbart att läsa den här delen utan att bli provocerad. Salme är sexistisk, homofobisk och rasistisk och verkar inte ha något filter över huvud taget när han luftar sina åsikter. Han framställs också som nidbilden av en omogen, tuttfixerad tonårspojke. Det är bara brudar och tuttar och hans hästballe hela tiden. Salme vill också med sin berättelse lansera storyn om hur en fattig kille från Jordbro kunde förverkliga sin stora dröm. Han borde ha fokuserat mer på detta och att berättat något intressant om sin uppväxt och sina drivkrafter istället för att förlöjliga sig själv som han gör när han skriver om sitt rännande efter tjejer.
Det är dock den första delen som är den läsvärda i den här boken. Efter de här första cirka 150 sidorna tog uppenbarligen idéerna slut och för att få ihop en komplett bok har Stefan Lövgren av obegriplig anledning författat ”sin” story. Han gick tydligen in i projektet med inställningen att Salme är en mytoman som ska sättas dit. Det finns säkerligen skrävel, skryt, överdrifter och en del osanning i Salmes berättelse. Problemet är att Lövgren inte direkt lyckas avslöja någonting av värde. Under ungefär lika många sidor som vikts åt Salmes berättelse får Lövgren brodera ut hur han har arbetat med boken och försökt att kontakta olika människor som kan tänkas komma med viktiga avslöjanden. Problemet är att han inte har lyckats få speciellt många att ställa upp. Standard är att Lövgren skriver om människor som han mejlar, ringer eller på andra sätt kontaktar och sedan får han inget svar.
Det jag verkligen undrar efter att ha läst Lövgrens andra del av boken är hur man egentligen lanserade den här bokidén för Salme själv. Nog borde man ha kunnat fylla en hel bok om Salmes livsberättelse om man verkligen hade velat? Så hur fick man honom att gå med på att bli smutskastad istället?
Jag tycker att den här boken på många sätt är riktigt dålig. Den känns som ett hafsverk med extremt mycket ointressant utfyllnad som inte tillför ett dugg. Lövgren har tydligen haft stora egna ambitioner att göra ett scoop med den här boken, men han lyckades i praktiken inte avslöja några större lögner än att Salme ljög om att han brukade cykla och möta sin pappa vid busshållplatsen när han var liten. Resten är till stora delar spekulationer.
Ändå blev den här boken faktiskt en riktig bladvändare för mig. Boken är lättläst och fängslande och trots att jag blir provocerad av Salme och tycker att han är pinsam och trots att jag tycker att del två borde ha skrotats redan på idéstadiet, så kan jag bara konstatera att det var svårt att sluta läsa.
I korthet
Rekommenderas för: Den som fascineras av verklighetsbaserade berättelser och vill läsa en lättläst och fängslande bok om en bluffpilot.
Betyg: 2- flygcertifikat av 5.
Citerat ur En bluffpilots bekännelse
”Okej, jag vet att det inte är alla som tycker jag gjorde rätt. Men vi kanske snackar om fem av tusen personer. Och jag lovar att de fem är överklassmänniskor som sitter där med sina stålar och säger att så där får man inte göra. Du måste betala! Men jag är så trött på folk som har pengar. En kille från fattiga Jordbro, han har inte samma möjligheter helt enkelt. Personer som Peter och Dragan, de hajar det. Det är därför de är jätteimponerade av mig.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Om Thomas Salme, Stefan Lövgren och En bluffpilots bekännelse
Thomas Salme (född 1969) är en svensk fotograf, bosatt i Milano. Han är känd för att han under 13 års tid flög passagerarplan utan ett giltigt flygcertifikat.
Stefan Lövgren är en svensk journalist som bland annat är medarbetare för National Geographic. Han har också skrivit ett antal biografier. Hans senaste bok är Svennis, som handlar om Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Stefan Lövgren har en hemsida.
”Den fantastiska historien om Thomas Salme – den svenske piloten som flög internationellt i tretton år med ett förfalskat pilotcertifikat.
Thomas Salme (född 1969) växer upp i Stockholmsförorten Jordbro, spelar fotboll och hockey men drömmer om att bli pilot. När hans mamma dör i cancer ärver han en summa pengar och kan påbörja en utbildning för att få ett flygcertifikat, för ett mindre plan. För att bli pilot på riktigt krävs längre utbildning, fler flygtimmar och framför allt mer pengar. Det utgör dock inget hinder för Thomas, som börjar bluffa sig fram. Han studerar flygteknik på egen hand och pratar in sig på SAS Flight Academy, där det finns flygsimulatorer. Därifrån är steget inte långt från att förfalska ett trafikflygarcertifikat och på chans söka jobb som styrman för ett italienskt bolag. Och han får jobbet! En trettonårig karriär i cockpit tar sin början.
Men även sanndrömmar har sitt slut och den dag som Thomas länge fruktat kommer i slutet av mars 2010. Han befinner sig på Schiphols flygplats utanför Amsterdam och ska flyga till Ankara för det turkiska flygbolaget Corendon, men han anar oråd. Vid gaten står flygplatspolisen och väntar. Efter 10 000 flygtimmar och 700 000 passagerare tar ett osannolikt äventyr slut. Eller? Det är här berättelsen börjar. Den riktiga resan där verkligheten hinner ifatt både Thomas och den som har fått i uppdrag att skriva hans livs historia, journalisten Stefan Lövgren.
Historien om bluffpiloten Thomas Salme är fascinerande på många plan och handlar inte bara om hans högtflygande liv utan också om jakten på den perfekta storyn eller hur sökandet efter sanningen lätt blir en del av en annan lögn. Inget är vad det synes vara. Kan vi någonsin känna oss säkra när vi stiger på ett flygplan igen? ”This is your Captain, Thomas Salme, speaking. Fasten your seatbelts, ready to take off in two minutes.””
Bodenfallet av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers
I maj 2013 försvinner den 20-åriga Vatchareeya Bangsuan från sitt hem i Boden. Många människor engagerar sig i letandet, men det dröjer flera veckor innan hon hittas. Först hittas delar av hennes kropp i ett ödetorp och sedan flera andra delar en bit därifrån. Det visar sig att den unga kvinnan har mördats på ett tortyrliknande sätt och att kroppen har styckats. Vissa kroppsdelar har aldrig ens hittats.
Blickarna riktas omedelbart till Vatchareeyas karatetränare, som hon också hade haft ett förhållande med, men spaningen och utredningen leder ingen vart. Tränaren verkar helt enkelt vara en hårt arbetande man och tycks inte ha något med mordet att göra. Utredningen börjar istället att fokusera på en man som har betett sig underligt under sökandet efter Vatchareeya och som dessutom är den sista som säkert har sett henne i livet. Det var nämligen till honom som Vatchareeya gick för att plugga innan hon plötsligt försvann och hennes telefon slutade att sända signaler. Flera viktiga tekniska bevis kan hittas med kopplingar till pluggkompisen. Samtidigt har pluggkomposen ett funktionshinder som gör att många tvivlar på att han är kapabel till att mörda och att sedan undanröja kroppen på ett så jämförelsevis noggrant sätt. Han nekar dessutom konsekvent och ger inga förklaringar.
Det var nog fler än jag som följde det här fallet när det skrevs om det i tidningarna under 2013 och 2014. Det är ett fruktansvärt brott och vi var nog många som gärna ville ha ett svar på vad som egentligen hade hänt. Jag har ingen koppling till Boden, men Boden är ett litet samhälle och jag har förstått från folk med kopplingar dit att mordet verkligen har skakat om staden och att många fortfarande tvivlar på att rätt man är dömd.
Med den här boken grottar Lampers och Bodströms ned sig i fallet och redogör för hur utredningen gick till. De kan inte ge några svar på vad som egentligen hände, ifall nu någon hade förväntat sig det. Faktum är att boken inte direkt innehåller något nytt som inte redan har blivit omnämnt i tidningarna eller i Veckans brott på TV. Däremot har Bodström stuckit in en hel del fakta om hur rättegångar och utredningar går till och hur advokater jobbar. Det liknar nästan en lärobok, kan jag tycka, och för mig som har glömt fantastiskt mycket av grundskolans samhällskunskap så är det faktiskt väldigt nyttigt att få lära lite mer om hur advokatens roll egentligen ser ut och vilka förväntningar man kan ha på en rättegång. Jag kan tänka mig att boken kan vara intressant att använda som material i skolan, faktiskt.
Jag tyckte att boken var lättläst (trots faktainslagen) och läsvärd. Det här är ju ett verkligt fall och jag kan inte recensera själva berättelsen liksom. Jag kan bara skicka en tanke till de anhöriga. Och konstatera att hur många brutala deckare det än finns där ute så finns det också en väldigt mörk verklighet.
Det är för övrigt genialt av förlaget, Norstedts, att med den här boken inleda en serie som de kallar Svenska brott. Det finns ett stort sug hos många att läsa mer och få veta mer om verkliga brott. Jag är säker på att den här serien kommer att sälja bra. Jag hoppas bara att de gör det snyggt och att anhöriga visas respekt!
I korthet
Rekommenderas för: Veckans brott-älskaren som vill läsa mer om ett av de senaste årens mest omtalade mord och som vill lära sig mer om hur rättsväsendet fungerar.
Betyg: 3 domstolar av 5.
Om Thomas Bodström, Lars Olof Lampers och Bodenfallet
Thomas Bodström (född 1962) är en svensk advokat. Mellan åren 2000 och 2006 var han också Sveriges justitieminister. Han har också skrivit ett antal böcker, både deckare och böcker om hans tid som minister. Hans senaste bok förutom Bodenfallet är Det man minns, som handlar om hans mammas demens.
Lars Olof Lampers (född 1959) är en svensk journalist som bland annat jobbat med TV-serien Veckans brott.
Utgivningsår: 2016 (Norstedts).
Antal sidor: 167.
Serie: Svenska brott.
ISBN: 9789113065472.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I maj 2013 hittas en 20-årig flicka död och styckad i en skog utanför Boden. Hon har varit försvunnen i nästan tre veckor. En misstänkt gärningsman grips men förnekar all inblandning i hennes död. Polisutredningens uppgift blir att försöka få fram alla svar, men trots ett intensivt arbete återstår fortfarande en mängd stora frågetecken när rättegången ska börja: Vilken var egentligen dödsorsaken? Var mördades flickan? När skedde mordet och styckningen? Var fanns mordvapnet? Och var det egentligen ett mord?
Trots detta döms en ung man för dådet i såväl tingsrätt som hovrätt. Men var det rätt person som dömdes eller handlar det om ett justitiemord? Och hur mycket av sanningen kom egentligen fram i domstolen?
I den här första boken i serien Svenska brott – med inträngande och förklarande beskrivningar av polisarbetet och rättsprocessen i kända svenska kriminalfall – följer vi ett fall som fortfarande är mycket omdiskuterat. Författarna ger i egenskap av brottmålsadvokat och erfaren journalist en initierad skildring av förundersökningen och rättegången och förklarar de olika aktörernas roller och agerande.”
Helena är en av överlevarna från Förintelsen och nu bor hon i Israel med sin dotter Elizabeth. Att göra sig av med det förflutna är omöjligt. Varje dag och hela tiden lever hon med den massiva tomhet som uppstår hos de som förlorat sin släkt och sitt sammanhang. I Israel kämpar hon också med att passa in, att skaffa sig ett nytt liv och att gå vidare.
På 135 precist och koncentrerat formulerade sidor skriver Doron om en uppväxt i Israel med en excentrisk mamma. Genom att tänka tillbaka på episoder från uppväxten vecklar det ut sig vad mamman har burit med sig och hur det förflutna har satt spår. Det är kärleksfullt, sorgligt och roligt på samma gång. Framför allt är det välskrivet. Jag älskar när författare kan berätta om stora saker på få sidor. En riktig pärla till bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en sorglig, rolig och varm skildring av en uppväxt i Israel och om den enorma tomhet en överlevare från Förintelsen måste hantera.
Betyg: 4 porslinsserviser av 5.
Citerat ur Varför kom du inte före kriget?
”Advokat Itzchaki hade funnit dokument som till Helenas stora förvåning visade att hon hade fötts i samma stad som herr Hirsch. Därför var hon berättigad till en del av herr Hirschs förmögenhet, trots att hon själv hävdade att hon kom från en annan, större och mer betydelsefull stad.
[…]
När de sex gästerna samlats, föreslog advokat Itzchaki utan någon längre förklaring att överlevarna skulle dra lott. På detta vis fick var och en av arvtagarna en sjättedel av herr Hirschs, må han frodas i Edens Lustgård, förmögenhet. Helena kom i besittning av en porslinsservis från Bayern och sju stora och djupa skålar av äkta belgisk kristall.
Sex dagar senare anlände ett bud med tre stora kartonger. I två av kartongerna låg porslinsservisen, i den tredje kristallskålarna. Kartongen med kristall lät Helena ställa i farstun nere vid husets port. Porslinet ställde hon ut på gården intill soptunnorna, för tyska produkter var som sagt förbjudna i hennes hem.”
Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron
Om Lizzie Doron och Varför kom du inte före kriget?
Lizzie Doron (född 1953) är en israelisk journalist och författare. Varför kom du inte före kriget? är den första delen i en självbiografisk trilogi. Hennes senaste bok på svenska är Min mors tystnad, som kom ut 2012 och är del två i serien. Lizzie Doron har en fansida på Facebook.
Översättare: Tobias Goldman.
Originalets titel: Lama lo bat lifne ha-milchama? (hebreiska).
Utgivningsår: 1998 (första israeliska utgåvan, Holonot Publishing Co), 2011 (första svenska utgåvan, Weyler), 2012 (den här pocketutgåvan, Weyler).
Antal sidor: 135.
ISBN: 9789185849499, 9789185849857.
Andras röster: Bokmania, Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Varför kom du inte före kriget? det är dottern till en överlevande som frågar. Lizzie Doron växte upp ensam med sin mamma i ett kvarter i Tel Aviv där de flesta hade sina såriga rötter i Europa. Ingen var sårigare än mamma Helena. Nu är hon död, och i en räcka oerhört exakt tecknade scener försöker dottern begripa både henne och sig själv. Mötet mellan mammans förfärliga erfarenhet och den israeliska vardagen är komplicerad, minst sagt. Livet i kvarteret kan vara väldigt vanligt och väldigt, väldigt galet på en och samma gång.”
1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
